Marknaden med osynliga konsumenter

En marknad består i grunden av producenter, handlare och säljare samt konsumenter.

Så även knarkmarknaden.

Producenter av kokain är främst fattiga bönder i Colombia. De odlar knarket för att få pengar för sin överlevnad. Knarkhandlare köper böndernas skörd och levererar knarket till smugglare som för det till Europa. Knarkhandlarna och smugglarna tjänar pengar på att transportera knark.

I Europa tas det insmugglade knarket hand om säljare. De köper och säljer knark för att det är lönsamt för dem.
Det är så lönsamt för dem att de är beredda att skjuta ihjäl varandra för att få makten om knarkmarknaden.

Och konsumenterna, vilka är de?
Ingen tycks veta. Och ingen försöker ta reda på vilka de är. Men det är de som har pengar att köpa knarket för.
Det är de som håller liv i marknaden och som är den yttersta orsaken till att ungdomar skjuter ihjäl varandra.

Vad vi vet om knarkkonsumenterna i Europa är att européerna använde knark för 90 miljarder kronor år 2017. Uppgiften kommer från EU:s narkotikaorgan EMCDDA. Det var en ökning på 60 procent från år 2013.
Allt fler köper knark.

Det kan inte vara pundarna, de som är sjukligt beroende av knark, som håller igång marknaden.
Hur mycket de än stjäl för att klara sitt knarkbehov kan de aldrig försörja en så lukrativ marknad.

Varför undersöker inte Handelshögskolan knarkmarknaden? Hela marknaden?



SvD 21-08-14  

EMCDDA 

 

Vilka köper knark?

Knarkhandel tycks vara en lönande affär.

Värd att mörda för, värd att riskera frihet, liv och lem.
Man kan läsa om driftiga tonåringar som bedrivit knarkhandel från sina pojkrum. Utan att föräldrarna anat något.
2019 skrev Aftonbladet om en kille som tjänade 6000 kronor om dagen på att sälja knark.

Expressen berättade förra året om den nu 26-åriga Cody Ronald Ward i Australien som sålde droger för hundratals miljoner. Från sitt pojkrum.

 I morse läste jag åter igen om en femtonåring som langade knark från sitt pojkrum där han också förvarade vapen och ammunition.
Det är som sagt en lönande marknad.

Produktion och export av narkotika är faktiskt en av världens största industrier. Handeln beräknas omsätta ca 2 250 000 000 000 kronor (2250 miljarder kronor). Smugglingen av narkotika sköts av kriminella grupper med kontakter i flera länder.

Stockholmare lägger ner 31 miljoner kronor på droger i veckan. Det visar en ny granskning från Veckans brott, rapporterar SVT.

En marknad består ju av producenter, säljare och köpare. Så länge det finns en efterfrågan finns det också en marknad.

Så, vilka köper narkotika?
De socialt utslagna pundarna kan väl inte ha råd att köpa så mycket? Även om de stjäl för att få ihop stålar.
De grovt kriminella som har gjort knarket till sin livsstil kan inte vara de största konsumenterna.
Kan den stora köpgruppen vara helt vanliga människor? Dina grannar, släktingar, vänner? Murare, journalister, rocksångare, revisorer, textilarbetare, sopåkare, partiledare, direktörer, lärare, cykelreparatörer, forskare, laboranter, truckförare, kontorsknoddar och andra hårt arbetande människor?

Finns det forskning på det?

AB

Expressen 

15-åringar åtalas för droghärva i pojkrummet, AB  

En skrift om narkotikaindustrins påverkan på samhällen. Socialstyrelsen

Undersökning visar: Stockholmare köper droger för 30 miljoneri veckan, SVT

Polis skjuten till döds i Biskopsgården, GP

Saligare att giva än att taga

Alla marknader består av köpare och säljare.

Alla utom en.
Arbetsmarknaden.
Den består nämligen av givare och tagare.
Nämligen arbetsgivare och arbetstagare/löntagare.

Tänk dig andra marknader med samma begrepp: Grönsaksmarknaden bestående av grönsaksgivare och grönsakstagare, fastighetsmarknaden bestående av fastighetsgivare och fastighetstagare, bilmarknaden av bilgivare och biltagare…

Vem har bestämt att det ska heta givare och tagare på arbetsmarknaden?

Hör inte givare och tagare mer till biståndsverksamhet och välgörenhet än till en marknad?
Borde det inte heta arbetsköpare och arbetssäljare?
Arbetsgivaren köper väl arbetskraft av den som säljer sin arbetskraft?

Men på sitt sätt speglar de konstiga begreppen en verklig relation: Givaren är alltid överlägsen tagaren. Tagaren är alltid beroende av givaren.
Begreppen speglar en patriarkalisk verklighet.

Dessutom är det saligare att giva än att taga, som det heter i Apostlagärningarna 20:35.

SvD

DN