måndag 27 oktober 2014

Ska man tro eller tvivla på försvaret?

Att med den begränsade information som medierna förmedlat kring förra veckans händelser i skärgården kunna säga, huruvida Marinens insatser i Stockholms skärgård varit berättigade eller inte, är omöjligt.
Som skattebetalare och som medborgare vill man dock gärna veta.

Att militär verksamhet till stora delar måste vara hemlig förstår t.o.m. jag. Det ligger i sakens natur, militären kan inte avslöja allt för ev. fiender.
Därför vet vi inte ens huruvida det funnits någon främmande undervattensverksamhet eller om det till exempel är en vilsekommen tumlare som gett upphov till aktiviteterna.
Någon fiende har dock inte påträffats och inte heller någon rysk ubåt, enligt de uppgifter vi fått.

Om det är så att Marinen jagat en tumlare så lär vi aldrig få veta det.
Och om man hittat en rysk ubåt skulle man nog läcka ut detta.
Inte lika säkert om farkosten kom från Nato.
Ingenting går dock att bevisa eftersom hela den kostsamma aktiviteten är omöjlig att angripa.
Inga bevis finns.

Marinens experter säger att det är nästan är omöjligt att hitta en inkräktare i de svåra bottenförhållanden som råder i området. En inkräktare kan lätt smita ut.
Men man måste ändå försöka, säger militären och de troende. Och resultatet är ändå tillfredsställande eftersom det trots allt varit
·         ett bra test på marinens effektivitet och förmåga
·         en demonstration av att det finns muskler i det svenska försvaret
·         en bra övning i halvskarpt läge
Den som dristar sig att tvivla på att någon inkräktare funnits i den stockholmska skärgården anses vara naiv.
Här gäller det att antingen tro eller tvivla.

Litet läskigt är det då högt betrodda representanter av försvar och politik med brist på bevis påstår att det funnit fiendefarkoster i svenska vatten och att dess med största sannolikhet är ryska.
Och att det är dags att låta mer skattepengar gå till att förstärka försvaret och att vi snarast bör gå med i Nato.

Sådana recept kräver fakta och bevis.










söndag 26 oktober 2014

De borgerliga förnekarna förnekar sig aldrig

Per Gudmundson, ledarskribent på SvD har läst ”Den nya jämlikheten – global utveckling från Robin Hood till Botswana" (Timbro) som beskriver jämlikhetsproblemet som ett politiskt juridiskt problem.
”Den industriella revolutionen i England lade grunden till en osannolik välståndsökning som fortgår ännu, och som inte minst gynnat de fattiga, säger Gudmundson.
Varför just i England? frågar han.
Och besvarar själv frågan med att det var de juridiska och politiska institutionerna som garanterade den enskilda äganderätten som skapade det engelska välståndet.
Som om världshistorien kan beskrivas i enbart politiska termer. Som om
ekonomisk, social och kulturell utveckling inte sker i en växelvis påverkan med ekonomin som grund.
Av någon anledning tycks historiker och nyliberaler t.ex. alltid glömma att 
den europeiska kolonialismen och den moderna industrikapitalismen utvecklades uppenbarligen samtidigt under de 400 åren mellan 1500-1900.

Det finns också flera gemensamma drag i kolonialismens och kapitalismens expansion. För det första hade kolonialismens och kapitalismens sitt centrum och sin utgångspunkt i Europa. 
Industrikapitalismen utvecklades också tidigast i de länder som var de mest framgångsrika kolonialmakterna: Holland och England.
Både kolonialismen och kapitalismen var beroende av den globala handels väldiga expansion, av koncentrationen av resurser och kapital till Europa, varuproduktionens expansion och industrialismens uppkomst.
England, Holland och övriga kolonialländer tog hem enorma rikedomar från kolonierna. Englands kolonialvälde sträckte sig över hela världen.

Varför frågar sig inte historiker och nyliberaler.
Hur, och i vilken omfattning, påverkade kolonialismen och kapitalismen varandra under de fyra hundra åren 1500-1900? 
Den enskilda äganderätten är grundläggande inte bara för marknadsekonomin utan även för kapitalismen.
På vilket sätt förändrades institutionerna, regelverken och juridiken under påverkan av de ekonomiska förändringarna?

Hur betydelsefull, eller rent av nödvändig, för kapitalismens utveckling är kolonialismen?
Var kolonialismen bara ett uttryck för kapitalismens förvandling från handels- till industrikapitalism, och/eller var kolonialismen nödvändig för industrikapitalismens uppkomst?

Märkligt nog tycks det vara ont om litteratur som analyserar orsakssammanhangen.





torsdag 23 oktober 2014

När banken lånar pengar av skattebetalarna är det inget snack om återbetalning

När du lånar i banken måste du förr eller senare betala tillbaka pengarna med ränta.
Men när banken lånar av dig blir du snuvad på pengarna. I varje fall om du är skattebetalare.

I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. 
Stolt berättar bankdirektörerna om att de numera kan stå på egna ben.

Men inte ett ljud om att skattebetalarna bidrog till den s.k. stabilitetsfonden i samband med bankkrisen. Skattebetalarna bidrog med 34 miljarder (34 miljoner miljoner) från staten och pengarna från Nordea-aktierna som såldes ifjol, vilket netto gav 18,7 miljarder.

Med dagens vinstnivåer borde bankerna ha råd att göra rätt för sig och betala tillbaka.
Men det knystas inte om från varken kapitalägare eller politiker.
Däremot kan du läsa mer om detta i SvD Näringsliv därAndreas Cervenka skriver om saken.




tisdag 21 oktober 2014

Maktkampen mellan politik och kapital

Tove Lievendahl är politisk chefredaktör på SvD.
Till skillnad från de kollegor på redaktionen, vilka liksom hon själv skolats hos organisationen ”Svenskt Näringsliv”, tycks Lievendahl  klarat sig från att fastna i nyliberal dogmatism.
Hon kan i alla fall se nyanser och sammanhang.
I sin söndagskrönika den 19 oktober ”Prislappen avgör politiken” undrar hon varför näringslivsrepresentanter är så upprörda över den vändning som politiken tagit efter valet.

”Förlåt men vad hade ni egentligen väntat er?”, frågar hon.
På ett rätt pedagogiskt sätt beskriver hon sedan skillnaden mellan kapitalägarnas och demokratins mål och förutsättningar och skillnaden mellan socialdemokratisk (läs socialliberal) politik och borgerlig (nyliberal).

Politikens makthavare och kapitalets är ömsesidigt beroende av varandra samtidigt som det finns en motsättning mellan dem.
I en demokrati har politiken till uppgift att sammanväga motsatta intressen med varandra, skapa jämvikt mellan maktintressen och fördela resurserna mellan olika grupper inom samhällshierarkin.
Näringslivet är ensidigt inriktad på att skapa mervärde.
”Näringslivet tycks inte förstå politik.” sammanfattar Lievendahl.
 
Jag tror att de förstår men deras maktposition kräver att de larmar och stimmar när deras makt hotas.
När kapitalägarna berättar om hur de drabbas av politiska beslut gör de på samma sätt som kapitalägare gjort i alla tider då de politiska makthavarna velat begränsa deras ekonomiska makt.

Ta till exempel adelns reaktion då Karl XI drev igenom reduktionen på 1600-talet.
Den gamla feodala adeln hade i århundraden fått sina privilegier i form av landförläningar. Eftersom större delen av landets försörjning grundade sig på jordbruk var jorden det viktigaste kapitalet att äga.
Då kungarna delat ut jordegendomar och givit adeln privilegier gjorde de det för att säkra adelsmannens lojalitet mot kungamakten och bevara det nödvändiga hierarkiska systemet. 
I motprestation skulle adeln ställa upp med vapen och krigare i händelse av krig. Krig och erövring var på den tiden legala konkurrensmedel. Att erövra en annan stats rikedomar var ett av de få sätt som en nation kunde skaffa sig inkomster. 

I flera länder, bl.a. i Sverige, upptäckte kungamakten så småningom att adeln, bl.a. genom förläningarna, fått för stor makt och inte alls var lojal. Adeln hade i stället blivit ett hot mot kungamakten. Därför krävde kungen tillbaka en del av de förlänade egendomarna. Så skedde genom s.k. reduktioner, bl.a. en i slutet av 1600-talet. Kung Karl XI tog tillbaka en del av adelns jord även om jorden gått i arv inom adelsfamiljerna och förläningen låg flera generationer tillbaka.

Adeln försökte framställa sig som offer. En historia, som bl.a. spriddes genom flygblad, gick ut på att riksamiralen Gustaf Otto Stenbock till och med blivit fråntagen sin rock med blanka knappar och att han gråtande sagt att han nu var berövad allt och tvingades gå med tiggarstaven. I verkligheten lyckades riksamiralen behålla sex stora herrgårdar och hans hustru ännu en egendom. Johan Gabriel Stenbock skrev i ett brev till Karl XI att han inte hade kvar en enda mässingsstake, ett enda torp utan allt var reducerat. I själva verket hade han, efter reduktionen, bara i Uppland, 25 herrgårdar däribland några av landets största. Han köpte bl.a. en hel del herrgårdar av reduktionens offer och blev en av Upplands största godsägare. Den adelsman som drabbades hårdast av reduktionen var Brahe som ändå lyckades rädda godsen Bogesund, Rydboholm och Skokloster. Dessutom ägde han, efter reduktionen, gods i andra delar av landet och även i Finland och Baltikum. 









fredag 17 oktober 2014

Där det finns makt finns också maktkamp

Daniel Suhonen har varit redaktör för socialdemokraternas idètidskrift ”Tiden”.  2011 var han talskrivare åt Håkan Juholt under dennes tid som socialdemokratisk partiledare. Sedan 2013 är Suhonen chef för den socialdemokratiska tankesmedjan ”Katalys”.
Han tillhör alltså de ledande inom socialdemokratiska partiet men uppträder som en rebell.

Nu har Suhonen skrivit en bok som blivit mycket omtalad och kommenterad i media. Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard förlag 2014)

Jag har inte läst boken och är inte säker på att jag kommer att göra det heller. 600 sidor partintriger är något för mycket för mig.

Men av kommentarerna i media att döma förstår man att boken är viktig och avslöjar maktkamp och ränkspel inom partiledningen.Om Suhonen någotsånär rätt återger de faktiska händelserna i samband med Juholts avgång så är boken viktig för partiet.
Att Suhonen är en smula part i målet ändrar inte den saken.
Det hade varit fel av Suhonen, mad hans kunskaper om vad som hänt och hans insyn i de högre partiregionerna, att inte skriva boken.
Hoppas den diskuteras inom partiet och leder fram till en ny struktur i partitoppen och ökar medlemmarnas inflytande på maktstriderna.

För maktstrider är det och blir det. Överallt där det finns makt uppstår också kamp om makten oavsett om det är inom näringslivet, organisationer, företag eller samhället.