Omöjligt att samtidigt vara partiledare (s) och svensk statsminister?

I en strid kan man satsa på anfall eller försvar.

När fienden uppenbarligen är starkare är det kanske mindre klokt att satsa på anfall.
Då gäller det i stället att försvara de positioner man vunnit. Kanske göra en och annan eftergift för att inte förlora allt.

Stefan Löfven var en god härförare under en tid då motståndaren var starkare.
Han lyckades splittra fiendelägret, Alliansen, och behålla viktiga positioner trots politikens kompakta lutzendimma, det vill säga det förvirrade parlamentariska läget.
Han försvarade viktiga värden mot populistiska attacker.  
Men han tvingades också till reträtter.
Tyvärr var hans eget läger splittrat. En del generaler ville satsa på anfall trots ett svårt underläge.
Nu har Löfven sagt att han vill avgå och lämna över ansvaret till en annan.

Man förstår varför.
Det måste nämligen vara en omöjlig uppgift att samtidigt vara socialdemokraternas ledare och svensk statsminister.
Som ledare för ett socialdemokratiskt parti bör han kämpa för underklassens intressen mot överklassens.
Som statsminister ska han ta hänsyn till alla medborgares intressen. Inte minst kapitalets eftersom vi lever i en kapitalistisk världsordning.

Det går inte ihop. Ingen kan lyckas med det. Ingen har lyckats med det.
Visst har Hjalmar Branting, P.A. Hansson, Tage Erlander samt i viss mån Olof Palme lyckats med balansgången men det var under mer gynnsamma förhållanden.
Har man bara 20 procent av väljarna bakom sig blir uppgiften absurd.

Kanske bör socialdemokraterna välja en ledare som sätter kampen för underklassen främst och lämna statsministerposten till moderater och sverigedemokrater?

För övrigt har Stefan Löfven, vid rodret för sverigeskutan, skickligt navigerat bland lömska skär och i stormig tid. Vem kunde ha klarat den uppgiften bättre?

Daniel Suhonen om Stefan Löfven:
I Aftonbladet. 

I Arbetet. 

SvD Ledare 21-08-23 

Mina egna kommentarer om Stefan Löfven:

Utse en interimsstyrelse, 2010,
Decemberöverenskommelsen, 2014 

Till regeringens försvar, 2020, 
Ingen får allt, alla får en del, 2020, 

Vad gör sossarna, vad gör regeringen?, 2020, 

Tack Lövfen, juni 2021, 

Vem eller vilka orsakade krisen? juni 2021, 

 

Visionärens våta dröm

Daniel Suhonen, brukar rapportera om hur de politiska vindarna blåser. Hans känslighet är därvid väl uppövad och han brukar rapportera om att det råder friska vänstervårvindar medan vi andra känner bitande kall högerkuling inpå bara kroppen.

Den här gången handlar det om att det blåser demokratisk socialism i Amerika. Sanders ligger ju tvåa efter Clinton.
Även i Grekland och Spanien våras det för vänstern, rapportrar Suhonen.
I en debattartikel i dagens DN uppmanar han socialdemokraterna att inte vara så skrajsna utan för en politik så att socialismen kan blomma även hos oss.
Upp till kamp sossar!

Ty, sedan kapitalismen misslyckats och krisat, och kommunismen inte längre är ett alternativ till demokratisk socialism, drömmer dagens unga vänsteraktivister om radikala välfärdsreformer, meddelar Suhonen.

Vad ska då socialdemokraterna göra enligt Suhonen? Jo:

1.       Fixa ekonomisk demokrati genom att staten på fredlig väg med hjälp av pensionskapitalet köper aktier och bolag för att styra och ”beskatta” marknaden. D.v.s. återuppta löntagarfonderna.

2.       Bekämpa ojämlikheten. ”Återinför fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och likställ arbets- och kapitalskatterna. Vi behöver också göra om och öka utbetalningarna i pensionssystemet.”

3.       Införa välfärdsstatens socialism. ”Välfärden bör också skötas utan inblandning från aktörer i den kapitalistiska sfären. Gärna valfrihet och mångfald, men utan kapitalistisk vinstlogik i mjuka välfärdsverksamheter som vård, skola omsorg.”

4.       Ge klimatfrågan kollektivt kapital. ”De flesta stora infrastrukturprojekt i modern tid har krävt att den offentliga sektorn är med och står för planering och finansiering. Klimatomställningen är den största utmaningen i vår tid och kommer kräva en större, inte en mindre stat och möjligheter till låneinvesteringar i keynesiansk anda.”

5.       ”Frihet och goda liv åt alla. --- ”Kanske ska vi äga robotarna gemensamt? Kan vi i samband med detta korta arbetstiden och frigöra tid för omsorg, bildning och familjeliv?”

 Lätt som en plätt! Det gäller bara för socialdemokratin att våga.

Det märkliga är att Suhonen som anser sig vara företrädare för vänstern tycks uppfatta kapitalismen som en ideologi, att han tycks bortse från kapitalets och världsekonomins globalisering och inte förstår demokratins begränsningar.
Om hans förslag ska kunna genomföras förutsätter det nämligen att kapitalet är nationellt, att det går att införa socialistiska öar i en kapitalistisk värld (alla tidigare försök har ju misslyckats, så det behövs en trovärdig förklaring till att det skulle lyckas denna gång) och att socialdemokratin har en stark parlamentarisk majoritet.
Suhonen har rätt i att vänstern och socialdemokratin behöver skapa en tydlig strategi för att utveckla ekonomisk, social och kulturell demokrati samt om hur arbetets och produktionens överskott ska kunna fördelas inom det rådande klassamhället.

Men det förutsätter en tydlig analys av kapitalismen.

Kom igen Suhonen, våga se kapitalismen!

Se även min blogg "Demokratins problem..."

Avsked till den förbannade socialdemokratin

I en artikel i Aftonbladet, den 27 januari, tar tidningens kulturredaktör Åsa Linderborg avsked av ”den förbannade socialdemokratin”.

Jag vet inte om hon är eller har varit medlem i partiet eller om hennes avsked bara gäller några hyllmeter böcker om socialdemokratin som hon slängt i en container. Men hon verkar i varje fall missnöjd.

Som en broder i arbetarrörelsen vill jag säga följande till kamrat Åsa:

Du har i sju år haft en av socialdemokratins viktigaste tribuner att agitera ifrån.
På det sättet har du varit en av socialdemokratins privilegierade.
Vad har du åstadkommit?
Har du lyckats vända folket i den politiska riktning du förespråkat?
Är det ett eget tillkortakommande som gnager dig?

Du har, liksom jag, kommit från vänster in i socialdemokratin. Vi har bägge arbetat med att skriva, även om det skett på mycket olika nivåer.
Där upphör också likheterna.

Du är akademiker, jag är f.d. arbetare och fackföreningsfunktionär.
Vi tillhör olika generationer.
Du föddes när jag, efter sex år, lämnade VPK för att gå in i socialdemokratin.
Du har sedan dess spelat i en högre politisk och journalistisk division än jag, som varit en medioker spelare i gärsgårdserien.

Nu tar du farväl. Socialdemokratin gick inte din väg.

Den gick inte min heller.
Jag tror att ingen sosse är nöjd med partiet i dag.

Politiken går liksom inte ut på att varje medlem ska vara nöjd.
Man får streta på, var och en för sig, utifrån sina egna förutsättningar för att nå ett skapligt resultat som understundom kan innebära det minst onda av flera dåliga alternativ.

Du är besviken på socialdemokratin för att partiet inte vunnit klasskampen.
Därför tar du farväl.

Problemet är att vi lever i en parlamentarisk demokrati. Det är väljarna som bestämmer den politiska inriktningen. Vi kan inte säga att väljarna är idioter. Vi kan inte säga att andra socialdemokrater är dumma. Vi kan inte ens påstå att våra politiska motståndare är korkade.

Vi stretar alla åt olika håll för olika intressen med kompassen inställd på en bättre värld.
Och det var varken bättre eller sämre förr.

Det är bara så mycket annat som förändrats sedan socialdemokratins glansdagar.
Självaste kapitalismen har förändrats utan att vänstern ens kommenterat det.
Den intellektuella vänster som du tillhör verkar dessvärre inte förstått vad kapitalismen är.
Insikten finns i stället hos Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga, men saknas i vänsterpressen.

Ni som kallar er vänster har inte begripit att klasskampen inte enbart kan föras på det politiska planet utan även måste föras på det ekonomiska och sociala planet.
Det verkar som om ni bortser från att politikens villkor bestäms av ekonomin.

Insikten om politikens villkor finns samlad inom socialdemokratin.
Inte så tjusigt eller otålig revolutionärt. Utan som vardagsslit i förhandlingar, kompromisser och tillfälliga förluster.

Jag önskar dig lycka till med revolutionen.
De revolutioner som hittills genomförts har dock inte varit så lyckade.

Själv harvar jag väl vidare för att, med små steg och utan hjälteambitioner, vara med om att förändra världen.
Det gäller att inte ge upp trots motgångar.

Decemberöverenskommelsen ett förhandlingsresultat

Decemberöverenskommelsen är en seger för Stefan Löfven och för Sverige. 

SD i riksdagen kan inte längre sabotera styrelsen av landet.

Vad man kan fundera över är de politiska kommentatorernas oförmåga att räkna med politikens logik.

Köksbordskommentatorernas privilegium är att inte behöva ta hänsyn till alla faktorer som politiker måste räkna med för att få igenom sina beslut: Politiskt och ekonomiskt motstånd, juridiska aspekter, konsekvensanalyser, taktiska manövrar m.m.

Det är lätt att sitta vid köksbordet och tycka utan att behöva räkna med att ta ansvar.

Det tråkiga är att sådana som man tror skulle ha kunskaper, författare, politiska journalister, professorer m.fl. borde kunna ge kunniga kommentarer-

Jag tänker på beskrivningarna av Löfven och hans påstådda brist på politiska erfarenheter och politisk förhandlingsoförmåga.

Bland dem som nedvärderade Löfvens förhandlingsskicklighet fanns inte oväntat SvD:s  politiska chefredaktören Tove Lifvendahl som skrev ”den politiska omogenhet som Löfven alltmer kommit att personifiera” .

Där fanns K.G. Bergström som i Expressen skrev:

”Men redan första dagen av kontakter och sonderingar med tänkbara koalitionspartner lyckades ”mästerförhandlaren” reta upp ett av sina stödpartier. En ”prestation ” som får en att undra om det kanske i politiken ställs andra krav på förhandlingsförmåga än på arbetsmarknaden.”

Lena Mellin i Aftonbladet skrev att Löfven misslyckats som förhandlare. Hon gjorde analysen att åtgärden med extra val bara var en stridsåtgärd i ett förhandlingsspel, på samma sätt som en facklig organisation går i strejk, men att de borgerliga inte skulle bry sig om detta och att nyvalet därför var oundvikligt.
Det kan vara helt rätt men Mellin drog andra slutsatser.

Statskunskapsprofessorn Leif Lewin skrev i en debattartikel i DN Att: ”Skillnaden mellan fackliga och politiska förhandlingar är himmelsvid. I fackliga förhandlingar har båda parter ett intresse av att komma överens. I politiska förhandlingar är i stället ofta målet att mejsla ut motsättningarna så tydligt som möjligt. Därför är Löfvens bakgrund en belastning”.

I det här fallet glömde professorn att räkna med att det faktiskt fanns gemensamma mål.

”Stefan Löfven tror inte på nyval, han tror på motåtgärder. Det agerande vi sett sedan SD offentliggjorde beslutet att fälla regeringens budget, är ett skolboksexempel på konfliktförhandling inom fackföreningsrörelsen. Men det fungerade inte i politiken”, skriver Catharina Lind, förhandlare ochföredragshållare.”

Naturligvis har Löfvens politiska motståndare haft intresse för att nedvärdera en av Löfvens starka sidor, förmågan att driva igenom förhandlingar mot slipade motparter.

Visst finns det skillnader mellan fackliga och politiska förhandlingar men att kunna spela sina kort på ett strategiskt sätt så att även motståndare kan kompromissa är en allmängiltig konst.

Decemberöverenskommelsen är resultatet av förhandlingar.
Som i alla förhandlingar ska alla parter hyllas för resultatet.

Men frågan är hur mycket Löfvens förhandlingsvana har lett fram till dagens uppgörelse.

Läshela överenskommelsen här 

Demagogisk Greider utan substans

I går publicerade Göran Greider en ledare i ETC ” Inga fler gemensamma luncher för S och LO!”. Han kommenterar en intervju med LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin i DN Ekonomi med rubriken ”LO svänger om vinster i välfärden”.

 

Läser man Greiders text okritiskt och utan eftertanke får man intrycket av att ledarna för S och LO konspirerar för att förråda LO-kongressens beslut och folkets sanna vilja att förbjuda vinster i vården.

Men man kan, även från vänster, kritiskt granska det känsloladdade ordflödet i Greiders ledare för att försöka hitta en substans.

Först yrar Greider om hur Thorwaldsson och Lövén smyger in på en lunchrestaurang i centrala Stockholm. Underförstått för att konspirera. Lägg märke till den exakta platsbestämningen! Det blir nästan trovärdigt då.

·         Det omtalade lunchmötet är en ren fantasi men kanske menat som ett skämt.

Att de bägge - den ene ordförande för den fackliga delen av arbetarrörelsen och den andra för den politiska delen av rörelsen - träffas för att diskutera är fullt naturligt. Något annat vore tjänstefel.

”2012 höll LO kongress och då tvingade ombuden fram ett beslut om att slåss för non-profitprincipen i välfärden.”

·         Vad stod det exakt i kongressbeslutet?  Greider refererar själv.

”Man föreslog ett slags samhällsföretag som bara tillåts göra en mycket liten vinst. Men det fanns i förslaget också kryphål för de kommuner som tänkt sig att fortsätta på privatiseringens väg. LO ställde sig inte i vägen för vinster i välfärden men bidrog i alla fall till att få igång en debatt.”

·        

    Vad är det då Greider är emot?

”LO vill nu att de så kallade parterna ska förhandla om vinstfrågan. Fackföreningsrörelsen ska alltså sätta sig ner med Vårdföretagarna – som lobbar för såväl riskkapitalister som småföretagare i vård och omsorgsbranschen – för att hitta en kompromiss.”

·        

    Om man nu ska lagstifta måste man väl få majoritet i den lagstiftande församlingen riksdagen för en lag. Då tvingas man att förhandla och kompromissa. Att LO diskuterar med sin motpart är rätt naturligt i en demokrati. Eller tänker sig Greider att ett vinstförbud ska genomföras diktatoriskt?
I så fall av vem och vilka?

·         Så börjar Greider yra igen.

”Jag kan se framför mig hur det lät i det dunkla hörnet på en okänd lunchrestaurang: Den svenska modellen, sa Löfven och lyste upp. Den svenska modellen, svarade Thorvaldsson och lyste upp.”

 
Och så refererar Greider en ”satiriskt lagd” LO medlem som skrivit på twitter.

·         Observera att detta enda twitterinlägg får Greider att komma med den helt halsbrytande slutsatsen: 

” Den så kallade svenska modellen inbegriper inte längre löntagarna och kanske inte ens medlemmarna i LO. Den där lilla tweeten berättar vältaligt om tillståndet i LO: den nya linjen når medlemmarna via Dagens Nyheter!
LO:s ledning har härmed sannolikt begått ett dramatiskt misstag. Ledningen ökar känslan hos medlemmarna av att LO lever i en osund symbios med det socialdemokratiska partiet och att man viker sig för Löfvens extremt undfallande linje i vinstfrågan. Var så säker: detta kommer att avmobilisera åtskilliga inom LO-kollektivet under kommande valrörelse samtidigt som välfärdskapitalet får litet nytt självförtroende efter ett hårt år.”

Den här typen av argumentation är inte retorik, det är demagogi.

Men man borde kunna kräva mer av en som anser sig själv, och dess värre av många andra, vara den auktoriserade talespersonen för vänstern och för den rena obefläckade socialdemokratin.

Vad menas med vänsterpolitik?

Inte heller Suhonens nya artikel (SvD 16 dec,) ”S har allt att förlora på sin nuvarandestrategi ”  skapar ljus över vad Suhonen egentligen vill.

 

Det är synd, eftersom partiets väg bör diskuteras och eftersom förslaget till partiprogram är fattigt, men de luddigheter som Suhonen presenterar kan inte ligga till grund för en diskussion eller en analys.

Han talar om vänsterpolitik, med vad menas med det, konkret?

Suhonen anser att socialdemokratin bör ta itu med arbetslösheten, fascismen och exploaterandet av främlingsrädsla och islamofobi. Han menar också att arbetarrörelsens främsta uppgift är:

” att hitta en politisk analys av varför främlingsfientlighet blir politisk hårdvaluta i kristider. Och framför allt presentera en politik som gör andra och mycket väsentligare saker till centrum i människors politiska diskussioner.”

För analysen av dagens politik ordinerar Suhonen några böcker av ChantalMouffe 

Klas Gustvsson och Colin Crouch

Colin Crouch skriver om att de stora folkrörelserna försvunnit som demokratins jordmån.

Det är bara att instämma.

Jag minns själv hur folkrörelserna och arbetarrörelsen genomsyrade samhället under socialdemokratins guldålder från efterkrigstiden tills inflationen och globaliseringen helt förändrade situationen på 70-talet.

Kring Barnhusgatan, Wallingatan, Drottninggatan och Norra Bantorget i Stockholm låg LO och Folkets Hus och flertalet fackförbund. Där låg Arbetarnes tryckeri som tryckte fackförbundens medlemstidningar. Rörelsen hade en rikstidning ”Morgontidningen” och det fanns också en kvällstidning, ”Aftontidningen”. De trycktes på det egna tidningstryckeriet Tidens tryckeri. Tidskriften ”Tiden” var rörelsens ideologiska forum sedan 1908. Arbetarrörelsens kulturorganisationer Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, Folkets Parker, Reso, Konstfrämjandet, Skådebanan, Brevskolan och Förenings Filmo, och företag som Fackföreningarnas byggnadsproduktion och Tidens förlag var mer eller mindre knutna till arbetarrörelsen.

Unga Örnar tog hand om barnen innan de gick in i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU.

A-bild var rörelsens bildbyrå och AB Klichéteknik tidningens och tryckeriets klichéanstalt.

I arbetarrörelsens periferi, men med starka band, fanns Konsum, och HSB. Den kulturella hegemonin var märkvärdigt stark även långt utanför rörelsen. Sveriges Radio, Folket i Bild, Rabén & Sjögrens förlag, Riksbyggen, OK, Bilägarnas inköpscentral, koloniträdgårdsrörelsen m.fl. genomsyrades av arbetarrörelsens ideal och personal.

Det fanns en enorm socialdemokratisk kreativitet och entreprenörsanda på nästa alla samhällets fronter. Den intensiva studie- och bildningsverksamheten upplyste om arbetarrörelsens ideal.
Det politiska livet dominerades av arbetarrörelsen politiska gren, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SAP, i nära allians med den andra halvan av rörelsen, fackförbunden inom LO.

Rörelsen var ett samhälle i samhället och befolkades av socialdemokrater och en och annan kommunist. Många föddes in i rörelsen, levde sitt liv där och gick till sista vilan med hjälp av rörelseföretaget Fonus.

Många av dem som var verksamma inom rörelsen kände varandra sedan ungdomsåren i SSU eller hade knutit kontakter med varandra i styrelser, på möten och kongresser.

Folk svetsades samman i det fackliga arbetet, möttes i partiföreningar och i ABF-cirklar.

Inte så få hade fått sin högre utbildning på Brunnsviks folkhögskola och Runöskolan. Nätverket var starkt och utbrett.

Allt detta har idag vittrat sönder.

Man kan visserligen klandra socialdemokratin för detta men de yttre ekonomiska villkoren har tvingat till ständiga reträtter.

Då folkrörelsebasen för socialdemokratin vittrat sönder försvagas och förändras inte bara socialdemokratin utan hela det politiska livet.

Det är alltså meningslöst att drömma sig tillbaka till en förlorad guldålder. Den lär inte återkomma.

Suhonen anser att partiet inte har några riktiga förslag om hur nya jobb kan skapas. Ingen kraftfull reformism som sparkar undan benen på intresset för invandringen.
Den sista meningen måste vara en felskrivning eller ett feltänk.
Som världen idag ser ut måste vi diskutera flyktingmottagningen och öka intresset för att hjälpa folk i nöd.
Det är för övrigt i SD:s medvetna retorik att använda begreppet ”invandrare” och inte prata om flyktingar.

Suhonen sammanfattar sin kritik:
”Varje dag kommer rapporter om ökade inkomstklyftor, bostadsbrist, arbetslöshet, människor som far illa, kommuner som inte klarar välfärden hela vägen ut, järnvägar som står still eller busslinjer som dras in. Och om fler flyktingar. Att inte ta en hård reformistisk konflikt om alla de viktiga uppgifter som politiker ska göra något åt men där handfallenhet och passivitet blivit norm när politiken dragit sig tillbaka, är ett oförlåtligt misstag. ”

Det är klart. Men frågan är ju hur.
Har Suhonen något förslag om hur dessa problem ska tacklas utöver skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och högre offentliga utgifter är det ju bra om han redovisar dessa.

Och om skattehöjningar, vinstförbud i välfärden och höge offentliga utgifter är vänsterpolitik är det synd om vänstern.
AB