Marknaden med osynliga konsumenter

En marknad består i grunden av producenter, handlare och säljare samt konsumenter.

Så även knarkmarknaden.

Producenter av kokain är främst fattiga bönder i Colombia. De odlar knarket för att få pengar för sin överlevnad. Knarkhandlare köper böndernas skörd och levererar knarket till smugglare som för det till Europa. Knarkhandlarna och smugglarna tjänar pengar på att transportera knark.

I Europa tas det insmugglade knarket hand om säljare. De köper och säljer knark för att det är lönsamt för dem.
Det är så lönsamt för dem att de är beredda att skjuta ihjäl varandra för att få makten om knarkmarknaden.

Och konsumenterna, vilka är de?
Ingen tycks veta. Och ingen försöker ta reda på vilka de är. Men det är de som har pengar att köpa knarket för.
Det är de som håller liv i marknaden och som är den yttersta orsaken till att ungdomar skjuter ihjäl varandra.

Vad vi vet om knarkkonsumenterna i Europa är att européerna använde knark för 90 miljarder kronor år 2017. Uppgiften kommer från EU:s narkotikaorgan EMCDDA. Det var en ökning på 60 procent från år 2013.
Allt fler köper knark.

Det kan inte vara pundarna, de som är sjukligt beroende av knark, som håller igång marknaden.
Hur mycket de än stjäl för att klara sitt knarkbehov kan de aldrig försörja en så lukrativ marknad.

Varför undersöker inte Handelshögskolan knarkmarknaden? Hela marknaden?



SvD 21-08-14  

EMCDDA 

 

Vad fan hade vi kunnat få för skattepengarna? Och var är de?

Vi löntagare utgår ifrån att alla skattepengar går till skolor, sjukhus och andra gemensamma nyttigheter. 

Men några finansexperter har hjälpt stora banker att sno dessa pengar. SEB utpekas som delaktig.
Det uppdagas i en granskning som visar något som kallats Europas största skattesvindel. Minst 70 miljarder kronor (70 000 000 000) har stulits ur statskassorna.
– Vi var blodtörstiga rävar som kommit in i hönshuset. Hönshuset var staten med sin statskassa, och hönshuset stod öppet på vid gavel, bekänner en av dem som låg bakom storsvindeln av europeiska skattepengar.
Flera stora banker i Europa tillsammans med skattejurister, advokatbyråer och finansinstitut ska ha samarbetat för att komma över minst 70 miljarder kronor ur flera länders statskassor.

Rapporten, som publicerades i förra veckan, har gjorts av 40 journalister från 19 medieredaktioner från 12 länder i samarbete med det tyska journalistnätverket Correctiv. Bland medieredaktionerna finns journalister från nyhetsbyrån Reuters, Danmarks Radio och från tidningen Die Zeit. Från Sverige har SVT Nyheter och nyhetsbyrån TT medverkat. Redaktionerna har ägnat ett år för undersökningen.

Oberoende av denna skandal hade Danska tidningen Berlingske Business, i mars 2017, rapporterat att Nordea och Danske Bank finns med i en internationell penningtvätthärva som omfattar mer än 7 miljarder danska kronor, fördelade på 1.700 transaktioner under 2011-2014. Pengarna ska ha förts in i EU från Ryssland, och bakom de misstänkta summorna finns såväl Vladimir Putins familj som Rysslands underrättelsetjänst och den azerbajdzjanska diktaturen.

Och så har vi panamaskandalen. Där avslöjades det hur mängder av banker världen över hade handlat med brevlådebolag åt sina förmögna kunder, via företaget Mossack Fonseca i Panama. Flera svenska banker fanns med i de läckta dokumenten, men SEB:s tidigare dotterbolag LWM pekades av finska public service kanalen Yle ut som en av de värsta aktörerna i skatteparadisekonomin.

Läs mer
Dagens Juridik 

SVT ”Den största skatteskandal som världen någonsin upplevt”SVT
”Fler av världens största banker bakom jättelikskattestöld” 

SVT ”SEB pekas ut i stor skattehärva” 

Svd Näringsliv ”Skatteexpert: Hotar hela samhällskontraktet”

Svd Näringsliv ”Så har skattesvindeln gått till”

Svd Näringsliv ”Skattesvindlaren: Vi var blodtörstiga rävar” 

Svd Näringsliv, ”Starka reaktionerefter svindlerianklagelserna”Svd Näringsliv, ”Jakten på de försvunna miljarderna”  

Svd Näringsliv ” Så plundrades europeiska statskassor”  

DN ”Så plundrades europeiska statskassor på 70 miljarder” 

Affärsliv. ”Danske banks penningtvättshärva år för år ”

Min blogg
”Bankrån helt lagligt”
”Bankerna fortsätter att råna sina kunder”

Lever socialdemokratin?

Sveriges Radio Konflikt ställde i går frågan ”Är socialdemokratin död?” och gav sig ut på reportageresor till Nederländerna, Frankrike och Storbritannien innan frågan, med inbjudna gäster, skulle diskuteras.

De diskuterande gästerna var Jenny Andersson, professor vid Sciences Po i Paris, Lars Trägårdh som skrivit mycket om socialdemokraterna och välfärdsstaten och Lisa Pelling, utredningschef på Arena Idé, en tankesmedja med vänsterperspektiv.
Ingen av de tre trodde på socialdemokratins snara död men betonade olika överlevnadsstrategier.
Hur frågan om socialdemokratin besvaras beror naturligtvis på vad man menar med ”socialdemokrati”. Vilket inte reddes ut före debatten.
Socialdemokrater i Europa är en samling partier men ganska olika beträffande ursprung, tradition, uppbyggnad och politisk ställning. Den nordiska socialdemokratin skiljer sig till exempel från den sydeuropeiska. Greklands Pasok, för att ta ett exempel, är ju som parti närmast utplånat.
Eller menar man med socialdemokrati ett idéinnehåll som i idag, särskilt efter ”socialismens” bankrutt, närmast är socialliberalt?
Den sociala liberalismen, som idé, lever sitt liv inom många olika partier även utanför de socialdemokratiska men utsätts för attack från s.k. nyliberala och konservativa idéer.
Jag anser att socialdemokratin i dag bäst förvaltar de socialliberala idéerna.
 
De som längtansfullt blickar tillbaka på den svenska socialdemokratins storhetstid 1930-1970 bör inse att allt är förändrat.
Den svenska ekonomiska expansionen under guldåren gav socialdemokratin möjlighet att bygga folkhemmets välfärd som förbättrade den enskilda medborgarens ekonomiska, sociala och kulturella ställning. Arbetarrörelsen var ett kluster av levande folkrörelser som gav de enskilda inflytande och mening med livet. Socialdemokratin kunde fördela landets inkomster på ett klokt sätt.
 
Men med ökad global konkurrens där de svenska industrierna flyttade till låginkomstländer och tog med sig arbetstillfällena ökade arbetslösheten. Staten förlorade skatteinkomster samtidigt som behoven ökade. Försämringen i välfärden ledde till medborgarnas missnöje.
Kapitalmarknaden orkade inte längre investera i reell produktion utan blev ett globalt kasino för skuldförflyttningar. De världsekonomiska kriserna blev vanligare och djupare.
Samtidigt blev ”socialismen” som idé komprometterad av de bolsjevikiska misslyckade experimenten.
Strukturförändringarna innebar samtidigt att Sverige förändrades från en industrination till en tjänsteekonomi.
De medborgare som identifierat sig som ”arbetare” blev färre.

Medborgarna började misstro det socialdemokratiska receptet och började rösta på borgerliga alternativ. Dessa satsade på att sänka skatterna ”för att få fart på ekonomin” vilket gav statskassan än mindre inkomster. Välfärdssektorn dränerades på statligt kapital. Svaret blev därför privatisering som skulle ge nytt ekonomiskt tillskott men som på grund av konstruktionen gjorde ont värre.
De ständiga regeringsväxlingarna gjorde politiken mindre långsiktig och konsekvent och försvagade politikens möjligheter att manövrera i den globala ekonomin.
Missnöjet med politikerna, politiken och demokratin ökade.

Populistpartier dök upp och inbillade medborgarna att de kunde lösa problemen genom att landet skulle gå ur EU och genom att stoppa invandringen.
De missnöjda började stödja populistpartierna vilket skapade ytterligare kaos i det politiska livet.

Politiken fick allt sämre möjligheter att lösa människornas problem och politikerna blev allt mer desperata för att vinna väljare. I desperationen lovar partierna runt men lyckades hålla tunt.
Missnöjet och politikerföraktet ökar ytterligare.

Nu är även demokratin i fara.

Europapodden

ETC

Fronesis

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Europas populistpartier – en sammanställning

Här följer en enkel sammanställning på svenska om europeiska populistpartier. Den är långt ifrån fullständig och någon sådan har jag inte funnit på nätet.
Hjälp gärna till att komplettera den här!

Timbro har en webbplats med ett populistindex (se länk i slutet av denna sida).
På engelska finns några t.ex. OpenDemocraty.

Arbetarrörelsen saknar en kunskapsdatabas, öppen för alla på nätet, med fakta för en debatt om bland annat demokrati. En sådan debatt är nödvändig i en tid då populistpartier och populistiska rörelser ger enkla svar på svåra ekonomiska, sociala och kulturella problem och då de demokratiska värdena alltmer ifrågasätts.
Debatten behöver en faktabas.

Katalys skulle kunna vara en sådan men har i stället blivit ett debattforum för några akademiker för akademiker.
Populistpartierna dömer ut de etablerade partierna och den rådande demokratiska styrelseformen och förordar direktdemokrati och politisk handling i stället för snack.
De är oftast öppet främlingsfientliga och nationalistiska. Framförallt har de enkla lösningar på komplicerade ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem.

Här är min enkla sammanställning:

Belgien: Vlaams belang. Vill ha självständighet för Flandern och begränsa invandringen. Cirka 4 procent.

Bulgarien: Attack (Ataka) profilerar sig som motståndare till globaliseringen på en ortodox-kristen och konservativ grund. Senaste val: 7,3 procent.

Danmark: Dansk folkeparti. Bildades 1995 som en utbrytning från Fremskridtspartiet. Begränsad invandring, EU-motstånd och avskaffat bistånd är viktiga punkter i politiken. Mer resurser till polisen och hårdare straff för brottslingar är två andra. Partiet har också påverkat många av de mer etablerade i det danska Folketinget.

Finland: Sannfinländarna. Nationalism, starkt försvar och EU-kritik är viktiga punkter på dagordningen. 18 procent. Med i samlingsregering.

Frankrike: Nationella fronten högernationalistiskt med ledaren Marine Le Pen kräver folkomröstning om EU-medlemskapet. Hon är dessutom en av kandidaterna i nästa års franska presidentval. 18 procent i regionval.

Grekland: Syriza. Vänsterparti kritiska mot EU:s åtstramningskrav efter eurokrisen. 36 procent. Regeringsparti
Gyllene gryning (Chryssí Avgí) är ett öppet fascistiskt parti med nazistisk symbolik. Profilerar sig som antisemitiskt, rasistiskt, antiturkiskt och anti-EU/IMF. Ligger bakom våldsdåd och mord på politiska motståndare och minoritetsgrupper. Senaste valet: 6,9 procent.
Folklig ortodox samling (LAOS) profilerar sig som ortodox-kristet konservativt. Efter att ha ingått i regering utraderades partiet nästan i senaste valet.

Italien: Popolo della Libertá (Frihetens folk) är en sammanslagning av Finis Alleanza Nazionale och Silvio Berlusconis Forza Italia. Det förstnämnda har rötter i fascismen.
Femstjärnerörelsen.grundades 2005 och kallar de etablerade politikerna i Italien för korrumperade, maktfullkomliga och handlingsförlamade. Förordar direktdemokrati och e-demokrati De är också kritiska mot EU.
Partiets grundare, komikern Beppe Grillo, har bland annat kritiserats hårt för sina antisemitiska uttalanden.
Lega Nord är ett federalistiskt, högerpopulistiskt politiskt parti i Italien, grundat 1991 av Umberto Bossi. Partiet har en kraftigt invandrarfientlig profil.

Litauen: Det konservativa Fosterlandsförbundet får enligt undersökningen 21 procent av rösterna, Ordning och rättvisa har knappt 14 procent , Nationella förnyelseunionen, som leds av tv-kändisen Arunas Valinskas  har 11 procent.

Nederländerna: Frihetspartiet PVV. Mycket förknippat med partiledare Geert Wilders, som gjort sig känd för sin fräna retorik mot islam och sin kritik av invandring. Han har kallat Koranen för fascistisk och jämfört islam med nazism.

Norge: Fremskrittspartiet. Grundat 1973. Vid de två senaste valen till Stortinget har man varit Norges näst största parti. 2009 fick man 22,9 procent av rösterna. Sitter i norska regeringen med Höyre. Får främst röster från småföretagare, privatanställda och unga väljare som är missnöjda med Höyres försiktiga politik i förhållande till bistånd, invandring och skatter.

Polen: Lag och rättvisa (polska: Prawo i Sprawiedliwośćm PiS) är ett nationalkonservativt parti. Lag och rättvisa har skärpt straffen för brott mot liv, hälsa och egendom och menar sig bekämpa korruptionen i samhället. Regeringsparti med absolut majoritet.
Solidarna Polska är en utbrytning ur PiS, profilerar sig som konservativt katolskt men med viss vänsterretorik i ekonomiska frågor.

Rumänien: Lag och rättvisa (PiS) profilerar sig som konservativa, EU-kritiska och mot korruption och brottslighet. Senaste val: 14 procent.

Schweiz: Schweiziska folkpartiet (SVP) har rötter i bonderörelsen, profilerar sig som konservativt och liberalt antimuslimskt parti ”för medel-klassen”. Senaste val: 26,6 procent.

Slovakien: Slovakiska nationalistpartiet (SNS) profilerar sig som antiromskt och antiungerskt. Har fascistiska rötter. Senaste val: 4,6 procent.

Storbritannien: Brittiska nationella partiet. British national party (BNP) beskrivs som fascistiskt med rötter i nazismen. Profilerar sig som antimuslimskt. Senaste val: 1,9 procent.
United Kingdom Independence Party (UKIP) profilerar sig som libertarianskt och anti-EU. På senare tid allt mer konservativt och invandringskritiska. Fick 17 procent i förra EU-valet. Senaste val: 3,1 procent. Drev fram Brexit.

Spanien: Vänsterpopulistiska Podemos har blivit tredje största parti. 21,1 procent.

Tjeckien: Direktdemokratisk gryning (Úsvit) grundades 2013 av miljonären Tomio Okamura. Profilerar sig som antikorruptionsparti och anti-EU men har också anspelat på antiromska stämningar. Senaste val: 6,9 procent.

Tyskland: Alternative für Deutschland (AfD) Alternativ för Tyskland är ett nationalkonservativt och euroskeptiskt politiskt parti. 4,7 procent.
Nationaldemokratiska partiet (NPD) profilerar sig som både antiliberalt och antikommunistiskt. Har rötter i nazismen. Senaste val: 1,5 procent.

Ukraina: All-ukrainska unionen (Svoboda) profilerar sig som antisemitiskt, antiryskt och antikommunistiskt. Senaste val: 10,4 procent.

Ungern: Jobbik. Beskriver sig som "kristet, konservativt och nationalistiskt parti". Fick 17 procent i parlamentsvalet i år. Har en väpnad gren, Ungerska gardet, som har hetsat judar och romer.

Österrike: FPÖ och BZÖ. Frihetspartiet (FPÖ) profilerar sig som konservativt och liberalt, antimuslimskt. Senaste val: 20,5 procent.
Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ) är tidigare FPÖ-ledaren Jörg Haiders utbrytning. Profilerar sig som mer moderat och liberalt än FPÖ. Senaste val: 3,5 procent.

Läs mer:

DN Debatt. Anders Hellström och Anna-Lena Lodenius. ”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

 

TimbrosPopulistindex, Timbro Authoritarian Populism Index, TAP 

OpenDemocraty,populism in Europe 

Moderat riksdagsman: Lövfen är skyldig till Brexit!

I en demokrati ingår det i det politiska spelet att hitta fel hos politiska motståndare och anklaga dem för misstag.

Men det finns en rimlighetsgräns som det kan vara klädsamt att hålla sig inom.

Frågan är om inte den moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid har trampat över den gränsen i dagens ledare i SvD under rubriken ” Löfvens snedsteg spär på Europas brexit-problem”.

Vilket snedsteg avses? Jo det var, enligt Sigfrid, när Löfven, efter EU-förhandlingar i februari, sa ”Nu är det upp till David Cameron att åka hem och kämpa för att Storbritannien ska vara kvar som medlem”.
Sigfrid anser att Stefan Löfven hittills inte varit en del av lösningen utan en del av problemet.
Den konservativa regeringen och Cameron tycks inte ha någon skuld.