På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997)