På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad

Min syn på dagens svenska ”vänster”

1962, då jag var tjugofem år gammal, gick jag med i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Jag ville förändra världen.

Året innan, då jag jobbade som byggnadsarbetare, hade jag på ett medlemsmöte i facket valts till funktionär i Stockholms Grovarbetarefackförening, Byggnads avd. 36.

1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och 1990 till ”Vänsterpartiet”.
Sex år efter mitt inträde gick jag ur partiet.

Det som, efter en del ruelse, fick mig att ta det steget var då Pragvårens ”Kommunism med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien, på order av Moskva, krossades av Warszawapaktens militärmakt 1968.
Alldeles för många i VPK försvarade detta sovjetunionens övergrepp.

För mig, och flera partikamrater bland andra Sven Landin, Rolf Utberg och Axel Jansson blev det droppen som fick oss att istället gå till socialdemokraterna.

Jag ångrar inte den tid jag hade tillsammans med SKP. Framförallt lärde jag mig under den tiden mycket som fullmäktigledamot för Huddinge kommunistiska arbetarekommun 1964-1968. För att inte tala om den utbildning i marxism som partiet samtidigt kostade på mig. Jag och ett antal andra ungdomar träffades en kväll i veckan i två år på Kungsgatan 84. Föreläsare var bland andra C. H. Hermansson, Sven Landin, P. O. Zennström, Axel Jansson, Fritjof Lager, Erik Karlsson och andra. Rolf Utberg var kursledare.
Vi läste bland annat ”Marxist-leninismens grunder” tryckt i Moskva. Kursledningen lade som väl var tyngdpunkten i våra studier på marxismen och skippade leninismen helt. Som jag minns det ägnade vi oss också åt att kritisera bristerna i marxismen.

Men som sagt, det året, då jag fyllde trettio, bytte jag parti.  Både jag och ”vänstern” hade förändrats. Mest ”Vänstern”, som började bli lekstuga för en massa skolungdomar från överklassen.
Vänsterns Ungdomsförbund, ledd av Anders Carlberg, kallade vid ett tillfälle oss unga i byggfacken till ett möte. De föreslog på allvar att vi skulle bilda ”sovjeter” på byggena och tillsammans med studenterna ockupera arbetsplatserna.
Revolutionsromantiken blommade, 68-studenterna stimmade och splittrade sig i hundratals bokstavsfraktioner.
Där fanns Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), Arbetarpartiet kommunisterna (APK). (Kommunistiska Arbetareförbundet,KAF, ett parti med trotskistisk ideologi och som senare bytte namn till Socialistiska Partiet) samt Kommunistiska partiet (tidigare KFML(r) och KPML(r)). KFML(r) var en utbrytning ur det av akademiker dominerade KFML. En minoritet i förbundet ansåg att KFML blivit reformistiskt och opportunistiskt. KFML kallades därför av KFML(r):are pejorativt för "KFML(s)", där "(s)" står för "socialdemokraterna". För att markera att man själva fortfarande var revolutionärer kallade man sig KFML(r). Det är därför (r):et står med gemen bokstav inom parentes.

Dåvarande Vänsterpartiet kommunisternas ungdomsförbund, Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, splittrades 1970 i två organisationer. Majoriteten gick till Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), medan en minoritet, under VUF:s ordförande Anders Carlberg, bildade Förbundet Kommunist (FK).
Anders blev senare sosse.

”Vänstern” förökade sig genom delning. Samtidigt förenklade och teoretiserade de marxismen till oigenkännlighet. Maos lilla röda blev en katekes för testuggare.

Besvikelse blev vad jag hade kvar av min forna trosvisshet.
Vänsterns huvudfiende var visserligen kapitalismen men bara i teorin. I realpolitiken var det sossarna och VPK som betraktades som huvudmotståndare.
Från den här tiden är jag fortfarande överkänslig mot akademikers översitteri och besserwisserattityd gentemot oss löntagare.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte parti.

När jag blev socialdemokrat kom jag att fullt ut att tillhöra arbetarrörelsen. Jag var facklig funktionär och i och med partibytet var jag nu helt hemma i rörelsen. Det var ju här som arbetarna fanns.

I dag är jag 84 år gammal och är, efter ett halvt sekel, fortfarande sosse. Jag röstar socialdemokratiskt inte på regeringen utan för att jag sympatiserar med arbetarrörelsen.

När jag idag ser på ”vänstern” är det mycket jag förundras över.
I kommande bloggar ska jag närmare redogöra för detta.

Skriv om kartan så att den stämmer med det nya politiska landskapet.

Det ser ut som om det ideologiska landskapet inom politiken håller på att förändras.

Efter de realsocialistiska ideologiernas sammanbrott har socialismen blivit en utopi och är ute ur spelet om den politiska makten.
Kvar finns ultraliberaler, socialliberaler och konservativa.
Tendensen är densamma inom hela EU.

Inom dagens svenska partier finns alla tre ideologierna mer eller mindre företrädda.
Socialdemokratin, Vänstern och de Gröna är huvudsakligen socialliberala.
Liberaler och Center är delvis socialliberala men även ultraliberala. De hotas av sönderfall.

Regeringen består i dag av partier med socialdemokrater, gröna, liberaler och center. Regeringen vilar därmed på en socialliberal grund.

Oppositionen har samlat sig till en konservativ trojka med Moderater, Sverigedemokrater och Kristdemokrater.

Moderaternas liberala respektive konservativa idégrupper strävar åt olika håll.

Förändringen tycks gå åt detta håll.

Den politiska kartan bygger däremot på att det funnits ett socialistiskt alternativ som försvunnit.
Kartan måste därför ritas om för att stämma med verkligheten.

Socialliberaler borde samlas inom socialdemokratin. Ultraliberalerna borde fångas upp av Centern och Konservativa samlas under moderat flagg.

SvD

SVT 
Liberal Debatt 
Dagens Samhälle 
Bengt Westerberg - Om socialliberalism och demokrati 

Mina tidigare inlägg i ämnet.
Den politiska kartan måste ritas om
Ideologisk kontinentaldrift skapar jordbävning på denpolitiska ytan

Finns det objektiva journalister?

Mediernas politiska reportrar och politiska kommentatorer har inga egna politiska lojaliteter.

Och om så vore fallet är journalisterna så pass professionella att deras åsikter inte påverkar vad eller hur de förmedlar fakta till mediekonsumenterna och väljarna.
De skrider till verket med stenhårda pokeransikten utan att påverkas av vad de själva anser vara bra eller dålig politik eller hur de anser att den politiska utvecklingen bör formas.
Deras urval av frågor till politiker och kommentarer till politikernas utspel är fullständigt neutrala.

Detta är en myt som journalisterna frenetiskt försvarar.

Att journalisterna inte behöver avslöja vilket parti de röstar på har jag full förståelse för. Valhemligheten gäller även för denna yrkesgrupp.
Men den fullständiga objektiviteten tror jag inte på hur professionella de än är.

I söndagens SvD, fyra veckor före valet, presenterade tidningen sina sexton valbevakande reportrar naturligtvis utan vidhängande sympatideklaration.

SvD uppmanar samtidigt oss väljare att testa oss i Valkompassen som kan ge oss vägval och ideologisk riktning om hur vi ska välja.

Det vore en bra information till läsarna om även de sexton reportrarna testar sig i Valkompassen och resultatet publiceras i tidningen.

Den politiska kartan måste ritas om

Liksom allt annat här världen förändras det politiska landskapet.

Sedan statssocialismen, både som realpolitik och som idé, likt Atlantis förvann under havsytan finns egentligen bara tre politiska ideologier kvar.
Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.

De flytande gränserna mellan de tre ideologierna går rakt igenom de europeiska partiernas väljarkadrer som har svårt att orientera sig eftersom de politiska kartorna inte har ritats om.

Vi kan se hur det ser ut i Sverige.
De konservativa idéerna finns hos Sverigedemokraterna, men de konservativa idéerna finns också inom Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna.
Fundamentalistliberaler, eller som de kallas nyliberaler eller marknadsliberala, finns mest inom Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna.
Inom alliansens fyra partier finns socialliberala idéer och väljare men mest hos Liberalerna.
De socialliberala värderingarna finns främst inom Socialdemokratin och Miljöpartiet.
En stor del av Vänsterpartiets väljare drömmer om det forna Atlantis men de flesta av deras väljare är socialliberala.

Fundamentalliberalerna, som vill avskaffa staten och politiken till förmån för den fria företagsamheten, kunde surfa på de tsunamivågor som statssocialismens undergång orsakade.
Men vågen börjar lägga sig och kanske slå tillbaka.

I den politiska förvirringen som uppstår då kartan inte stämmer med terrängen dyker karismatiska vägvisare upp som ritat egna falska kartor.

Egentligen behöver Sverige endast tre partier: Fundamentalistliberaler, socialliberaler och konservativa.

Socialliberalerna skulle dra till sig väljare från alla partier utom SD, fundamentliberalerna skulle få väljare från hela alliansen och det konservativa skulle komma från alliansen och samlas hos SD.

Men de gamla partigränserna finns kvar på den politiska kartan vilket skapar förvirring.

Demokratisk rapport 21 ”Flytande väljare” SCB 2016 

EskilstunaKuriren ledare 13 september 2016 ”Den politiska kartan stämmer inte längre”

DN Debatt 171004. ”De gamla partierna bromsar den nödvändiga förnyelsen”

Stjernkvistare och perjusaner förenen eder!

I DN Debatt 2017-06-22 skriver tre socialdemokratiska kommunalråd i Norrköping - Lars Stjernkvist, Kikki Liljeblad och Olle Johansson - om att de vill ha samarbete över blockgränserna och då måste S ”tona ner den hårda retoriken”. 

Socialdemokraten Bror Perjus anser på sin blogg att de tre förordar ”en uppgivenhetens strategi”  inför valet 2018.

Men handlar det om uppgivenhet och enbart om sossarnas retorik i ”dagens hårda debattklimat”?

”Stjernkvistarna” får på tafsen av Perjus för att de anser att partiet ska sluta bunta samman de borgerliga till ”högerpartier”.
De är högerpartier säger Perjus eftersom de står till höger om socialdemokraterna.
Så kan man ju se det.

Att kalla de borgerliga för högerpartier är för övrigt inte värre än att de borgerliga kallar Socialdemokraterna för ”socialisterna” ett begrepp som är avsett att leda tankarna till de forna öststaterna. Vilket fungerar.
Men det var länge sedan som det socialliberala partiet Socialdemokraterna var socialistiskt.

Anledningen till diskussionen inom socialdemokratin är problemet med den nuvarande parlamentariska situationen. Sverigedemokraterna är vågmästare i riksdagen. Om någon regering ska få igenom sina förslag i riksdagen måste den antingen få stöd från högerpartiet SD eller samverka med något eller några partier över blockgränsen. Sossarna kan inte få majoritet ens genom att samregera med Miljöpartiet och i olika frågor stödja sig på Vänsterpartiet.

I det läget vore det en lösning att bilda en samlingsregering som befriar riksdagen från beroendet av SD. Den lösningen har man redan prövat i ett stort antal kommuner, bland andra i Eskilstuna, där jag bor. Eskilstuna hade haft majoritet i kommunen i hundra år innan SD kom och ställde till det. Kommunledningen med Jimmy Jansson i spetsen insåg vad som krävdes och nu samregerar s sedan valet med m och c.

Jag tror inte att det räcker med att tona ner retoriken. Socialdemokratin måste skaka av sig socialiststämpeln och komma ut som socialliberalt. Målet måste vara att samla alla socialliberaler mot marknadsfundamentalister och konservativa.

Och en offensiv strategi inför valet måste vara att föröka eliminera SD vågmästarställning i riksdagen.

Eskilstuna Kuriren Ledare i dag

Visst var socialdemokraterna ett missnöjesparti! Förslag till definitioner.

Ett parti kan bygga sin agitation på medborgarnas missnöje eller besvikelse och är därmed ett missnöjesparti men behöver därför inte vara ett populistparti.

Socialdemokratin i Sverige var ursprungligen ett missnöjesparti, men har aldrig varit ett populistparti.
Socialdemokratin byggdes ur ett utbrett missnöje med den rådande makten som inte brydde sig om de stora sociala klyftorna i samhället eller att flertalet av medborgarna inte hade rösträtt.
Fackföreningsrörelsen samlade och organiserade missnöjet till en rörelse för demokrati och ökad ekonomisk, social och kulturell jämlikhet. För att kunna skapa en politisk förändring bildade arbetarrörelsen det socialdemokratiska partiet. Partiet skapades alltså ur en bred folkrörelse.
Socialdemokratin bestämde sig tidigt för att genomdriva sina krav med demokratiska metoder.
I realiteten utgjorde socialdemokraterna därmed en spärr mot den populistiska vänsterrörelse som lovade en snabb, mer genomgripande och enkel förändring genom en befriande revolution.
De frisinnade liberalerna stödde till en del sossarnas krav men var rädda för att arbetarrörelsen skulle förhindra medborgarnas frihet om de fick makten.
De konservativa krafterna och arbetsgivarna formade sig som en motkraft för att hindra det som de uppfattade som arbetarrörelsens orealistiska och överdrivna krav.
Kampen pågår alltjämt.

Hur känner man igen ett populistparti i dag?

 Partiet

1. Bygger inte på en bred organiserad folkrörelse utan styrs av några få ledare.

2. Har ett begränsat medlemsunderlag eller saknar medborgarorganisation. Medlemsinflytandet är litet om det finns.

3. Bortser från att samhället består av olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Vädjar därför till ”folket”, ”medborgarna”, ”vanliga människor”, ”du och jag”, ”vi”, ”svenskarna” som om alla medborgare har samma intresse ekonomiskt, socialt och kulturellt.

4. Utser en ekonomisk, social eller kulturell grupp i samhället som orsak till flera samhällsproblem.

5. Påstår sig ensamt företräda det verkliga folkintresset, folkets verkliga vilja eller åsikt.

6. Skyller motgångar på att det är motarbetat av media och etablissemang. Misstror demokratin. Bygger på konspirationsteorier, t.ex. att politikerna är korrumperade.

7. Lägger fram några enkla förslag som ska lösa komplicerade politiska problem. Påstår sig inte vara som de gamla partierna utan representera något helt nytt i politiken

8. Förordar direktdemokrati t.ex. folkomröstning, internetröstning, som metod för att avgöra komplicerade och sammansatta ekonomiska, sociala och kulturella problem.

9. Ideologin eller programmet är motsägelsefullt. Olika förslag hänger inte samman eller står i strid med andra punkter i samma program. Enfrågeparti.

10. Ger löften som är dåligt underbyggda eller ekonomiskt, socialt eller kulturellt omöjliga.

I kampen om väljarna påverkar populistpartierna de etablerade partiernas retorik, innehåll och t.o.m. ideologi. Samtliga partier blir därmed mer eller mindre populistpartier.
Gränsen mellan etablerade partier och populistpartier är flytande.
Men om sju av de tio uppräknade punkterna stämmer på ett parti tror jag att man kan kalla det för populistparti.

Susanna Popova: Är populismen som den objudne gästen frånhelvetet? DN 161211

Katrine Marcal "Svaret till populisterna får inte bli mer elitism" AB 170108

Varför är liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

All politik handlar om på vilket sätt samhället bäst ska styras inom ramen för vår kapitalistiska världsordning, det vill säga utifrån de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Kort sagt, kapitalismen är landskapet, de politiska ideologierna är kartor.
Kapitalismen är således inte en ideologi utan är resultatet av den historiska utvecklingen. Den kapitalistiska världsordningen föddes ur varuproduktionen och marknadsekonomin, som födde handelskapitalismen, som gav upphov till kolonialismen, och som gjorde industrialismen möjlig. Utvecklingen bestämde hur vi skulle ordna överskottsproduktionen och hur den skulle fördelas. Genom mänsklighetens historia började vi byta varor, använda pengar i varuutbytet, samla och spara vinster, bygga kapital, utnyttja lönearbete i industriproduktion, skapa finansmarknader och kapitalkoncentration. Produktionen delade upp samhällsmedborgarna i kapitalägare och löntagare.
Liberalismen krävde frihet för kapitalet, fri konkurrens för näringslivet och en anpassning till kapitalismens villkor. Genom att anpassa politiken efter kapitalismens krav skulle de flesta människors materiella behov bäst tillgodoses.
Socialismen motsatte sig denna låtgåpolitik och krävde i stället att kapitalismen skulle anpassas till människans och samhällets behov.
I sin extrema form, leninismen och bolsjevismen, blev socialismen statsauktoritär, planekonomisk och centralistisk. Kommunisterna ville, i socialismens namn, skapa ett politiskt alternativ till kapitalismen men experimentet gick under efter 70 år.  Det fungerade inte att bortse från att kapitalismen var ett historiskt faktum och socialismen ”bara” en ideologi.
Kartan stämde aldrig  med verkligheten.
Socialdemokratin, den demokratiska socialismen, tog avstånd från kommunismens extrema åsikter men utgick från att kapitalismen kunde regleras genom den demokratiska statens makt.
Efter kommunismens fall återpassades ”socialismen” till utopiernas museum.
I sitt verk ”Socialdemokratins idéutveckling” konstaterade Herbert Tingsten redan 1949 att socialdemokratin inte var ett socialistiskt parti.
Konservatismen ställde sig mot både liberalism och socialism och strävade efter ett slags icke-kapitalistsikt tillstånd där familjen, nationen, traditionen skulle neutralisera kapitalismen.
De konservativa idéerna hade i sin extrema form i fascismens och nazismens framgångar under 1900-talets första hälft men störtades efter världskrigen.
Efter kommunismens och fascismens fall stod liberalismen kvar som enda bärkraftiga och realistiska politiska idé.

Det Liberala partiet i Sverige (f.d.Folkpartiet) är idag ett litet parti som har problem med inre motsättningar och slitningar.
Däremot är liberalismen som idé dominerande i Sverige, och västvärlden, om man med liberalism menar idéerna om individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, demokrati, och ett fritt näringsliv med marknadsekonomi.
Liberalismens idéer omfattas i dag av praktiskt taget alla svenska riksdagspartier utom Sverigedemokraterna.
Men det finns två liberalismer. En extrem och fundamentalistisk och en mer social.
”Nyliberalerna” är liberalfundamentalistiskt och vill ha en fullständig anpassning till kapitalismens villkor och vill minimera politikens och statens inblandning i samhällsutvecklingen.
Socialliberalerna utgår från de grundläggande liberala idéerna men vill inte ha en fullständig anpassning till kapitalismen utan erkänner inslag av samhällsingripanden och politik för att korrigera kapitalismens negativa verkningar.
I Sverige är Moderaterna ett nyliberalt parti med konservativa inslag. Socialdemokraterna är i dag det största socialliberala partiet för vilket statsingripanden spelar en mer eller mindre roll. (jmfr ”vänsterssossar och högerdito).  Vänsterpartiet är ett socialliberalt parti med socialistisk retorik. Centern är ett nyliberalt parti på väg att göra sig av med sina socialliberala och konservativa inslag. Kristdemokraterna är ett konservativt parti med nyliberala inslag. Miljöpartiet är ett socialliberalt parti med konservativa inslag. Sverigedemokraterna är ett konservativt populistiskt parti med liberal retorik.
Liberalerna (f.d. Folkpartiet) slits mellan socialliberalism och nyliberalism.

Den viktiga ideologiska motsättningen står alltså i dag inte mellan socialism och liberalism utan  mellan dessa bägge liberala riktningar som skär rakt igenom den svenska riksdagspolitikens landskap. 

I den ideologiska kontinentaldriften, uppstår krockar och konvulsioner i partiväsendet och jordbävningar i partierna. Förvirring uppstår hos väljarna, populistiska partier poppar upp som nya konservativa inslag i det politiska landskapet.
Men de partipolitiska organisationerna är tröga strukturer som envisas med att hålla fast vid gamla mönster.
Socialdemokratin kallas, mest av motståndarna, fortfarande för ett socialistiskt parti.
Politiska kannstöpare talar om höger och vänster i de gamla termerna av statssocialism och liberalism. Det finns ideologiskt utrymme för ett stort uttalat socialliberalt parti.
Socialdemokratin är redan ett sådant och behöver bara göra detta tydligt.

Riksdagspartiernas opinionssiffror, Sifo

GP Ledare

DN Nyheter

Barbro Hedvall i DN ”Nu är det socialliberala arvet snartutslocknat” 

DalaDemokraten Ledare

AB Nyheter

Om Herbert Tingsten Wikipedia

Anna Dahlberg Expressen

SvD Ledare

Göran Rosenberg  31 maj 1999