På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

Kritik av vänstern II (av II)

Många inom ”vänstern” har i dag en något förvirrad syn på kapitalismen.

De ser kapitalismen som de rikas konspiration mot de fattiga.
Det är ett nordamerikaniserat synsätt med Naomi Klein och Shoshana Zuboffs som främsta företrädare.
En annan vanlig och felaktig vänsterståndpunkt är att kapitalismen är ett historiskt felspår, en utveckling som gått snett. Vänsterns uppgift blir då att leda historien rätt igen.

Somliga inom ”vänstern” är revolutionsromantiker. De drömmer sig hellre tillbaka till den öppna klasskampens dagar, med strejker, agitatorer och kämparglöd, än att de ger sig i kast med framtiden. De ser sig som socialismens bålda riddarskap. Tyvärr med svag kontakt med verkligheten.
Risken är att de, med sin kamp mot väderkvarnar, mest roar borgerligheten.

Många inom vänstern betraktar kapitalismen som en ideologi eller en idé.
Men kapitalismen är summan av all ekonomisk, social och kulturell historisk utveckling. Ett faktum. En historisk verklighet som det gäller att förhålla sig till.

Inte så få, som anser sig tillhöra ”vänstern”, utgår ifrån att kapitalismen är ond och att socialismen innebär frälsningen från detta onda.
Litet religiöst alltså.
Men kapitalismen är varken ond eller god. Den bara är. På gott och ont.

Somliga förväxlar dessutom kapitalismen med kommersialismen och marknadsekonomin.

”Vänsterns” inställning till kapitalismen är med andra ord förvirrad och mer vidskeplig än analyserande.
Rörigt blir det.

Vänstern, och den ekonomiska vetenskapen, skulle behöva ett dynamiskt utvecklingsbart idécentrum för en öppen odogmatisk kritik av kapitalismen. Tyvärr fyller inte Vänsterpartiet den rollen. Och ingen annan heller, för den delen.

Ibland ser sig Västerpartiet som den riktige arvtagaren till den gamla hederliga socialdemokratin som S själv har förskingrat. V är som sossarna förr men bättre och mer radikalt.

Vi kan därför räkna Vänsterpartiet som ett socialdemokratiskt parti, fast mindre än sossarna till numerären och utan förankring i arbetarrörelsen.
Frågan är om kampen mot borgerligheten behöver ett sådant parti. Och i så fall till vad?

Sossarna är idag ett utpräglat socialliberalt parti men samtidigt finns en ”vänster” även inom socialdemokratin.

Bland andra den av Daniel Suhonen ledda tankesmedjan Katalys som presenterar sig som ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.
Men tyvärr skiljer den sig inte ideologiskt från stora delar övrig vänster.
Katalys spottar ur sig rapporter och skrifter men utan någon verklig eller systematisk analys av kapitalismen.

Till sist. Jag anser att jag själv tillhör vänstern.
Det har jag nu gjort i snart 70 år. Men ”vänstern” kan ju vara alla ideologiska chatteringar från socialliberal till revolutionär kommunist. Allt från frihetlig anarkist till statssocialistisk stalinist.
Så vänster- högerbegreppen kanske har haft sin sista förbrukningsdag.
Men jag röstar på arbetarrörelsen, det vill säga sossarna.

Jag kräver inte att sossarna eller något annat politiskt parti, under överskådlig tid, ska förverkliga drömmen om socialismen.
Men jag röstar på det parti som bäst, och i praktiken mest effektivt, motverkar en dogmatiskt nyliberal eller konservativ politik. Och för all del också bekämpar en rigid statssocialism.



Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Recension i DN

Klassförvirring ”Arbetare i alla länder: Var är ni?” Kristina Lindh tidningen VI 5 Juni 2020 

Kritik av ”vänstern” I

Vänsterpartiet är ett populistiskt parti.

Ett exempel: I en lördagsintervju, SR P1 i oktober 2021, blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad av radiojournalisten Monica Saarinen.
Vid minst tre tillfällen under intervjun sa Dadgostar att skillnaden mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna är att de andra partierna bara pratar. Vänsterpartiet däremot handlar.

Att beskylla andra politiker för att bara prata har alltid varit populistiska partiers primära argument.

Att misstänkliggöra politikers goda vilja leder till politikerförakt som i sin tur leder till politikförakt som i sin tur leder till demokratiförakt.
Det leder alltså raka vägen till Sverigedemokraterna och trumpismen.
Hur har Vänsterpartiet hamnat där?

Partier som vill att kapitalismen ska ge plats för socialism bör naturligtvis studera och analysera kapitalismen.
Därför är mitt krav på en vänster att den ska försöka blottlägga kapitalismens roll i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutvecklingen.
Bland annat det faktum att den kapitalistiska ordningen i allt större grad begränsar politikernas och demokratins handlingsutrymme.

Vänsterpartiet tycks i stället vara angelägen om att bevisa att Vänsterpartiets politiker kan förändra allt.

Men faktum är att de nationella politikerna allt mindre rår över samhällsutvecklingen medan de globala marknaderna får allt större makt. Framförallt kan demokratierna inte påverka finans-, kapital-, råvaru- och valutamarknaderna. I stället är det dessa marknader som bestämmer nationers ekonomiska handlingsutrymme. Skatteparadis och lågskatteländer gör att det globala kapitalet och multinationella företag kan dränera regeringars skattebaser. Många företag och storkapital har flera gånger större reell makt än demokratiska regeringar.
Kapitalet exploaterar naturvärden utan att demokratiska institutioner kan hindra det.

Övernationella politiska och ekonomiska organ försöker visserligen komma åt det internationella kapitalet men lyckas endast påverka marginellt.

Mycket har hänt under det ett och ett halva sekel sedan Marx´ analyser av kapitalismen publicerades i Kapitalet. 
Tyvärr har huvuddelen av vänstern inte utvecklat, utan i stället missförstått, förenklat, dogmatiserat och leniniserat Marx tankar.

Den svenska vänstern har till exempel:
a) förlorat den dialektiska och materialistiska synen på historien
b) skippat analysen av kapitalismen.
c) reducerat klassbegreppet till en borgerlig socialgruppsindelning
d) blivit mer nationellt fast världen globaliserats


Arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Arbetet, produktionen och handeln skapar kapitalet.
Därför är det viktigt att se hur ägandeförhållandena till arbetet och produktionen styr samhällsutvecklingen.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var inte materialist, utan idealist, när han sa att Sveriges historia är dess kungars.

Med enligt den materialistiska synen på historien är det inte kungarna och hjältarna som skapar samhällsförändringarna, det är samhällsförändringarna som skapar hjältarna och kungarna.

Men också det är en förenklad förklaring.
Allt förändras ständigt. De ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringarna sker kontinuerligt i en process under växelvis påverkan av olika faktorer. Förändringana skapar idéer och aktörer som antingen påskyndar eller hämmar utvecklingen.
Inte ens slumpen är overksam i processen.
Utveckling innebär för övrigt inte alltid förbättring.

Dagens ”vänster” tänker inte dialektiskt utan i enkla motsatspar enligt formeln tes-antites-syntes. Vilket är en oerhört förenklad trappstegsbild av dialektiken i den historiska utvecklingen.
Ser man inte utvecklingsprocessens mångfacetterade dynamik är det risk att man förenklar den och förlorar möjligheten till analys.

Klassbegreppet. Dagens ”vetenskapliga” klassbegrepp har präglats av amerikanska sociologer som Eric Olin Wright (1947-2019) och i Sverige av vänstermannen Göran Therborn (1941-). Enligt dem är samhällsklasser ungefär detsamma som socialgrupper. Begrepp som arbetarklass, tjänstemannaklass, borgarklass, medelklass, klassresa, döljer det viktigaste klassbegreppet, det som är relaterat till ägandet av produktionsmedlen eller produktionsfaktorerna – överklass och underklass.

Ser man till historien har det sedan Babylon alltid funnits en överklass och en underklass. En klass har ägt produktionsresurserna medan underklassen bara ägt sin arbetskraft i produktionsprocessen.
Den motsättningen uppstod således inte med kapitalismen. Den kom med arbetets och produktionens överskott.

Samtidigt, och inom de bägge klasserna, har det också alltid funnits hierarkier, olika samhällsskikt och nivåer. Ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier präglar samhället lika mycket som klasserna men är inte samma sak.
Klasserna handlar om vilka som äger produktionsmedlen och vilka som inte gör det. Antingen har man den ekonomiska makten eller så har man den inte.
Att kalla hierarki för klass är att avhända sig ett viktigt historieanalytiskt verktyg.

Motsättningarna mellan överklassen och underklassen är som i ett tvångsäktenskap, med ömsesidigt beroende och ständiga konfliktorsaker.

Genom att ha skippat dialektiken och det marxska klassbegreppet har ”vänstern” tappat viktiga analysverktyg i studierna av kapitalismen.

En viktig del av ”vänstern” har till exempel övertagit borgerlighetens inriktning på att förklara den enskilde individens betydelse i samhällsutvecklingen. Ett extremt tydligt tecken på det är den enorma persondyrkan som funnits i kommuniststaterna.
Vänstern idag är mer fixerad vid enskilda individers göranden och låtanden än på de strukturer som skapar samhällsförändring. Enskilda kapitalister i stället för kapitalismen, enskilda partiledare i stället för rörelser, enskilda politiker i stället för förändringar i kapitalismen.
Ett exempel på det är Daniel Suhonens ledare i AB den 25 september ”Något skaver med Annie Lööfs livslögn”. Ett prov på pillande med individualistisk kvasipsykologi i stället för samhällsanalys.
Tyvärr är det inte ovanligt hos vänstern att framställa motståndare som illvilliga dumskallar i stället för att se dem som bärare av ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Lördagsintervjun med Dadgostar 
DanielSuhonens ledare i AB,  

Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

Min syn på dagens svenska ”vänster”

1962, då jag var tjugofem år gammal, gick jag med i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Jag ville förändra världen.

Året innan, då jag jobbade som byggnadsarbetare, hade jag på ett medlemsmöte i facket valts till funktionär i Stockholms Grovarbetarefackförening, Byggnads avd. 36.

1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och 1990 till ”Vänsterpartiet”.
Sex år efter mitt inträde gick jag ur partiet.

Det som, efter en del ruelse, fick mig att ta det steget var då Pragvårens ”Kommunism med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien, på order av Moskva, krossades av Warszawapaktens militärmakt 1968.
Alldeles för många i VPK försvarade detta sovjetunionens övergrepp.

För mig, och flera partikamrater bland andra Sven Landin, Rolf Utberg och Axel Jansson blev det droppen som fick oss att istället gå till socialdemokraterna.

Jag ångrar inte den tid jag hade tillsammans med SKP. Framförallt lärde jag mig under den tiden mycket som fullmäktigledamot för Huddinge kommunistiska arbetarekommun 1964-1968. För att inte tala om den utbildning i marxism som partiet samtidigt kostade på mig. Jag och ett antal andra ungdomar träffades en kväll i veckan i två år på Kungsgatan 84. Föreläsare var bland andra C. H. Hermansson, Sven Landin, P. O. Zennström, Axel Jansson, Fritjof Lager, Erik Karlsson och andra. Rolf Utberg var kursledare.
Vi läste bland annat ”Marxist-leninismens grunder” tryckt i Moskva. Kursledningen lade som väl var tyngdpunkten i våra studier på marxismen och skippade leninismen helt. Som jag minns det ägnade vi oss också åt att kritisera bristerna i marxismen.

Men som sagt, det året, då jag fyllde trettio, bytte jag parti.  Både jag och ”vänstern” hade förändrats. Mest ”Vänstern”, som började bli lekstuga för en massa skolungdomar från överklassen.
Vänsterns Ungdomsförbund, ledd av Anders Carlberg, kallade vid ett tillfälle oss unga i byggfacken till ett möte. De föreslog på allvar att vi skulle bilda ”sovjeter” på byggena och tillsammans med studenterna ockupera arbetsplatserna.
Revolutionsromantiken blommade, 68-studenterna stimmade och splittrade sig i hundratals bokstavsfraktioner.
Där fanns Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), Arbetarpartiet kommunisterna (APK). (Kommunistiska Arbetareförbundet,KAF, ett parti med trotskistisk ideologi och som senare bytte namn till Socialistiska Partiet) samt Kommunistiska partiet (tidigare KFML(r) och KPML(r)). KFML(r) var en utbrytning ur det av akademiker dominerade KFML. En minoritet i förbundet ansåg att KFML blivit reformistiskt och opportunistiskt. KFML kallades därför av KFML(r):are pejorativt för "KFML(s)", där "(s)" står för "socialdemokraterna". För att markera att man själva fortfarande var revolutionärer kallade man sig KFML(r). Det är därför (r):et står med gemen bokstav inom parentes.

Dåvarande Vänsterpartiet kommunisternas ungdomsförbund, Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, splittrades 1970 i två organisationer. Majoriteten gick till Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), medan en minoritet, under VUF:s ordförande Anders Carlberg, bildade Förbundet Kommunist (FK).
Anders blev senare sosse.

”Vänstern” förökade sig genom delning. Samtidigt förenklade och teoretiserade de marxismen till oigenkännlighet. Maos lilla röda blev en katekes för testuggare.

Besvikelse blev vad jag hade kvar av min forna trosvisshet.
Vänsterns huvudfiende var visserligen kapitalismen men bara i teorin. I realpolitiken var det sossarna och VPK som betraktades som huvudmotståndare.
Från den här tiden är jag fortfarande överkänslig mot akademikers översitteri och besserwisserattityd gentemot oss löntagare.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte parti.

När jag blev socialdemokrat kom jag att fullt ut att tillhöra arbetarrörelsen. Jag var facklig funktionär och i och med partibytet var jag nu helt hemma i rörelsen. Det var ju här som arbetarna fanns.

I dag är jag 84 år gammal och är, efter ett halvt sekel, fortfarande sosse. Jag röstar socialdemokratiskt inte på regeringen utan för att jag sympatiserar med arbetarrörelsen.

När jag idag ser på ”vänstern” är det mycket jag förundras över.
I kommande bloggar ska jag närmare redogöra för detta.

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Vänsterpopulisterna fick fin reklam i radio

Det så kallade "Vänsterpartiet" lider av den föreställningen att de har upptäckt de rätta lösningarna på alla samhällsproblem.  De vet vad som är bäst.

Och eftersom det deras lösningar är bäst måste alla andra, som inte delar deras uppfattning, ha fel.
Det är väl bara att genomföra det bästa och slopa sådant som är fel så blir allt bra.
Med trosvisshet kommer men långt i opinionen.

Men att de ultrakonservativa Sverigedemokraterna har 20 procent av väljarna och att Moderaterna och SD har skapat en högerallians med 41 procent av väljarsympatierna bakom sig, medan S+V bara har 36 behöver V inte bry sig om.
Äh, sånt där skit som realiteter!

V anser att sossarna borde begripa att V har rätt och att det bara är att tuta och köra med Vänsterpartiets plakat. Full fart framåt.

Sossarna försöker mickla sig fram i politiken på två vägar: Splittra motståndarna och förhandla fram breda lösningar som håller.

Rent förräderi enligt Vänstern. Vänstern har ju talat om för sossarna om vad som är bäst. Ändå håller sossarna på och fifflar med L och C. Sossarna är mer intresserade av att gå till höger än att samarbeta med V.

Det är ungefär vad Jonas Sjöstedt sa i morse i en radiointervju i P1. Sjöstedt lämnade partiledarrollen i Vänsterpartiet förra året, och nu har han skrivit sina politiska memoarer, "Allt kommer att bli bra", tillsammans med partiets pressekreterare Jessica Nordh.

I morse  blev de intervjuade i P1 av en snäll radioröst.
(Om Jimmy Åkesson med pressansvarig skulle ha intervjuats på detta kamratliga sätt skulle det blivit ett jäkla liv.)

Tyvärr måste man konstatera att V har blivit ett vänsterpopulistiskt parti.
Partiet satsar på de enkla raka lösningarna på alla problem, kör med konspirationsteorier, saknar ansvar för konsekvenserna av sina förslag och alltsammans utan att bekymra sig om att vi lever i en kapitalistisk världsordning. 

SR P1 Bakom kulisserna med Jonas Sjöstedt 

Postulat för vänstern

 ”Arbete kommer före och är oberoende av kapital. Kapital är bara frukten av arbetskraft, och kunde aldrig ha existerat om arbetet inte fanns först. Arbete är kapitalets överordnade, och förtjänar att värderas högre.”
Abraham Lincoln (1809-1865) Works of Abraham Lincoln (2010 edition)

August Strindberg (1849–1912):
”Vad kallas frukten av underklassens arbete?
- Kapital.
Kan kapital existera utan arbete?
- Nej!.”

På frågan om vad som är ekonomi svarar August Strindberg:
”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.”
Lilla katekesen för Underklassen. Samlade skrifter/ 16. Likt och olikt. Del 1 / Albert Bonniers förlag 1912—1921.

Innan Daniel Suhonen, Katalys, kommer med sin nya bok där han berättar om hur socialdemokratin ska få den politiska flodfåran att forsa till vänster vill jag gärna tala om vad jag anser att vänstern borde göra.
Jag tror att vänstern bör enas om och slå fast följande åtta postulat:

1. Människors arbete är grunden för samhällets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Det borde vara vänsters ekonomiska grundcredo och postulat.
Men det är det inte.

Tyvärr är det den borgerliga akademiska samhällsekonomin som dominerar ekonomisk forskning, teoribildning och politik. Den har utvecklats för att förklara hur handel, tillgång och efterfrågan, kapitalbildning, finansmarknaden, priser räntor, konsumtion, arbetslöshet, bruttonationalprodukt, inflation, tillväxt, valutamarknad med mera fungerar.
Men arbetet, som är förutsättningen för allt detta, existerar inte i den borgerliga ekonomiska diskursen.
Ingenstans inom den etablerade ekonomiska vetenskapen kan man ana att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling. Varor och produkter bara finns där.
De borgerliga ekonomerna studerar marknaderna med hjälp av matematiska modeller, ekvationer, system och ideologier.
Men de glömmer att se hur arbetet genom hela historien är den bärande faktorn inom all ekonomi.

Arbetet är varpen i historiens gobeläng.

Det brukar heta att samhällsekonomi handlar om hushållning med knappa resurser och därmed om hur val görs mellan olika alternativ så att resurser används där de gör mest nytta för samhället.
Men hur kommer dessa resurser till? Vilka skapar dem? 

I ett standardverk i ekonomi, som Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi: en introduktion till samhällsekonomin” Tidens förlag. (Jag har bara 1993 års fjärde upplaga så jag refererar till den.) finns inte arbetet med. Varor byts och säljs och möjligen produceras. Men arbetarna och arbetet finns inte som ekonomisk faktor.

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne har aldrig prisat någon ekonom som studerat arbetets betydelse för den globala ekonomin.
Frågan är om de finns.

Ytterligare postulat:

2. Kapitalismen är ingen ideologi utan ett historisk faktum.
3. Kapitalismen är den rådande ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen.
4. Socialismen är en ideologi och en utopi. Utopin har hittills, trots försök, aldrig kunnat förverkligas. Försöken har diskvalificerat socialismen.
5. Vänstern är en frihetsrörelse. Vänstern strävar efter ett öppet demokratiskt samhälle, humanism och individens frihet.  Men samtidigt efter solidaritet och jämlikhet mellan människor.
6. Förhållandet mellan överklass och underklass, mellan arbetsgivare och löntagare, är ett tvångsäktenskap. Bägge klasserna behövs och är beroende av varandra men symbiosen är bäddad med konflikt. Bägge klasserna och motsättningarna har konstant, i olika former, funnits sedan antiken.
7. Mellan polerna överklass och en underklass finns ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier. De är inga klasser.
8. Allt är föränderligt.

Abraham Lincoln, OnLabor and Capital, A message to the U.S. Congress, 3 December 1861.

August Strindberg Samlade skrifter/ 16. Likt och olikt.Del 1 / Albert Bonniers förlag 1912—1921.

Kungligavetenskapsakademien, ekonomipriset 

Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi: en introduktion till samhällsekonomin”  2020

Vänster/höger om marsch!

”Varför går det egentligen så pass dåligt för de samlade rödgröna partierna?

Och varför är den samlade högern så pass stark?”

Det undrar Göran Greider den 16 juni 2021 i en ledare i tidningen ETC.
Greider förstår sig inte på väljarna.

Greider trevar efter ett svar i sin ETC-ledare.
”Att så pass många arbetarväljare lagt sin röst på allt från Donald Trump till Jimmie Åkesson och därmed röstat mot sina egna långsiktiga intressen vittnar om en ny logik, som är en svår utmaning för vänstern och arbetarrörelsen.”
”Dilemmat är reellt. I takt med att samhället har nyliberaliserats har det helt enkelt blivit svårare att nå fram med generella argument för fördelningspolitik. Den som för fram sådana argument stöter allt oftare på en mur av egenintresse.”

Väljarnas uppfattning om hur det borde vara verkar inte stämma med Greiders.
Greider anser att han har rätt och väljarna fel.
En litet konstig idé ur demokratisk synpunkt.

Dagen efter Greiders ledare tycks Daniel Suhonen, chef Katalys, ha svaren på Greiders frågor:

”Jag har samlat mina tankar i ett tiopunktsprogram för socialdemokratisk förnyelse.
Jag har försökt skriva mig fram till nya tankar om vart vi borde försöka vara på väg tillsammans. En positiv samhällsvision från vänster. En som kan besegra högern på riktigt.”
Daniel Suhonen i ett utskick från Katalys den 17 juni 2021.

Änligen! får man väl utbrista. Så bra för vänstern!

Allt medan partiet som bär Vänsterns namn, tillsammans med de ultrakonservativa Sverigedemokraterna, arbetar för att avsätta den socialdemokratiska regeringen.
Förvirringen är total.

Men, som sagt, vi får väl läsa om ifall Suhonens tankar kan lösa problemet.
Boken kommer ut den 28 juni på Verbal förlag.

Göran Greider i ETC 

Suhonen Vad hade Erlander gjort? 

Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder 

 

Sossarnas själ I. Det samarbetande partiet.

 - Sossarna har förlorat sin själ.

Det är ”vänsterns” ständiga mantra sedan 1917.

- Sossarna måste föra en mer profilerad vänsterpolitik.
I hundra år har ”vänstern” riktat den kritiken mot socialdemokratiska regeringar oavsett hur opinionsläget än sett ut.
I dag menar Vänstern ofta att det är dom själva som är de verkliga socialdemokraterna.
Den vanligaste åsikten, sedan 1917, är att sossarna var bättre förr. Vad som är förr och vad som är bättre varierar bland kritikerna beroende på historiskt perspektiv.  Än är det trettiotalet, än är det fyrtiotalet, än Per Albin, än Erlander och än Palme. Ibland t.o.m. Juholt.

Tanken är att socialdemokratin i regeringsställning, genom samarbete med borgerliga partier, förlorat sin ideologiska riktning och svikit sina ideal.

Klart är att socialdemokratin, sedan början av förra sekelskiftet, ständigt samarbetat över partigränserna.

I striden för parlamentarism och allmän rösträtt samarbetade socialdemokraterna och liberalerna.

Hjalmar Branting och liberalernas ledare Karl Staaff var sedan skoltiden personliga vänner. Staaff bildade en kortlivad regering efter unionskrisen 1905, men hans rösträttsförslag fälldes av den konservativt behärskade första kammaren

1917, året för den ryska revolutionen, tillträdde en liberal - socialdemokratisk koalitionsregering. Den bestod av liberalen Nils Edén som statsminister och fem liberaler samt med Hjalmar Branting och tre andra socialdemokrater.

Regeringen lade omedelbart fram en proposition om allmän och lika rösträtt. Den fick bifall i andra kammaren men röstades ned av första kammarens högermajoritet.

Ett viktigt syfte med socialdemokraternas samarbete med liberalerna var att försvaga den konservativa högern.

Brantings socialdemokrater och liberaler samarbetade vidare, 1917–20, för att genomföra rösträtt även för kvinnor.
1920 fick socialdemokrater och liberaler första gången majoritet i första kammaren.

En revolutionär grupp inom socialdemokratin klagade över partiets revisionism. Branting föreslog partikongressen 1917 att utesluta vänsteroppositionen. De uteslutna bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (numera Vänsterpartiet) i maj 1917.

Vänsterpartiet har sedan dess vid två val, 1944 och 1998, fått 10 procent av rösterna annars pendlat kring 6 procent.

1932 bildade Per Albin Hansson sin första regering. Det var en minoritetsregering, men genom samarbete med bondeförbundet, den så kallade kohandeln, kunde regeringen genomföra åtgärder mot arbetslösheten samtidigt som bönderna fick stöd.

Socialdemokraterna var i regeringsställning 1932-76, 1982-91 och 1994-2006.

Med undantag av åren 1936-39 och 1951-57, då socialdemokraterna bildade koalitioner med Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet), regerade socialdemokraterna ensamma men som minoritetsregeringar.

Under andra världskriget, 1939-45, regerade en samlingsregering av samtliga partier utom kommunisterna. 

Vid valet 1936 ökade socialdemokraterna sitt väljarstöd till 45,9 procent och fick fler mandat än de tre borgerliga partierna tillsammans. Med stöd av SKP kunde Socialdemokraterna få majoritet i riksdagen. Trots det bildade socialdemokraterna koalitionsregering med Bondeförbundet. Per Albin Hansson förklarade: "Jag för min del, lika lite mitt parti, proklamera oförsonlig motsättningspolitik. Jag tror tvärt om att jag säkrast kommer till målet - det klasslösa samhället - om jag utnyttjar alla de möjlighet till samarbete som erbjuder sig mitt uppe i motsättningarna. Därför kan för mig en politik, som syftar till en socialistisk ordning vara samförståndspolitik."

Ute i Europa pågick Stalins blodiga utrensningar i Sovjetunionen, nazisterna triumferade i Tyskland, fascisterna i Italien och i Spanien angrep Francos höger den demokratiskt valda vänsterregeringen.

Den svenska regeringen genomförde flera socialpolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförmedling.

Samförståndspolitiken gällde även på arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF 1939 fick stor betydelse för svensk arbetsmarknadspolitik lång tid fram över.

Socialdemokraterna har nästan alltid lyckats uppnå sin dominerande ställning genom samarbete över blockgränserna.

Att söka behålla regeringsmakten och samtidigt hålla rent från revolutionära idéer har alltid varit en förutsättning för en framgångsrik socialdemokratisk reformpolitik.  Realpolitik framför plakatpolitik.

Socialdemokratins program 1897 till 1990

Socialdemokratiska arbetarepartiets historia 

 

 

 

Vad gör sossarna? Vad gör regeringen? Lättläst liten statskunskap för vänsterradikaler som anser att sossarna har förlorat sin själ och kräver allt nu.

           Enligt grundlagen är det regeringen som styr riket. 

I vårt parlamentariska system gör den det genom att lägga fram förslag, så kallade propositioner, till riksdagen som riksdagen ska ta ställning till. Regeringen föreslår - riksdagen beslutar.

Riksdagen består av Socialdemokraterna 100 mandat, Moderaterna 70 mandat, Sverigedemokraterna 62 mandat, Centerpartiet 31 mandat, Vänsterpartiet 28 mandat, Kristdemokraterna 22 mandat, Liberalerna 20 mandat och Miljöpartiet 16 mandat.


I Sverige har vi en koalitionsregering som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Innan regeringen kan lägga fram ett förslag till riksdagen måste alltså socialdemokrater och miljöpartister först vara överens. Det sker en förhandling mellan de bägge partierna i regeringen.

Eftersom de konservativa partierna i riksdagen har fler mandat (152) än regeringspartierna (116) och eftersom även de borgerliga partierna (Allliansen) hade fler (143) måste regeringen skaffa stöd från några av de borgerliga partierna för att kunna utse socialdemokraten Stefan Löfven som statsminister och regeringsbildare efter riksdagsvalet 2018.

Det var viktigt att minimera Sverigedemokraternas inflytande särskilt sedan Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater närmat sig varandra.

Därför ingicks Januariavtalet, en skriftlig överenskommelse mellan riksdagspartierna Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna. Avtalet rubricerades ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna” och publicerades den 11 januari 2019.
Stefan Löfven röstades fram till statsminister och regeringsbildare 18 januari 2019, mer än 18 veckor efter riksdagsvalet, och kunde därmed bilda Regeringen Löfven II.

Därigenom fick Centerpartiet och Liberalerna ett betydande inflytande över regeringens politik och budget.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma, utan är en process med massor av förhandlingar till höger och vänster.
Socialdemokraterna tvingas till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen.
Alternativet är en konservativ regering, som har majoritet i riksdagen.

 

 

När man är en glad visionär…

 ”Politikens vardag består av två delar. Dels det demokratiska hantverket, dels opinionsbildning. Det demokratiska hantverket är att läsa in sig, kompromissa och ta beslut. Det kan vara nog så tungt. Opinionsbildning är att skapa förståelse och tilltro till den värdegrund, den vision, de idéer som ens eget hjärta och hjärna – eller parti – bär. 

Det är genom opinionsbildning som legitimitet skapas för beslut om förändringar.”

Så skriver Birger Schlaug på dagens SVD debatt.

Schlaug formulerar ett välkänt dilemma för ideologiska partier.
Problemet har i historien bland annat manifesterats inom socialdemokratin då kommunisterna lösgjorde sig från demokratiska socialister. Då Hinke Berggrens agitatoriska socialism stod mot Brantings praktiskt politiska. Vision mot pragmatism.
Sedan förra sekelskiftet har socialdemokratin ständigt beskyllts för att inte stå upp för sina idéer.

Det är politiken som ställer till det. De politiska partierna strävar efter makt för att kunna genomföra sina idéer i praktiken. Hur skulle det annars kunna vara i en demokrati?
I politiken ska motsatta intressen vägas och brytas mot varandra. De politiska partierna har sina olika mål men tvingas att kompromissa. Det är en kamp där ingen kan få allt men alla kan få en del.
Ibland måste partierna söka oheliga allianser för att uppnå en del av sina mål.

Det politiska landskapet är inte ett öppet hav där skepparen beordrar full fart framåt utan en besvärlig skärgård i vilken man tvingas gira för kobbar och skär. Det kan ibland se ut som om riktningen är förlorad. Men kursen är ändå given.

I sin slutsats i dagens artikel i SvD levererar Schlaug följande:
”Isabella Lövin brukar säga att MP ska vara visionära realister, det vill säga realister inom de ramar som andra sätter. Jag menar att vi gröna måste vara realistiska visionärer.
 Det enda realistiska i vår tid är att vara visionär.”

Att vara visionär. Vad betyder det?
Att bortse från politikens sammansatta natur av motsättningar och i stället utgå ifrån att de egna idéerna är de enda riktiga. Först då väljarna begriper sanningens idéer kommer de att välja rätt. Att det därför gäller att så klart och tydligt som möjligt, utan kompromisser och undantag, formulera visionen.
Opinionsbildning, som Schlaug säger, är viktig för alla partier. Men den kan bygga på vad partiet verkligen uppnått i politiken. Visioner är nödvändiga men de måste kunna omformas i praktisk politik för att bli trovärdiga.
Är det inte risk för att ett ensidigt visionärt parti blir sekteristiskt och kommer att splittras i frågan om vilken vision som är den enda riktiga?
Historien är full av sådana exempel.

Politikens trista verklighet är inte att kräva allt. Politiken är att kunna ge efter på somliga krav för att få igenom en del.

 

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

En finansman tänker om kapitalismen

På DN Debatti dag, den 13 november 2017, funderar finansmannen Mikael Nachemson underrubriken ”Kapitalismen har blivit för aggressiv och tilliten raseras” över kapitalismen.

I likhet med Karl Marx (1818-1883) anser Nachemson att ”Kapitalismen som ekonomiskt system har betytt oerhört mycket för samhällets välstånd” men att ”den har blivit för aggressiv. Inkomsters och förmögenheters skeva fördelning har gått för långt”.
Vad Mikael Nachemson oroar sig över är en växande ”tillitserosion”.

Jag håller med honom om att ”tilliten” är nödvändig i marknadsekonomin som jag anser fanns långt före kapitalismen i historien. Vi måste kunna lita på överenskommelser, på pengars värde, på stabiliteten i företag och organisationer för att handeln och marknaden ska kunna fungera.

 Problemet är, skriver Nachemson, att ”Dagens enögda fokusering på vinstmaximering och aktieägarvärde har fått härja alltför fritt, alltför länge, utan tillräckliga motkrafter”.

Så långt håller jag med.
Och för att komma från en väletablerad finansman är analysen intressant särskilt som vänstern, å sin sida, nästan helt givit upp analyser av kapitalismen till förmån för genusforskning, konspirationsteoretisering, greiderisering och knölpåksanarkism.

Svårigheten då man vill analysera kapitalismen är dock att skilja ut vad som är marknadsekonomi och vad som är kapitalism. De är historiskt väl sammanflätade men i en analys måste man kunna separera de bägge företeelserna på samma sätt som man skiljer på hönan och ägget.

Nachemson är inte helt tydlig.
Lyckas man mödosamt arbeta sig igenom hans snåriga text i DN finner man snart att den inte handlar om kapitalismen så mycket som om marknaden. Han vill ge konsumenternas intressen ökat inflytande över aktieägarnas.
”Är det verkligen rimligt att ha avkastningskrav på 10–15 procent i en värld med negativa räntor och mycket låg inflation?” frågar han.

Nachemson manar politikerna att identifiera alla hinder som företagen byggt upp för att skydda sina intressen.

Det är i alla fall intressant att det finns tänkande finansmän. Soros är en. Nachemson en annan.

Demokratins kris och eliterna

Den 16–18 oktober hade Stiftelsen Fritt Näringsliv en konferens om ”Den nya globaliseringsstriden”. Konferensen hölls i Amsterdam.

I konferensinbjudan kan man läsa:
”Politiker. Bankirer och investerare. Topptjänstemän. Det är samhällets eliter som i dag står i skottgluggen och nu prövas många av de värden och mål som har förenat borgerlighet och näringsliv. Meritokrati. Maktdelning. Frihandel. Hur ska eliterna återupprätta förtroendet för sig själva och de marknadsliberala idealen? Och kan kosmopolitiska ideal överleva en ökad nationalism?”

Deltar gör ”vår tids internationella intellektuella stjärnor och med dem de mest provocerande perspektiven: Ivan Krastev, Alexander Bard, Annie Lööf, Dan Olofsson, Leif Östling, Janan Ganesh och Johanna Möllerström.” står det i programmet.

Stiftelsen Fritt Näringsliv är en svensk högerliberal opinionsbildande stiftelse som 2003 ersatte föreningen Näringslivets fond som ägare av tankesmedjan Timbro. Stiftelsen stödjer också tidskriften Neo, forskningsinstitutet Ratio och Föreningen för upplysning om kommunismen. Vid stiftelsebildandet sköt Svenskt Näringsliv till cirka 300 miljoner kronor för att trygga verksamhetens långsiktiga finansiering.

Det är således den samlade nyliberala högereliten som diskuterar framtiden och sin egen roll i den.

Trots programdeklarationen kan man knappast förvänta sig mer självkritik eller odogmatisk mångsidighet från konferensen än vad som förekommer på Kinesiska kommunistpartiets kongress.

Den enda rapport från konferensen som jag lyckats hitta är i dagens SvD där Tove Lifvendahl återger sina intryck från mötet under rubriken ”Eliternas ansvar för demokratin”.
Jag har stor respekt för Lifvendahl och läser gärna hennes texter trots att jag oftast inte delar hennes ståndpunkter. Det beror inte på att jag anser att jag har rätt och hon fel utan på att vi har helt olika världsbilder. Så även nu.

Hon menar, i sin ledare, att en ansenlig del av medborgarna har upplevt att deras missnöje inte har mötts av eliterna på något tillfredsställande sätt, är skälet till att den gamla vänster-höger-skalan med dess bärande pelare i form av stora social- demokratiska och konservativa partier, har utmanats i flera av västvärldens demokratier.”
Vilket förklarar framgångarna för populistiska partier.
Där är vi överens.

Och även då hon skriver:
”Det är ett problem för hela samhället när eliterna inte förmår se (annat än med möjligen förakt) perspektiven hos dem som befinner sig någon helt annanstans, och som har en helt annan upplevelse av exempelvis globalisering, digitalisering eller invandring.” skriver Lifvendahl och fortsätter:
”Ett gott och tillitsfullt demokratiskt samhälle bygger på att det finns eliter som det går att känna respekt för. Där man vet att ämbetsmän är oförvitliga, lagens företrädare är färgblinda och de folkvalda ickekorrupta. Där nyhetsmedierna rapporterar objektivt och konsekvensneutralt. Att samhällssystemet bygger på meritokrati och inte börd. Det är eliternas ansvar. Misslyckas vi med att skydda dessa värden, förtjänar vi att kastas ut ur slottet.”

Det är vad Lifvendahl inte skriver om, och som den påkostade konferensen i Amsterdam inte heller diskuterat, är att det är kapitalismen och dess utveckling som i dag äventyrar demokratin.
Men kanske menar konferensen att ”globalisering” är samma sak som ”kapitalism”?

Frågan är hur den kapitalistiska världsordningen orsakar uppkomsten av ekonomiska, sociala och kulturella klyftor i samhället, massarbetslöshet i höglöneländer, folkomflyttningar, att samhällsresurserna inte räcker för att skapa trygghet åt flertalet medborgare.
Och varför politiken inte klarar att ge ett svar och varför demokratin urholkas.

Min hypotes i korthet är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Här har också vänstereliten skuld. Vänstern har fjärmat sig genom att fastna i ”statssocialism”, genom att i stället för att diskutera kapitalismen har grottat ner sig i akademisk könskamp och vänt ryggen till de opinioner som förklarar försämringarna med främlingsfientlighet.
Vänstern har inte kunnat förklara kapitalismen som en global världsordning vilken påverkar medborgarnas vardag mer än vad politiker kan göra.

Se mina tidigare blogginlägg i ämnet

Det går inte att jämföra socialism och kapitalism!
Demokrati, kapitalism och utveckling
Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Demokratins problem allt tydligare
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Politikerföraktet närs av dumhet och okunnighet