Avsked till den förbannade socialdemokratin

I en artikel i Aftonbladet, den 27 januari, tar tidningens kulturredaktör Åsa Linderborg avsked av ”den förbannade socialdemokratin”.

Jag vet inte om hon är eller har varit medlem i partiet eller om hennes avsked bara gäller några hyllmeter böcker om socialdemokratin som hon slängt i en container. Men hon verkar i varje fall missnöjd.

Som en broder i arbetarrörelsen vill jag säga följande till kamrat Åsa:

Du har i sju år haft en av socialdemokratins viktigaste tribuner att agitera ifrån.
På det sättet har du varit en av socialdemokratins privilegierade.
Vad har du åstadkommit?
Har du lyckats vända folket i den politiska riktning du förespråkat?
Är det ett eget tillkortakommande som gnager dig?

Du har, liksom jag, kommit från vänster in i socialdemokratin. Vi har bägge arbetat med att skriva, även om det skett på mycket olika nivåer.
Där upphör också likheterna.

Du är akademiker, jag är f.d. arbetare och fackföreningsfunktionär.
Vi tillhör olika generationer.
Du föddes när jag, efter sex år, lämnade VPK för att gå in i socialdemokratin.
Du har sedan dess spelat i en högre politisk och journalistisk division än jag, som varit en medioker spelare i gärsgårdserien.

Nu tar du farväl. Socialdemokratin gick inte din väg.

Den gick inte min heller.
Jag tror att ingen sosse är nöjd med partiet i dag.

Politiken går liksom inte ut på att varje medlem ska vara nöjd.
Man får streta på, var och en för sig, utifrån sina egna förutsättningar för att nå ett skapligt resultat som understundom kan innebära det minst onda av flera dåliga alternativ.

Du är besviken på socialdemokratin för att partiet inte vunnit klasskampen.
Därför tar du farväl.

Problemet är att vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det är väljarna som bestämmer den politiska inriktningen. Vi kan inte säga att väljarna är idioter. Vi kan inte säga att andra socialdemokrater är dumma. Vi kan inte ens påstå att våra politiska motståndare är korkade.

Vi stretar alla åt olika håll för olika intressen med kompassen inställd på en bättre värld.
Och det var varken bättre eller sämre förr.

Det är bara så mycket annat som förändrats sedan socialdemokratins glansdagar.
Självaste kapitalismen har förändrats utan att vänstern ens kommenterat det.
Den intellektuella vänster som du tillhör verkar dessvärre inte förstått vad kapitalismen är.
Insikten finns i stället hos Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, men saknas i vänsterpressen.

Ni som kallar er vänster har inte begripit att klasskampen inte enbart kan föras på det politiska planet utan även måste föras på det ekonomiska och sociala planet.
Det verkar som om ni bortser från att politikens villkor bestäms av ekonomin.

Insikten om politikens villkor finns samlad inom socialdemokratin.
Inte så tjusigt eller otålig revolutionärt. Utan som vardagsslit i förhandlingar, kompromisser och tillfälliga förluster.

Jag önskar dig lycka till med revolutionen.
De revolutioner som hittills genomförts har dock inte varit så lyckade.

Själv harvar jag väl vidare för att, med små steg och utan hjälteambitioner, vara med om att förändra världen.
Det gäller att inte ge upp trots motgångar.

Egypten och demokratin

Ta dig i akt för makthavare som säger ”Jag vill göra det som är bäst för hela folket”.Antingen ljuger de eller så har de inte begripit att det inte finns någon folkmening eller folkintresse. Folket är splittrat i olika, och inte sällan motsatta, ekonomiska, sociala och kulturella intressen och uppfattningar. Folkmeningen är en chimär.

Det är därför som en verklig demokrati bygger på öppna fria demokratiska institutioner, organisationer, projekt, verksamheter som kan uttrycka och formulera de olika intressena och kanalisera dem i det politiska livet.Det kan vara politiska partier, fackföreningar, ett fritt näringsliv, folkrörelser, bildningsorganisationer, religiösa-, politiska och ekonomiska föreningar o.s.v. ned till små lokala projekt.

En verklig demokrati väger och balanserar olika intressen mot varandra, gynnar överenskommelser och kompromisser.Samhället vilar på gemensamma regler för hur intressekonflikter ska lösas.Polis, militär och domstolsväsende, lag och ordning står fria från formella lojaliteter med någon intressegrupp men övervakas av demokratiskt valda representanter för de olika intressegrupperna.Ekonomiska, sociala och kulturella lojaliteter ska inte ensidigt få möjlighet att påverka politiska och myndighetsbeslut. All myndighets- och maktutövning ska vara öppen för insyn för medborgarna.Demokratin gynnar medborgarnas respekt för oliktänkande, tolerans mot avvikande och deras tillit till demokratins spelregler. Åsikter och intressen måste fritt få uttryckas.Ingen intressegrupp – religiös, politisk, ekonomisk, kulturell eller social – har monopol på sanningen.

Arbetet och produktionen genererar ett ekonomiskt överskott som fördelas på investeringar och konsumtion enligt överenskomna politiska mål.

Det mesta av detta brister i diktaturer. Balans mellan olika intressen har ersatts av tvång och dekret.Därför är det omöjligt att en diktatur plötsligt, över ett år, ska fungera som en fullständig demokrati .Utvecklingen i Egypten är ett tydligt tecken på detta.Allmänna val infördes och hölls, president och parlament valdes. Men presidenten och den valda regeringen gynnade ensidigt brödraskapets intressen. Oppositionen saknade ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter att sätta emot.

Folkmassan, eller mobben om man så vill, även om den är miljonhövdad, är inte representativ för hela folket. I folkmassan döljer sig intressemotsättningarna som snart kommer att slita den inbillade ”folkviljan” i stycken.

Militären är inte garantin för balansen mellan intressemotsättningarna eftersom den själv är en intressegrupp och själv är splittrad i olika intressen. En liten grupp militär kan ta makten, i militärens eller folket namn, men någon demokrati kan den inte garantera.

Det är därför som ”revolutioner” mycket sällan leder till demokrati utan oftare till dess motsats.

DagensArenaSvD NyheterSvD Brännpunkt
SvD Blogg
SvD

Mauricio Rojas SvD
DN ledare

 

Ett socialliberalt program för vänstern

För många år sedan, någon gång på 80-talet, lyssnade jag till en föreläsning av Klas Eklund där han entusiastiskt förutspådde att IT-revolutionen skulle göra kapitalismen mer human.
Muttrande lämnade jag föreläsningen, men började inse att kapitalismen inte går att ersätta utan måste förändras. Vilket ju är en gammal socialdemokratisk insikt. Medan kommunisterna ville störta kapitalismen och ersätta den med ”socialismen” ville sossarna reformera den rådande världsordningen.

Historien har väl vid det här laget visat att reformismens väg åtminstone var en bättre än den revolutionära.

I en debattartikel på DN Debatt återkommer Klas Eklund till tanken på en reformerad kapitalism. Jag läser den och kan inte finna några invändningar, tvärt om, Eklund säger precis det som jag försökt säga på denna blogg.

Eftersom vänstern saknar en genomtänkt strategi för en politik som kan humanisera kapitalismen, borde Eklunds tankar tas upp till allvarlig diskussion inom s, v och mp.

Om socialdemokraterna kan skapa ett forum för en sådan debatt kan man börja skönja slutet på partiets utarmning och tillbakagång.

Det behövs ett program för hur vi ska förhålla oss till kapitalismen, ett socialliberalt program som vänstern skulle kunna samlas kring.

Aftonbladet

Demokrati uppstår inte automatiskt när diktaturen har fallit

Vi har vant oss vid att betrakta demokratin som ett normaltillstånd som finns där men som kan avbrytas av diktatur. När diktaturen faller tror vi därför att det automatiskt bir demokrati.
Historien visar att det inte är så.
Demokratibygget är ett hårt och tidsödande arbete som aldrig blir färdigt.
Demokratin måste byggas av folket, underifrån, med många byggstenar, bland andra:
Tolerans och respekt för oliktänkande, öppenhet, yttrande-, organisations- och pressfrihet, jämlikhet, gemensamma och rättvisa regler och strukturer som alla respekterar, domstol som står fri från alla maktgrupper, likhet inför lagen, ekonomisk-, kulturell och social frihet för alla, ett system som inte tillåter mutor.

I det vacuum och det kaos som uppstår efter folkliga revolutioner måste en ny maktstruktur erätta den gamla. Det krävs nämligen makt för att skapa förutsättningar för demokrati.
Det krävs makt inte minst för att balansera de olika grupperna och intressena – ekonomiska, kulturella och sociala - som kämpar om makten.

Ser man till historien är det alltid de mest välorganiserade och målmedvetna grupperna som tar makten i en kaotisk situation. I Ryssland 1906-1917 var det boljsevikerna, i Kina 1948 var det Maos bondearmé, i Iran var det mullorna.
Men i de flesta fall har inte demokrati genomförts. Istället har en ny diktatur ersatt den gamla.

Vilka grupper i Tunisien, Libyen, Egypten och övriga länder, där diktaturerna fällts, är mest och bäst organiserade? Vilka intressen företräder de?
Vilka förutsättningar har de att skapa demokrati?
I Tunisien är det val. Det innebär inte att Tunisien är demokratiskt. Det innbär bara att maktkampen pågår.

SvD

SR

SR

DN

Terrorbombning inget nytt

I Ryssland på 1800-talet, ett par decennier innan ett socialdemokratiskt parti bidades, var terrorbombningar vanliga i oppositionen mot tsarens envälde och den fruktansvärda fattigdomen.
Olika anarkistgrupper hävdade att det var rätt att använda våld och mord för att nå sina syften. Narodnikerna, “gå-till-folket-rörelsen”, tog – i varje fall till en början - avstånd från omstörtande våld och alla komplotter och ville istället öppet gå ut till bönderna och försöka upplysa dem för att därigenom åstadkomma en samhällsförändring. Men de som proklamerade våld fick vind i seglen efter tre stora politiska processer: Den första 1875 då femtio narodniker terroriststämplats och arresterats och i ytterligare en, 1877, då 193 narodniker ställdes inför rätta. Kulmen nåddes då 770 narodniker blivit arresterade. Den sista av de större narodnikrörelserna splittrades 1878 i två rörelser “Svartajordutdelare” och “Folkviljan”. De senare var ett nätverk av terroristgrupper under ledning av Andrej Sjeljabov.
Det anmärkningsvärda är att det var många kvinnor, oftast från överklassen, som med liv och lust deltog i bombandet. De protesterade inte bara mot fattigdomen utan också mot kvinnoförtrycket. Sofia Ilarionowna Bardina, Vera Figner och Sofia Perowskij är de mest kända. 1875, då femtio narodniker arresterade, var tolv av dem överklasskvinnor. Elva av dem sändes till Sibirien.
Den grupp som till sist lyckades spränga tsaren i luften leddes av Sofia Perowskij.
De flesta av terroristerna fängslades och deporterades till Sibiren, många avrättades, andra tog livet av sig.
Det omedelbara resultatet av bombandet blev att tsarens makt skärptes och reaktionen hårdnade.
Hur det gick sedan är historia, som det brukar heta.
DN

DN2

SvD

Sydsvenskan
AB
AB2
Expressen