torsdag 29 december 2011

Varför vill högern och domarkåren avskaffa nämndemännen?

En lobbystyrd kampanj mot nämndemannasystemet har rullat igång, påhejad av borgerliga media, högerpolitiker och av en del domare.
Debatten som följer, och förhoppningsvis en medial granskning, kommer att avslöja de egentliga motiven bakom denna kampanj.

De borgerliga ledarskribenterna har dock redan svaret: ”Man måste klippa banden mellan domstolarna och de politiska partierna.” som DN:s ledarskribent tvärsäkert uttalar sig.

Ledarskribenten stöder sig på en undersökning som Sveriges television gjort. De skickliga lobbyisterna har nämligen lyckats få Sveriges television att gå ut och fråga 1056 domare som arbetar tillsammans med nämndemän om vad de anser om det samarbetet. 675 har svarat.

Lyckligtvis har vi i Sverige ett rättssystem där den dömande makten styrs genom lagar och regler. Juridiskt kunniga domare - experter på juridik tillämpar de lagar som stiftas av den folkvalda församlingen – riksdagen.

Vid sin sida har de utbildade domarna nämndemän - lekmän och amatörer – som ska biträda vid rättsskipningen. Avsikten är att nämndemännen ska bidra med livserfarenheter som domarkåren kanske saknar. Nämndemännen ska också bidra till att det finns en demokratisk insyn i rättssystemet. Möjligen kan de också bidra till att de dömda inte enbart dömts strikt efter bokstaven utan även utifrån en smula mänsklighet.

Man kan också ifrågasätta om expertdomar är objektiva.

Nämndemännen kan också, som DN:s ledarskribent skriver, ”stärka banden mellan juridiska utfall och den allmänna rättsuppfattningen.”
DN menar dock ”att det är djupt olyckligt att nämndemännen utses av de politiska partierna.”

Man kan ha en annan åsikt om detta. Eftersom lagarna stiftas av riksdagen d.v.s. av riksdagens partier skulle man kunna anta att de politiskt utvalda nämndemännen ska se till att domarkåren verkligen dömer efter lagstiftarens, d.v.s. riksdagens, intentioner.
Hur pass de politiskt utsedda nämndemännen idag sköter sina uppgifter vet inte jag.
Jag vill nog ha mer fakta och fler alternativ än vad den pågående kampanjen redovisat innan jag kan döma i frågan.

Läs Domstolsverkets rapport ”Genomföra särskilda informationsinsatser i syfte att få till stånd en bredare rekrytering av nämndemän Ju2010/4036/DOM”

Mer om nämndemannauppdraget

Expressen

Jämlikhet betyder inte nivellering

”Svenskt Näringslivs” mediafon på SvD:s ledarsida, Maria Ludvigsson, kommenterar idag SNS-rapporten ”Inkomstfördelningen i Sverige ” (SNS Förlag) och pådyvlar därmed vänstern en ”besatthet av likhet.” och att ”Det är själva olikheten som besvärar.”

Hon använder ett gammalt debattknep: Att teckna en nidbild av dem hon ska argumentera mot för att sedan gå till angrepp mot den förvanskade bilden.
Det blir då så mycket lättare att argumentera för den egna saken.
Ludvigsson kan göra det extra lätt för sig eftersom det faktiskt inom vänstern har funnits och finns en vulgäruppfattning att jämlikhet betyder likhet och nivellering.
Men det innebär inte att dagens ”vänstern” hyser den uppfattningen lika litet som att ”högern” vill ha tillbaka fattigsverige modell 1880.

Dagens vänster strävar efter ett frihetens samhälle där varje individ har möjlighet att utveckla sina egna anlag och sin egen personliga förmåga. Olikheten besvärar inte.

Vad som besvärar är ett samhälle där de ekonomiska-, sociala- och kulturella samhällsresurserna fördelas så att en del gynnas medan andra missgynnas.

måndag 19 december 2011

Saab - offer för konkurrensen

GM gav Saab dödsstöten. Det är begripligt att det stora amerikanska företaget inte vill att kinesiska konkurrenter ska utnyttja den teknik som Saab utvecklat under GM-tiden.
Men det som händer är ett exempel på hur konkurrensen inte bara stimulerar företagssamhet utan också samtidigt hämmar den.
Man får hoppas att Saab-konkursen resulterar i att Saab frigör sig från alla band med GM och i ett nytt bolag kan agera självständigt.

E24

Affärsvärlden

SvD

DN

Privata affärer

lördag 17 december 2011

Sänkt arbetstid är en internationell fråga

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN

fredag 16 december 2011

Mer kontroll i vården

När nu lönsamheten och kostnadseffektiviseringen blivit drivkraften för äldreomsorgen kommer krav på ökad kontroll.
Vilka ska betala notan för den ökade kontrollen?
Även om kontrollen endast omfattar upphandling och tillfälliga stickkontroller på vårdhem så lär väl den utökade kontrollverksamheten kräva insatser av människor? Övervakningen kommer således att kosta mer. Vem betalar?
Antagligen skattebetalarna. Inte blir det de privata vårdbolagen i alla fall.
Det innebär ännu en gång att privatiseringen vältrar över kostnader på skattebetalarna.

Fast är det inte i den dagliga vården av enskilda gamla som bristerna visar sig?
Ska varje vårdteam på all äldrevård ha kontrollanter rantande omkring sig dag och natt?

Problemet är att vård av människor – antingen det är äldre, sjuka eller fångar – aldrig kan bli lönsam. Bra vård kostar.
Därför bl.a. är det viktigt att ev. överskott går tillbaka till vården.

Rationalisering, automatisering, effektivitetsmaximering, besparingsprogram och smarta finansplaceringar hör hemma i den konkurrensutsatta markanden.

Vård handlar om mänsklighet. Medmänsklighet.

DN Ledare

tisdag 13 december 2011

Nu ska Carema betala skatt men ska de vårda gamla?

Carema, som bedriver privat åldringsvård i Sverige för svenska skattebetalares pengar, säger att de nu ska börja betala skatt i Sverige.
Utvecklingen går framåt.
Men en fråga återstår.
Tänker Carema bedriva verksamhet inom vården i syfte att göra profit eller för att ge de gamla en bra individuell vård?
DN

måndag 12 december 2011

Guld och Coca-Cola kräver liv

Mats Wingborg har under många år rest i Asien och skrivit böcker om hur arbetskraften utnyttjas och miljön exploateras av hänsynslösa arbetsgivare.
Tyvärr når hans rapporter sällan utanför den fackliga kretsen.
Nu har han för Swedwatch, Svenska kyrkan och Fair Trade Center redovisat vilka miljömässiga och sociala risker guldbranschen kräver.
Många av de smycken som säljs på Albrekts Guld, Guldfynd och Hallbergs guld är tillverkade i en frizon i Bombay där arbetarna riskerar avsked om de engagerar sig fackligt. Anställningsvillkoren är osäkra och i praktiken har de anställda ingen möjlighet att klaga eller verka för förbättringar.
Själva guldframställningen är förenad med livsfara för arbetarna.

En annan fackligt förankrad skribent är Bror Perjus som skriver om den globala kampen som pågått i tre decennier mellan Coca-Cola Company och facket. Han berättar om hur arbetarna fick stöd av fackförbund och människorättsorganisationer världen över. Trots våld, mord, tortyr och kidnappningar vägrade löntagarna ge upp kampen för att få organisera sig.

Riskkapitalister riskerar andras pengar. Riskarbetare riskerar sina liv.

söndag 11 december 2011

Den nya adeln

1700-talets adel, i vita pudrade peruker, struttade omkring i slott och i parker, i ett lättingliv utan att själva bidra med något till samhället.
De levde på inkomster från allmogen som tvingades betala pålagor, skatter och avgifter.

I makt av sitt ägande till jorden, och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på, skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade deras förfäder kunnat motivera sin existens genom att stå upp som försvarare av land och rike, men det var som sagt, mycket länge sedan.

Till sist ledsnade allmogen på att försörja denna tärande drönarklass.
Gamla regler, lagar och privilegier raserades och ersattes av nya som inte gynnade den gamla adeln utan i stället gjorde det lättare för handelsmän, bönder, hantverkare, industriidkare, uppfinnare, upptäckare, entreprenörer att verka för sin egen och för samhällets utveckling.

Ur dessa nya sociala grupper växte en ny aristokrati fram – kapitalisterna och deras förvaltare.
I makt av sitt ägande till kapitalet och i skydd av lagar, ideologier och traditioner som de själva funnit på skyddade de sina privilegier och sin plats i samhällshierarkin.

En gång för länge sedan hade de kunnat motivera sin plats i toppen och sina privilegier med hänvisning till den nytta de gjorde för landet, men det var ett tag sedan.

SvD: SCA laddar med ny jaktstuga
SvD: Dags att sätta affärerna i fokus

SvD: ”Det är inte bortkastade pengar”

söndag 4 december 2011

Riskkapitalisterna är inte skyldiga till vårdkrisen

Inte sitter Riskkapitalisten och funderar ut hur han ska kunna djävlas med gamlingarna på vårdhemmet ”Karons Kajplats”!
Och inte är det riskkapitalisterna personligen som kräver att gamlingarnas pissblöjor ska vägas eller att antalet personal på vårdhemmet ska reduceras.

Riskkapitalisten har helt rena händer vad vården beträffar.

De lever ju fjärran från senila förvirrade aggressiva gamlingar, pisslukt, tunga lyft, tvångsmatning, pillerdoceringar, strassad vårdpersonal och nattvak.

Riskkapitalisten har ingenting med vården att göra - hans samhällsuppgift är en helt annan.
Riskkapitalistens samhälliga uppgift är densamma som alla andra kapitalisters: Att samla och koncentrera resurser för att resurserna ska kunna investeras i företag som ger avkastning så att avkastningen kan investeras i nya lönsamma företag. Kapitalisterna ska förse produktionen med kapital.
Sålunda driver kapitalisten samhället framåt och arbetar för tillväxten i samhället.

För att sköta denna maktpåliggande uppgift brukar kapitalisterna rikligt belöna sig personligen med hänvisning till att de gör samhället en så enormt stor tjänst.

Riskkapitalisten kan alltså inte personligen anklagas som skyldig till vårdkrisen.

När det gäller uppgiften att förmera kapitalet har nämligen kapitalisten en hel skara underhuggare: Direktörer, chefer, mäklare, analytiker, banktjänstemän, företagare, arbetsledare m.fl. som alla jobbar mot det gemensammma målet att öka kapitalet. De jobbar för att skapa största möjliga lönsamhet genom se till att företagen blir rationella, arbetskraft och maskiner utnyttjas effektivt, kostnader reduceras, kapital och krediter förmedlas dit där de bäst behövs o.s.v.
Alla gör de sin sin plikt inom vårt kapitalistiska system.

Man kan alltså inte anklaga varken riskkapitalisten eller hans underhuggare för att vården blir sämre. Ändå blir de gamla på vårdhemmen lidande av systemets krav och krisen inom vården blir ett faktum.

Kapitalismen har aldrig varit bra på att vårda olönsamma människor.

Men det värsta är att dagens kapitalister inte fyller sin egentliga uppgift, att förmedla kapital till produktionen. Dagens ekonomiska kris är ju till stor del ett resultat av att kapitalisterna inte längre levererar. Det saknas produktivt kapital.

Snart måste vi därför på allvar fråga oss vad vi ska göra med de olönsamma och ineffektiva kapitalisterna.

Guldkant för riskkapitalister

Elitens kopplingar till riskkapitalet

Riskkapitalets löner: 686 miljoner på tre år


Affärsvärlden