torsdag 14 oktober 2021

Kritik av vänstern II (av II)

Många inom ”vänstern” har i dag en något förvirrad syn på kapitalismen.


De ser kapitalismen som de rikas konspiration mot de fattiga.
Det är ett nordamerikaniserat synsätt med Naomi Klein och Shoshana Zuboffs som främsta företrädare.
En annan vanlig och felaktig vänsterståndpunkt är att kapitalismen är ett historiskt felspår, en utveckling som gått snett. Vänsterns uppgift blir då att leda historien rätt igen.

Somliga inom ”vänstern” är revolutionsromantiker. De drömmer sig hellre tillbaka till den öppna klasskampens dagar, med strejker, agitatorer och kämparglöd, än att de ger sig i kast med framtiden. De ser sig som socialismens bålda riddarskap. Tyvärr med svag kontakt med verkligheten.
Risken är att de, med sin kamp mot väderkvarnar, mest roar borgerligheten.

Många inom vänstern betraktar kapitalismen som en ideologi eller en idé.
Men kapitalismen är summan av all ekonomisk, social och kulturell historisk utveckling. Ett faktum. En historisk verklighet som det gäller att förhålla sig till.

Inte så få, som anser sig tillhöra ”vänstern”, utgår ifrån att kapitalismen är ond och att socialismen innebär frälsningen från detta onda.
Litet religiöst alltså.
Men kapitalismen är varken ond eller god. Den bara är. På gott och ont.

Somliga förväxlar dessutom kapitalismen med kommersialismen och marknadsekonomin.

”Vänsterns” inställning till kapitalismen är med andra ord förvirrad och mer vidskeplig än analyserande.
Rörigt blir det.

Vänstern, och den ekonomiska vetenskapen, skulle behöva ett dynamiskt utvecklingsbart idécentrum för en öppen odogmatisk kritik av kapitalismen. Tyvärr fyller inte Vänsterpartiet den rollen. Och ingen annan heller, för den delen.

Ibland ser sig Västerpartiet som den riktige arvtagaren till den gamla hederliga socialdemokratin som S själv har förskingrat. V är som sossarna förr men bättre och mer radikalt.

Vi kan därför räkna Vänsterpartiet som ett socialdemokratiskt parti, fast mindre än sossarna till numerären och utan förankring i arbetarrörelsen.
Frågan är om kampen mot borgerligheten behöver ett sådant parti. Och i så fall till vad?

Sossarna är idag ett utpräglat socialliberalt parti men samtidigt finns en ”vänster” även inom socialdemokratin.

Bland andra den av Daniel Suhonen ledda tankesmedjan Katalys som presenterar sig som ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.
Men tyvärr skiljer den sig inte ideologiskt från stora delar övrig vänster.
Katalys spottar ur sig rapporter och skrifter men utan någon verklig eller systematisk analys av kapitalismen.

Till sist. Jag anser att jag själv tillhör vänstern.
Det har jag nu gjort i snart 70 år. Men ”vänstern” kan ju vara alla ideologiska chatteringar från socialliberal till revolutionär kommunist. Allt från frihetlig anarkist till statssocialistisk stalinist.
Så vänster- högerbegreppen kanske har haft sin sista förbrukningsdag.
Men jag röstar på arbetarrörelsen, det vill säga sossarna.

Jag kräver inte att sossarna eller något annat politiskt parti, under överskådlig tid, ska förverkliga drömmen om socialismen.
Men jag röstar på det parti som bäst, och i praktiken mest effektivt, motverkar en dogmatiskt nyliberal eller konservativ politik. Och för all del också bekämpar en rigid statssocialism.



Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”.
Recension i DN

Klassförvirring ”Arbetare i alla länder: Var är ni?” Kristina Lindh tidningen VI 5 Juni 2020 

onsdag 13 oktober 2021

Kritik av ”vänstern” I

Vänsterpartiet är ett populistiskt parti.

Ett exempel: I en lördagsintervju, SR P1 i oktober 2021, blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad av radiojournalisten Monica Saarinen.
Vid minst tre tillfällen under intervjun sa Dadgostar att skillnaden mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna är att de andra partierna bara pratar. Vänsterpartiet däremot handlar.

Att beskylla andra politiker för att bara prata har alltid varit populistiska partiers primära argument.

Att misstänkliggöra politikers goda vilja leder till politikerförakt som i sin tur leder till politikförakt som i sin tur leder till demokratiförakt.
Det leder alltså raka vägen till Sverigedemokraterna och trumpismen.
Hur har Vänsterpartiet hamnat där?

Partier som vill att kapitalismen ska ge plats för socialism bör naturligtvis studera och analysera kapitalismen.
Därför är mitt krav på en vänster att den ska försöka blottlägga kapitalismens roll i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutvecklingen.
Bland annat det faktum att den kapitalistiska ordningen i allt större grad begränsar politikernas och demokratins handlingsutrymme.

Vänsterpartiet tycks i stället vara angelägen om att bevisa att Vänsterpartiets politiker kan förändra allt.

Men faktum är att de nationella politikerna allt mindre rår över samhällsutvecklingen medan de globala marknaderna får allt större makt. Framförallt kan demokratierna inte påverka finans-, kapital-, råvaru- och valutamarknaderna. I stället är det dessa marknader som bestämmer nationers ekonomiska handlingsutrymme. Skatteparadis och lågskatteländer gör att det globala kapitalet och multinationella företag kan dränera regeringars skattebaser. Många företag och storkapital har flera gånger större reell makt än demokratiska regeringar.
Kapitalet exploaterar naturvärden utan att demokratiska institutioner kan hindra det.

Övernationella politiska och ekonomiska organ försöker visserligen komma åt det internationella kapitalet men lyckas endast påverka marginellt.

Mycket har hänt under det ett och ett halva sekel sedan Marx´ analyser av kapitalismen publicerades i Kapitalet. 
Tyvärr har huvuddelen av vänstern inte utvecklat, utan i stället missförstått, förenklat, dogmatiserat och leniniserat Marx tankar.

Den svenska vänstern har till exempel:
a) förlorat den dialektiska och materialistiska synen på historien
b) skippat analysen av kapitalismen.
c) reducerat klassbegreppet till en borgerlig socialgruppsindelning
d) blivit mer nationellt fast världen globaliserats


Arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Arbetet, produktionen och handeln skapar kapitalet.
Därför är det viktigt att se hur ägandeförhållandena till arbetet och produktionen styr samhällsutvecklingen.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var inte materialist, utan idealist, när han sa att Sveriges historia är dess kungars.

Med enligt den materialistiska synen på historien är det inte kungarna och hjältarna som skapar samhällsförändringarna, det är samhällsförändringarna som skapar hjältarna och kungarna.

Men också det är en förenklad förklaring.
Allt förändras ständigt. De ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringarna sker kontinuerligt i en process under växelvis påverkan av olika faktorer. Förändringana skapar idéer och aktörer som antingen påskyndar eller hämmar utvecklingen.
Inte ens slumpen är overksam i processen.
Utveckling innebär för övrigt inte alltid förbättring.

Dagens ”vänster” tänker inte dialektiskt utan i enkla motsatspar enligt formeln tes-antites-syntes. Vilket är en oerhört förenklad trappstegsbild av dialektiken i den historiska utvecklingen.
Ser man inte utvecklingsprocessens mångfacetterade dynamik är det risk att man förenklar den och förlorar möjligheten till analys.

Klassbegreppet. Dagens ”vetenskapliga” klassbegrepp har präglats av amerikanska sociologer som Eric Olin Wright (1947-2019) och i Sverige av vänstermannen Göran Therborn (1941-). Enligt dem är samhällsklasser ungefär detsamma som socialgrupper. Begrepp som arbetarklass, tjänstemannaklass, borgarklass, medelklass, klassresa, döljer det viktigaste klassbegreppet, det som är relaterat till ägandet av produktionsmedlen eller produktionsfaktorerna – överklass och underklass.

Ser man till historien har det sedan Babylon alltid funnits en överklass och en underklass. En klass har ägt produktionsresurserna medan underklassen bara ägt sin arbetskraft i produktionsprocessen.
Den motsättningen uppstod således inte med kapitalismen. Den kom med arbetets och produktionens överskott.

Samtidigt, och inom de bägge klasserna, har det också alltid funnits hierarkier, olika samhällsskikt och nivåer. Ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier präglar samhället lika mycket som klasserna men är inte samma sak.
Klasserna handlar om vilka som äger produktionsmedlen och vilka som inte gör det. Antingen har man den ekonomiska makten eller så har man den inte.
Att kalla hierarki för klass är att avhända sig ett viktigt historieanalytiskt verktyg.

Motsättningarna mellan överklassen och underklassen är som i ett tvångsäktenskap, med ömsesidigt beroende och ständiga konfliktorsaker.

Genom att ha skippat dialektiken och det marxska klassbegreppet har ”vänstern” tappat viktiga analysverktyg i studierna av kapitalismen.

En viktig del av ”vänstern” har till exempel övertagit borgerlighetens inriktning på att förklara den enskilde individens betydelse i samhällsutvecklingen. Ett extremt tydligt tecken på det är den enorma persondyrkan som funnits i kommuniststaterna.
Vänstern idag är mer fixerad vid enskilda individers göranden och låtanden än på de strukturer som skapar samhällsförändring. Enskilda kapitalister i stället för kapitalismen, enskilda partiledare i stället för rörelser, enskilda politiker i stället för förändringar i kapitalismen.
Ett exempel på det är Daniel Suhonens ledare i AB den 25 september ”Något skaver med Annie Lööfs livslögn”. Ett prov på pillande med individualistisk kvasipsykologi i stället för samhällsanalys.
Tyvärr är det inte ovanligt hos vänstern att framställa motståndare som illvilliga dumskallar i stället för att se dem som bärare av ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Lördagsintervjun med Dadgostar 
DanielSuhonens ledare i AB
 

lördag 9 oktober 2021

Vänster i utopi och verklighet

I Vänsterpartiets partiprogram kan man läsa:

”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.”
Läser man vidare i programmet förstår man att partiet är kritiskt till kapitalistismens och marknadsekonomins oförmåga att tillgodose människans behov. Därför vill partiet avskaffa kapitalismen till förmån för ett jämlikt socialistiskt samhälle.

Jag, och många med mig, har sett fram emot att få vara med om att störta det gamla onda och förverkliga detta nya mänskliga samhälle.
Men för att vi ska kunna nå det goda måste vi först undanröja kapitalismen som står i vägen.
Och det är just det som är svårigheten.
Nämligen att krossa kapitalismen, som är en verklighet. Medan socialismen är en utopi, en dröm.

Så småningom gick det upp för oss.
Vi utgick ifrån att grundförutsättningen för allt samhällsliv är att det är arbetet och produktionen som, i alla tider, skapat villkoren för den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen.
Och att utvecklingen inte började med oss.
Vi kände till historien som visade att en överklass, de som ägt produktionsmedlen och kapitalet, i minst tiotusen år har haft makten över arbetet och produktionen. Vi visste att underklassen, genom sitt arbete, skapat det överskott som behövts för samhällets tillväxt och utveckling.

Vi kunde läsa i historieböckerna om överklassens storkungar i Babylon, faraonerna i Egypten, jordägarna och aristokraterna i antikens Grekland och Rom, furstarna och handelskapitalisterna med kolonialismen i Europa, slavägarna i Amerika och kapitalisterna under industrialismen.
Alla har de, i alla tider, haft makt över underklassens slavar, allmoge och arbetare.

Det gick upp för oss att över och underklass alltid har funnits. I ömsesidigt beroende och i ständig konflikt.
I dag lever vi i en kapitalistisk världsordning som vuxit fram under mänsklighetens hela historia.

Då vi fick veta att, för hundra år sedan, bolsjevikerna (kommunisterna) i Ryssland försökte störta kapitalismen och införa socialism, tändes ett hopp. Men vi insåg snart att det gick helt åt helvete.
Resultatet blev i stället diktatur, massfattigdom och byråkratisk statskapitalism. Värre än den som faraonerna administrerade och värre än någon av de tidigare i historien.

Vi tvingades inse att alla försök att störta kapitalismen har följt samma nedslående mönster.
Och att förklaringen är att kapitalismen är ett historiskt faktum och en verklighet medan socialismen är en dröm och en utopi om ett annat samhälle.

Nu har vi år 2021. Alla världens 7,5 miljarder människor lever i en kapitalistisk världsordning där överklassen regerar underklassen.

Om man studerar Socialdemokraternas program kan man där läsa att målet för partiet är en ”demokratisk socialism”.
Är den ”demokratiska socialismen” en annan slags socialism än den som Vänsterpartiet drömmer om?
Förmodligen är utopin densamma.
Men med ”demokratisk” markerar sossarna att socialismen ska växa fram under demokratiska former och vara just demokratisk. Inte påtvingad som ”socialismen” i Sovjetunionen med lydstater, inte som på Cuba, inte som i Nordkorea, inte som i Venezuela.

För mig innebär ”demokratisk socialism” en tautologi eftersom min socialism nödvändigtvis måste vara demokratisk annars är den ingen socialism.

Skillnaden mellan vänsterpartiets socialism och socialdemokratins är att vänsterpartiet lever sin utopiska dröm medan sossarna, ofta som regeringsparti i demokratier, tvingas navigera i verkligheten där kapitalismen är en realitet och där majoritet i riksdagen är borgerlig.
Så har det varit sedan 1917 då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till bolsjevikerna i Ryssland.
De svenska socialdemokraterna tog parti för mensjevikerna som ville ha en demokratisk förändring av Ryssland. Mensjevikerna förbjöds 1920 av bolsjevikerna.
De svenska socialdemokratin har sedan dess alltid ställt upp för demokratin under envist revolutionärt gläfsande från den alltid radikalare ”vänstern”.

Väljarna har därför föredragit sossarna vilket lett till de bägge partierna fått olika mandatförhållanden i riksdagen och därigenom olika position i politiken.
Sossarna fick ta samhällsansvaret och kampen mot borgerligheten. Vilket inneburit att de inte sällan måst bygga tillfälliga allianser med högern, förhandla och kompromissa med borgerligheten.
Det har blivit nödvändigt för att hindra sämre alternativ. Sådan är demokratin.

För Vänsterpartiet är det lätt att recensera sossarna. De behöver nämligen aldrig ta ansvar för sina förslag. De kan till och med fälla socialdemokrater och göra gemensam sak med Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. Som när det gällde att fälla den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven i juni 2021.
Självaste Jimmy Åkesson, SD:s ledare, hyllande Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets ledare, för att hon “rakryggat stått upp för sin politik”.

Vänsterpartiet kan samtidigt stå utanför och klaga över sossarnas dåliga uppgörelser, förräderi mot den rena läran och ”svek” i kampen för socialismen.



Vänsterpartietspartiprogram 
Partiprogram och riktlinjer socialdemokraterna 

tisdag 5 oktober 2021

Min syn på dagens svenska ”vänster”

1962, då jag var tjugofem år gammal, gick jag med i Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Jag ville förändra världen.

Året innan, då jag jobbade som byggnadsarbetare, hade jag på ett medlemsmöte i facket valts till funktionär i Stockholms Grovarbetarefackförening, Byggnads avd. 36.

1967 bytte partiet namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, och 1990 till ”Vänsterpartiet”.
Sex år efter mitt inträde gick jag ur partiet.

Det som, efter en del ruelse, fick mig att ta det steget var då Pragvårens ”Kommunism med mänskligt ansikte” i Tjeckoslovakien, på order av Moskva, krossades av Warszawapaktens militärmakt 1968.
Alldeles för många i VPK försvarade detta sovjetunionens övergrepp.

För mig, och flera partikamrater bland andra Sven Landin, Rolf Utberg och Axel Jansson blev det droppen som fick oss att istället gå till socialdemokraterna.

Jag ångrar inte den tid jag hade tillsammans med SKP. Framförallt lärde jag mig under den tiden mycket som fullmäktigledamot för Huddinge kommunistiska arbetarekommun 1964-1968. För att inte tala om den utbildning i marxism som partiet samtidigt kostade på mig. Jag och ett antal andra ungdomar träffades en kväll i veckan i två år på Kungsgatan 84. Föreläsare var bland andra C. H. Hermansson, Sven Landin, P. O. Zennström, Axel Jansson, Fritjof Lager, Erik Karlsson och andra. Rolf Utberg var kursledare.
Vi läste bland annat ”Marxist-leninismens grunder” tryckt i Moskva. Kursledningen lade som väl var tyngdpunkten i våra studier på marxismen och skippade leninismen helt. Som jag minns det ägnade vi oss också åt att kritisera bristerna i marxismen.

Men som sagt, det året, då jag fyllde trettio, bytte jag parti.  Både jag och ”vänstern” hade förändrats. Mest ”Vänstern”, som började bli lekstuga för en massa skolungdomar från överklassen.
Vänsterns Ungdomsförbund, ledd av Anders Carlberg, kallade vid ett tillfälle oss unga i byggfacken till ett möte. De föreslog på allvar att vi skulle bilda ”sovjeter” på byggena och tillsammans med studenterna ockupera arbetsplatserna.
Revolutionsromantiken blommade, 68-studenterna stimmade och splittrade sig i hundratals bokstavsfraktioner.
Där fanns Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), Arbetarpartiet kommunisterna (APK). (Kommunistiska Arbetareförbundet,KAF, ett parti med trotskistisk ideologi och som senare bytte namn till Socialistiska Partiet) samt Kommunistiska partiet (tidigare KFML(r) och KPML(r)). KFML(r) var en utbrytning ur det av akademiker dominerade KFML. En minoritet i förbundet ansåg att KFML blivit reformistiskt och opportunistiskt. KFML kallades därför av KFML(r):are pejorativt för "KFML(s)", där "(s)" står för "socialdemokraterna". För att markera att man själva fortfarande var revolutionärer kallade man sig KFML(r). Det är därför (r):et står med gemen bokstav inom parentes.

Dåvarande Vänsterpartiet kommunisternas ungdomsförbund, Vänsterns Ungdomsförbund, VUF, splittrades 1970 i två organisationer. Majoriteten gick till Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), medan en minoritet, under VUF:s ordförande Anders Carlberg, bildade Förbundet Kommunist (FK).
Anders blev senare sosse.

”Vänstern” förökade sig genom delning. Samtidigt förenklade och teoretiserade de marxismen till oigenkännlighet. Maos lilla röda blev en katekes för testuggare.

Besvikelse blev vad jag hade kvar av min forna trosvisshet.
Vänsterns huvudfiende var visserligen kapitalismen men bara i teorin. I realpolitiken var det sossarna och VPK som betraktades som huvudmotståndare.
Från den här tiden är jag fortfarande överkänslig mot akademikers översitteri och besserwisserattityd gentemot oss löntagare.

Jag har aldrig ångrat att jag bytte parti.

När jag blev socialdemokrat kom jag att fullt ut att tillhöra arbetarrörelsen. Jag var facklig funktionär och i och med partibytet var jag nu helt hemma i rörelsen. Det var ju här som arbetarna fanns.

I dag är jag 84 år gammal och är, efter ett halvt sekel, fortfarande sosse. Jag röstar socialdemokratiskt inte på regeringen utan för att jag sympatiserar med arbetarrörelsen.

När jag idag ser på ”vänstern” är det mycket jag förundras över.
I kommande bloggar ska jag närmare redogöra för detta.



fredag 17 september 2021

”Människan är Jordens avskum”

I min bekantskapskrets finns det, i övrigt omdömesgilla personer, som anser att mänskligheten är jordens avskum. Människan är naturvidrig.

Vi människor utrotar i rask takt alla andra arter, förstör naturen och skapar ett helvete för oss själva.
Den enda art som, utan att naturens ordning störs, kan utrotas är människan. Anser  de.
De ser tillbaka på jägarsamhället som det forna paradiset. Då levde människan i samklang med naturen.
Men mänskligheten har där efter blivit ett enda gigantiskt misstag. Och allt djävulskap började med jordbrukssamhället.

Då jag frågar dem om vad som bör göras får jag aldrig några riktiga svar.
Det verkar som om det inte finnas någon lösning på problemet.

Vi är snart sju miljarder människor på vårt lilla klot.
Ända fram till för c:a 10 000 år sedan levde alla jordens totalt c:a tio miljoner invånare som jägare och samlare.

Detta sätt att leva gällde för människan under kanske 2,5 miljon år, vilket är ungefär 90 procent av den tid som människan levat på jorden.

Men för ungefär 8000 år sedan utgjorde jägarna och samlarna bara en procent av världens hela befolkning på 350 miljoner invånare.
I dag är vi fler än 6 miljarder (= sex tusen miljoner) människor på vårt klot och bara 0.001 procent (en promille) lever som jägare och samlare.

Om vi vill återgå till Paradiset skulle vi således behöva reducera större delen av mänskligheten. Jagande, fiskande och samlande kan inte försörja 7 miljarder människor.

Att reducera jordens befolkning till en tusendel av nuvarande mängd är kanske väl drastiskt, även för dem som hatar mänskligheten.
Att minska ner mänsklighetens numerär skulle föra med sig en del metodiska problem. Vilka ska avgöra vilka som ska avlägsnas? Efter vilka kriterier skulle gälla vid uttagningen till elimineringen? Hur skulle elimineringen ske?
Ett beslut om utrotning skulle aldrig kunna fattas i en demokrati.
Det skulle krävas en, tidigare helt otänkbar, planetär totalitär makt för att fatta ett sådant beslut. Och ett uppror skulle säkert hindra det hela.

Naturligtvis kan vi alla, snart sju miljarder människor, ändra på vårt sätt att leva.
Men hur ska en sådan ändring ske? Även med en miljon Gretor skulle det bli svårt att övertyga alla att avstå från exploatering av miljö, vinster, äganderätt och forskning.
Grundläggande principer om den enskilda äganderätten, liksom vinstmotivet som drivkraft för utvecklingen, måste nämligen avskaffas eller starkt reduceras. Forskningen och utbildningen måste styras i en bestämd riktning. Även i detta fall måste en totalitär makt ta besluten och verkställigheten.

Och skulle vi finna oss i ett levnadssätt som reducerar vår standard till den som rådde under, låt oss säga, vikingatid?
Mycket av vad vi byggt upp under årtusenden måste raseras.

Men vi kan faktiskt, inom ramen för demokratin, förbättra vår produktion och anpassa vår konsumtion till de nya kraven.
Vi kan köra våra fordon på el i stället för fossila bränslen, vi kan sluta slänga plast och annat skit i haven, vi kan försöka återställa sådant som vi har förstört.

Men hur ska vi övertyga skogsägaren att inte få bestämma över sin skog? Hur ska vi förbjuda gruvbolagen att inte tjäna pengar på sina gruvor? Hur ska vi styra näringsliv och produktion i en riktning som gynnar miljön och mänskligheten? Hur ska vi styra så att överskotten inom produktion och handel oavkortat ska gå till miljöförbättringar?
Kan de politiska besluten styra ekonomin och politiken i miljövänlig riktning?
Kan politiska partier locka väljare genom att lova dyrare varor, lägre konsumtion, sämre levnadsstandard, restriktioner och annat som skulle bli nödvändigt för att ändra på utvecklingen?

Fan trot. Men vad är alternativen?

Människans påverkan på klimatet Världsnaturfonden 
Klimatförändringar orsakade av människan SMHI 

Om alla människor bara försvann… Forskning och Framsteg 
Jag vill ha en global klimatdiktatur, Torbjörn Tännsjö i Sveriges Radio 

Torbjörn Tännsjö Så kan klimatkrisen leda fram till en global despoti DN 

Johan Hakelius Drömmen omklimatdiktaturen… Expressen

 


















 

onsdag 15 september 2021

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.


Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att
Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.


Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?


torsdag 26 augusti 2021

Vänsterpopulisterna fick fin reklam i radio

Det så kallade "Vänsterpartiet" lider av den föreställningen att de har upptäckt de rätta lösningarna på alla samhällsproblem.  De vet vad som är bäst.

Och eftersom det deras lösningar är bäst måste alla andra, som inte delar deras uppfattning, ha fel.
Det är väl bara att genomföra det bästa och slopa sådant som är fel så blir allt bra.
Med trosvisshet kommer men långt i opinionen.

Men att de ultrakonservativa Sverigedemokraterna har 20 procent av väljarna och att Moderaterna och SD har skapat en högerallians med 41 procent av väljarsympatierna bakom sig, medan S+V bara har 36 behöver V inte bry sig om.
Äh, sånt där skit som realiteter!

V anser att sossarna borde begripa att V har rätt och att det bara är att tuta och köra med Vänsterpartiets plakat. Full fart framåt.

Sossarna försöker mickla sig fram i politiken på två vägar: Splittra motståndarna och förhandla fram breda lösningar som håller.

Rent förräderi enligt Vänstern. Vänstern har ju talat om för sossarna om vad som är bäst. Ändå håller sossarna på och fifflar med L och C. Sossarna är mer intresserade av att gå till höger än att samarbeta med V.

Det är ungefär vad Jonas Sjöstedt sa i morse i en radiointervju i P1. Sjöstedt lämnade partiledarrollen i Vänsterpartiet förra året, och nu har han skrivit sina politiska memoarer, "Allt kommer att bli bra", tillsammans med partiets pressekreterare Jessica Nordh.

I morse  blev de intervjuade i P1 av en snäll radioröst.
(Om Jimmy Åkesson med pressansvarig skulle ha intervjuats på detta kamratliga sätt skulle det blivit ett jäkla liv.)

Tyvärr måste man konstatera att V har blivit ett vänsterpopulistiskt parti.
Partiet satsar på de enkla raka lösningarna på alla problem, kör med konspirationsteorier, saknar ansvar för konsekvenserna av sina förslag och alltsammans utan att bekymra sig om att vi lever i en kapitalistisk världsordning. 


SR P1 Bakom kulisserna med Jonas Sjöstedt