Sänkt arbetstid är en internationell fråga

Världens ekonomier utgör ett månfacetterat helt. Det finns inga fristående ekonomiska öar i den globala kapitalismen.
Ekonomins grundvalar, arbetet och produktionen, är global.
Världskonkurrensen tvingar produktionen att flytta dit arbetskraften är billigast och där löntagarna kan pressas på största möjliga effektivitet. Varumarknaden och kapitalmarknaden är global.

Det här vet alla, ändå så händer det att politiker försöker lösa problem som om Sveriges ekonomi var en självständig enhet.
Förslaget om kortare arbetstid i Sverige bygger på en sådan illusion.

Jag kanske genast bör deklarera att jag anser att arbetstiden för flertalet löntagare bör förkortas med bibehållen lön. Jg är alltså för arbetstidsförkortning.

Men tyvärr förhindrar den globala kapitalismen en sänkning i ett enskilt land.
Och de löntagare som för övrigt bäst behöver en arbetstidsförkortning med bibehållen eller ökad lön finnas på andra håll i världen. Många har ännu inte uppnått åttatimmars arbetsdag.

Frågan om arbetstidsförkortningen har varit en internationell fråga under hela 1900-talet.
Den senaste stora arbetstidsförkortningen inleddes på den internationella socialistiska kongressen 1866 då frågan om arbetstidsförkortning var ett av huvudnumren.
1917 fanns ett allvarligt hot mot den bestående världsordningen genom den ryska revolutionen och ett antal arbetaruppror i Europa och USA. Skrämda av detta hot gick arbetsgivarna och storkapitalet med på kravet om arbetstidsförkortningen.

I slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka.
Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien undertecknade konventionen direkt. Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Canada, Australien och Nya Zeeland införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland och Ryssland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917.

I Sverige tillsatte den nytillträdda liberala-socialdemokratiska koalitionsregeringen, den 15 februari 1918, en kommitté – ”Arbetstidskommittén”– med uppgift att snabbt utreda frågan och komma med förslag. Kommittén föreslog att 48-timmarsvecka skulle införas, vilket fastställdes i lag 1920.

Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes alltså i flera länder ungefär samtidigt.

Problemet med att införa arbetstidsförkortning i ett enskilt land är att vi lever i en kapitalistisk värld.
Konkurrens, vinstmaximering, kapitalbildning genom exploatering av lönearbete bestämmer, inte bara arbetsvillkoren, utan hela samhällets existens.

Kortare arbetstid i ett enskilt land, t.ex. Sverige, fungerar inte inom kapitalismen eftersom andra länders produktionsapparater skulle vinna i konkurrenskraft genom bättre exploatering av lönearbetet. Det sker redan med åttatimmarsdagen. Produktiviteten är ett konkurrensmedel mellan företag och mellan länder. Om svenska företag ensidigt inför kortare arbetstid försämras de svenska företagens produktivitet och lönsamhet gentemot dem som redan exploaterar arbetskraften effektivare.

Arbetarnas kamp för en lagstadgad 8-timmarsdag, i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var både lång och blodig. Den lyckades slutligen bl.a. tack vare att den blev internationell. Alla industrialiserade länder genomförde arbetstidsförkortningen ungefär samtidigt.

Visst kan Sveriges politiker lagstifta om sex timmars arbetstid i stället för åtta. Men den kapitalistiska ekonomiska logiken kräver i så fall att lönearbetarnas löner antingen sänks i relation till arbetstidsförkortningen, eller att löntagaren förblir lika produktiv under de sex timmarna som tidigare under åtta.

Apropå debattartikel i dagens DN