Nationalismens grund

 I dagens globala samhälle har de nationella gränserna suddats ut.

I världsekonomin betyder enskilda nationers budgetar allt mindre.

Nationen blir allt mer en inbillad gemenskap som i Sverige är mest aktuell vid idrottsmästerskap, flagghissning, midsommarafton, prinsessbröllop och tullkontroller.
Nationella politiker får allt mindre att säga till om, vilket inte så konstigt om man ser på den världsekonomiska utvecklingen.

Ända in på 1860-talet var Sverige en nation av jordbrukare. Tre av fyra jobb fanns inom jordbruket. Den svenska ekonomin var nästan helt beroende av det svenska vädret. Dåliga väderförhållanden ledde till uteblivna skördar och massvält som bland annat vid den svåra missväxten 1867-1868.

Under hundra år, 1860-1960, industrialiserades Sverige snabbt. Sysselsättningen inom industrin ökade från drygt 10 procent till ungefär 33 procent som andel av den totala. Många av dagens stora och kända svenska industriföretag bildades under perioden. Industrikoncernen Sandvik grundades till exempel 1862, Atlas Copco 1873 och L.M. Ericsson grundades 1876, SKF 1907, Volvo 1915, Svenska Cellulosa Aktiebolaget) grundades 1929.

I samband med att stora delar av Europa återuppbyggdes efter det andra världskriget gick den svenska industrin på högvarv, vilket resulterade i en rekordsnabb ekonomisk tillväxt under 1950- och 1960-talet. Sveriges BNP per capita fördubblades mellan 1950 och 1973.
Men på 70-talet fick den svenska ekonomin internationell konkurrens och svenska industrier inom metall, skeppsvarv och textil slogs ut.
Efter 1970 var den ekonomiska globaliseringen fullständig och Sverige förlorade sin ledande roll. Nyliberala idéer om privatisering slog rot och genomfördes inom politiken.

Under de senaste 150 åren har Sverige genomgått tre perioder präglade av kraftigt ökad internationell integration. Den första vågen 1865-1914, den andra vågen 1950-1971 och den tredje vågen 1989-.

Idag uppgår den svenska exportandelen till cirka 50 procent av BNP, vilket innebär att ungefär varannan svenskproducerad vara eller tjänst säljs till en konsument i något annat land än Sverige..

Svensk varuexport består i hög grad av industrivaror, såsom fordon, maskiner och skogsindustriprodukter.
Sverige importerar olja, bilar samt el- och teleprodukter. Tjänstehandeln domineras av olika slags affärstjänster, resor och transporter.

Men det är på datorområdet och det finansiella området som globaliseringen gått längst.
För den internationella finans-, valuta och kapitalmarknaden är till exempel de nationella valutorna i första hand spelbrickor för spekulanter. Inte längre ett medel för varuutbytet mellan nationer.

All produktion av varor och tjänster  är integrerad i globala nätverk av multinationella koncerner. Globala sammansättningsfabriker, underleverantörer, råvaruproducenter, transportföretag är ömsesidigt beroende av varandra och dominerar världsmarknaderna. Marknaderna är världsomfattande.
Finans- och kapitalmarknaderna förvandlar reella värden till skuldsedlar som byter ägare genom förväntade prisförändringar. Virtuella börsvärden och spekulation driver världsekonomin. Prisstegringarna på finans- och kapitalmarknaderna uppfattas som värdestegringar tills de säckar ihop och krisen är ett faktum. Kapitalägarna försöker kompensera sig för förlusterna som följer på krisen och den övriga befolkningen får betala. Tänk bankkris.
Miljökatastrofer och människor som flyr undan fattigdom och krig stannar inte inom nationsgränserna utan är globala problem.
Till och med de nationella språken blir mindre viktiga då kommunikation och andra kulturyttringar förs på världsspråket engelska.

En del människor har svårt att acceptera utvecklingen och tyr sig till en nostalgisk längtan tillbaka till en förgången värld. Gången tid betraktas som en idyll, ett förlorat paradis eller en guldålder.
De nationella politikernas allt mer begränsade möjligheter att behärska ekonomin skylls på politikernas okunnighet eller dåliga vilja eller rent av illvilja.
Den dåliga ekonomin är flyktingarnas och invandrarnas fel.  

Den tilltagande nationalismen och konservatismen är en reaktion på den obevekliga historiska utvecklingen.

Globaliseringens tre vågor Sveriges internationalisering under 150 år, Anders Johnson, Underlagsrapport nr 3 till Globaliseringsrådet 2007.

Sätt stopp för öppnade gränser SD:s Jimmie Åkesson och Jonas Andersson SvD Debatt 210719 

En finansman tänker om kapitalismen

På DN Debatti dag, den 13 november 2017, funderar finansmannen Mikael Nachemson underrubriken ”Kapitalismen har blivit för aggressiv och tilliten raseras” över kapitalismen.

I likhet med Karl Marx (1818-1883) anser Nachemson att ”Kapitalismen som ekonomiskt system har betytt oerhört mycket för samhällets välstånd” men att ”den har blivit för aggressiv. Inkomsters och förmögenheters skeva fördelning har gått för långt”.
Vad Mikael Nachemson oroar sig över är en växande ”tillitserosion”.

Jag håller med honom om att ”tilliten” är nödvändig i marknadsekonomin som jag anser fanns långt före kapitalismen i historien. Vi måste kunna lita på överenskommelser, på pengars värde, på stabiliteten i företag och organisationer för att handeln och marknaden ska kunna fungera.

 Problemet är, skriver Nachemson, att ”Dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde har fått härja alltför fritt, alltför länge, utan tillräckliga motkrafter”.

Så långt håller jag med.
Och för att komma från en väletablerad finansman är analysen intressant särskilt som vänstern, å sin sida, nästan helt givit upp analyser av kapitalismen till förmån för genusforskning, konspirationsteoretisering, greiderisering och knölpåksanarkism.

Svårigheten då man vill analysera kapitalismen är dock att skilja ut vad som är marknadsekonomi och vad som är kapitalism. De är historiskt väl sammanflätade men i en analys måste man kunna separera de bägge företeelserna på samma sätt som man skiljer på hönan och ägget.

Nachemson är inte helt tydlig.
Lyckas man mödosamt arbeta sig igenom hans snåriga text i DN finner man snart att den inte handlar om kapitalismen så mycket som om marknaden. Han vill ge konsumenternas intressen ökat inflytande över aktieägarnas.
”Är det verkligen rimligt att ha avkastningskrav på 10–15 procent i en värld med negativa räntor och mycket låg inflation?” frågar han.

Nachemson manar politikerna att identifiera alla hinder som företagen byggt upp för att skydda sina intressen.

Det är i alla fall intressant att det finns tänkande finansmän. Soros är en. Nachemson en annan.

Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser

Varför uppstår populistiska partier, Trump, extremhöger? Varför sker Brexit? Varför tycks den politiska kartan ritas om på de mest märkliga sätt, just nu? Till exempel i Frankrike?
Finns det underliggande gemensamma orsaker till alltsammans?
Och hur kunde rörelser som nazism, fascism och kommunism bli så dominerande under första halvan av 1900-talet?
Hur kan vi förklara dagens politiska turbulens?

Jag menar att det är förändringar i kapitalismen som orsakar en del förändringar på den politiska ytan.

Och med kapitalismen menar jag då den historiskt givna världsordning som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar uppfanns för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.
Kapitalismen är den verklighet vi alla lever i och i vilken vi söker politiska lösningar.

Kapitalismens ekonomi handlar om hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna är, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.

Det är inte politik som skapat kapitalismen utan kapitalismen som skapat politiken.
De politiska ideologierna är alla olika förhållningssätt till kapitalismen.
Liberalismen vill anpassa politiken till kapitalismen (låt-gå-politik), socialister och socialliberaler vill förändra kapitalismen, kommunismen vill ersätta kapitalismen (krossa kapitalismen). Konservatismen vill ignorera kapitalismen genom att ersätta den med nationalism, religion, etnisk rensning, goda traditioner, lag och ordning.

En viktig del av kapitalismens ekonomiska system är finansmarknaden som den vuxit fram från medeltiden till idag.
Finansmarknaden i den kapitalistiska världsordningen styr världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar i form av värdepapper, finansiella instrument, råvaror och handelsvaror till exempel banktjänster, försäkringar, pensionsfonder.
Kapitalismen avgör hur marknadsekonomins förändras och bestämmer gränserna för hur vi lever våra sociala och vårt kulturella liv.

Ursprungligen - från medeltiden och framåt - var finansmarknaden till för att förse ekonomin med samlade resurser, som kunde ökas och satsas i olika produktiva verksamheter.
Men den funktionen verkar ha upphört.

Alt fler börjar inse det.

Den prisbelönade ekonomijournalisten Andreas Cervenka försöker i sin bok ”Vad gör en bank?” avslöja vad som händer.
Vi tror oss veta svaret på frågan vad en bank är till för.
”Bankerna lånar pengar av folk som de sedan lånar ut till produktiva verksamheter.”

Men glöm det! Det var länge sedan.
Det var på den tiden då man fick ränta på utlånade pengar och då pengar användes för investeringar i produktionen. I dag en myt.

I dag har vi i stället minusräntor och krympande investeringar.
Skulder bokförs som tillgångar och blir enorma fantasitillgångar och blir växande en bubbla som en vacker dag spricker och det blir kris i världsekonomin.
Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbankerna. Nästan alla pengar är virtuella och skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Och det gör de hela tiden. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick på en dator och plötsligt finns de där utan att ha funnits där innan.

Banken räknar dessa pengar som en tillgång, eftersom de har en fordran på dig. De äger bostaden du lånat till.
Utan att ha producerat en enda lägenhet har bankerna lyckats få dig att betala in en stor del av din lön till dem varje månad. Men du betalar i riktiga pengar som du har arbetat ihop.

De av banken ”skapade pengarna” lånas ut till andra finansplacerare som i sin tur tjänar virtuella pengar på att låna ut dem fast de inte finns i verkliga produktiva livet. För varje transaktion växer bubblan av virtuella ”värden”.

Bankerna tjänar pengar på att ge ut pengar och placerar sina ”tillgångar” på finansmarknaden som ger snabba och lätta ”vinster”. De långsiktiga investeringarna i realtillgångar och verkliga produktiva investeringar lönar sig inte för kapitalplacerarna.
Men då sedan bubblan brister blir det vi skattebetalare och löntagare som tvingas betala med riktiga surt förvärvade pengar via skatter och löner. Det har redan hänt i Sverige 1990–1994 och 2008–2009 och det kommer att hända igen.
Under de senaste åren har världens skuldberg vuxit groteskt, något som inte alls motsvaras av ökad produktivitet.
Finansmarknaden har förlorat kontakten med den produktiva ekonomin som lever en tynande tillvaro. Produktionen stagnerar. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Sådan är dagens finanskapitalism.

Detta - och en del andra fenomen i kapitalismens funktionssätt - leder bland annat till att:

1. Investeringar och produktion minskar eller upphör. Arbeten försvinner. Skatteunderlag blir lägre i förhållande till behoven.

2. Politiker får allt mindre makt och minskade möjligheter att styra sina länders ekonomi.
Arbetslösheten är hög, sämre skatteintäkter leder till försämrad välfärd.

3. Detta skapar misstro hos väljarna som inte har överblick över problemen. De tror att allt är politikernas fel.

4. Väljarna litar inte längre på politikerna, misstror politiken och därmed demokratin.
De ger flyktingar och invandrare skulden för försämringarna. Förr var det judarna.

5. Det blir lätt för populister att ”förklara” det politiska läget och ge enkla lösningar, skylla osäkerheten på bristande vilja och förståelse från de etablerade politikerna.

6. Populistpartierna skapar ytterligare politiskt kaos vilket ytterligare försämrar politikens möjligheter. Instabila regeringsunderlag.

7. Politikernas lovvärda försök att etablera politiskt samarbete med andra länder genom institutioner t.ex. EU möts av misstro.

8. Populisterna skyller försämringarna på EU och det internationella samarbetet.

”Vad gör en bank?” Andreas Cervenka Natur o Kultur 2017 

Lag mot stöd till utländska organisationer i Ungern, SR

Nyval i Finland 

Trump och Macron del av samma trend, Jonna Sima AB Ledare 
Den politiska utvecklingen i Finland Yle på svenska

Därför går sossarna tillbaka

Skadeglädjen sägs vara den enda sanna glädjen.

Om det nu är skadeglädje eller något annat, men uppsluppenheten hos de borgerliga ledarredaktionerna är inte att ta miste på efter valresultatet från Holland. De nederländska socialdemokraterna tappar nämligen från 25 procent av rösterna i förra valet till 5,7 procent i onsdagens val. Inte nog med det. Sedan 2008 har socialdemokratiska partier i Europa tappat en tredjedel av sin röstandel och ligger nu på så låga nivåer som man inte sett på 70 år.

I Grekland och Polen är socialdemokraterna närmast utraderade. I Storbritannien har Labour tappat och i Frankrike är det som liknar socialdemokrati chanslöst i presidentvalet.

Tyskland, där sossarna enligt opinionsmätningarna kommer att vinna, är undantaget som bekräftar regeln.

Tänkbara orsaker till att sossarna går tillbaka är många:

S har suttit i regeringsställning. Partier som suttit i regeringen, oftast minoritetsregeringar, och som tvingats ta hand om sviter efter ekonomiska kriser, har straffats av väljarna.

Partiet är alltför pragmatiskt. S-partier i regeringar har tvingats kompromissa och anpassa sin politik efter koalitionspartnerna och väljaropinioner. I opposition har kampen om väljare tvingat partiet åt mitten.

De traditionella arbetsväljarna minskar på grund av strukturförändringar i samhället. IT-samhället och servicenäringar tar över efter industrin. Allt färre industriarbetare och allt fler tjänstemän.

Populistiska partier snor väljare. Många arbetarväljare som drabbas av globaliseringens negativa effekter blir besvikna över att politikerna inte gör något och går till populistpartierna. Socialdemokratin tillhör det politiska etablissemanget.

Socialismen som politisk praktik och trovärdig ideologi är kaputt efter murens fall. En del väljare drömmer om ”socialism” som alternativ till kapitalismen men upptäcker att socialdemokraterna inte är socialistiskt.

En del socialdemokratiska väljare drar därvid slutsatsen att partiet har övergivit sin ideologi och förlorat sin själ.

En tänkbar orsak till sossarnas allt mindre stöd kan vara att väljarna inte lägre tilltalas av sossarnas  värderingar om jämlikhet, solidaritet och jämställdhet och/eller inte tror på politikens styrning över näringsliv och finans. De ser jämlikhet som nivellering och utslätning. Solidaritet som skatteslöseri o.s.v.
Kapital, handel och ekonomisk makt är globala och rör sig över nationsgränserna. Politiken är nationell och därför maktlös mot de ekonomiska krafterna. Politiken måste därför internationaliseras.
I den europeiska politiska pastejen kan det alltså finnas spår av alla ovanstående ämnen.

Men om man ser till huvudingrediensen i socialdemokratin så är det i praktiken socialliberalt. De socialliberala värderingarna är på väg att ersätta de nyliberala som komprometterat sig lika mycket som ”socialismen”.

 Tanken på ett öppet demokratiskt samhälle, där politiken kan skydda människor och miljö från att exploateras, ett levande civilt samhälle som vilar på folkrörelser och frihet, där jämlikhet och solidaritet är mål och medel. De idéerna finns i många politiska konstellationer.
I dag är det viktigare än någonsin att bilda en samling kring dessa idéer om ekonomisk, social och kulturell frihet och jämlikhet. I dag är en av de viktigaste politiska uppgifterna att upphöra med det småkäbblet och bilda en rörelse en rörelse i kamp mot de antidemokratiska krafterna som växer inom politik och näringsliv.
Kampen gäller inte enbart att bekämpa Sverigedemokraterna utan främst att skapa en bred och samlande vision om världens ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter, problem och förutsättningar för människans överlevnad i en fri och demokratisk värld.

De borgerliga ledarredaktionerna borde sluta hånflina, socialdemokratin borde komma ut som socialliberaler och ta ledningen för en sådan rörelse.

Läs min blogg ”Lever socialdemokratin?”

Expressen ledare publicerad 16 mars 2017

Närikes Allehanda 

Clarté

Göran Färm i Dagens Arena 

Aftonbladet debatt

Åsa Linderborg i AB 170321

Miljardärsmaffia tar makten i USA

Direktörer, höga militärer och miljardärer tar över makten i USA:s Cabinet, d.v.s. regering. Av de 20 nominerade är minst sex dollarmiljardärer.

Inte ens Svenskt Näringsliv skulle i sina våtaste drömmar önska sig en liknande regering i Sverige.

I Sverige har vi i stället, genom den politiskt svåraste krisen i historien, en f.d. svetsare och fackföreningsman som statsminister. Och under en tidigare kritisk period leddes vårt land av en statsminister som började sin karriär som bodbiträde. Per Albin Hansson ledde en samlingsregering genom andra världskriget och välfärdsuppbygget.

De bägge statsministrarna var väl förankrade i arbetarrörelsen.

USA riskerar nu att få en fackföreningsfientlig arbetsgivareregering för en genomkonservativ kongress ledd av en president som ärvt sina miljarder.

De viktigaste ministerposterna är utrikesministern, finansministern, försvarsminister, justitieministern, handelsministern och arbetsmarknadsministern.

Donald Trump har nominerat Rex Wayne Tillerson till utrikesminister. Tillerson är både styrelseordförande och vd för petroleumbolaget Exxon Mobil Corporation.
Bolaget har haft en total omsättning (2006–2011) på nästan $ 2,5 biljoner och $ 221 miljarder i ren vinst varav USA:s största kvartalsvinst genom alla tider som var på $14,83 miljarder för tredje kvartalet av 2008 och den näst högsta i världen.
Tillerson blev utnämnd av det amerikanska nyhetsbolaget CNN till den sjätte mäktigaste personen inom affärsvärlden. Tillerson är även medlem i den politiska konservativa kretsen, Business Roundtable, där en rad olika höga ledare för de största bolagen i USA sammanträder.

Justitieminister blir åklagarchefen Jeff Sessions som har suttit i senaten fyra gånger om.
Han är advokat och har tidigare varit chef för åklagarmyndigheten i Alabama. Han är invandrarfientlig och har en gjort en del märkliga uttalanden om den svarta befolkningen.
Under sin politiska karriär har han stöttats av försäkringsbranschen, av energiföretaget Southern Company, av advokatbyrån Balch & Bingham, av finansgruppen Harbert och kolbrytningsföretaget Drummond Company.

Som försvarsminister har Trump nominerat ”Galne hunden” James N Mattis. Han var tidigare general i marinkåren och har lett styrkor i både Irak och Afghanistan. Han var fram till 2013 överbefälhavare för USA:s centralkommando. Han vill bland annat se ”en ny säkerhetsarkitektur för Mellanöstern. ”Iran är ett specialfall som måste hanteras som ett hot mot regional stabilitet”.

Blivande finansministern Steve Mnuchin studerade vid Yale-universitetet och arbetade i 17 år för investmentbanken Goldman-Sachs. Han var Trumps finansielle representant under valrörelsen.
Mnuchin arbetade som vice ordförande i hedgefonden ESL Investments. Därefter etablerade han tillsammans med finansmannen George Soros företaget SFM Capital Management. Mnuchin grundade med två ex-Goldman partners en hedgefond Dune Capital Managme, 2004. Efter starten tjänstgjorde Mnuchin som VD för företaget som investerade i åtminstone två Donald Trumpprojekt .

Andrew F Puzder äger flera restaurantkedjor, bland dem Carl’s Jr och Hardee’s. Puzter och blir nu arbetsmarknadsminister. Han är enligt tidningen Guardian kritisk till höjda minimilöner, starkt kritisk till sjukvårdsreformen ”Obamacare” och har beskyllt regeringen för ”en regeringsstyrd restaurangrecession”.

Mnuchin är inte den ende Goldman Sachs-höjdare som blivit minister i USA.
Wilbur Ross blir handelsminister. Ross är sedan tidigare mest känd för att ha tjänat stora pengar i början av 2000-talet när han köpte upp, rekonstruerade och sålde vidare krisdrabbade amerikanska stålbolag.
Ross nedskurna stålimperium såldes 2005 för 4,5 miljarder dollar till den internationella stålkoncernen Arcelor Mittal, där han än i dag sitter med i styrelsen.

SvD

DN

CNN Video 
Quartz Trump’s 17 cabinet-level picks have more money than a third of American households combined

Misstron mot demokratin

Överallt poppar de upp, missnöjespartierna, som påstår sig kunna lösa de politiska problemen

Piratpartiet i Island, Ukip i England, högerpopulister i flera forna össtater, främlingsfientliga i Skandinavien och övriga Europa, vänsterpopulister i Grekland och Spanien, Trump i USA. Alla är de uttryck för ett missnöje med de etablerade partiernas oförmåga att lösa vardagens problem.
Detta sker i en industrialiserad värld där arbetslöshet och utanförskap ökar samt i vilken ekonomiska, sociala och kulturella motsättningar växer.
Visserligen inget nytt. Missnöjet har poppat upp tidigare under nittonhundratalet.
Men vi trodde en tid att politiken och demokratin kunde klara allt.

Det folkliga missnöjet leder till nationalistiska stämningar och till krav på protektionism som i förlängningen kan leda till handelskrig. Krav på ”direktdemokrati” och folkomröstningar skapar motsättningar till de demokratiska institutionerna. Det representativa demokratiska systemet eroderar.
Missnöjet har sin grund i att politiken och politikerna har blivit alltmer impotenta i relation till den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Globaliseringen och den internationella ekonomin vrider verktygen ur de nationella politikernas händer, demokratin blir alltmer kraftlös. Politiska beslut blir verkningslösa.

Extrema händelser spär på oron. Folkförflyttningar, miljökatastrofer, inbördeskrig i länder med en svagare demokratisk tradition i Asien och Afrika påverkar västvärlden.

Företagen i de rika länderna utnyttjar de stora skillnaderna mellan rika och fattiga länder genom att flytta produktionen dit där produktionskostnaderna är låga vilket leder till arbetslöshet i de rika länderna men ger samtidigt ökade möjligheter för de fattiga. En nödvändig ekonomisk utjämning som dock sänker de tidigare privilegierades forna rikedom.

De globala finansiella marknadernas utveckling till spelplaner har samtidigt ersatt den reella ekonomins långsiktiga kapitalinvesteringar i produktionen.
Kapitalmarknaden blir irrationell och abstrakt utan kontakt med de verkliga kapitalbehoven på marknaden.
Statens resurser dräneras och skatteinkomsterna kan inte bekosta de växande välfärdsbehoven.
Nödvändiga skattehöjningar väcker protester och väljarflykt från de partier som förordar detta medan andra partier söker rädda situationen med skattesänkningar och privatiseringar vilket leder till än större kaos.

Medierna rapporterar, precis som de ska, om politisk korruption och politikers misstag men förutsätter därvid att mediekonsumenterna har tillräckliga politiska kunskaper för att kunna se att misstagen och missbruket är avvikelser i ett i övrigt demokratiskt fungerande system. Fusket uppfattas i stället som normalitet för politiken.

Internet är en välsignelse för folkbildningen men bidrar samtidigt till att okunniga kommentarer får stor spridning bland de okritiska.

Väljarnas bristande kunskaper om demokratins och politikens funktion och möjligheter ökar politiker och politikföraktet vilket leder till misstro mot demokratin.
En del av denna utveckling är politikernas löften och ”svek”. I valrörelsen målar politikerna upp sina visioner och sina mål för att vinna anhängare och väljare. Dessa avsiktsförklaringar uppfattas som ”löften”. När de politiska förutsättningarna inte blir som politikerna förutsatt anklagas politikerna för svek.

Slutsatserna blir att politikerna inte bryr sig om ”folket”, har tappat kontakten med verkligheten, skiter i ”folkviljan” och att politikerna blivit ett skrå som bara tänker på att sko sig själva.
Sådana uppfattningar tycks bli allt vanligare.

Och detta ger en grogrund för politiska frälsare som utmålar sig som ”ickepolitiska” och företrädare för folkmeningen.

EskisltunaKuriren ledare ”Respektera dem som tjänar medborgarna”

Arbetarbladet ledare "Politikerförakt och demokrati".

Torbjörn Tännsjö DN Debatt ”Därför pratar Trump och Clinton inte om politik” 

SvD Näringsliv Andreas Cervenka ”Lottoekonomin skapade DonaldTrump” 

SvD Under strecket Carl Rudbeck: ”Eliten är inte svaret på folkets problem”

Mauricio Rojas, ledare i SvD: ”Nu behöver friheten försvaras”