Demokrati uppstår inte automatiskt när diktaturen har fallit

Vi har vant oss vid att betrakta demokratin som ett normaltillstånd som finns där men som kan avbrytas av diktatur. När diktaturen faller tror vi därför att det automatiskt bir demokrati.
Historien visar att det inte är så.
Demokratibygget är ett hårt och tidsödande arbete som aldrig blir färdigt.
Demokratin måste byggas av folket, underifrån, med många byggstenar, bland andra:
Tolerans och respekt för oliktänkande, öppenhet, yttrande-, organisations- och pressfrihet, jämlikhet, gemensamma och rättvisa regler och strukturer som alla respekterar, domstol som står fri från alla maktgrupper, likhet inför lagen, ekonomisk-, kulturell och social frihet för alla, ett system som inte tillåter mutor.

I det vacuum och det kaos som uppstår efter folkliga revolutioner måste en ny maktstruktur erätta den gamla. Det krävs nämligen makt för att skapa förutsättningar för demokrati.
Det krävs makt inte minst för att balansera de olika grupperna och intressena – ekonomiska, kulturella och sociala - som kämpar om makten.

Ser man till historien är det alltid de mest välorganiserade och målmedvetna grupperna som tar makten i en kaotisk situation. I Ryssland 1906-1917 var det boljsevikerna, i Kina 1948 var det Maos bondearmé, i Iran var det mullorna.
Men i de flesta fall har inte demokrati genomförts. Istället har en ny diktatur ersatt den gamla.

Vilka grupper i Tunisien, Libyen, Egypten och övriga länder, där diktaturerna fällts, är mest och bäst organiserade? Vilka intressen företräder de?
Vilka förutsättningar har de att skapa demokrati?
I Tunisien är det val. Det innebär inte att Tunisien är demokratiskt. Det innbär bara att maktkampen pågår.

SvD

SR

SR

DN