Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin