Sossarnas själ IV (av IV). Politikens begränsningar

 Politiken har sina begränsningar. Politikerna kan inte bestämma allt.

För det första är det vårt valsystem, med proportionella val, som bestämmer handlingsutrymmet.
Partierna får mandat ungefär i förhållande till sin andel av rösterna. Det innebär att valets "vinnare" bara kan få en knapp majoritet eller inte får någon majoritet alls. Därmed uppstår minoritetsregeringar eller koalitionsregeringar.
Flera partier kan ju vara emot ett regeringsförslag än för.

Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien har ett annat valsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar. Det kan leda till att starka majoriteter bildas i det valda parlamentet och därmed starka regeringsunderlag. Vinnaren vinner allt. Även detta system har nackdelar.
Inget system är bättre än det andra.

Vårt demokratiska system begränsar alltså möjligheterna att ett regeringsparti genomför sin politik fullt ut.

Demokratin ska ge motsatta intressen möjlighet att göra sig gällande. Resultatet blir kompromisser, steg tillbaka, ofullständiga beslut.
Dessutom finns grundlagar, regler om lagbehandling, remisser och förhandlingsordningar vilket sinkar besluten.

För det andra, idag är finans-, penning-, kapital- och valutamarknaderna globala.
Investeringskapital glider runt på världens börser på jakt efter snabb profit utan att landa i den reala ekonomin. Uppblåsta fantasivärden skapa bubblor i stället för att verkligt kapital omsättas i arbete och produktion.
Fram till 1985 var finansmarknaden starkt reglerad. Regleringsåtgärderna användes som penningpolitiska instrument. Kreditreglering i form av räntereglering, lånetak och placeringsplikt samt kassakrav är exempel på detta. Numera är Riksbankens reporänta det penningpolitiska styrmedlet, medan regelverkets huvuduppgift är att främja stabiliteten och effektiviteten i det finansiella systemet.

1985 genomfördes de första avregleringarna på kredit- och valutamarknaderna.
Avregleringarna hade blivit nödvändiga för att anpassa den svenska finansmarknaden till de internationella marknaderna.
1990-1991 kom socialdemokraterna och folkpartiet överens en stor skatteomläggning.
Avregleringen av den finansiella sektorn har, tillsammans med skattereformen, utpekats som bidragande orsaker till den djupgående ekonomiska kris som drabbade Sverige när 1980-talets högkonjunktur gick in 1990-talets recession.

För det tredje har den svenska exporten som andel av BNP ökat kraftigt sedan 1970.
Sverige är i dag ett av världens mest exportberoende länder. Om man tog bort exporten skulle BNP falla med 50 procent. Detta gör Sverige mer känsligt än många andra länder för konjunktursvängningar i viktiga handelsländer.
Totalt uppgick den svenska varuexporten till 1 518 miljarder kronor år 2019. Norge, Tyskland, USA, Finland och Danmark var de länder som vi exporterade mest till.

För det fjärde kan inte ett enskilt demokratiskt land på egen hand börja beskatta det globala finanskapitalet, för att ta ett exempel.  Finanskapitalet rör sig över hela klotet och kan inte fångas i en nations lagstiftning.
Av samma skäl kan inte den enskilda äganderätten, kapitalägarnas rätt till vinster på satsat kapital och näringsfriheten lagstiftas bort eller naggas i kanten av en nationell regering - om nu någon skulle vilja det - utan negativa konsekvenser för nationen. Den enskilda äganderätten och näringsfriheten är förutsättning för att världens kapitalistiska ekonomi ska fungera. Varje angrepp på dessa slår tillbaka på politikerna eftersom de är fundamentala för den ekonomiska världsordningen.

Varje nationell regering är beroende av vad som händer i omvärlden.

Och världsekonomin förändras ständigt. De globala kapitalmarknaderna lever ett eget liv och påverkar olika länders ekonomier. Politikerna har bara att rätta sig efter förändringarna.
Företagen flyttar sin produktion till länder där arbetskaraftskostnaderna är billigast och skatterna låga. Valutan förändras och påverkar handeln som i sin tur påverkar produktionen.
Skatteflykt urholkar nationers skatteinkomster.

De internationella prisnivåerna på råvaror, till exempel olja, socker, sojabönor, aluminium, ris, vete, guld och silver, styr enskilda staters ekonomi.

Våra pensionspengar har placerats i globala fonder som ingen nationell regering har makt över.

Multinationella företag har, genom sin relativa ekonomiska styrka, stort inflytande över världsekonomin.

Ekonomiska kriser och pandemier uppstår som också som påverkar alla länders politik.
Välfärdsländer får finna sig i att det kommer flyktingar från fattiga och hemsökta länder.
Den internationella brottsligheten, med droghandel, skapar problem i enskilda länder.

Krig i omvärlden skapar oro, tvingar regeringar att satsa på militär upprustning och öka beredskapen.
Krigen och miljöproblem tvingar folk att fly till andra länder viket påverkar politiken i migrationsländerna.

Dessa begränsningar för de nationella politikerna tvingar politikerna att bygger överstatliga organ som EU, Världsbanken, FN m.fl.
FN hade bildats direkt efter krigsslutet 1945 liksom Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, två internationella organ i nära samarbete som verkar för en stabil världsekonomi, ökad världshandel och ekonomisk tillväxt i världens länder. Båda organisationerna har status som FN-organ.
Även dessa kräver begränsningar i de nationella politikernas handlingsutrymme.

För svensk del innebar efterkrigstiden 1945-1970  ett ekonomiskt och industriellt uppsving som kunde ge skatteinkomster för att bygga välfärden. Dels hade Sverige en ograverad industri gentemot omvärlden vars industrier låg i ruiner.
Dessutom hade Bretton Woods-systemet (1944-1971) gynnat frihandeln. Marschallplanen satte fart på de krigsdrabbade ländernas ekonomier.

Från och med 1950 började en rad europeiska länder samarbeta ekonomiskt och politiskt för att bevara freden. Detta skedde inom ramen för Europeiska kol- och stålunionen. De ursprungliga medlemsländerna var Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och dåvarande Västtyskland. I dag har EU 27 medlemsländer.

Efter 1970 kom flera bakslag för svensk exportindustri. Omvärldens produktionsapparat hade kommit i kapp och kunde konkurrera med den svenska. Det ledde till ett antal svenska kriser bland andra den svenska textilkrisen,  stålkrisen,  varvskrisen m.fl.

Textilkrisen började redan på 50-talet och var som mest akut från sent 1960-tal till sent 1970-tal och ledde sammantaget till att omkring 70 000 arbetstillfällen gick förlorade.

År 1977 övertogs Eriksbergsvarvet av det nybildade statliga Svenska Varv AB och inom ett par år övertogs de övriga svenska storvarven. Lindholmens varv och Eriksbergsvarvet i Göteborg lades ner ganska omgående, Öresundsvarvet lades ner 1982 och senare försvann också Uddevallavarvet och Götaverkens Arendalsvarv. En svensk storindustri gick i graven. Antalet anställda vid varven minskade med 10 000-tals löntagare.

Bakgrunden till stålkrisen berodde på att efterfrågan minskade och resulterade i överskott och därmed prisfall på stålprodukter. År 1978 bildades Svenskt Stål AB (SSAB) genom sammanslagning av Domnarvets järnverk (ägt av Stora Kopparberg), Oxelösunds järnverk (ägt av Gränges) och det statliga Norrbottens Järnverk (NJA) i Luleå. Stålverken i Oxelösund och Luleå koncentrerades till tillverkning av handelsstål medan Domnarvet inriktades på tunnplåt.

Oljekrisen med kraftigt ökade priser på olja kom 1973.
De forna så blomstande industristäderna och de gamla bruksorterna i landet förlorade sina mjölkkossor och blev i stället tvungna att ta itu med arbetslöshets- och andra sociala problem. Skatteintäkterna minskade medan utgifterna för sociala avgifter ökade. 

Allt detta skapade ett missnöje och en otrygghet hos medborgarna. Missnöjet gick ut över politikerna och de etablerade politiska partierna.

Den politiska stabiliteten var bruten.
Från 1971 har Sverige haft minoritetsregeringar. (Förutom de borgerliga trepartiregeringarna under Thorbjörn Fälldin 1976–1978 och 1979–1981 samt den borgerliga fyrpartiregeringen under Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen 2006–2010.)

Valutakrisen inträffade hösten 1992, Då havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. För att försvara kronkursen höjdes marginalräntan under mycket kort tid, mellan 16 september och 21 september, till 500 procent. 

Tekniken förändrade politikens förutsättningar. Dataindustrins utveckling har förändrat mycket av politikens och produktionens förutsättningar.

Med världens ekonomiska globalisering styrs de nationella ekonomierna av andra intressen och aktörer än av de inhemska politikerna. Dessa får allt mindre att bestämma om och får alltmer jobba med att rätta sig efter marknaderna och kapitalets rörelser.

De etablerade politikernas oförmåga att leva upp till väljaras förväntningar skapar grogrund för alternativpartier vilket ytterligare splittrar den politiska kartan.

Min slutsats är att Socialdemokratin har en uppgift, och en skyldighet, att vara det samlande socialliberala partiet i svensk politik.
Syftet är att hindra en brun/blå konservatism och en tokliberal libertarianism att få regeringsmakten.

 Mina tidigare inlägg i ämnet

I. Det samarbetande partiet.
II. Det socialliberala partiet 
III. Blockförskjutningar 

Sossar som inte delar min verklighetsbeskrivning:

Reformisterna 

Göran Greider DalaDemokraten 12 sep 2018,: Du, som är socialdemokrat! Tio teser för nuet och framtiden.
Göran Greider Dala Demokraten 25 maj 2020, När ki(s)tan sänks ner. Socialdemokratin måste våga säga nej till en nyliberal LAS-utredning.
Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen. Vill socialdemokratin någonting alls numera? Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006

 

 

 

 

Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Sossarnas själ II (av IV). Det socialliberala partiet

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (SAP), Socialdemokraterna (S), är ena delen av Arbetarrörelsen.  Den andra delen är Landsorganisationen, LO.

Fackföreningarna behövde ett politiskt parti för att kunna hävda sina politiska intressen.
Det var fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper som, 1889, bildade partiet. Nio år senare, 1898, bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO).

Den unga svenska arbetarrörelsen enades kring tre huvudfrågor: allmän och lika rösträtt, åtta timmars arbetsdag och kamp för föreningsrätten.

I kamp mot högern, men i samarbete med liberalerna, kunde socialdemokratin så småningom genomföra alla tre reformerna.

Inget politiskt parti är statiskt. Partierna förändras. Partierna är inte heller en homogen massa ideologiskt liktänkande. Där finns olika schatteringar av åsikter inom alla partier.

Socialdemokratins ledning, medlemskår och väljare har rymt, och rymmer fortfarande, marxister, utopiska socialister, socialliberaler, miljöaktivister, statssocialister, planhushållare, allmänna humanister, entreprenörer och byråkrater.

Partiets kärna är samlad kring partiprogrammet. Det är partiledningen, kongressen och de cirka 90 000 aktiva medlemmarna i partiföreningarna. Som en del av arbetarrörelsen utövar också fackföreningsrörelsen inflytande på partiet. Och tvärt om.

Socialdemokratin må ha varit ett uttalat socialistiskt parti men har alltid tagit avstånd från kommunisternas revolutionära metoder och antagonistiska plakatpolitik.

1941 gavs ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” ut. Boken är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits.
Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat och professor i statsvetenskap.
I bokens sammanfattning beskriver Tingsten partiets idégrund:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Från mitten av 40-talet har socialdemokratin i realiteten varit mer socialliberalt än ett socialistiskt parti. I varje fall om man med socialism menar uppfattningen att staten bör ta över näringslivet och att planhushållning bör införas.

Det har funnits en ideologisk spännvidd mellan partimedlemmar som vill åstadkomma strukturella samhällsförändringar i socialistisk riktning och en pragmatisk som står socialliberalismen nära.

Arbetarrörelsen har vid ett par tillfällen tagit strid för förändringar i socialistisk riktning.

Den så kallade planhushållningspolitiken byggdes i hög grad på Arbetarrörelsens efterkrigsprogram, ett 27-punktsprogram som antogs som valmanifest 1944.

Planekonomi var ett mål för Socialdemokraterna, men efter andra världskriget övergav partiet målet. Det kom inte att prägla socialdemokraternas politik under 40-talet.

Striden om planhushållningen stod som starkast, och den socialdemokratiska retoriken var som mest radikal, under åren innan valutakrisen 1947. Paradoxalt nog präglades denna tid främst av snabb avreglering och en kraftig minskning av den offentliga sektorns andel av ekonomin.

Och så kom förslaget om löntagarfonder 1971. Det var ursprungligen ett förslag från LO som syftade till att öka löntagarnas (huvudsakligen genom fackförbunden) inflytande över det privata näringslivet genom andel i ägandet.

Målet var att utöver den politiska och sociala demokratin införa ekonomisk demokrati.

Förslaget utreddes och diskuterades, stöttes och blöttes inom arbetrröreslen, och först år 1981 lade en utredning fram ett modifierat förslag där tyngdpunkten på ägande och makt hade bytts ut till kollektiv kapitalbildning. År 1983 kom regeringspropositionen och det var slutpunkten. Fem fonder skulle vardera inte få äga mer än 8 procent av aktierna i ett företag. Fonderna skulle förse företagen med riskvilligt kapital. Den 21 december 1983 beslutade riksdagen att införa fonderna. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Högern och Arbetsgivareföreningen ordnade demonstrationer mot fonderna och motsättningarna mellan arbetarrörelsen och borgerlighet ökade. Arbetsgivarna mobiliserade ideologiskt.

Socialiserings- och planhushållningsdiskussionen på 1920-talet, Arbetarrörelsens efterkrigsprogram på 1940-talet och löntagarfonderna på 1970- och 80-talen har stött på starkt motstånd av borgerligheten och har skapat oenighet inom det egna partiet. Arbetarrörelsen drevs till reträtt.

Efter den borgerliga valsegern 1991 lade den borgerliga regeringen en proposition om att fonderna skulle avvecklas.

När ”realsocialismen” definitivt föll i Östeuropa 1989 bleknade också den socialistiska utopin för flertalet socialister inom och utanför partiet. Socialismen var död, låt vara att den ännu levde i många människors utopiska drömmar.

En annan motsättning inom socialdemokratin har varit diskussionen huruvida partiet ska vara arbetarnas parti eller hela folkets parti. Under sina första år var det naturligt att partiet definierade sig som arbetarnas parti. Men efter många år av regeringsinnehav och samverkan med andra partier samt arbetslivets förändring har det blivit lika naturligt att se partiet som hela folkets parti.

Det är ingen omedveten förändring av partiet utan en anpassning till den förändrade rollen.

Planekonomi
Löntagarfonder