Vem har ansvar för felanställningar?

Lise-Lotte Argulander, jur kand och arbetsrättexpert PatrikNilsson samhällspolitisk chef för Företagarna som företräder 70 000 småföretagare, menar i gårdagens SvD att arbetsrättslagstiftningen i stort sett är behov av modernisering.

Framför allt handlar deras artikel om uppsägning på grund av personliga skäl, som enligt skribenterna, inte fungerar i sin nuvarande form. Företagarna hoppas därför att den kommande regeringen håller sitt löfte om en från grunden reformerad arbetsrätt – där utredningen inte minst håller småföretagen i åtanke.

Sex av tio av småföretagen har i dag inte kollektivavtal, och behöver därmed förhålla sig till lagen om anställningsskydd (las) när det handlar om uppsägning av personal.

Visst kan en arbetsgivare så småningom upptäcka att hen anställt fel person och därför vilja bli av med vederbörande.

Och visst finns det anställda som, efter en tids anställning. visar sig vara knäppgökar, ointresserade av jobbet och allmänt besvärliga.
Låt oss för enkelhetens skull förutsätta att arbetsgivaren inte är sådan.

Men att anställa fel personer är väl till en del arbetsgivarens misstag?

Och vad som är en felanställning kan diskuteras.

Det kan t.ex. visa sig att arbetsgivarens och den anställdes personkemi inte fungerar tillsammans.

Eller så kan arbetsgivaren anse den anställde besvärlig för att den anställde ställer berättigade krav på arbetsmiljön, arbetsorganisation, eller agerar som visselblåsare.

Arbetsgivaren kan också efter en tid upptäcka att företaget inte går lika bra som vid anställningen och vill avskeda folk för att slippa lönekostnader.

I alla dessa fall handlar det om en fråga om ansvarsfördelning som i första hand hamnar på arbetsgivaren.

Hur mycket ansvar ligger på arbetsgivaren, löntagaren och/eller staten?

Eftersom inte alla företag omfattas av kollektivavtal kanske det skulle finnas ett organ som kan döma i sådana tvister?

Kanske borde Företagarna ha en försäkring för att ersätta arbetsgivare som hamnar i dylika problem.

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna