1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.
För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta
makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.
I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda
de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till
Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.
De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.
Att förklara vad
som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt
och utopiskt synsätt.
Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner
till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i
regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de
inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på
intentioner.
Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren
1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en
gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett
löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska
makten.
Socialdemokraterna
drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom
blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december
1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.
Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en
proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå
att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna.
Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den
borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes
pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio
miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen
för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning
(nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I
stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till
kulturverksamhet.
Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid,
motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks
idealisterna aldrig tänka på.
Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i
kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i
kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot
praktiken. Ideal mot verklighet.
Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.
En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han
anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till
människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar
särskilt för unga.
Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna,
privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid
mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna
längs vägarna.
Hela välfärden.
Min kompis
avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti
som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade
punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag
minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning
kunnat styra och ställa.
Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater.
Starkare än någonsinn.
Att regera är
inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas
till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.
I en demokrati
betyder politik att förhandla.
Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga
kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som
”makthunger” men alternativet har varit
en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.
Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.
Sverigedemokraterna,
vad vi vill
Moderaterna, vår politik
Vänsterpartiet, vår politik
Freedom house,
demokratins kris
Regeringen,
Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar