Omöjligt att samtidigt vara partiledare (s) och svensk statsminister?

I en strid kan man satsa på anfall eller försvar.

När fienden uppenbarligen är starkare är det kanske mindre klokt att satsa på anfall.
Då gäller det i stället att försvara de positioner man vunnit. Kanske göra en och annan eftergift för att inte förlora allt.

Stefan Löfven var en god härförare under en tid då motståndaren var starkare.
Han lyckades splittra fiendelägret, Alliansen, och behålla viktiga positioner trots politikens kompakta lutzendimma, det vill säga det förvirrade parlamentariska läget.
Han försvarade viktiga värden mot populistiska attacker.  
Men han tvingades också till reträtter.
Tyvärr var hans eget läger splittrat. En del generaler ville satsa på anfall trots ett svårt underläge.
Nu har Löfven sagt att han vill avgå och lämna över ansvaret till en annan.

Man förstår varför.
Det måste nämligen vara en omöjlig uppgift att samtidigt vara socialdemokraternas ledare och svensk statsminister.
Som ledare för ett socialdemokratiskt parti bör han kämpa för underklassens intressen mot överklassens.
Som statsminister ska han ta hänsyn till alla medborgares intressen. Inte minst kapitalets eftersom vi lever i en kapitalistisk världsordning.

Det går inte ihop. Ingen kan lyckas med det. Ingen har lyckats med det.
Visst har Hjalmar Branting, P.A. Hansson, Tage Erlander samt i viss mån Olof Palme lyckats med balansgången men det var under mer gynnsamma förhållanden.
Har man bara 20 procent av väljarna bakom sig blir uppgiften absurd.

Kanske bör socialdemokraterna välja en ledare som sätter kampen för underklassen främst och lämna statsministerposten till moderater och sverigedemokrater?

För övrigt har Stefan Löfven, vid rodret för sverigeskutan, skickligt navigerat bland lömska skär och i stormig tid. Vem kunde ha klarat den uppgiften bättre?

Daniel Suhonen om Stefan Löfven:
I Aftonbladet. 

I Arbetet. 

SvD Ledare 21-08-23 

Mina egna kommentarer om Stefan Löfven:

Utse en interimsstyrelse, 2010,
Decemberöverenskommelsen, 2014 

Till regeringens försvar, 2020, 
Ingen får allt, alla får en del, 2020, 

Vad gör sossarna, vad gör regeringen?, 2020, 

Tack Lövfen, juni 2021, 

Vem eller vilka orsakade krisen? juni 2021, 

 

Ytlig politisk bevakning i medierna

Visst var det en dålig jämförelse, den som Åsa Romson gjorde, mellan medelhavsflyktingarna och förintelsens offer. 

För denna mindre lämpliga jämförelsen har hon bett om ursäkt.

För övrigt anser även jag att inte göra något för att hindra att tusentals oskyldiga män, kvinnor och barn drunknar i Medelhavet när de flyr från nöd och elände är en sorts passivt folkmord. Och vi kan inte skylla på att vi inget visste.

För övrigt har vi ju alla lärt oss att det heter ”romer” och inte ”zigenare” som Romson sa.  Men det blev ingen uppståndelse då Rosa Taikon använde ordet zigenare i en radiointervju för en tid sedan.
Själv har jag tills helt nyligen använt begreppet utan att därmed mena något nedsättande. Fast det är ok med romer för min del också.

Men jag anser inte att felsägningar förtjänar att bli den viktigaste nyheten i rapporteringen från partiledardebatten.
Eftersom jag inte kunde följa debatten söker jag efter någon information om vad partiledarna anser om förslaget att bomba flyktingbåtarna, men där får jag leta förgäves.
Ett betydligt värre förslag än en liten felsägning.

Ordmärkeri har blivit en paradgren bland de journalister som bevakar politiken.
Fan ta den som säger fel!

Ett annat märkligt sätt att kommentera politiska debatter är att efteråt utse vinnare och förlorare.

I SvD framträder en ung retorikexpert och avger omdömen om partiledarnas sätt att framföra sina åsikter.

Men om innehållet i debatten får jag inget veta.
Ytligheten griper omkring sig.

SvD
DN
DN Retorikexpert

SvD Retorikexpert

Där det finns makt finns också maktkamp

Daniel Suhonen har varit redaktör för socialdemokraternas idètidskrift ”Tiden”.  2011 var han talskrivare åt Håkan Juholt under dennes tid som socialdemokratisk partiledare. Sedan 2013 är Suhonen chef för den socialdemokratiska tankesmedjan ”Katalys”.
Han tillhör alltså de ledande inom socialdemokratiska partiet men uppträder som en rebell.

Nu har Suhonen skrivit en bok som blivit mycket omtalad och kommenterad i media. ”Partiledaren som klev in i kylan” (Leopard förlag 2014)

Jag har inte läst boken och är inte säker på att jag kommer att göra det heller. 600 sidor partintriger är något för mycket för mig.

Men av kommentarerna i media att döma förstår man att boken är viktig och avslöjar maktkamp och ränkspel inom partiledningen.Om Suhonen någotsånär rätt återger de faktiska händelserna i samband med Juholts avgång så är boken viktig för partiet.
Att Suhonen är en smula part i målet ändrar inte den saken.
Det hade varit fel av Suhonen, mad hans kunskaper om vad som hänt och hans insyn i de högre partiregionerna, att inte skriva boken.

Hoppas den diskuteras inom partiet och leder fram till en ny struktur i partitoppen och ökar medlemmarnas inflytande på maktstriderna.

För maktstrider är det och blir det. Överallt där det finns makt uppstår också kamp om makten oavsett om det är inom näringslivet, organisationer, företag eller samhället.

Suhonen i DN

Dags för öppna val och en öppen debatt!

Det finns flera argument för att en ny socialdemokratisk partiordförande ska väljas genom en s.k. öppen process där flera kandidater tävlar om posten och i vilken en större grupp medlemmar får nominera och rösta:

1. En sådan process klargör de ideologiska skillnaderna mellan olika fraktioner inom partiet. Varje gruppering nominerar sin kandidat som får föra fram gruppens talan.
Det är nödvändigt att synliggöra motsättningarna för att kunna överbrygga dem. Processen bidrar till att rensa upp de osynliga grupperingarna inom partiet.

2. Partiet kan aldrig uppnå full enighet kring en kandidat. Efter en öppen valprocess får man emellertid fram den minst kontroversielle kandidaten.
Inom föreningslivet har jag många gånger sett hur den öppna valprocessen leder fram till att en tredje kompromisskandidat som visat sig bättre för organisationen än någon av de två ytterlighetskandidaterna.

3. En ordförande som nominerats och valts av en bredare grupp medlemmar kan också känna en säkrare förankring i partiet.

4. En bredare grupp medlemmar känner större ansvar för den nye ordföranden eftersom de varit med att nominera och välja denne eller denna.
Låt nomineringsprocessen ta den tid som behövs för att kongressen 2013 ska kunna välja mellan flera kandidater.

Under tiden kan en tillförordnad ordförande leda partiet t.ex. Leif Pagrotsky.

Och varför nämns inte Åsa Westlund i dessa nomineringssammanhang?
Dessutom måste partiet omedelbart skapa ett brett öppet debattforum på nätet där partiets politik kan diskuteras inför kongressen.

SvD Ledare

SvD Brännpunkt

Den fula ankungen blir inte svan

Jag har undviktit pajkastningen här på sossebloggen och försökt skriva om politik i mina inlägg.

I juholtsdebatten har jag tänkt att det inte är Juholts fel att det går åt helsike för socialdemokraterna och att det varken går att skylla på media eller på motståndare.

Och eftersom jag befinner mig långt från maktens partikorridorer kan jag inte bedöma hur mycket de interna motsättningarna är roten till den fullständiga förvirring som råder.
Men nu börjar jag tro att orsaken till krisen ligger i ideologisk-, politisk- och organisatorisk splittring och på olika gruppers kamp om makt och inflytande.

Det ställer, i så fall, särskilda krav på partiledningen.
En partiledning för en splittrad organisation måste både utåt och inåt visa fasthet och konsekvens och inte vingla mellan olika meningar och opinioner.
En ledning för en organisation i kris måste våga ta itu med problemen även om det innebär att en del grupper förlorar makt.
En ledning för ett parti i sönderfall måste framförallt koncentrera sig på att skapa enhet och sammanhållning. Den måste vara fri från bindningar till den ena eller andra fraktionen men kunna staka ut en gemensam kurs.

Jag har hela tiden tänkt att den fula ankungen Juholt kommer att visa sig vara en ståtlig svan, men nu tvivlar jag. Han verkar lika tafflig som jag själv skulle vara som partiledare. Han är inte den enande kraft som är nödvändig.
Hans och den övriga ledningens kvaliteter till trots, de tycks inte kunna få ordning på den interna organisationen.

Nu är det därför dags för socialdemokraterna att ta fram sin självbevarelsedrift och se till att en ny ledning får möjlighet att rensa upp i det interna brötet.
Det måste bli den primära uppgiften inför kongressen 2013.
Bara genom ett öppet val mellan flera kandidater kan en lämplig ledning utkristalliseras.

Mina tidigare funderingar på problemet
Om Juholt inte ljuger

Förslag till en ny partiordförande

En okunnig man om socialdemokraternas partiledarkandidater

Utse interimsstyrelse till extrakongressen!


DN Nyheter

DN Ledare
AB Ledare

Per Wirténs blogg

Om Juholt ljuger…

Socialdemokraternas 37:e ordinarie kongress ska hållas den 3-7 april 2013.
Där ska partiledning utses och socialdemokratisk politik slås fast.

Riksdagsval hålls knappt ett och ett halvt år senare, den 14 september 2014.

Om Juholt ljuger om att han inte kände till reglerna som han brutit mot, och om det skulle bevisas att han redan 2009 fått påstötning om de felaktiga bidragen, bör han och partiapparaten snabbt ompröva Juholts ledarskap.

Dels är det alltför många väljare med låga inkomster och som inte fuskar med bidragen som tappat förtroendet för Juholt och socialdemokratin.
De har då skäl att misstänka att Juholt har skott sig på skattebatalarnas och väljarnas pengar. De väljarna kommer att vara svåra att få tillbaka.

Dels kommer motståndare i alla läger, under hela valrörelsen, att kunna utnyttja ”affären” för sina egna syften och för att blockera diskussion i sakfrågor.

Det är bättre att ta det stora jobbet med att skapa ett enigt parti och skaka fram en ny ledning än att dras med en partiledare som visat sig ljuga.

Kanske går skadan inte att reparera till valet 2014, men börja då redan nu ett tålmodigt och metodiskt arbete med att upprätta förtroende för socialdemokratin inför valet därpå.
Att harva vidare i misstroendeträsket leder bara djupare ner i geggan.

DN

Expressen ledare

Sydsvenskan

SvD nyheter

Expressen ledare2
11 oktober
DN Nyheter
DN Nyheter 2
SvD Brännpunkt
AB Ledare

Går Miljöpartiet till vänster eller åt höger?

När sossarna, för några månader sedan, skulle utse partiledning ägnade mediernas ”analytiker” mycket energi åt att spekulera över vem som var vänster eller höger inom partiet.
Vilka kriterier som därvid användes vid kategoriseringen är dock tämligen oklart.
Nu när Miljöpartiet valt språkrör och genomfört en kongress, kan man konstatera att mediernas kommentatorer varit fullständigt ointresserade av vänster-höger positionering.
Vilket är märkligt eftersom Miljöpartiet befinner sig mellan vänster och höger i svensk partipolitik.
En effektiv miljöpolitik kräver ju bland annat statliga ingrepp i marknaden, aktiv skattepolitik och samhällskontroll d.v.s. sådant som brukar kallas för vänsterpolitik; en linje som de avgående språkrören har stått för. I sociala frågor har de också, i huvudsak, intagit en position nära den socialdemokratiska.
Men i Miljöpartiet finns också grupper som vill lösa problemen på ett mer borgerligt sätt och som har liten förståelse för löntagarintressena.
Det verkar som om de politiska mediekommentatorerna helt enkelt gått på Miljöpartiets retoriska verklighetsbeskrivning att partiet varken är höger eller vänster.
Således ännu ett exempel på den ganska torftiga mediebevakningen av svensk politik.
För övrigt anser jag att Miljöpartiet behövs och jag sympatiserar med partiets politiska mål som till större delen sammanfaller med socialdemokratins.
Men en del av kongressbesluten verkar rent konstiga, t.ex. att Sverige inte ska exoortera svenska vapen till länder som har militära syften.
Det är som att förbjuda all spritförsäljning till dem som avser att berusa sig.
Om ”vänsterlinjen” i Miljöpartiets politik kommer att gälla även i fortsättningen återstår att se.

DN Nyheter

DN Ledare

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Ord utan tanke aldrig himlen når

Politiskt ”nytänkande” är ett positivt laddat ord. Utan innehåll.
Följaktligen använde fascisterna i Italien, i början av 1900-talet, begreppet och definierade sin rörelse som ”nytänkande” i förhållande till de mossiga ideologierna demokratism, socialism och liberalism.
Ungefär samtidigt stod bolsjevikerna, i det blivande Sovjetunionen, för revolutionärt ”nytänkande”.
Historiskt sett var det, redan i slutet av 1800-talet, socialdemokratin som stod för nytänkandet i förhållande till den borgerliga ideologin.
”Nytänkande” är således inte särskilt nytt.

I dag används politiskt ”nytänkande” i andra sammanhang än i början av förra seklet.
När de borgerliga ledarskribenterna i dag talar om ”nytänkande” för socialdemokratins räkning – för det är i det sammanhanget de använder begreppet – så menar de socialdemokratins närmande till borgerlighetens åsikter.
Varför detta nu skulle innebära ett ”nytänkande” är för mig en gåta.
Kanske för att Moderaternas nytänkande innebar ett accepterande av socialdemokratiska idéer?

Då dagens socialdemokrater själva inbördes talar om ”nytänkande” fungerar begreppet mest som ett tillhygge i striden mellan olika falanger inom partiet.
”Vi står för nytänkande medan ni är traditionalister”.
Borgerliga ledarskribenter och andra sossehatare älskar att applicera dessa tomma begrepp på socialdemokratin.

Borgerliga ledarskribenter och okunniga journalister är också kåta på att använda ”vänstern” och ”högern” för olika grupper inom socialdemokratin. Det är så lättvindigt och kräver ingen djupare analys. Tyvärr har även partimedlemmar hamnat i detta moras.

Att snacka om vänster och höger inom socialdemokratin innebär en meningslös paradox så länge ingen, i varje särskilt fall, kan definiera vad som kännetecknar de olika begreppen.
För om det finns en vänster och höger inom socialdemokratin så måste det finnas en höger även inom denna påstådda socialdemokratiska vänster. Och en motsvarande vänster inom den påstådda högern.
Och inom denna påstådda höger, inom denna påstådda vänster inom respektive påstådd vänster eller höger, måste det väl även där finnas även en vänster och en höger. I all oändlighet intill sekterism och individnivå.

DN

DN Debatt

GP

SvD

Sydsvenskan

AB

Expressen

En okunnig man om socialdemokratiska partiledarekandidater

Jag har varit medlem i Socialdemokraterna sedan 1968. Då hade jag varit politiskt aktiv (i annat parti) sedan 1962.
Är fortfarande politiskt intresserad och bloggar regelbundet i politiska och ekonomiska frågor.
Läser dagligen ett par dagstidningar, prenumererar på tidskrifterna Fokus, Tiden, Dagens Arbete och LO-tidningen.

Trots det är mina kunskaper om eventuella partiledarkandidater begränsade.
Jag vet bara vad jag ser, hör och läser i media.

Det förvånar mig därför att människor - vänner, bekanta, publicister, tyckare - som inte alls tillhör socialdemokraterna, vet betydligt mer än jag. I varje fall uttalar de sig med stor säkerhet vem som är lämplig och vilka som inte är det.
De vet dessutom ganska tvärsäkert varför socialdemokraterna befinner sig i kris och vad som bör göras för att partiet ska kunna återta makten i svensk politik.
Varför vet de och inte jag?
Jag utesluter inte möjligheten att det är jag som är dum, men å andra sidan vet jag av erfarenhet att tvärsäkerhet inte alltid står i rimlig proportion till mängden kunskap, men ändå.

Om jag skulle välja en partiledare skulle jag alltså välja utifrån den mediebild som jag fått.
Jag kan också bilda mig en uppfattning om deras åsikter på deras respektive bloggar.
En som inte har någon blogg är Urban Ahlin som jag idag hörde i den utrikespolitiska debatten som sändes i radio.
Han är en utmärkt retoriker, i varje fall var han det i debatten mot Bildt.
Han ser trevlig ut, har kunskap om utrikespolitiken och sitter i riksdagen. Varför kan han inte bli partiledare?

Men Lena Sommestad är väl inte heller så dum. Fast jag frågar mig om hon bara är EU-kritisk eller vill att Sverige ska lämna EU. Hon vill inte att vi går med i EMU, men i den frågan kan hon ju ändra sig när det blir bekymmer då kronan kommer i alltför stor otakt med övriga valutor.

Veronica Palm är ung och anses stå till vänster. Till vänster av vaddå? Vad innebär det att vara vänstersosse? Ingen har förklarat detta vad jag vet.

Helt onämnt i diskussionen tycks Åsa Westlund vara. Trots sin ungdom har hon stor politisk erfarenhet genom sitt uppdrag som EU-parlamentariker. Hon verkar energisk.

De som hittills suttit i partistyrelsen bör inte få uppdraget. De har förverkat sina möjligheter.

Men som sagt, jag vet egentligen ingenting om kandidaterna.

AB

S söker ledare och politik

Tusentals medlemmar och partidistrikten har formulerat vilka krav som ska ställas på socialdemokraternas nya ledare.
Valberedningen har sammanfattat kraven. Den nye partiledaren ska
- kunna samla hela partiet,
- vara tydligt förankrad i partiets värderingar
- kunna bygga ett starkt lag,
- i tillräcklig omfattning ha prövats i sitt ledarskap inom partiet.
- kunna stärka och utveckla partiorganisationen och kunna leda idédebatten
- i samspel med medlemmarna utveckla partiets politik efter de förändringar som sker i samhället och omvärlden.
Partiordförande ska kunna bli Sveriges nästa statsminister och kunna leda partiet i flera kommande val.
Enligt kriterierna är det inte nödvändigt att den nye partiledaren sitter i riksdagen.
Nu ska partidistrikten diskutera vilka namn som motsvarar kriterierna och som kan nomineras till uppdraget.
Distrikten ska inte göra någon rangordning av kandidaterna utan bara ta fram ett antal personer som man anser uppfyller kraven.
Socialdemokratiska studentförbundet föreslår redan miljöministern Lena Sommestad som partiets nya ledare.
Nu återstår bara att slå fast vilken politik den nye ledaren ska stå i spetsen för.

Privata Affärer

Expressen

SR

LO-Tidningen

DN

Den nuderska paradoxen

Då Pär Nuder tackar nej till att bli socialdemokraterna partiledare visar han att han har självinsikt, att han är klok och förstår partiets problem. Egenskaper som gör att han skulle vara lämplig som partiledare.
Tackar han ja visar han dåligt omdöme och är olämplig.

SvD

Expressen

SvD


GP
Expressen