Demokratins former II

Den kvinnliga rösträtten infördes för exakt hundra år sedan.

Det var ett viktigt steg i demokratins utveckling. Många menar att demokratin därför firar hundraårsjubileum i år.
Men demokrati är betydligt äldre än så och mer sammansatt än rösträtt.

Hundraåringen tycks fungera kryckigt.
Många partier käbblar med varandra utan att något blir gjort.

Politikerna står handfallna inför en stundande miljökatastrof, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, söndervittrande välfärd och annat elände.
Men det är inte demokratins fel.

Alla övriga styrelseformer - oligarki, plutokrati, timokrati, diktatur, teokrati, meritokrati – är inga alternativ till demokratin. Alla länder har problem oavsett styrelseform.
Erfarenheterna har ändå lärt oss att demokratin är den samhällstyrning som har minst nackdelar och mest fördelar. Men, som sagt, demokratin är inte utan problem.

Vid plötsliga katastrofer, och i dåliga tider, är det viktigt att de styrande kan handla snabbt och resolut.
Att, då många olika intressen ska komma till tals och många ska säga sin mening och man måste utreda och diskutera, ta hänsyn till andra och kohandla för att komma fram till vad som behöver göras, tar tid. Besluten kan komma för sent.
Och om besluten blivit en kompromisslösning kanske det inte är det bästa när konkreta åtgärder behövs.

I antikens Grekland och Rom löste man problemet genom att utse en betrodd ledare som, för en begränsad tid av högst ett halvår, fick uppdraget att styra. Han kallades för diktator.

Ett exempel är den antike greken Solon (ca 640 - 558 f.Kr.) som för året 594 f.kr. fick oinskränkt fullmakt att nyordna hela statsskicket och rädda stadsstaten Atén som på grund av konflikter mellan över och underklass drabbats av ekonomisk stagnation. 
Det första Solon gjorde var att påbjuda frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri och att slopa alla skulder på jordegendom.
Överklassen motsatte sig åtgärderna och Solon avgick efter mandatperioden och lämnade Aten.

Demokrati är det styrelseskick som de flesta av världens länder uppger sig ha. Men demokrati betyder inte detsamma i Kina som det gör i Sverige. Kommunistiska enpartistater har kallat sitt styrelseskick för folkdemokratier och ansett den överlägsen den liberala demokrati som vi till exempel har i Sverige.
Den kommunistiska uppfattningen är att vår demokrati är skenbar så länge som medborgarna saknar fullständig ekonomisk demokrati. Folket saknar inflytande över näringslivet, arbetet och produktionen. Demokratin når inte in innanför företagens väggar. Där bestämmer kapitalet. På arbetsplatsen har löntagaren bara att lyda order uppifrån.
I Kina har ett enda parti, Kommunistpartiet, därför makten. Inga andra partier får förekomma. Kommunistpartiet är hela folkets röst så varför ska det finnas fler?

I våra liberala demokratier är valsystemen litet olika.

1.  I Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien tillämpas majoritetsval.
En valkrets motsvarar ett mandat vilket innebär att den kandidat som får över hälften av rösterna företräder valkretsen. Systemet gynnar större partier och ger det segrande partiet större makt än med proportionella val. Systemet leder till tvåpartisystem.

2. Proportionella val tillämpas ibland annat de nordeuropeiska länderna.
Ett proportionellt valsystem vid val till en politisk församling innebär att fördelningen av mandat sker i proportion till respektive partis andel av rösterna.
Ett problem med det är att antal partier kan blir så många att de blockerar varandra. Därför finns en småpartispärr. I Sverige ligger den på fyra procent. För att komma i fråga i riksdagen måste partiet alltså få mer än fyra procent av rösterna.

Valsystemen tillämpas på olika sätt och i till exempel Italien, Nya Zeeland och Japan används blandade system.

Liberal demokrati bygger på
Grundlagar som garanterar att makten är delad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Riksdagen stiftar lagar, domstolarna dömer och myndigheten verkställer domen.
I en liberal demokrati ska också finnas garantier för
* Föreningsfrihet (frihet för det civila samhället) Rätten att bilda fackföreningar och politiska partier.
* Yttranderätt, rätt för var och en att utrycka sin mening.
* Tryckfrihet, mediefrihet
* Näringsfrihet, rätt att starta och driva företag
* Medborgerlig rösträtt. Varje medborgare ska ha rätt att rösta på politiska partier. Alla väljare har en röst var.
* Egendomsrätt. Alla ska ha rätt till enskild egendom.
* Offentlig och öppen myndighetsutövning. Medborgaren ska ha rätt och möjlighet att granska myndigheter. Offentlighetsprincipen.
* Möjligheter för den enskilde till rättslig prövning vid tvister.

Viktiga för demokratin är att medborgarna är fria från fattigdom, känner jämlikhet och förtroende gentemot andra och har en god allmänbildning.
Till det sist nämnda hör bland annat att kunna motivera sina ståndpunkter och argumentera för dem och inte bara kasta ur sig ett påstående eller en åsikt.
Dit hör också att kunna belägga påståenden genom källhänvisning och med hjälp av fakta.

Nackdelar i liberala demokratier
Många medborgare har inte tid, förmåga, intresse eller lust att sätta sig in i politiska frågor.
Men de har ändå rätt att välja. Det gäller såväl den fullständigt okunnige som den som är väl insatt i politik, samhällsekonomi och sociala förhållanden. Dum eller klok, bägge har var sin röst.

De politiska partierna måste ha politisk makt för att kunna genomföra sina program.
Därför ägnar de sig åt att fiska röster. Ju fler röster dess större makt och ju större möjlighet att få igenom sin politik.
Särskilt där valsättet är proportionellt leder detta till oheliga allianser, kohandel och kompromisser mellan olika partier. Ett parti kan inte ensamt få majoritet utan kan gå ihop med andra i en allians eller koalition.
 Allt för att säkra makten. Det innebär att alla partier i alliansen måste kompromissa och hitta en gemensam nämnare.  Risken är att de olika partiernas program suddas ut och politiken blir otydlig.

Men demokratin handlar inte bara om det politiska livet.
Det civila samhället, som inte direkt är styrd av politiken, är en viktig del av demokratin. Att till exempel fackföreningar, näringslivet, samtalstonen på sociala media och medborgarnas vardagsliv fungerar i frihet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Valsystem och representationseffekter En jämförande studie av 25 länder. SOU 2007:40

Sveriges riksdag firar demokratin 

 

 

Diktaturen i Kina opererar bort demokratin i Hongkong

I morse rapporterade Sveriges Radios kinakorrespondent, Björn Djurberg, från Hongkong.

Han berättade om att den fackliga organisationen i Hongkong, Lärarförbundet, som organiserar nära 100 000 medlemmar i Hongkong, inte längre erkänns som en förhandlingspart av motparten Utbildningsbyrån i Hongkong.

Det skedde sedan partitrogna media i Fastlandskina, bland andra Folkets dagblad, kallat förbundet för ”En giftig tumör som måste utrotas.”
Diktaturen i Kina opererar bit för bit bort demokratin i Hongkong.

I Hongkong har de stora massprotesterna för demokrati tystats, oppositionen har gripits eller lämnat landet, och i måndags greps även artisten och aktivisten Anthony Wong Yiu-ming.

Nu går regimen alltså till angrepp mot Lärarförbundet som de betraktar som demokratirörelsens sista fäste.

De fria fackliga organisationerna i Hongkong är pressade och har ett svagt handlingsutrymme. Så länge fackföreningsrörelsen håller sig till snävt fackliga frågor accepteras de någorlunda av det politiska styret, men så snart fackföreningsrörelsen uppfattas som en självständig opposition riskerar verksamheten att strypas av regimen i Peking. Särskilt känsligt är när fackföreningsrörelsen i Hongkong kritiserar bristen på fackliga rättigheter i övriga Kina. 

Bakgrunden är att den Nationella folkkongressen i Kina, under sommaren 2020, röstade igenom en ny säkerhetslag för Hongkong. Lagen har därefter signerats av den kinesiska presidenten Xi Jinping. Lagen innebär att personer som sprider information som ger stöd för att Hongkong bör vara självständigt kan gripas och åtalas. Bara timmar efter att lagen trädde i kraft den 1 juli 2020 skedde ett första gripande. Enligt polisen hade mannen som greps hållit upp en flagga med texten ”självständighet för Hongkong”. Därefter har arresteringarna fortsatt.
Ledarna inom Hongkongs fackliga rörelser är oroliga för att lagen ska användas för att slå ner deras verksamhet, i synnerhet när fackligt aktiva deltar i den bredare demokratirörelsen. Kombinationen av covid-19 och den nya repressiva lagstiftningen har slagit hårt mot demokratirörelsen. Trots det fortsätter protesterna och missnöjet jäser under ytan. Det politiska läget är explosivt. Den oberoende fackliga rörelsen HKCTU (Hongkong Confederation of Trade Unions) har formellt inte deltagit i några protester, men det är välkänt att många av aktivisterna i demokratirörelsen är medlemmar i den fackliga organisationen.

Den moderna historien visar, utan undantag, att diktaturer alltid inleds med att fackföreningsrörelsen tystas.

SR P1morgon klockan 6.00 21-08-05  
Folkets Dagblad 

Arbetsgivare eller arbetsköpare

I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.

I nummer 7, 1974 av tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt att ta ledigt för studier.

Men det värsta var att jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk. Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager inte arbete, han säljer sin arbetskraft.

Som om detta inte var nog redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna försökt göra intrång.

Arbetsgivaren stämde mig och ”Stockholms Byggarbetare”.

I artikeln hade jag varken nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)

I det sammanhanget fick jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten. Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller mindre sparken.

Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.

Wikipedia om arbetsgivare

Nu djävlar får det vara nog!

Jag har tillhört olika fackförbund i femtio år, har varit facklig funktionär och aktivist, och har även som egen företagare och som pensionär varit arbetarrörelsen trogen. 

Drev en tid, ideellt, Internetplatsen ”Fackliga InternetJournalen” trots att LO-eliten motarbetade  den och förbunden i bästa fall nonchalerade initiativet. Under några år var jag svensk redaktör för LabourStart.  Även detta utan ersättning och utan uppskattning från fackliga ledare.
Har skrivit flera böcker för den fackliga verksamheten.

Men skandalerna inom Kommunals ledning får mig att tvivla – inte på arbetarrörelsen som idé – men på förbundens hierarkiska organisation och ombudsmannasystemet.

Något måste göras, snabbt och genomgripande. Det krävs en ordentlig och djupgående räfst.

1.       Alla ansvariga för att ett fackförbund driver företag och ordnar dyra spritfester bör avgå, på stört, utan några avgångsvederlag. Och om det inte går att gå runt funktionärsavtalen bör de ansvariga tvingas betala tillbaka medlemmarnas pengar med sina avgångsvederlag.

2.       Alla fackförbund inom LO och TCO bör ta kraftigt avstånd från händelserna i Kommunals ledning och fördöma dem.

3.       Journalister på samtliga fackförbundstidningar bör frigöras för att tillsammans granska samtliga LO-förbund i syfte att avslöja liknande tendenser inom den fackliga rörelsen.

4.       Inför varje förbundskongress bör samtliga kongressledamöter diskutera på vilket sätt den här typen av missförhållanden kan undvikas.

Aftonbladets artiklar om Kommunals skandalösa ledning:
AB-artikel 1 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070298.ab

AB-artikel 2 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070892.ab

AB-artikel 3 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070879.ab

AB-artikel 4 http://www.aftonbladet.se/nyheter/granskning/article22070888.ab

AB Nyheter http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22085358.ab            

SvD Näringsliv http://www.svd.se/kommunal-gor-miljonforluster-pa-lyxig-krogverksamhet

En förlegad syn på kollektivavtal

Kommer de inte från Svenskt Näringsliv så är de från Företagarna, SvD:s ledarskribenter.

Nu är det Siri Steijer som i dagens ledare ”En förlegadsvensk modell” vill skrota den svenska arbetsmarknadsmodellen och kollektivavtalen. Vilket inte är förvånande med den bakgrunden.

Inte mycket fakta presenteras.
Steijer framställer facken som stela och konservativa som utvecklingen rinner förbi. Kollektivavtalen innehåller rigida regler. Hindrar utvecklingen. Facken försöker förmå lagstiftarna att ge dem större makt.
Stämpelklockan är förlegad, (det är inte facket som velat ha stämpelklocka, min anmärkning)

”Den svartvita bilden av bruksherre och arbetare stämmer inte längre.
Dagens kunskapsintensiva tjänsteföretag har anställda som också ofta är delägare. Dessutom är de nya arbetstagarna ofta småföretagare som säljer sina tjänster till företag som Uber. Många som på grund av för höga trösklar in på arbetsmarknaden inte får en anställning, startar också företag. Det nya ”utsatta” är alltså till stor del småföretagare, så för dem borde facken ivrigt kämpa. För deras rätt att få ta del av förmånerna i socialförsäkringssystemet, men också för deras rätt att få en kollektivavtalad minimilön i sin verksamhet.”

Typiskt är att Steijer inte berättar om vad hon vill ersätta ”den svenska modellen” med.

Vad jag förstår är alternativet till kollektivavtal att varje anställd förhandlar fram ett enskilt avtal med sin arbetsgivare. Som det var på 1800-talet.
Det innebär en enorm maktförskjutning i förhandlingssituationen där arbetsgivaren, som ju har makt att anställa eller inte anställa, har ett stort övertag över den arbetssökande. Arbetsgivaren kan därigenom dirigera villkoren.
Vid arbetslöshet kan lönedumping uppstå där den anställde som begär billigaste ersättning för sin arbetskraft blir anställd.

Lönenivåerna sjunker.

Risken är att staten måste gå in och reglera lönerna nedåt med s.k. lägstalöner.

Det är sant att facket har större makt med kollektivaval än utan. Om man skulle slopa kollektivavtalen till förmån för individuella avtal skulle färre löntagare ansluta sig till facket. Facket skulle försvagas.

Det är naturligtvis vad de extrema ledarskribenterna på SvD som kommer från arbetsgivarorganisationerna vill.

Men frågan är om arbetsgivarna själva är så trakterade av att slopa kollektivavtalen.

”För arbetsgivare kan kollektivavtal vara attraktiva genom att de innefattar fredsplikt, det vill säga att när ett avtal har slutits kan arbetsgivaren räkna med att slippa strejker så länge avtalet gäller. Arbetsgivaren kan också få rabatter på till exempel försäkringspremier för de anställda. Samtidigt kan kollektivavtalets villkor vara till nackdel för arbetsgivaren om denne skulle ha kunnat anställa samma personal till lägre lön eller andra villkor. Å andra sidan motverkar en hög kollektivavtalstäckning att låga löner blir ett medel i konkurrensen arbetsgivarna emellan. Under början av 1900-talet var det ett viktigt motiv till att de svenska arbetsgivarnas organisationer gick in för riksomfattande branschavtal.”

Detta, och mycket annat om kollektivavtal, kan man läsa i en avhandling av professor Anders Kjellberg vid Sociologiska institutionenvid Lunds universitet. ”Kollektivavtalens täckningsgrad samtorganisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund. ”

Arbetslösheten är inte lägre i länder som inte har kollektivavtal. Däremot är strejker vanligare i länder där facket är svagt. Utan kollektivavtal och fackliga organisationer som är jämnstarka med arbetsgivarna skulle oron på arbetsmarknaden öka.

Kollektivavtal garanterar arbetsfred och befordrar rörligheten genom att minska transaktionskostnaderna vid byte av anställning. Kollektivavtalen har en stabiliserande effekt på arbetsmarknaden.

”Den homogenitet för lönebildningen som blir följden av en utbredd kollektivavtalsreglering anses befordra tillväxten genom att driva på strukturomvandlingen och produktionsfaktorernas successiva överföring till sektorer med högre förädlingsvärden.” skriver Kjellberg.

Några fakta ur avhandlingen:

Kollektivavtalens täckningsgrad är 89 procent av alla löntagare
Antal löntagare med kollektivavtal i privat sektor och i hela ekonomin vid slutet av 2013 var 2.345.900. Andel utan kollektivavtal var 17,1%

Andel småföretag (1-49 anställda) med kollektivavtal i olika storleksklasser 2010, var utan avtal 115.000 och med avtal 83.000.

Andel arbetare och tjänstemän i Sverige som täcks av kollektivavtal 2013 var 96 procent arbetare och 85 procent tjänstemän

Professor Anders Kjellbergs webbplats

SvD:s ledarskribent: ”Ställ individen mot kollektiven!”

Ledarskribenten på SvD, Nils-Erik Sandberg, tar i dag sats i Regeringsformen 1:1 och 1:4 då han pläderar för att 

”varje individ ska få komma överens med ett företag om lön, oavsett vilka kollektivavtal företaget har ingått med facket.”

Sandberg gillar alltså inte kollektivavtal.

Han önskar att varje löntagarindivid, var för sig, ska ställas mot kollektivet ”företaget”.

Företaget är ju ett kollektiv som består av styrelse och aktieägare. Om man som ledarskribenten vill hävda individens rätt att skriva avtal borde väl, i konsekvensens namn, också företaget avkollektiviseras och VD personligen, eller varje aktieägare, skriva avtal med företagets anställda?

Grundlagen som Sandbergs hänvisar till lyder ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket – Den offentliga makten utövas under lagarna ” och 1 kap 4 §: ”Riksdagen är folkets främsta företrädare.”

Nå, men vad är ”folket” eller ”riksdagen” om inte kollektiv? De av kollektivet riksdagen stiftade lagarna är nationella kollektivavtal, även kallade samhällskontrakt.

Sandberg tycker sig ha funnit en konflikt mellan Regeringsformen 1:1 och 1:4 och Rättighetskapitlet i regeringsformen 2:17. I den sist nämnda står: ”Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om ej annat följer av lag eller avtal.”

Men bägge grundlagarna värnar demokratin.
Förenings- och strejkrätten är demokratiska rättigheter.

Tiggare, horor och papperslösa, organisera er!

 Han är rolig, han professorn.
När han inte gillar utformningen av sexköpslagen så gör han en retorisk krumelur med ett förslag om att förbjuda folk att ge pengar till tiggare. 

”En möjlighet som inte prövats men som vore värd att diskuteras vore att införa ett förbud inte mot gatutiggeri men mot att ge pengar till den som tigger på gator och torg. Här finns vad jag kan se en klar parallell till förbudet mot köp av sexuella tjänster där vi valt att inte bestraffa de som säljer sexuella tjänster utan bara de som betalar för detta. Skälet är att man har bestämt att den som köper sexuella tjänster för sin egen behovs-tillfredsställelse utnyttjar en annan människas utsatta sociala situation och därmed förnedrar de prostituerade. Vidare har man ansett att prostitution leder till många former av sociala problem och ofta till utslagning av den prostituerade samt att denna verksamhet vidmakthåller en ojämlik maktordning. På samma sätt kan man se på den som ger allmosor till gatutiggare, det vill säga som en person som bidrar till en annan människas sociala underordning och förnedring för att tillfredsställa något slags behov av att känna sig rättfärdig. Förbudet mot tillfälliga köp av sexuella tjänster motiveras också av att prostitution ofta är en grogrund för organiserad brottslighet och människohandel, vilket är problem som också ofta nämns i samband med det ökande gatutiggeriet.” skriver professor Bo Rothstein i en debattartikel i dagens DN.

Med sitt förslag vill professorn, med ett retoriskt grepp, peka på sexköpslagens paradox.

Det finns fler.

Tiggeri och prostitution betraktas i Sverige som smutsiga arbeten, men de är inte förbjudna. Däremot är det, enligt svensk lag, olagligt att köpa sex.
Men vad skiljer t.ex. papperslösas situation på arbetsmarknaden från tiggarens och horans?  

De papperslösa är olagliga eftersom de saknar tillstånd att vistas i Sverige. Och från och med den 1 augusti i år kan arbetsgivare (d.v.s. arbetsköpare) som anställer papperslösa straffas för detta. 

Fullt lagligt är det emellertid att sälja och köpa arbetskraft. Bägge delarna betraktas t.o.m. som högst hedervärda.
Arbetsköpare (kallad arbetsgivare) utnyttjar löntagarens situation eftersom alternativet för den senare är att bli arbetslös och därmed utan inkomst.  Den enskilde arbetsköparen (arbetsgivaren) skulle därför, så länge det finns överskott på löntagare, kunna diktera villkoren i ett avtal mellan honom och löntagaren.
Så skedde också i industrialismens barndom. 

Men i Sverige har vi numera en över hundraårig demokratisk tradition med organisationsrätt, arbetsmarknadslagar, socialförsäkringar och fackliga organisationer som balanserar arbetsgivarnas makt.
Kollektivavtalen är resultat av denna demokratiska tradition.

Kanske skulle därför tiggare, horor och papperslösa organisera sig i ”fackliga” sammanslutningar för att kräva sin rätt?

När det gäller definitionen av det ena och det andra kan man kanske tänka på vad den konservative franske författaren till ”Arbetarklassens historia” , A. Granier de Cassagnac skrev 1838:

”Vi ser att proletariatet innefattar 1. arbetare, 2. tiggare, 3. tjuvar och 4. de allmänna kvinnorna.
En arbetare är en proletär som arbetar och förtjänar en dagspenning, varav han lever.
En tiggare är en proletär som inte vill eller inte kan arbeta och som tigger för att kunna leva.
En tjuv är en proletär som varken vill tigga eller arbeta och som stjäl för att kunna leva.
En allmän kvinna är en proletär som varken vill arbeta, tigga eller stjäla och som bjuder ut sin kropp för att kunna leva.”

DN

 

Fula fria företagare finns

SR, P1-morgon, rapporterar i dag om en svensk företagare som misstänks för att systematiskt ha lurat lettiska arbetare att jobba gratis på byggen och bondgårdar i Sverige. Mannen har rekryterat arbetarna via sitt bemanningsföretag i Riga och sen hyrt ut dom till svenska småföretagare.
Erik Leijonmarck, projektledare vid Institutet för säkerhets och utvecklingspolitik (ISDP) har skrivit en rapport om hur lettisk och estnisk arbetskraft utnyttjas i Sverige.

I söndags rapporterade SR:s Kaliber om slavlika förhållanden på billiga biltvättar.
Kaliber avslöjade hur asylsökande och papperslösa utnyttjas som billig arbetskraft och människohandel. Samtidigt ger Arbetsförmedlingen stöd till de illegala verksamheterna

Varje år lockas tusentals thailändska bärplockare till Sverige med löften om att tjäna ihop så mycket som en thailändsk årslön. Villkoren i Sverige har dock varit betydligt tuffare och många har åkt hem med skulder.
I augusti rapporterade DN om att en man och en kvinna i Hälsingland som anlitat bärplockare häktats av Hudiksvalls tingsrätt, misstänkta för människohandel.
De även DN


SR P1 Tendens har i veckan rapporterat om ”Fruimport” till Sverige.
Utländska kvinnor från fattigare länder, som Ukraina, Filippinerna, Thailand, lockas till Sverige med löfte om äktenskap och en ljus framtid. Kontakterna sker ofta via annonser på nätet.
Om relationen i Sverige tar slut inom två år är hon tvungen att återvända till ursprungslandet.
Mannen som lurar hit kvinnorna har fullständig makt och kan när som helst ringa till Migrationsverket och säga att förhållandet är slut och att han inte tar ansvar för henne längre.
I flera fall visar det sig att en del män satt detta i system. Det finns exempel på män som är uppe 5-10 "importerade" kvinnor för att få billiga hushållsnära tjänster utförda.

Naturligtvis är detta små undantag på vår svenska tämligen välbalanserade arbetsmarknad. De fula fiskarna agerar i arbetsmarknadens yttersta utmarker.
Men tendensen att sko sig på andras arbete tycks vara en del av den mänskliga naturen. Historien om slaveriet, träldomen och livegenskapen samt utnyttjande av arbetare i länder där fria fackföreningar är förbjudna tycks bekräfta antagandet.

Kanske är det också bäst att, i dessa historierevisionismens dagar, tillägga att vi i Sverige idag har en balanserad arbetsmarknad inte tack vare Det Nya arbetarepartiets stolta historia. Högern har alltid varit arbetarrörelsens motpart.

Rättvisa löner finns inte – bara rättvis lönekamp

Så långt vi kan se in i framtidens samhällen kommer rättvisa aldrig att uppnås.
Den rådande samhällsordningen bygger ju på viss orättvisa och några alternativa samhällsordningar finns inte.
Vi föds in i orättvisa eftersom somliga av oss föds i ett krigshärjat och utfattigt Somalia och andra i ett rikt och fredligt Sverige. Därmed inte sagt att orättvisa är acceptabelt.

Liberalerna anser att rättvisa är en fråga om att alla ska leva och verka under samma regler. Om bara reglerna är lika för alla så existerar rättvisa. Alla startar på samma linje oavsett handikap.
Här finns ett problem. Lagarna är ”rättvisa” då de förbjuder såväl den fattige som den rike att stjäla bröd och att sova under broarna, som nobelpristagaren Anatole France skrev.

Vänstern strävar efter att uppnå jämlikhet mellan människor och menar därför att ”rättvisa” är ett mått på hur pass jämlik relationerna mellan människor är. Ingen ska vara så mycket rikare eller fattigare än den andre. Om alla lever på samma standard är standarden ”rättvis”. Fattiga ska kompenseras och rika ska beskattas tills ”rättvisa” uppnås. Olika mållinjer och regler för de tävlande.
Även här finns ett problem förutom att den är en omöjlighet i ett kapitalistsiskt system. Fullständig jämlikhet riskerar att leda till nivellering.
En socialliberal tolkning av begreppet ”rättvisa” är att alla ska först ges så lika chans som möjligt, därefter kan ”rättvisa” regler gälla. Olika startlinjer alltså, men för övrigt samma regler.

Rättvisa löner kommer naturligtvis heller aldrig att uppnås i vår samhällsordning. En kinesisk arbetare tjänar kanske tiondelen av vad en svensk arbetare gör, en ordning som inte kan avtalas bort. Möjligen kan skillnaden så småningom försvinna genom den ekonomiska utvecklingen. Men då kommer förmodligen nya låglöneländer uppstå.
Lönerna, och därmed löneskillnaderna, bestäms av så många olika variabler att de inte går att reglera till fullständig rättvisa. Arbetsmarknaden- som t.ex. arbetslöshetsnivå påverkar liksom arbetets art, svårighetsgrad, hälsorisker, skattenivåer, geografiska förhållanden, utbildningsnivåer, bransch, varuprisnivåer, produktionsresultat, produktionsförhållanden, varumarknaden, traditioner, lagar, teknisk utvecklingsnivå, individuella egenskaper och förmågor och mycket annat.

I länder med ett något så när jämbördigt förhållande mellan arbetsgivare och löntagare vägs många av dessa faktorer in i förhandlingar mellan parterna.
I själva verket är dessa förhandlingar en kamp om produktionens överskott och hur den ska fördelas.
Motsättningen mellan löntagare och kapitalägare är lika självklar i vår kapitalistiska världsordning som ”orättvisorna”.

I länder där jämvikten mellan parterna är dålig till arbetsgivarnas fördel, (t.ex. USA) tvingas löntagarna att föra kampen genom strejker och andra mer miltanta metoder. De ”starka” arbetsgrupperna - t.ex. flygledare - kommer att uppnå större förmåner än de svaga, t.ex. städarbetarna.

Allmänt är det fackets uppgift att se till att löntagarna får ut en rimlig del av produktionsöverskottet.
Om facket därvid vill uppnå jämlika löner är det fackets demokratiska rätt att göra det.
Det är vad som kommer ut av avtalskampen som är ”rätt”. Några ”vetenskapliga” eller ”objektiva ”rättvisor” finns inte i sammanhanget.
Och det är, som bekant,inte den som ”har rätt” som alltid får rätt.

När den svenska fackföreningsrörerlsen jämför VD:arnas ersättningar med löntagarnas löner gör facket, enligt min mening, ett misstag. Storbolagens VD:ar är inte löntagare. Deras ersättningar är mer lika de privilegier som adeln på sin tid fick för att vara lojala med kungen. VD:arna är städslade av kapitalintressena och ska tillvarata dessas intressen.

SvD

Enfaldigt om facket i Expressen

Får en Sverigedemokrat vara med i facket? frågar Eric Erfors i dagens Expressen.
Och han svarar ja på sin egen fråga.
Frågan är dock inte så enkel och enfaldig som Erfors vill göra den till.

Fackföreningarna ska ”inte per automatik utesluta någon på grund av en viss partitillhörighet.” säger Erfors. Det leder till godtycke menar han.
Så långt har han rätt. Men vem, mer än Erfors, har påstått att problemet är lätt.
En uteslutning ur en ideell förening kräver att den uteslutne på ett tydligt sätt har motverkat föreningens syften. Det gäller ju de flesta organisationer, även företag.
Organisationen måste ju t.ex. ha rätt att försvara sig mot infiltrationsförsök.

Men sen kommer Erfors till sina huvudargument: ”Fackföreningarna har en särställning i svensk lagstiftning och helt andra befogenheter än en frimärksklubb - eller ett parti - som vill bli av med en bråkig medlem. -- Dessutom råder det i praktiken ett fackligt monopol i Sverige; det finns inga konkurrerande fack för utsparkade sverigedemokrater att gå med i.”

Jo det är skillnad mellan fackföreningsrörelsen och en frimärksklubb.
Fackföreningsrörelsen ska verka för löntagarnas gemensamma intressen. Det betyder att arbetet står i centrum för verksamheten. Arbetet och arbetets villkor är central för varje löntagare och för samhället i stort. Fackföreningsrörelsen är därmed knappast ett särintresse utan ett allmänt samhällsintresse.
I syfte att verka för löntagarnas intressen vill fackföreningsrörelsen verka för ekonomisk, social och kulturell demokrati. Ett viktigt mål är därvid solidaritet med löntagare i hela världen. Fackets mål är alltså politiskt.
Men fackföreningsrörelsen kan inte ställa upp i politiska val. Därför har man bildat Socialdemokratiska Arbetarepartiet som kan nå de politiska målen via det parlamentariska systemet. LO-facket och partiet är samma rörelse, arbetarrörelsen.

Främlingsfientlighet och nationalism hör inte hemma i arbetarrörelsen.
Det torde diskriminera en sverigedemokrat som öppet agiterar för sina politiska mål.
Sen är naturligtvis fortfarande frågan om huruvida passivt medlemskap i SD ska räcka för uteslutning. Men det torde varje lokal facklig organisation få bestämma om, oavsett vad Erfors tycker. Ett problem är ju bl.a. att varje medlem kan bli förtroendeman och då uppstår frågan om förtroendemannen med SD-sympatier kan verka för organisationens mål som är de motsatta. Eller ska medlemmar med SD-sympatier inte få bli fackliga förtroendemän?

Till sist: Om Erfors, eller sverigedemokrater, vill starta en skråorganisation som tar in medlemmar i antidemokratiska organisationer så kan de göra det.
Vad är det som hindrar?

PJ Anders Linder – kapitalets lille vapendragare

När det gäller maktförhållandena på arbetsplatsen finns det ingen neutralitet.
Visserligen har arbetsgivare och löntagare i många stycken gemensamma ekonomiska intressen men motsättningen mellan kapital och arbete är inbyggd i lönearbetssystemet.
De gemensamma intressena manifesteras i t.ex. då IF Metall går med på att sänka sin arbetstid för att rädda produktionen.
De motsatta intressena är synliga i vardagen då det handlar om löneförhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljön m.m. Historiskt sett har motsättningarna ständigt orsakat öppna konflikter. Ur motsättningarna har också fackföreningar och arbetsgivareföreningar vuxit fram.
Man kan alltså antingen ställa sig på arbetsgivarnas sida eller på löntagarnas.
Samhället –¬ staten – i en demokrati ¬bör genom lagstiftning försöka reglera motsättningarna.

Eftersom arbetsgivaren hade oinskränkt makt att leda och fördela arbetet, att avskeda efter eget gottfinnande stiftades lagar för att balansera det ensidiga maktförhållandet på arbetsplatsen. En sådan lag är föreningsrättslagen som innebar att arbetsgivaren inte kunde avskeda folk för att de var fackligt aktiva. En annan sådan lag är LAS som ger ramar för i vilken ordning avskedande bör ske. Arbetsgivaren ska inte kunna sparka folk som han inte gillar. Det måste finnas saklig grund för avskedandet. Lagen är dispositiv, d.v.s. den ger parterna på arbetsmarknaden och på arbetsplatserna vida ramar för hur lagen ska tillämpas.

SvD:s PJ Anders Linder menar att lagen bör vara detaljerad och statisk. Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin förstår bättre och anser att den även i fortsättningen ska vara dispositiv.

Liberalen Svante Nycander har skrivit ett par utmärkta böcker i ämnet. ”Makten över arbetsmarknaden”, SNS förlag 2002 och ”Kriget mot fackföreningarna”, SNS 1998.
I den sist nämnda pekar han på att USA har lagreglerat arbetsmarknaden och att lagarna ensidigt gynnar arbetgivarsidan.
Diktaturer försöker alltid skapa ”neutralitet” på arbetsmarknaden genom lagstiftning. Så gjorde Hitler och Mussolini genom att förbjuda fria fackföreningar och så är det i Kina.

Eftersom det i demokratier handlar om en maktkamp försöker parterna på arbetsmarknaden hela tiden skaffa sig fördelar. Det är naturligt.
PJ Anders Linder ställer sig därvid alltid på arbetsgivarnas sida. Det är också naturligt.

När idealiteten institutionaliseras

Här i Eskilstuna tågar arbetarrörelsens förstamajdemonstration från Fristadstorget till Parken Zoo där man samlas.
Detta faktum föranleder varje år ett antal skribenter att producera arga insändare med klagomål över att arbetarrörelsen lägger beslag på parken denna dag.
Skribenterna vet förmodligen inte att det var arbetarrörelsen som en gång, genom frivilligt och ideellt arbete, byggde parken som Folkets Park. Målet för förstamajtåget är alltså ganska naturligt, även om parken ändrat namn och i viss mån funktion.

Samma ohistoriska attityd har många medborgare till folkbiblioteken. Folkbiblioteken började byggas med frivilliga och ideella krafter inom bildningsrörelserna. ABF och nykterhetsrörelsen var de drivande. Syftet var att ge de mindre bemedlade möjlighet att läsa god litteratur. Så småningom kommunaliserades biblioteken och idag är de självklara samhällsinstitutioner som stat och kommun bestämmer över.

Arbetslöshetskassorna var från början de fackliga medlemmarnas solidariska bidrag till kamrater som tillfälligt saknade arbete. Arbetarna avstod från en del av lönen för att spara för att ha när de i framtiden blev arbetslösa.
Kassorna fick så småningom statligt stöd och blev därmed också beroende av statens krav och bestämmelser. Nu ska den borgerliga alliansen göra arbetslöshetskassan till en obligatorisk statlig försäkring. Sambandet med den fackliga solidariteten är helt bortopererad.

De som föds in i en tid då många ideella och kollektiva initiativ har förvandlats till statliga institutioner, och som inte har den historiska bakgrunden klar för sig, kan naturligtvis inte uppfatta själen och meningen med institutionen.
Och kanske har den t.o.m. förlorat sin själ genom omvandlingen från ideell rörelse till institution.

Förstamajfirandet kan av många uppfattas som en hundraårig ganska meningslös ritual. ”Upp trälar…”, …till kamp emot kvalen…” . …under skatter dignar ner…” låter ganska ihåligt i en nation som för det mesta regerats av socialdemokratin och där levnadsstandarden är bland den högsta i världen. Men om man har den historiska bakgrunden klar för sig blir det hela, åtminstone en smula, mer begriplig.
Förstamajfirandet, började faktiskt den 21 april 1856, då arbetarna i Australien organiserade en dags total arbetsnedläggelse som demonstration för åttatimmarsdagen. Från början var det tänkt som en engångsdemonstration men den blev en sådan succé att man beslöt att upprepa den varje år.
Tanken på en högtidsdag för alla arbetare spred sig från Australien till andra länder. De första som följde de australiensiska arbetarnas exempel var amerikanerna. År 1886 proklamerade de första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag. Den dagen lämnade 200 000 sitt arbete och krävde att åttatimmarsdagen skulle införas. Arbetarna på Mc Cormick-Harvester i Chicago samlades utanför fabriken. Strejken stoppades brutalt av polis och lejda bråkmakare. Utan förvarning sköt polisen mitt in i folkhopen. Flera dödades. Den 4 maj höll arbetarna ett möte vid nuvarande Haymarket Square. Det var först ett lugnt och fredligt möte tills någon kastade en bomb från ett fönster. Bomben dödade några poliser. Man lyckades aldrig få fast förövaren men de som arrangerat demonstrationen för åtta timmars arbetsdag – Spiess, Fischer, Parson och Engel – dömdes till döden och hängdes utan några bevis för att de anstiftat attentatet. Sju år efter avrättningen tillstod USA:s regeringsmyndigheter, att det förelegat ”ett juridiskt misstag”.
Efter 1886 hindrades arbetarna genom regeringens förföljelser från att upprepa manifestationen. Men år 1888 proklamerades ändå den första maj år 1890 till nästa högtidsdag.
På den internationella arbetarkongressen år 1889 beslöt man att i första hand kräva åtta timmars arbetsdag och beslöt att den första maj år 1890 skulle firas som allmän arbetarhelgdag. Det var emellertid aldrig tal om att man skulle upprepa demonstrationen under kommande år.
Men liksom tidigare blev firandet en sådan framgång att man beslöt att fortsätta varje år och påminna om dem som givit sitt liv för rörelsen.

Efter decennier av hård kamp från arbetarrörelser i hela världen tvingades International Labour Organisation, ILO, i slutet av oktober 1919, formulera ett konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. Men det var bara Brittiska Indien, Bulgarien, Tjeckoslovakien, Grekland och Rumänien som först undertecknade konventionen. Dessa länder – jämte Österrike, Italien, Polen, Spanien och Schweiz, USA, Kanada, Australien och Nya Zeeland – införde under det följande året åttatimmarsdag genom lag eller avtal. Finland hade infört 48 timmars arbetsvecka redan 1917. Först 1920 kom Sverige med.
I dag är även åttatimmarsdagen institutionaliserad och tagen för given.

Förstamajdemonstrationerna fortsätter dock. Minnet av att man firar arbetarrörelsens kamp och martyrer bleknar och försvinner. Demonstrationerna gäller dagspolitiska frågor och partipolitiska krav.
Eller som krönikören i SvD Lars Ryding skriver i dagens tidning:
”I dag har ingen politisk kraft i Sverige några som helst svårigheter att få tuta ut sitt budskap. Varför har vi då en särskild helgdag med mässingsorkestrar för en av dessa krafter?”
Jag tror att många, även socialdemokrater och fackligt aktiva, ställer sig samma fråga.
För många låter ”Upp trälar…” och …Upp till kamp emot kvalen…” ganska ihåligt.
Därför finns det skäl att påminna om att den kamp som arbetarna i vår rika del av världen förde för över hundra år sedan, alltjämt pågår. För t.ex. arbetare i Kina, Indonesien, Filippinerna, Pakistan, Indien och Saudi-Arabien är Internationalens text fortfarande aktuell och realistisk och åtta timmars arbetsdag ett hägrande mål.
Kanske borde vårt förstamajfirande i första hand gälla dessa arbetares befrielse.