Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser

Varför uppstår populistiska partier, Trump, extremhöger? Varför sker Brexit? Varför tycks den politiska kartan ritas om på de mest märkliga sätt, just nu? Till exempel i Frankrike?
Finns det underliggande gemensamma orsaker till alltsammans?
Och hur kunde rörelser som nazism, fascism och kommunism bli så dominerande under första halvan av 1900-talet?
Hur kan vi förklara dagens politiska turbulens?

Jag menar att det är förändringar i kapitalismen som orsakar en del förändringar på den politiska ytan.

Och med kapitalismen menar jag då den historiskt givna världsordning som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar uppfanns för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.
Kapitalismen är den verklighet vi alla lever i och i vilken vi söker politiska lösningar.

Kapitalismens ekonomi handlar om hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna är, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.

Det är inte politik som skapat kapitalismen utan kapitalismen som skapat politiken.
De politiska ideologierna är alla olika förhållningssätt till kapitalismen.
Liberalismen vill anpassa politiken till kapitalismen (låt-gå-politik), socialister och socialliberaler vill förändra kapitalismen, kommunismen vill ersätta kapitalismen (krossa kapitalismen). Konservatismen vill ignorera kapitalismen genom att ersätta den med nationalism, religion, etnisk rensning, goda traditioner, lag och ordning.

En viktig del av kapitalismens ekonomiska system är finansmarknaden som den vuxit fram från medeltiden till idag.
Finansmarknaden i den kapitalistiska världsordningen styr världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar i form av värdepapper, finansiella instrument, råvaror och handelsvaror till exempel banktjänster, försäkringar, pensionsfonder.
Kapitalismen avgör hur marknadsekonomins förändras och bestämmer gränserna för hur vi lever våra sociala och vårt kulturella liv.

Ursprungligen - från medeltiden och framåt - var finansmarknaden till för att förse ekonomin med samlade resurser, som kunde ökas och satsas i olika produktiva verksamheter.
Men den funktionen verkar ha upphört.

Alt fler börjar inse det.

Den prisbelönade ekonomijournalisten Andreas Cervenka försöker i sin bok ”Vad gör en bank?” avslöja vad som händer.
Vi tror oss veta svaret på frågan vad en bank är till för.
”Bankerna lånar pengar av folk som de sedan lånar ut till produktiva verksamheter.”

Men glöm det! Det var länge sedan.
Det var på den tiden då man fick ränta på utlånade pengar och då pengar användes för investeringar i produktionen. I dag en myt.

I dag har vi i stället minusräntor och krympande investeringar.
Skulder bokförs som tillgångar och blir enorma fantasitillgångar och blir växande en bubbla som en vacker dag spricker och det blir kris i världsekonomin.
Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbankerna. Nästan alla pengar är virtuella och skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Och det gör de hela tiden. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick på en dator och plötsligt finns de där utan att ha funnits där innan.

Banken räknar dessa pengar som en tillgång, eftersom de har en fordran på dig. De äger bostaden du lånat till.
Utan att ha producerat en enda lägenhet har bankerna lyckats få dig att betala in en stor del av din lön till dem varje månad. Men du betalar i riktiga pengar som du har arbetat ihop.

De av banken ”skapade pengarna” lånas ut till andra finansplacerare som i sin tur tjänar virtuella pengar på att låna ut dem fast de inte finns i verkliga produktiva livet. För varje transaktion växer bubblan av virtuella ”värden”.

Bankerna tjänar pengar på att ge ut pengar och placerar sina ”tillgångar” på finansmarknaden som ger snabba och lätta ”vinster”. De långsiktiga investeringarna i realtillgångar och verkliga produktiva investeringar lönar sig inte för kapitalplacerarna.
Men då sedan bubblan brister blir det vi skattebetalare och löntagare som tvingas betala med riktiga surt förvärvade pengar via skatter och löner. Det har redan hänt i Sverige 1990–1994 och 2008–2009 och det kommer att hända igen.
Under de senaste åren har världens skuldberg vuxit groteskt, något som inte alls motsvaras av ökad produktivitet.
Finansmarknaden har förlorat kontakten med den produktiva ekonomin som lever en tynande tillvaro. Produktionen stagnerar. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Sådan är dagens finanskapitalism.

Detta - och en del andra fenomen i kapitalismens funktionssätt - leder bland annat till att:

1. Investeringar och produktion minskar eller upphör. Arbeten försvinner. Skatteunderlag blir lägre i förhållande till behoven.

2. Politiker får allt mindre makt och minskade möjligheter att styra sina länders ekonomi.
Arbetslösheten är hög, sämre skatteintäkter leder till försämrad välfärd.

3. Detta skapar misstro hos väljarna som inte har överblick över problemen. De tror att allt är politikernas fel.

4. Väljarna litar inte längre på politikerna, misstror politiken och därmed demokratin.
De ger flyktingar och invandrare skulden för försämringarna. Förr var det judarna.

5. Det blir lätt för populister att ”förklara” det politiska läget och ge enkla lösningar, skylla osäkerheten på bristande vilja och förståelse från de etablerade politikerna.

6. Populistpartierna skapar ytterligare politiskt kaos vilket ytterligare försämrar politikens möjligheter. Instabila regeringsunderlag.

7. Politikernas lovvärda försök att etablera politiskt samarbete med andra länder genom institutioner t.ex. EU möts av misstro.

8. Populisterna skyller försämringarna på EU och det internationella samarbetet.

”Vad gör en bank?” Andreas Cervenka Natur o Kultur 2017 

Lag mot stöd till utländska organisationer i Ungern, SR

Nyval i Finland 

Trump och Macron del av samma trend, Jonna Sima AB Ledare 
Den politiska utvecklingen i Finland Yle på svenska

Ingen gör något för att hindra världsekonomisk kollaps

Enligt SCB-statistik har hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten ökat under de senaste två åren. 2015 låg den på 171 procent.

Hela svenska folket lever i skuld.

Men även världens finansmarknader, som har till uppgift att förse produktionen med kapital, består till allt större del av skulder. Skulderna räknas som tillgångar och vinster på marknaden. En stor del av de resurser som skulle kunna satsas på investeringar för produktion och arbete existerar inte i verkligheten utan finns bara som fordringar.

Hela kapitalmarknaden är ur led.

Medan borgerliga ekonomer och politiker vill sänka lönerna som ett medel för ökad produktion är problemet att en kapitalistisk världsordning inte längre levererar.
Aktiemarknaden, till exempel, drivs av kortsiktiga omplaceringar av kapital utifrån dagsnoteringar som inte har någon kontakt med den verkliga produktionen. Aktienoterade företag som satsar på investeringar straffas av aktiespekulanterna eftersom företagen tillfälligt visar röda siffror. Marknaden prioriterar i stället höga utdelningar till ägarna framför investeringar.

Risken för snar kollaps av det finansiella systemet påpekas dock av en del ekonomer, bland andra George Soros, som säger att ”Marknader närmar dig en härdsmälta som liknar den globala finanskrisen under 2008”

I samband med toppmötet i Davos summerade Wiliam ”Bill” White läget i världsekonomin för brittiska tidningen The Telegrap.  Han talar om en finansiell apokalyps och varnar för en episk skuldtsunami värre än den 2007.

Skulderna som bara fortsatt att öka har nu nått sådana nivåer runtom i världen att de riskerar att utlösa en kris.

I OECD-området summerar privata och offentliga skulder till 265 procent av BNP, upp 35 procentenheter sedan 2007. På tillväxtmarknaderna är motsvarande siffra 185 procent av BNP också 35 procent högre än före krisen.

Från sin position Bank for ­International Settlement,BIS, har White varnat i flera år liksom hans forna kollegor på BIS med chefsekonomen Claudio Borio i spetsen.

– Centralbanker har låga räntor och växande balansräkningar, samtidigt som många länder har stora statsskulder. Om vi får ytterligare en recession, förr eller senare får vi det, då är manöverutrymmet begränsat. Vår oro är, om vi tittar två till tre år framåt i tiden, att problem kan uppstå i de länder som påverkades minst av finanskrisen.

Claudio Borio målar upp tre faror med nuläget.

1.  Efter finanskrisen har skuldnivån som andel av BNP ökat. I de länder som drabbades värst av krisen har statsskulderna ökat. Men länder som klarade krisen bra har sett en kraftig ökning av privat skuldsättning, hos företag eller hushåll.

2. Produktiviteten har fallit under lång tid, mest i de länder som drabbades hårt av finans­krisen. Det speglar troligen en oförmåga att vända teknologisk innovation till ekonomisk innovation. Vi har också sett ett tydligt samband mellan hur finansiella obalanser byggs upp och därefter kollapsar och produktivitetstillväxt.

3. Inom penningpolitiken är manöverutrymmet nästan uttömt. Centralbanker har stora balansräkningar och några har till och med negativa räntor. Det är näst intill uttömt för finanspolitiken då många länder har stora statsskulder.

Vad gör finansvärlden, politikerna och kapitlisterna för att hindra att krisen blir våldsam?
Ingen vet och ingen tar reda på det.
Vad skriver vänstertidskrifterna om detta och vilka slutsatser drar vänstern?
Den enda tidning som skriver om detta är SvD Näringsliv.

Andreas Cervenkaberättar om William ”Bill” White i SvD 27 jan 2016

Intervju med Claudio Borio i SvD  23 okt. 2015

Patricia Hedelius skriver om bristenpå investeringar

                                 

Kan en ny bok få vänstern att studera kapitalismen?

Vi som var röda och entusiastiska i början av 1960-talet och som sökte en nyckel till kapitalismens ekonomi hälsade C.H. Hermanssons bok ”Monopol och storfinans” (Arbetarkultur 1962) med glädje.
Här fick man äntligen en sammanställning av den ekonomiska makten och makthavarna i Sveriges näringsliv.

Boken drog igång en debatt som så småningom ledde till en mängd statliga maktutredningar och en del journalistiska undersökningar.

Bland annat gjordes en systematisk förteckning, inom ramen för Koncentrationsutredningen, i SOU 1968:7 ”Ägande och inflytande inom det privata näringslivet” .
Statens industriverk, SIND, gav ut ”Ägandet i det privata näringslivet” 1980:5
Hermansson följde upp med ”Ägande och makt” (Arbetarkultur 1988).

Men sedan svalnade intresset för den ekonomiska makten. Vänstern vände blicken från den kapitalistiska ekonomin för att istället diskutera genushierarkier och allmänpolitiska frågor.

Det verkade som om själva kapitalismen inte längre intresserade.
Visst skäller vänstern kapitalismen och marknadsekonomin för all möjlig djävelskap men någon definition och analys av kapitalismen och den kapitalistiska ekonomin förekommer knappast.

Nu har emellertid en ny vital journalistisk genre riktat blickarna mot kapitalisterna och deras makt.Men det är inte några vänsterjournalister som bidrar med att kartlägga den ekonomiska makteliten utan det är ekonomijournalisterna på Svenska Dagbladets Näringslivssidor - Carolina Neurath, Jan Almgren och Andreas Cervenka som gör den bedriften. Andra journalister som avslöjar de ekonomiska makthavarna är journalister med bakgrund på Dagens Industri bl.a. Bengt Ericson (”Den nya överklassen”, Fischer & CO 2010) och Joel Dahlberg (”Bankbluffen”, Ordfront 2009).

Den senaste boken i denna genre är ”De svenskariskkapitalisterna. En berättelse om makt, pengar och hemligheter” av CarolinaNeurath och Jan Almgren (Norstedts 2014).

Författarna undersöker riskkapitaljättarna EQT, IK, Altor och Nordic Capital och deras okända ägare.
Ägare som från sina kontor på öarna i Engelska kanalen Jersey och Guernsey fattar beslut som har konsekvenser för över hundratusen anställda i svenska bolag.

Riskkapitalbolaget EQT äger bland annat hotellkedjan Scandic Hotel. Sedan EQT tog över har de anställda städerskornas arbetsscheman pressats så att det får ta 45 sekunder att bädda en säng och får 4,55 minuter att städa ett rum.
Riskkapitalbolagen har nämligen som affärsidé att köpa företag, belåna dem högt och genomföra omstruktureringar så att de blir mer effektiva och därefter sälja dem med vinst. Här går effektivitet och lönsamhet före kvalitet och mänsklighet.Scandic är nordens största hotellkedja med 7000 anställda, 30000 rum och 160 hotell.  Omsättningen var 2012 9 miljarder kronor och rörelseresultatet 787 miljoner.Ägarna till riskkapitalbolagen ser till att en del pengar hamnar i de egna fickorna.
Harald Mix som är grundare av Altor har mellan 2010 och 2012 tagit ut en ersättning på 312 miljoner, Robert Andreen i Nordic Capital för samma tidsperiod 276 miljoner. Conni Jonsson som är ordförande i EQT har för perioden fått en ersättning på 182 miljoner och slutligen Björn Savén, ordförande för IK, har fått ut 134 miljoner, enbart för åren 2010 och 2011.På ett par år drar alltså dessa personer in långt mer än vad vanliga svenska löntagare kan drömma om att tjäna under en hel livstid.

Neurath och Almgren berättar ingående om hur det gick till och om konsekvenserna av att riskkapitalbolagen, under Ingvar Carlssons regering, gick in i den svenska vårdsektorn.
Naturligtvis ger inte boken en fullständig kunskap om en så komplex och sammansatt företeelse som kapitalismen men den är en utmärkt introduktion till kunskaper om riskkapitalbolag.
Det är gott nog. Läs boken, den är rappt skriven och borde vara obligatorisk läsning för var och en som kallar sig vänster.

 Recensioner:

SvD
GP