ILO det okända FN-organet

Med tanke på att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är FN-organet Internationella arbetsorganisationen, ILO,  märkligt okänd.

Svenska medier rapporterar sällan om ILO:s arbete. Även fackförbundstidskrifterna är dåliga på ILO.
LO-tidningen Arbetet och Svenskt Näringslivs tidning Näringslivet har dock en hygglig bevakning.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Arbetare, företagare och regeringar är representerade.

Internationella arbetsorganisationen grundades 1919 och har sitt säte i Genève i Schweiz. Organisationens mål är att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna emot barnarbete och människohandel.
ILO publicerar en omfattande årlig sammanställning över internationell arbetsmarknadsstatistik i Yearbook of labour statistics. Child Labour Statistics är en sammanställning av webbplatser med nationell och internationell statistik över barnarbete.

År 1969 tilldelades organisationen Nobels fredspris

Den 20 maj öppnas den 109:e sessionen för den internationella arbetskonferensen (ILC) den största internationella sammankomsten tillägnad arbetsvärlden. Mötet är i år virtuellt. Företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetare från 187 ILO-medlemsstater deltar. Förutom att diskutera viktiga arbetsfrågor, diskuterar, antar och övervakar delegaterna internationella arbetsnormer och fastställer ILO: s globala agenda och budget.

Den svenska ILO-kommittén är regeringens beredningsorgan i ILO-frågor, bland annat vid utarbetandet och godkännandet av nya konventioner samt tillämpningen av de ILO-konventioner som Sverige ratificerat.

Här kan du uppdatera dina kunskaper:

ILO 
InternationalLabour Organization Facts , Nobelkommittén 
”ILO och de nordiska arbetsministrarna i främsta ledet ikampen för det nya arbetslivet”. Arbeidsliv i Norden. 
ILO Newsroom 
Svenska ILO-kommittén 
Yearbook ofLabour Statistics 
ChildLabour Statistics  

 

Lönen för mödan

Totalt fanns, år 2020, enligt SCB 4 780900 anställda (löntagare) i Sverige.

Men vad är egentligen lön?
Vanligen förklaras lön som ”ersättning för utfört arbete” eller för den arbetstid som den anställde disponerar hos sin arbetsgivare.
Din lön är en ersättning för din arbetskraft som du bidrar med i ett företags produktion.

Men lönen har ytterligare dimensioner.
För de flesta människor är lönen den enda inkomsten. Den ska täcka alla de utgifter som den anställde har i livet. Boendekostnad, livsmedel, kläder, barnuppfostran, försäkringar, avgifter, resor, kultur och mycket annat.

Många har säkert upptäckt att det är för mycket månad kvar efter att månadslönen är slut.
Nära var fjärde svensk, 23 procent, har använt upp hela sin månadslön innan nästa lön betalas ut. Det visar bland annat en Gallup-undersökning som gjorts på uppdrag av Nordea.
Varje löntagare får rätta sina utgifter efter lönens storlek.

Levnadskostnaderna är ju de samma för bankdirektören som för den som jobbar inom hemservice. Ett paket kaffe, en liter mjölk eller ett kilo mjöl kostar ju lika mycket för bägge.
Författaren Sven Lindqvist (1932-2019) skrev någon gång på sjuttiotalet en essä om hur det skulle vara om alla medborgare hade samma lön men att i stället priserna i butikerna skulle variera efter vilken samhällsstatus man har. Ett kilo kaffe skulle då vara betydligt billigare för en bankdirektör än för en undersköterska som skulle behöva betala trettio gånger så mycket.

Företagen, med hjälp av sina anställda, producerar varor och tjänster för marknaderna. De anställda får lön för sin arbetskraft. Lönen ska räcka för de anställdas konsumtion.  Löntagarna är med andra ord både producenter och konsumenter.
Lön, pris och konsumtion bildar ett kretslopp inom samhällsekonomin.

Sambanden mellan löne- och prisutvecklingen är därför viktig att studera. Statistiker, till exempel SCB, mäter därför den genomsnittliga prisutvecklingen för hela den privata inhemska konsumtionen, d.v.s. de priser konsumenten faktiskt betalar. KPI är det vanliga måttet för kompensations- och inflationsberäkningar i Sverige.

En del ekonomer och arbetsgivare brukar se lönerna som en utgift eller en kostnad. Men arbetsgivaren anställer och betalar ju lön till ”medarbetare” som utför arbetsuppgifter som bidrar till företagets lönsamhet. Arbetsgivaren giver arbete så länge det är lönsamt. Lönerna är alltså en investering. Löntagaren antas utföra arbete som är mer värt än den lön som löntagaren får. Löntagaren producerar en vinst.
Som producent bidrar du således till företagens och kapitalägarnas vinst, men också som konsument.
Företaget och handeln säljer ju för att göra en vinst på försäljningen.

Din lön bestämmer också din placering i samhällshierarkin. Eller om det är din placering i hierarkin som avgör din lönenivå.
Högre chefer inom bank, finans och försäkring har den högsta medianlönen av alla yrken. Medianlönen för dessa höjdare är 120 000 kronor. Lägst medianlön har hemservicepersonal med 21 500 kronor.
Frågan är om det är placeringen i hierarkin som bestämmer lönenivån eller tvärt om. Antagligen betingar de bägge faktorerna varandra.

En vd-lön på ett svenskt storföretag motsvarar 66,8 undersköterskelöner. Det visar LO:s rapport av inkomsterna för samhällets maktelit.

Men varför har en direktör högre lön än en undersköterka?
Löneskillnader för olika yrkesgrupper brukar motiveras med att den som har längre och högre utbildning, större erfarenhet, ansvar och kunskap bör ha högre lön. Man kan också väga in vilka risker arbetaren utsätter sig för i jobbet, fysisk ansträngning, arbetets besvärlighet, löntagarens speciella skicklighet o.s.v.
Men skulle en undersköterska vara mindre ansvarig än en direktör? Är inte bägge kunniga på sitt respektive område? Vem av dem har störst ansvar?
Om direktören hamnade på sjukhus och behövde vård skulle han då hellre ha en annan bankdirektör vid sin sida än en sjuksköterska?

Arbetet och lönen har således en grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen. Arbetet och lönen är central för majoriteten av mänskligheten. Ett tydligare allmänintresse finns knappast.
Ändå anser en del debattörer att arbetet och lönen är särintressen.

Löneskillnaderna är ett mysterium. Tradition, makt, hierarkitänkande, exklusivitet (tillgång och efterfrågan), påverkar synen på löneskillnaderna.

Men var finns forskningen kring dessa och liknande frågor? Löneskillnader mellan kvinnor och män diskuteras i dag intensivt. Men varför existerar alla övriga löneskillnader?

Makteliten håller ställningarna, LO 

Lönen tar slut i förväg för var fjärde, SvD 

Antalet anställda minskar, SCB  

Arbetskraftsundersökningarna (AKU)

Konsumentprisindex (KPI), SCB

Real löneutveckling i Sverige, Ekonomifakta

Arbetskraftskostnader internationellt, Ekonomifakta

 

 

 

 

Arbetsgivare eller arbetsköpare

I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.

I nummer 7, 1974 av tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt att ta ledigt för studier.

Men det värsta var att jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk. Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager inte arbete, han säljer sin arbetskraft.

Som om detta inte var nog redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna försökt göra intrång.

Arbetsgivaren stämde mig och ”Stockholms Byggarbetare”.

I artikeln hade jag varken nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)

I det sammanhanget fick jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten. Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller mindre sparken.

Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.

Wikipedia om arbetsgivare

Politiker bör sansa sig om LAS

I debatten om LAS kan det finnas skäl att lyssna till den verklige experten, Tommy Iseskog. Han  var med i lagstiftningsarbetet när LAS togs fram 1972-1974 och han har sedan dess varit verksam som universitetslektor, forskare och författare inom arbetsrätten. Iseskog har skrivit över 250 böcker och publicerat hundratals artiklar i ämnet.

På dagens SvD Debatt ”Politiker i alla läger – sansa er om las” menar han att den nuvarande lagstiftingen ger arbetsgivarna stor flexibilitet och smidighet när de vill avskeda och nyanställa löntagare. 
De borgerliga politikerna överdriver svårigheterna medan arbetsgivarna är medvetna om sina rättigheter.

Så här är det med LAS:

Gäller endast vid arbetsbrist. En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal. Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar. Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag. Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget. Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.

Avsteg från LAS är vanliga. Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust. Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.

Björklund ljög för landsmötet 

LAS i verkligheten

Centern skrämmer väljarna

Vem har ansvar för felanställningar?

Lise-Lotte Argulander, jur kand och arbetsrättexpert PatrikNilsson samhällspolitisk chef för Företagarna som företräder 70 000 småföretagare, menar i gårdagens SvD att arbetsrättslagstiftningen i stort sett är behov av modernisering.

Framför allt handlar deras artikel om uppsägning på grund av personliga skäl, som enligt skribenterna, inte fungerar i sin nuvarande form. Företagarna hoppas därför att den kommande regeringen håller sitt löfte om en från grunden reformerad arbetsrätt – där utredningen inte minst håller småföretagen i åtanke.

Sex av tio av småföretagen har i dag inte kollektivavtal, och behöver därmed förhålla sig till lagen om anställningsskydd (las) när det handlar om uppsägning av personal.

Visst kan en arbetsgivare så småningom upptäcka att hen anställt fel person och därför vilja bli av med vederbörande.

Och visst finns det anställda som, efter en tids anställning. visar sig vara knäppgökar, ointresserade av jobbet och allmänt besvärliga.
Låt oss för enkelhetens skull förutsätta att arbetsgivaren inte är sådan.

Men att anställa fel personer är väl till en del arbetsgivarens misstag?

Och vad som är en felanställning kan diskuteras.

Det kan t.ex. visa sig att arbetsgivarens och den anställdes personkemi inte fungerar tillsammans.

Eller så kan arbetsgivaren anse den anställde besvärlig för att den anställde ställer berättigade krav på arbetsmiljön, arbetsorganisation, eller agerar som visselblåsare.

Arbetsgivaren kan också efter en tid upptäcka att företaget inte går lika bra som vid anställningen och vill avskeda folk för att slippa lönekostnader.

I alla dessa fall handlar det om en fråga om ansvarsfördelning som i första hand hamnar på arbetsgivaren.

Hur mycket ansvar ligger på arbetsgivaren, löntagaren och/eller staten?

Eftersom inte alla företag omfattas av kollektivavtal kanske det skulle finnas ett organ som kan döma i sådana tvister?

Kanske borde Företagarna ha en försäkring för att ersätta arbetsgivare som hamnar i dylika problem.

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Reno Norden och den svenska modellen

 I gårdagens SvD Näringsliv bekräftar chefsanalytiker Peter Malmqvist, som var ekonomijournalist vid Svenska Dagbladet 1988–94, att det är något skumt med företaget Reno Nord.

”Jag tittade på bolaget för en tid sedan, före den här konflikten i Stockholm. Då var räkenskaperna väldigt svaga för koncernen, säger han.

Bolaget var rejält på fallrepet i både Norge och Danmark redan i våras. Det går inte att utesluta konkurs.”

Malmqvist berättar att både de danska och norska dotterbolagen har fått göra stora nedskrivningar på grund av förluster i kontrakt. Renos senaste kvartalsrapport innebär att 237 miljoner reserverats för framtida förluster, och goodwillnedskrivningar har gjorts med 134 miljoner. Under första kvartalet i år var omsättningen 447 miljoner norska kronor, och förlusten 375 miljoner.

Peter Ekholm, vd för den svenska delen av Reno Norden, har medgett att Stockholms nya sopkontrakt förutsätter sänkt lön för sophämtarna.

Lönesänkningen och den nya lönemodellen var inräknad i kalkylen hos Reno Norden som vann upphandlingen.
”Det är omöjligt att gå in i ett kontrakt som förutsätter sänkta löner. Det har jag aldrig stött på som analytiker. Däremot att produktiviteten ökar. Men inte genom lönesänkningar”, kommenterar Malmqvist.

Reno Norden har också gång på gång kritiserats av Arbetsmiljöverket för bristande och rentav hälsovådlig arbetsmiljö. Det rapporterar TV4 Nyheterna.

En fråga i sammanhanget är vilka krav Stockholms stad ställer på företagen i upphandlingarna.
Hur som helst, den uppkomna situationen kostar skattebetalarna pengar.

Sopgubbarnas strejk väcker liv i politiska krafter, både de till höger och de till vänster, som vill komma åt den svenska modellen.
Därför kan det vara läge att påminna om att det tagit hundra år av kamp mellan kapitalägare och löntagare, samt en relativt återhållsam lagstiftning, som har resulterat i en förhållandevis väl fungerande fredlig och reglerad klasskamp. Resultatet är ”den svenska modellen” med kollektivavtal, fredsplikt, strejkrätt, föreningsrätt, organisationsfrihet och andra viktiga samarbetsformer på arbetsmarknaden.

Allt detta skapar trygghet och stabilitet åt svensk arbetsmarknad, vilket bland annat gynnar den svenska konkurrenskraften.

Kollektivavtalet, till exempel, har fördelar för löntagarna men även för arbetsgivarna. Det ger arbetsgivarna stabila och likartade konkurrensvillkor. Ingen arbetsgivare kan konkurrera ut andra företag med låga löner och sämre villkor. Avtalet ger också arbetsfred. Arbetsgivare och arbetstagare kan arbeta utan konflikter under avtalsperioden.

Nu tycks Reno Nord genom sitt agerande provocerat fram konflikten med sopgubbarna som svarat med en strejk som inte följer regelverket.
Det är aldrig ens fel att två träter.

Om den svenska modellen ska kunna bevaras bör politikerna hålla fingrarna i styr och inte ingripa med lagstiftning.

Expressensledare i dag ”Sopstrejken sabbar svenska modellen”

Martin Klepke, Arbetet: Ekonomisk inkompetens och klasshat bakom kritiken mot sopåkarna”

Transportarbetaren ” Det här handlar striden om”

Vems maffiametoder?

I dagens SvD påminner oss Per Gudmundson i sin ledare hur sophämtningsbranschen i Neapel korrumperats av Camorran och hur familjen Soprano (i en påhittad berättelse i TV) organiserade brottslighet i branschen.

Samtidigt skyndar sig Gudmundson att hylla svensk fackföreningsrörelse: ”Svenska fackföreningar är inga maffiafirmor. Sverige har troligen världens bästa fackföreningar. På svensk arbetsmarknad råder nästan alltid fred.”

Men så är det dom där sopgubbarna inom företaget Reno Norden i Stockholm som den 28 juni gick ut i strejk. Arbetsgivaren Reno Norden kallar det för utpressning. Gudmundson håller med.

Sopgubbarnas strejk kallas för vild vilket betyder att de strejkande, på grund av gällande kollektivavtal och reglerna om strejkrätten, inte kan få fackets officiella stöd för strejken. Transportfacket är bundet av fredsplikt.

Ett faktum, som Gudmundson naturligtvis inte nämner i sin text, är att Reno Norden redan före strejken haft usel ekonomi. Vilket i sin tur beror på att företaget, för att vinna i konkurrensen mot andra företag, tagit på sig en rad sophämtningskontrakt i framförallt i Danmark och Norge som innebär stora förluster för bolaget. Reno Nord har alltså konkurrerat med andra företag genom att dumpa priserna. Samtidigt har företaget dragit på sig stora lån. Ekonomin är så dålig att man sedan en tid tillbaka inte får fortsätta låna pengar från bankerna. Konkursen hotar företaget som alltså är illa skött.

Det är då som Reno Nord i desperation vill sänka sopgubbarnas löner och vidta andra åtgärder för att få ner personalkostnaderna.
Den viktiga bakgrunden väljer Gudmundson att glömma i sin märkliga text.

Företaget kräver att sopgubbarna ska lämna ifrån sig kunskaperna om vart nycklarna till soprummen går, vilket sopgubbarna vägrar eftersom de anser att det är en del av deras yrkeskunskap. Sopgubbarna anar förstås att företaget vill göra dem utbytbara. Samtidigt som Reno Nord vill sänka sopgubbrnas löner.
Den nuvarande avtalade lönenivån för sopgubbarna är 35 000 kronor/månaden. Senaste budet i förhandlingarna från arbetsgivaren var att löntagarna skulle få behålla lönenivån men att sopgubbarna skulle gå upp i arbetstid – från 29,5 timmer/veckan till 34,5 timmar/veckan.
Det innebär ju i praktiken en lönesänkning.
Per Gudmundson betecknar detta som ett erbjudande från företaget.

Gudmundsons text är bland de märkligaste jag läst. Inte nog med att han jämför sophämtarna med maffian utan också på grund av slutklämmen i hans text:
”Det kanske inte är någon tillfällighet att det är just i sophämtningen som arbetarna har kommit upp till en lönenivå som vårdbiträden bara kan drömma om.”

Vad har vårdbiträdenas löner med saken att göra? Menar Gudmundson att sophämtarna tjänar för mycket? Varför inte jämföra med fondmäklarnas löner? Eller vad Reno Nords ägare tjänar? Vad tjänar Gudmundson själv på att skriva dumheter i SvD?

Dagens Industri 10 juni 2017 

SvT Nyheter 

AB
Dagens Industri 

Moderaterna svamlar om bidrag och arbete

Lägre skatter på arbete och mindre pengar till bidrag skapar fler arbetstillfällen och därmed mer i skatteinkomster anser Moderaternas ledare Anna Kinberg Batra i en debattartikel i dagens SvD. ”Välfärden kan säkras med vår jobbpolitik”

”Socialdemokraterna prioriterar bidrag – till arbetslösa, arbetsgivare och byggföretag, bostadsbidrag, flerbarnstillägg och föräldrapenning. De finansierar det med skattehöjningar som leder till färre jobb och färre arbetade timmar. Moderaterna prioriterar jobb, trygghet och välfärd. En sådan prioritering kräver stramhet i bidragen så att inte bidragsutgifterna tränger ut välfärden med fler poliser och mer pengar till försvaret.”

När moderater föraktfullt talar om ”bidrag” får de bidragstagarna att framstå som lata typer som hellre lever på skattebetalarnas pengar än på eget arbete.
Sådana finns men är inget stort nationalekonomiskt problem, bortsett från kungahuset och skattesmitarna.

Man tänker lätt på ”bidragsfusk” när moderaterna talar om bidrag.
I bästa fall kommer man att tänka på socialdemokratiske socialministern Gustav Möller (1884-1970) som sa att “Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”
Han hade rätt.

Men vad är egentligen ”bidrag”? En del som kallas ”bidrag” är egentligen försäkringar.
A-kassa, sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen är försäkringar. Barnbidraget är ett generellt statligt bidrag till föräldrar med barn.
I Sverige måste du ha jobbat för att få socialförsäkringar. Du betalar in till försäkringen dels genom arbetsgivaravgifter och dels genom egna inbetalningar (t.ex. fackföreningsavgiften).
Försörjningsbidrag och bostadsbidrag är bidrag som behovsprövas och som främst går till låginkomsttagare och fattiga pensionärer.

En del socialförsäkringar är till för att individer och medborgare ska kunna klara tillfälliga inkomstförluster som till exempel heltidsstudier, arbetslöshet, sjukdom, barnledighet m.m. Andra socialförsäkringar går till medborgare med funktionsnedsättningar för att dessa ska kunna leva som flertalet medborgare.
En del bidrag är till för dem som mest behöver välfärden - skola, vård och omsorg.

Flertalet bidrag till individer och medborgare är till för att öka tillgängligheten till välfärden och utjämna inkomster och förmögenhetsklyftor. De går alltså till de fattiga i samhället.
Från vilka av de fattiga vill Moderaterna ta bidragen?

Många bidrag betalas ut som stöd, t.ex. starta-eget-bidrag och andra företagsbidrag.  En del sådana bidrag kommer från EU, t.ex. jordbruksbidrag. Enligt nyhetsbyrån Siren betalade jordbruksverket ut 6,5 miljarder kronor i EU-stöd till landets lantbrukare under 2015.
Andra stödformer är av typen subventioner t.ex. RUT- och ROT-avdrag.
Många av dessa bidrag är till för näringslivet och för att marknaden inte klarar att hålla arbetslösheten nere.
Vilka av dessa bidrag vill Moderaterna ta bort?

Batra säger också att ”den socialdemokratiska bidragslinjen” leder till färre arbetade timmar.
Att antalet arbetstimmar minskar kan bero på många andra saker t.ex. att automatisering och effektivisering ökar, att företag flyttar till andra länder m.m.

Och för övrigt har arbetslösheten minskat och den s.k. sysselsättningen ökat under socialdemokratisk politik. Sysselsättningen är i dag den högsta nivå som någonsin har uppmätts i ett EU-land.

Till sist: Bort med både bidragsfusk och skattefusk samt med fusk i den politiska debatten!

SCB-Indikatorer

SCB. Antal arbetade timmar 

Starta-eget-bidrag 

Ekonomifakta. Offentliga utgifter i Sverige fördeladepå ändamål år 2015 

Rea på arbetskraft eller tjäderspel?

Tove Lifvendahl gjorde karriär i Svenskt Näringsliv och i Moderaterna innan hon hamnade på SvD:s ledarredaktion.

Vilket kan förklara att hon i dagens ledare uppfattar avtalsrörelsen som ett tjäderspel.

Själv har jag min bakgrund inom fackföreningsrörelsen och vänstern innan jag blev pensionär.
Vilket säkert förklarar att jag ser avtalsrörelsen som en del av den globala klasskampen.

Tove Lifvendahl och jag har olika syn på mycket annat också, särskilt på arbetsmarknadsområdet.
I dagens fågelskådning gillar hon inte satsningar på lågavlönade i avtalsrörelsen utan vill att det skapas enkla billiga arbetstillfällen på marknaden för arbetskraft som inte har jobb.

Tanken är att arbetsgivarna skulle bli mer benägna att ge arbetskraft jobb i fall arbetskraften var billigare.
Med andra ord betraktar hon arbetsgivare som ”arbetsköpare” som vill köpa billigare arbetskraft. Helst på rea.

Fast istället svamlar hon om tjädrar.

Arbetet 
Svenskt Näringsliv Avtalsrörelsen 

Miljardärsmaffia tar makten i USA

Direktörer, höga militärer och miljardärer tar över makten i USA:s Cabinet, d.v.s. regering. Av de 20 nominerade är minst sex dollarmiljardärer.

Inte ens Svenskt Näringsliv skulle i sina våtaste drömmar önska sig en liknande regering i Sverige.

I Sverige har vi i stället, genom den politiskt svåraste krisen i historien, en f.d. svetsare och fackföreningsman som statsminister. Och under en tidigare kritisk period leddes vårt land av en statsminister som började sin karriär som bodbiträde. Per Albin Hansson ledde en samlingsregering genom andra världskriget och välfärdsuppbygget.

De bägge statsministrarna var väl förankrade i arbetarrörelsen.

USA riskerar nu att få en fackföreningsfientlig arbetsgivareregering för en genomkonservativ kongress ledd av en president som ärvt sina miljarder.

De viktigaste ministerposterna är utrikesministern, finansministern, försvarsminister, justitieministern, handelsministern och arbetsmarknadsministern.

Donald Trump har nominerat Rex Wayne Tillerson till utrikesminister. Tillerson är både styrelseordförande och vd för petroleumbolaget Exxon Mobil Corporation.
Bolaget har haft en total omsättning (2006–2011) på nästan $ 2,5 biljoner och $ 221 miljarder i ren vinst varav USA:s största kvartalsvinst genom alla tider som var på $14,83 miljarder för tredje kvartalet av 2008 och den näst högsta i världen.
Tillerson blev utnämnd av det amerikanska nyhetsbolaget CNN till den sjätte mäktigaste personen inom affärsvärlden. Tillerson är även medlem i den politiska konservativa kretsen, Business Roundtable, där en rad olika höga ledare för de största bolagen i USA sammanträder.

Justitieminister blir åklagarchefen Jeff Sessions som har suttit i senaten fyra gånger om.
Han är advokat och har tidigare varit chef för åklagarmyndigheten i Alabama. Han är invandrarfientlig och har en gjort en del märkliga uttalanden om den svarta befolkningen.
Under sin politiska karriär har han stöttats av försäkringsbranschen, av energiföretaget Southern Company, av advokatbyrån Balch & Bingham, av finansgruppen Harbert och kolbrytningsföretaget Drummond Company.

Som försvarsminister har Trump nominerat ”Galne hunden” James N Mattis. Han var tidigare general i marinkåren och har lett styrkor i både Irak och Afghanistan. Han var fram till 2013 överbefälhavare för USA:s centralkommando. Han vill bland annat se ”en ny säkerhetsarkitektur för Mellanöstern. ”Iran är ett specialfall som måste hanteras som ett hot mot regional stabilitet”.

Blivande finansministern Steve Mnuchin studerade vid Yale-universitetet och arbetade i 17 år för investmentbanken Goldman-Sachs. Han var Trumps finansielle representant under valrörelsen.
Mnuchin arbetade som vice ordförande i hedgefonden ESL Investments. Därefter etablerade han tillsammans med finansmannen George Soros företaget SFM Capital Management. Mnuchin grundade med två ex-Goldman partners en hedgefond Dune Capital Managme, 2004. Efter starten tjänstgjorde Mnuchin som VD för företaget som investerade i åtminstone två Donald Trumpprojekt .

Andrew F Puzder äger flera restaurantkedjor, bland dem Carl’s Jr och Hardee’s. Puzter och blir nu arbetsmarknadsminister. Han är enligt tidningen Guardian kritisk till höjda minimilöner, starkt kritisk till sjukvårdsreformen ”Obamacare” och har beskyllt regeringen för ”en regeringsstyrd restaurangrecession”.

Mnuchin är inte den ende Goldman Sachs-höjdare som blivit minister i USA.
Wilbur Ross blir handelsminister. Ross är sedan tidigare mest känd för att ha tjänat stora pengar i början av 2000-talet när han köpte upp, rekonstruerade och sålde vidare krisdrabbade amerikanska stålbolag.
Ross nedskurna stålimperium såldes 2005 för 4,5 miljarder dollar till den internationella stålkoncernen Arcelor Mittal, där han än i dag sitter med i styrelsen.

SvD

DN

CNN Video 
Quartz Trump’s 17 cabinet-level picks have more money than a third of American households combined

Moderat föreslår lustmord på löntagares rättigheter

”Dags att dödförklara den svenska modellen”

skriver Rasmus Törnblom, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i SvD Näringsliv debatt i dag.

Nu visar det sig att det inte är den svenska modellen han vill åt utan de arbetslivslagar som stiftades av socialdemokratiska regeringar under 1970-talet.

I sina luddiga formuleringar nämner han inte vilka lagar han avser så jag gör det här:
Kvittningslagen (Lag om arbetsgivare kvittningsrätt) 1970:215, Främjandelagen (Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder) 1974:13, Förtroendemannalagen (Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen) 1974:358, Studieledighetslagen (Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning) 1974:981, Medbestämmandelagen (MBL) (Lag om medbestämmande i arbetslivet) 1976:580, Semesterlagen (Semesterlag) 1977:480, Arbetsmiljölagen (Arbetsmiljölag) 1977:1160, LAS (Lag om anställningsskydd) 1982:80.
Syftet med att döda dessa lagar är enligt Rasmus Törnblom att göra arbetsmarknaden mer ”flexibel” till båtnad för alla arbetslösa. Med ”flexibel” tycks han avse den gamla högerbetydelsen att flexibilitet är lika med ökad makt för arbetsgivarna.
Om man överför Törnbloms resonemang från arbetslivsområdet till, låt oss säga trafikområdet, skulle en stor del av slopandet av trafiklagstiftningen öka ”flexibiliteten” i trafiken och göra den mer effektiv.
Naturligtvis kommer Törnblom inte med några bevis för, inga hänvisningar till och inga erfarenheter av hur ett slopande av dessa lagar skulle skapa fler arbetstillfällen för de arbetslösa.
Det är bara ett tomt idisslande av gamla högerhypoteser.

Törnblom spiller i stället mycket krut på att måla upp en motsättning mellan fackföreningsrörelsens medlemmar och dem som är arbetslösa. Han påpekar också att arbetslivslagarna från 70-talet inte är en del av den svenska modellen.
I det sistnämnda har han delvis rätt. Staten gick in och stiftade lagar på områden som enligt svensk modell traditionellt hör till parternas förhandlingsområde.
Men under mer än tre decennier har dessa lagar slipats av och modifierats av praxis och förhandlingstillägg så att dess tillämpning i dag är lika mycket förhandlingsresultat som lag. Dessutom har borgerliga regeringar redan monterat ner en del lagliga rättigheter för löntagarna
Törnblom borde redovisa på vilket sätt ett lustmord på ett antal arbetsmarknadslagar kan öka sysselsättningen.
Han borde samtidigt redovisa vilka konsekvenser ett sådant mord skulle ha för löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden.