Fackliga InternetJournalen, FIJ, publicerades åren 1996-2005 FIJ var ett allmänfackligt nyhetsbrev utan koppling till någon facklig organisation. Jag gav ut nyhetsbrevet på eget initiativ och helt ensam. Syftet var att ge allmän facklig information och samtidigt sprida kunskap om hur facket skulle kunna använda Internet. Jag tyckte nämligen att fackföreningsrörelsen var senfärdig med att använda Internet som ett kontaktmedel mellan fackligt aktiva i Sverige och internationellt och att de fackliga organisationerna inte såg Internets möjligheter som ett medel att utveckla den fackliga demokratiska processen. Jag ville ge exempel på vad Internet skulle kunna vara. (I samma syfte skrev jag på eget initiativ boken ”Internetionalen. Fackligt internationellt arbete och Internet” som kom ut på Atlas förlag 2001.) FIJ sändes ut till prenumeranterna via e-post och lades samtidigt ut på en webbplats. Till en början var FIJ enbart en webbplats som jag uppdaterade emellanåt men via hemsidan fick jag prenumeranter som via ett e-brev fick innehållsförteckning för det nya numret och en länk till den uppdaterade webbplatsen. Bloggar fanns inte då. Jag hade alltså ett prenumerantregister som mest omfattande cirka 400 e-postadresser.
Nu har fackliga InternetJournalen
återuppstått som blogg.
|
tisdag 23 juli 2013
Nu är Fackliga InternetJournalen tillbaka!
tisdag 16 juli 2013
Bok för en vänster som varken förstått Marx eller kapitalismen
Karl Marx var den förste som på ett metodiskt sätt
analyserade kapitalismen. Många av hans analysverktyg är fortfarande
användbara.
Dumt nog var han fången i sin tids framtidsvisioner och dröm
om mänsklighetens befrielse och engagerade sig starkt i politiken. Sina
vetenskapliga rön sökte han i tidens anda forma som naturlagar för det
historiska förloppet. Det var ett
allvarligt misstag. Han gjorde naturligtvis flera.
68-vänstern älskade Marx och hatade kapitalismen utan att ha förstått någondera medan många ”socialister” slängde ut Marx analys av kapitalismen med badvattnet efter sovjetbyråkratiernas fall.
Marxismen har däremot i snart 150 år kramats ihjäl av
anhängare, förvrängts av bolsjeviker, kuppmakare och statsbyråkrater, sönderteoretiserats
av professorer och akademiska petimätrar, misstolkats av motståndare, utnyttjats
av politiska makthavare, uttolkats av vulgärmarxister och dumbommar och därmed slutligen
förvandlats till sin egen motsats en ofrihetens och byråkratins ideologi.
”Marxism” blev en svordom för högern medan ”kapitalism” blev
det för vänstern.
Trots det finns fortfarande mycket att hämta i Marx´ analys av
kapitalismen. Förutsatt är att man gör det med odogmatiska kritiska ögon och
använder sin egen tankeförmåga.
Och härmed inte sagt att det idag inte finns analys av
kapitalismen. Analysen av kapitalismens ekonomiska natur presenteras t.ex. i
den amerikanske antropologen David Graebers bok ”Skuld. De första 5000 åren”(övers: Joel Nordqvist; Daidalos, 537 s), som inleds med ett gammalt
amerikanskt talesätt: Om du är skyldig en miljon så äger banken dig, om du är
skyldig en miljard så äger du banken.
Om du inte orkar läsa boken så kan du åtminstone läsa Sveriges
bästa ekonomijournalists Andreas Cervenka understreckare i SvD i söndags.
Etiketter:
68-talsvänster,
Andreas Cervenka,
bank,
kapitalism,
Marx,
marxism,
Occupy Wall Street,
pengar,
skuld,
socialism,
utlåning,
vänster
måndag 15 juli 2013
Vad kostar och vad ger Almedalsveckan?
Almedalsveckan är över för den här gången.
Jag var inte där och kan inte se att jag har jag fått ut något av den.
Medierna har rapporterat om politikernas utspel, det är
allt.
Vad jag förstått är att mina skattepengar har använts för
att myndigheter, kommuner, landsting och politiker ska kunna mingla med
varandra med journalister, PR-folk och företag.
Vilket anses gynna demokratin. Men kan någon förklara för
mig på vilket sätt det gynnar demokratin att etablissemanget träffas på en
plats, visar upp sig för varandra och festar till.
Är det bra för demokratin att journalister frotterar sig med
dem de är satta att granska?
Fanns det möjligen någon hederlig grävande journalist på
plats som granskat spektaklet kritiskt?
Hur mycket skattepengar gick åt och hur användes pengarna?
Vilka journalister krökade med vilka politiker? Hur redovisar skattefinansierade
verksamheter sin medverkan?
Jag förstår att de som befinner sig på plats under
Almedalsveckan tycker att det är kul och att en del företag raggar kunder, men
vad kostar det oss skattebetalare och vad får vi ut av jippot?
Kan det finnas mindre kostnadskrävande alternativ som ger
ett större demokratisk utdelning?
måndag 8 juli 2013
Egypten och demokratin
Ta dig i akt för makthavare som säger ”Jag vill göra det som
är bäst för hela folket”.Antingen ljuger de eller så har de inte begripit att det
inte finns någon folkmening eller folkintresse. Folket är splittrat i olika,
och inte sällan motsatta, ekonomiska, sociala och kulturella intressen och
uppfattningar. Folkmeningen är en chimär.
Det är därför som en verklig demokrati bygger på öppna fria demokratiska institutioner, organisationer, projekt, verksamheter som kan uttrycka och formulera de olika intressena och kanalisera dem i det politiska livet.Det kan vara politiska partier, fackföreningar, ett fritt näringsliv, folkrörelser, bildningsorganisationer, religiösa-, politiska och ekonomiska föreningar o.s.v. ned till små lokala projekt.
En verklig demokrati väger och balanserar olika intressen mot varandra, gynnar överenskommelser och kompromisser.Samhället vilar på gemensamma regler för hur intressekonflikter ska lösas.Polis, militär och domstolsväsende, lag och ordning står fria från formella lojaliteter med någon intressegrupp men övervakas av demokratiskt valda representanter för de olika intressegrupperna.Ekonomiska, sociala och kulturella lojaliteter ska inte ensidigt få möjlighet att påverka politiska och myndighetsbeslut. All myndighets- och maktutövning ska vara öppen för insyn för medborgarna.Demokratin gynnar medborgarnas respekt för oliktänkande, tolerans mot avvikande och deras tillit till demokratins spelregler. Åsikter och intressen måste fritt få uttryckas.Ingen intressegrupp – religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller social – har monopol på sanningen.
Arbetet och produktionen genererar ett ekonomiskt överskott som fördelas på investeringar och konsumtion enligt överenskomna politiska mål.
Det mesta av detta brister i diktaturer. Balans mellan olika intressen har ersatts av tvång och dekret.Därför är det omöjligt att en diktatur plötsligt, över ett år, ska fungera som en fullständig demokrati .Utvecklingen i Egypten är ett tydligt tecken på detta.Allmänna val infördes och hölls, president och parlament valdes. Men presidenten och den valda regeringen gynnade ensidigt brödraskapets intressen. Oppositionen saknade ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter att sätta emot.
Folkmassan, eller mobben om man så vill, även om den är miljonhövdad, är inte representativ för hela folket. I folkmassan döljer sig intressemotsättningarna som snart kommer att slita den inbillade ”folkviljan” i stycken.
Militären är inte garantin för balansen mellan intressemotsättningarna eftersom den själv är en intressegrupp och själv är splittrad i olika intressen. En liten grupp militär kan ta makten, i militärens eller folket namn, men någon demokrati kan den inte garantera.
Det är därför som ”revolutioner” mycket sällan leder till demokrati utan oftare till dess motsats.
DagensArenaSvD Nyheter SvD Brännpunkt
SvD Blogg
SvD
Det är därför som en verklig demokrati bygger på öppna fria demokratiska institutioner, organisationer, projekt, verksamheter som kan uttrycka och formulera de olika intressena och kanalisera dem i det politiska livet.Det kan vara politiska partier, fackföreningar, ett fritt näringsliv, folkrörelser, bildningsorganisationer, religiösa-, politiska och ekonomiska föreningar o.s.v. ned till små lokala projekt.
En verklig demokrati väger och balanserar olika intressen mot varandra, gynnar överenskommelser och kompromisser.Samhället vilar på gemensamma regler för hur intressekonflikter ska lösas.Polis, militär och domstolsväsende, lag och ordning står fria från formella lojaliteter med någon intressegrupp men övervakas av demokratiskt valda representanter för de olika intressegrupperna.Ekonomiska, sociala och kulturella lojaliteter ska inte ensidigt få möjlighet att påverka politiska och myndighetsbeslut. All myndighets- och maktutövning ska vara öppen för insyn för medborgarna.Demokratin gynnar medborgarnas respekt för oliktänkande, tolerans mot avvikande och deras tillit till demokratins spelregler. Åsikter och intressen måste fritt få uttryckas.Ingen intressegrupp – religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller social – har monopol på sanningen.
Arbetet och produktionen genererar ett ekonomiskt överskott som fördelas på investeringar och konsumtion enligt överenskomna politiska mål.
Det mesta av detta brister i diktaturer. Balans mellan olika intressen har ersatts av tvång och dekret.Därför är det omöjligt att en diktatur plötsligt, över ett år, ska fungera som en fullständig demokrati .Utvecklingen i Egypten är ett tydligt tecken på detta.Allmänna val infördes och hölls, president och parlament valdes. Men presidenten och den valda regeringen gynnade ensidigt brödraskapets intressen. Oppositionen saknade ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter att sätta emot.
Folkmassan, eller mobben om man så vill, även om den är miljonhövdad, är inte representativ för hela folket. I folkmassan döljer sig intressemotsättningarna som snart kommer att slita den inbillade ”folkviljan” i stycken.
Militären är inte garantin för balansen mellan intressemotsättningarna eftersom den själv är en intressegrupp och själv är splittrad i olika intressen. En liten grupp militär kan ta makten, i militärens eller folket namn, men någon demokrati kan den inte garantera.
Det är därför som ”revolutioner” mycket sällan leder till demokrati utan oftare till dess motsats.
DagensArena
SvD Blogg
SvD
Etiketter:
demokrati,
Egypten,
folkmakt,
folkmening,
folkomröstning,
militär,
Mursi,
revolution
tisdag 2 juli 2013
Vad kommer efter Mursi?
Mursi är i demokratisk ordning vald till Egyptens
president. Brödraskapets parti vann parlamentsvalet 2011/2012.
Vanligen brukar resultatet av allmänna val betecknas
som ett uttryck för ”folkmeningen”.
Men då ett ”folkligt uppror” inte godkänner valresultatet
utan efter ett år kräver presidentens avgång tycks det vara ett annat sorts
uttryck för en annan sorts ”folkmening”.
I mediernas rapportering tycks de massiva
protesterna och ultimativa kraven från folkmassan vara ett uttryck för
demokrati.
Men vad är egentligen demokratiskt i den processen?
Även om jag anser att valresultatet som gav
Alliansen regeringsmakten var åt helvete måste jag acceptera resultatet och
erkänna att Reinfeldt o Co. har regeringsmakten fram till att de förlorar den i
ett nytt val.
Ett sånt accepterande av valresultatet, även om det
går mig emot, är en viktig del av demokratin.
Kan det vara så att det Egyptiska folket inte riktigt
lärt sig demokratins regler?
Och om Mursi störtas, vad kommer i stället?
Det finns ingen motkandidat.
Det finns ingen motkandidat.
Det finns bara två organiserade maktgrupper i
Egypten: Brödraskapet och militären.
Det är troligt att det är de som gemensamt, eller
var för sig, kommer att avgöra utgången av konflikten.
SvD
SvD
DN
SvD Ledare
SvD Nyheter
Etiketter:
brödraskapet,
demokrati,
Egypten,
folkmening,
folkresning,
Mursi,
val
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)