Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 

Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.

Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.

Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.

DN:s ledare ” En tragisk och onödig historia”

Centrum för rättvisa om Tayyab Shabab 

Om Lavalaffären
En fyllig genomgång av den s.k. Lavalaffären kan du läsa i ”Vitbok Laval – Vad hände egentligen i Vaxholm?””Vaxholmskonflikten och innebörden av solidaritet – En argumentationsanalys av den svenska pressdebatten” Tina Halldén, Södertörns Högskola

Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill sänka lönerna och sätta den svenska modellen ur spel.

Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill skapa enkla låglönejobb för att arbetslösa ska kunna få jobb. På femtiotalet fanns det nämligen sådana jobb och då var arbetslösheten låg.

Men resonemanget är lika intelligent som att om man ersatte datorer med kulramar skulle många arbetslösa få arbete.
Eller att om man tog bort byggkranar på byggen skulle det behövas fler armar inom byggindustrin.
Och om man skippade mjölkmaskiner i mjölkproduktionen skulle enkla arbeten skapas och tusentals mjölkerskor skulle få jobb.
Man skulle kunna förbjuda avverkningsmaskiner i skogsbruket och ersätta dem med timmerhuggare. Det skulle öka sysselsättningen.

Nu förstår t.o.m. arbetsgivarna och de borgerliga politikerna att det ständigt sker en teknisk utveckling som förändrar produktionen och arbetslivet. De kan och vill inte hindra en fortsatt teknisk utveckling. Tvärt om, de vill ha snabbare och bättre maskiner.
De som äger produktionsmedlen kapital och företag - till exempel arbetsgivarna – vill bestämma över sina företag och vill ha så stor vinst som möjligt.
Bland annat vill de betala arbetskraften så litet som möjligt och helst vill de ersätta arbetskraften med maskiner.

Men vad de inte vill inse är att även arbetskraftens och samhällets villkor samtidigt förändras.
På samma sätt som arbetsgivarna vill ha så höga vinster som möjligt vill löntagarna ha en större andel av produktionsresultatet – till exempel ökade löner, bättre arbetsvillkor, justare jobb.

Och i enlighet med den svenska modellen har löntagarna, genom sina organisationer, lyckats förhandla till sig högre löner även för dem som har enklare arbeten. Överenskommelsen med arbetsgivarna, alltså även med Svenskt Näringsliv, finns upptecknade i kollektivavtal och andra avtal.
Löntagare och arbetsgivare har kommit överens om att avtalen ska gälla under en viss period. Och under dem tiden har de lovat att inte bråka med varandra.
Den här modellen finns inte i så många andra länder men den har funkat bra i Sverige.
Men nu säger Svenskt Näringsliv och allianspartierna att de vill sänka en del löner. De vill gå tillbaka till det som var en gång. Inte för sig själva förstås utan de vill att en del löntagare ska ta ett steg tillbaka och minska sina löner.
Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill att staten ska bestämma om detta och att skattebetalarna ska betala halva lönen åt en del löntagare.
De lockar med att om staten ser till att företagen inte behöver betala så höga löner utan vill sänka lönerna för löntagarna kommer arbetsgivarna att anställa fler arbetslösa.
Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill sänka lönerna och sätta den svenska modellen ur spel för att anställa fler arbetslösa. Och tjäna mer pengar.
De borde tänka mer på att satsa kapital i nya fräscha företag som kan anställa fler.
Varför gör de inte det?

AB

Annie Lööf på DN Debatt 

Lars Calmfors på DN Debatt 

Dagens Arena

Centerpartiet har uppdragit åt företaget WSP att skriva analysen ”Enkla jobb? Flyktingars jobbchanser, arbetsmarknadens tudelning ochingångslöner”

Dogmer mot den svenska modellen

Trots att både arbetsgivare och löntagare inser fördelarna med kollektivavtal finns det sådana som vill ha bort dem.

Några finns inom den nyliberala dogmatiska kretsen som anser att kollektivavtal sätter marknaden ur spel. Andra finns inom yttersta vänstern som lika dogmatiskt menar att klasskampen hämmas av samförståndet mellan lönearbetare och arbetsköpare.
Jag har mött representanter för bägge grupperna: i övrigt intelligenta och vettiga människor men fångade i en idé som stelnat, en dogm.

Sorgligt nog finns SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl med i den förstnämnda gruppen.

I dagens ledare tvingas hon köra fram två ynka exempel på hur facket agerat klumpigt för att få till kollektivavtal.

Det ena är en facklig aktion mot Baka stenugnsbageri i Sannegården i Göteborg den 12 januari och det andra är Ingeborgs bageri i Linköping för ett år sedan.
Det handlar om två små företag med några enstaka anställda.

Exemplen ter sig futtiga med tanke på att det i Sverige finns mer än 680 kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor tecknade mellan arbetsgivarorganisationer och arbetstagarorganisationer, inom såväl det privata näringslivet, staten som inom kommuner och landsting. Dessa avtal omfattar ungefär 3,6 miljoner anställda.
2014 var det 91 procent av löntagarna i åldern 16–64 år arbeten som omfattades av kollektivavtal, enligt statliga Medlingsverket.

Jag håller med om att små företag borde behandlas på annat sätt av facket än storföretag men att utifrån dessa enstaka exempel döma ut hela den svenska modellen är litet väl magstarkt.

Ingeborgs konditori, hade en anställd som var fackligt organiserad. Företagsägarna ville dock inte betala den anställde avtalsenliga löner, eftersom de ansåg sig inte ha råd med det.
Det kom till förhandling med facket och parterna blev i samförstånd överens om att kollektivavtalet skulle gälla.
Men efter en tid sade företagsledningen upp den fackligt anslutne medlemmen under hänvisning till att de inte hade råd att betala avtalsenliga löner.

Man kan jämföra med då bageriet ska betala för andra varor än arbetskraften.
Då bageriet köper in råvaror - mjöl, socker, marsipan m.m. - betalar leverantörerna de priser som leverantörerna begär.
De säger inte att de inte har råd med det. De säger inte till hyresvärden att de inta kan betala hyran för lokalen eller vägrar att betala skatt med hänvisning till att de inte har råd.

Om de skulle göra så innebär det konkurs.

Om jag kommer in i Ingeborgs konditori i Linköping och säger att jag vill ha en semla men inte har råd att betala begärt pris för den, kommer jag kunna köpa semlan för ett lägre pris?

Varför ska just den anställde gå med på att få ersättning under gällande pris?

Om ett företag inte kan betala råvaror, leverantörer, hyror, skatter eller arbetskraft är företaget kanske inte så marknadsmässigt.
Det ligger andra konditorier inte långt från Ingeborgs där lönerna sätts enligt kollektivavtal. Varför ska ett konditori dumpa lönerna?

Kollektivavtalet är ett avtal mellan arbetsgivareorganisationen och löntagarorganisationen om löntagarnas arbetsvillkor.  Det är alltså inget som enbart facket driver igenom.
Kollektivavtal innebär att arbetsgivare och löntagare kan konkurrera på lika villkor, att löntagarna får en lön som de kan leva på, att antalet arbetskonflikter minimeras och att därför arbetsfreden uppehålls.

Corren om Ingeborgs konditori

Medlingsinstitutets årsrapport "Avtalsrörelsen och lönebildningen2015"

Barometern

Låt vapenindustrin vara med och betala kostnaderna för flyktingmottagning

Nästa år, 2016, har Migrationsverket räknat med en kostnadsökning på 29 miljarder och 2017 på hela 41 miljarder. 

Sammantaget innebär det hela 72 miljarder i ytterligare kostnader för det svenska asylmottagandet under perioden 2015-2017.

En del av dessa pengar, kanske hälften, ska tas av vårt internationella bistånd som redan är beräknat till 32 miljarder.

Cirka fem miljoner svenskar har arbete och betalar någon form av skatt. Om var och en av dem ska vara med om att betala 77 miljarder blir det 385 000 kronor för varje skattebetalare under de två åren eller 192 500 kronor per år.
(Nu räknar jag med att biståndspengarna inte används. De sammanlagda skatteinkomsterna för staten är för övrigt 952,6 miljarder.)

Se Statens budget 2016 i siffror

Alla skattebetalare har inte möjlighet att bidra med 192 500 kronor per år.
Om man räknar med en skattesats på 30 procent så skulle bara de som har en årsinkomst på 635 000 kronor och därutöver kunna betala.
Om pengarna skulle tas ut som inkomstskatt borde den vara progressiv, d.v.s. de som tjänar mer borde betala mer.
(Och om skattesmitarna betalade sin skatt skulle problemet vara löst.)

Det förefaller dock som om enbart inkomstskatter inte räcker till. Även företag måste vara med och betala.

Vi måste också räkna flyktingfrågan som ett kvarstående problem. Flyktingar kommer, så långt och så länge vi kan se, att finnas på grund av krig, förföljelse, miljöförändringar, ekonomiska orsaker och annat.
Finansieringen måste därför bli långsiktig och stabil.

Det kan emellertid vara bra att i det akuta läge som nu råder låna pengar till flyktinghjälp.
Hjälpen kan nämligen, så småningom, ge svensk ekonomi ett plus.

Flyktingarna betyder inte bara utgifter. De kan bidra till det svenska samhällets utveckling.

Många flyktingar kommer att, då orsakerna till deras flykt inte finns kvar, återvända till de länder de en gång flydde från.
Under sin vistelse i vårt land kan de ha upprättat goda kulturella, politiska och sociala band med Sverige som kan bli viktiga för vår handel och politik.
Tänk till exempel Tysklands förbundskansler Willy Brandt och Österikes förbundspresident Bruno Kreisky som levde som flyktingar i Sverige under andra världskriget.

Flyktingarna bidrar till den svenska arbetskraften. Bland andra får vi hit läkare och annan expertis som fått sin utbildning i hemlandet men som kan utöva praktik i Sverige. Ett billigt tillskott till kompetensutvecklingen.

Andra kan bidra med sin arbetskraft i ett skede då antalet svenska arbetande blir allt färre och ska försörja allt fler äldre, sjuka, skolungdom m.fl. som står utanför arbetskraften. Även om vi inte har flyktingar måste vi få in ny arbetskraft om vi ska hålla balans mellan dem som producerar och dem som av olika skäl inte gör det.

När flyktingarna kommer i arbete blir de skattebetalare.
Den allra största delen av de flyktingar som kom till Sverige 1930-1960 har bidragit till den svenska välfärden. Folk från våra nordiska grannländer, från Centraleuropa, folk från Baltikum och Balkan har varit med om att bygga vårt land.

Vi får alltså se de pengar som vi satsar på flyktingmottagningen som investeringar som kommer att betala sig i framtiden.

Men flyktingproblemet är inte bara en ekonomisk fråga.
Vi måste hjälpa medmänniskor i nöd. Det är humanitet men också på grund av självbevarelsedrift.

Om vi avvisar flyktingar innebär det inte att de inte finns utan att de finns någon annan stans. Deras lidande försvinner inte, men kan komma att drabba oss i senare generationer.

Flyktingfrågan är inte ett nationellt problem även om flyktingarna söker sig till enskilda länder.
Hela frågan är ju allmänmänsklig och internationell och kräver därför global finansiering.
Vi måste därför se till att utgifter och resurser fördelas på ett rättvist sätt mellan mottagarländer men också mellan flyktinggrupper.

Ett överstatligt organ måste se till att få in pengar och andra resurser och sedan fördela dessa mellan dem som tar emot flyktingar.

Vad som behövs är en internationell skatt, varför inte på vinster från vapenindustri och från dem som exploaterar människor och miljö, samt på lyxkonsumtion och finansvinster som inte investeras i produktivt kapital.

UNHCR, Sverige 

Se min blogg från 9 september 

Tino Sanandaji omflyktingpolitiken i en föreläsning på ”Den nya Välfärden” 

Tino Sanandajis blogg  

Begreppet invandrare är imbecillt

”Invandrare” är ett så grovt och generaliserande begrepp så att det är fullständigt meningslöst, för att inte säga imbecillt.

 

Inte minst eftersom de som avses i första hand är utvandrare.

I sin bästa tolkning kan ”invandrare” betyda utrikes födda. Mer än så säger inte begreppet.

Utrikes födda kan vara flyktingar från krig och elände eller så har de sökt sig till vårt land för att hitta arbete. Deras situation är helt olika.

Ändå används ”invandrare” i debatten som en gemensam beteckning på individer som är arbetskraft, kriminella, ömkansvärda, konstiga, tjusiga, lata, arbetssamma, svårbegripliga m.m.  Det vill säga precis som ”inrikes födda”.

Nu kommer statistik från SCB som berättar vilka jobb som ”utrikes födda” lyckats få i Sverige.

Inte oväntat dominerar hotell- och kontorsstädare. I den gruppen var knappt var tredje kvinna och mer än varannan man utrikesfödd år 2012.

Men samma statistik visar att ett annat vanligt yrke för utrikesfödda var läkare.

Städare och läkare. Bägge grupperna kallas för "invandrare" i debatten men de har mycket olika position i samhällshierarkin.
SCB:s statistik visar att de utrikes födda läkarna är gifta med varandra. På samma sätt är det med städarbetarna. De är gifta med varandra. Läkare och städare är inte gifta med varandra.

Det gäller säkert också inrikes födda.

Så vad säger begreppet ”invandrare”?