Myten om coronavirusets orsak till börsfallet

Fondanalytikerna brukar ibland titta upp från sina datorskärmar och upptäcka omvärlden.
Nu fick de höra talas om coronaviruset och tolkade genast en nedgång på börsen som en följd av virusets framfart. De hände ju samtidigt!
Media vidarebefordrar snällt det obevisade påståendet om orsakssambandet.
Så blir det till en total och oomkullrunkelig sanning.

Börskurser går upp och ned. Ibland sammanfaller nedgångarna med problem i den verkliga världen.
Utan att ett samband egentligen finns bevisat.

Visserligen påverkar åtgärderna mot spridningen av viruset vissa delar av samhällsekonomin men det finns andra större problem som finansmarknaden inte reagerat på:

Krigsrisken mellan Nordkorera och USA, rivaliteten mellan USA-Saudi-Iran, flyktingströmmarna från kriget mellan Bangladesh & Burma, kriget i Jemen, situationen i Afghanistan, Syrien, interna konflikter i Sahel-regionen, den humanitära krisen i Kongo-Kinshasa, konflikten i östra Ukraina, hotet mot demokratin i Venezuela m.fl. med vidhängande flyktingproblem.
Världens börser har inte reagerat nämnvärt.

Börsen har struntat i smittor som resistenta sjukhusbakterier, HIV, smittkoppor, tuberkulos, chikungunyavirus, West Nile virus, Sars, superinfluensa, Hepatit B, alla med fler sjuka och dödade än coronan.

Globalt insjuknar varje år omkring en halv miljard människor i vinterkräksjuka varav 200 000 personer dör, men inte skyller man nedgångar på finansmarknaden på det.

Men nedgångar måste förklaras och så fanns coronaviruset där just in time.

Faktum är att de största finansaktörerna på börsen, redan före coronans utbrott, väntadesig en nedgång på börsen under inledningen till 2020.

Carl Ekbergsblogg  Hur har börsen historiskt reagerat på epidemier? 

Affärsvärlden Coronadramatiken splittrar fondspararna
SvD Börsen åker jojo till följd av coronaviruset
Realtid.se ”Sitt inte still i båten”
WHO Coronavirus sjukdom (COVID-19) utbrott
Anders Nordberg: Viruset kan bli en våt filt över världensbörser

Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin