På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad

Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin 

Utpressning i riksdagen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. 

Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.

I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.

I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.

Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.

Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.

Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.

DI "En stor seger för alliansen"
SR
AB "Vilket trams alliansen" 
AB