Demokratins former I

Politikerföraktet frodas.

Särskilt bland dem som inte vet så mycket om politikens förutsättningar.
De tror att det är politikerna som styr. Och de anser att politikerna inte lyssnar på vanligt folk utan helt styr åt helvete. Uppfattningar om att politikerna är dummare än vanligt folk, eller att de drivs av egenintresse eller struntar i medborgarnas åsikter är inte ovanliga.

Ta till exempel diskussionen om Cityomvandlingen på 70-talet som fortfarande pågår efter femtio år. Enligt dem som skäller på politikerna revs stan urskillningslöst och i raseri. Kulturminnen förstördes. Än i dag pekas Hjalmar Mehr (1910-1979) ut som ärkeskurk i sammanhanget.
Kritikerna förklarar för oss att husen i stället borde ha renoverats. Åtminstone kunde man ha behållit fasaderna intakta.

Att det blivit nödvändigt att bygga om de 300 år gamla Klarakvarteren i Stockholms bekymrar inte kritikerna. De skiter i vilka problem en sådan omvandling förde med sig. De vill inte förstå att det var nödvändigt att ge plats för biltrafiken, tunnelbana och köpcentra. Att dragningen av VVS-system, elektrifiering och teletrafik krävde åtgärder.  Att gatutrafiken kunde avlastas genom garagetunnlar och underjordiska lastplatser. Att bostadsstandarden behövde moderniseras.
Den enkla sanningen, att man måste knäcka ägg för att laga omelett, ingår inte deras medvetande.

En stad måste fungera för dem som vistas där, inte bara hysa vackra fasader.
Det blev nödvändigt att ta ett rejält tag med grävskopan för att klara denna omvandling.
Och det var helt enkelt billigare att riva och bygga nytt än att restaurera.

Om man måste bredda en gata, till exempel, blir man tvungen att riva en del av fastigheterna som kantar den gamla smala gatan. Rivning, åtminstone på ena sidan gatan, är enda lösningen.
En fasadrenovering, som kritikerna förespråkar, kräver att man måste behålla de gamla våningshöjderna som är anpassade till fasadens fönster.

 Men fastighetsägarna vill ha in så många betalningsstarka hyresgäster som möjligt i sitt nya hus. De vill därför ha fler våningar i sina fastigheter. Till så låg kostnad som möjligt. Kontor, lokaler, bostäder måste vara ändamålsenliga.
Ska man bygga en tunnelbana måste man gräva under staden och de gamla sextonhundratalsbyggnaderna. Grunderna i Klara stod på morän, husen stod på en grusås. Det gick helt enkelt inte att gräva för tunnelbanan under husen utan man blev tvungen att riva byggnaden och gräva sig ner och därefter bygga betongtunnlar.

Inte bara politiker var delaktiga i omvandlingen utan även stadsbyggnadskontorets tjänstemän, fastighetsägare, byggmästare och kreditinstitut. Och där fanns också önskemål från dem som ville ha lokaler i det nya city: affärsmän, försäkringsbolag, banker, företag.

Man kan inte bortse att det oftast är ekonomin som styr och inte estetiska betraktelser.
Vi kräver att det byggs så billigt som möjligt. Skatterna ska hållas nere.

Jag har inget emot vackra fasader, och anser inte att stan blev vackrare efter rivningarna, men vi vill bo så billigt och bra som möjligt. Vi vill kunna resa snabbt och bekvämt. Vi vill kunna handla varor så enkelt som möjligt.  Butiksägare vill att varuleveranser sker så smidigt som möjligt.
Fastighetsägarna vill tjäna så mycket pengar som möjligt på sina fastigheter. Kapitalägarna vill ha valuta på satsat kapital.

Det är sånt som styr. Inte politikernas vilja.
Frid över Hjalmar Mehrs minne.

 

Kungl. majts  'Byggnadsstadga för stad och landsbygd av den 20 november 1931

Arkitektupproret