Sossarnas själ IV (av IV). Politikens begränsningar

 Politiken har sina begränsningar. Politikerna kan inte bestämma allt.

För det första är det vårt valsystem, med proportionella val, som bestämmer handlingsutrymmet.
Partierna får mandat ungefär i förhållande till sin andel av rösterna. Det innebär att valets "vinnare" bara kan få en knapp majoritet eller inte får någon majoritet alls. Därmed uppstår minoritetsregeringar eller koalitionsregeringar.
Flera partier kan ju vara emot ett regeringsförslag än för.

Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien har ett annat valsystem, med majoritetsval i enmansvalkretsar. Det kan leda till att starka majoriteter bildas i det valda parlamentet och därmed starka regeringsunderlag. Vinnaren vinner allt. Även detta system har nackdelar.
Inget system är bättre än det andra.

Vårt demokratiska system begränsar alltså möjligheterna att ett regeringsparti genomför sin politik fullt ut.

Demokratin ska ge motsatta intressen möjlighet att göra sig gällande. Resultatet blir kompromisser, steg tillbaka, ofullständiga beslut.
Dessutom finns grundlagar, regler om lagbehandling, remisser och förhandlingsordningar vilket sinkar besluten.

För det andra, idag är finans-, penning-, kapital- och valutamarknaderna globala.
Investeringskapital glider runt på världens börser på jakt efter snabb profit utan att landa i den reala ekonomin. Uppblåsta fantasivärden skapa bubblor i stället för att verkligt kapital omsättas i arbete och produktion.
Fram till 1985 var finansmarknaden starkt reglerad. Regleringsåtgärderna användes som penningpolitiska instrument. Kreditreglering i form av räntereglering, lånetak och placeringsplikt samt kassakrav är exempel på detta. Numera är Riksbankens reporänta det penningpolitiska styrmedlet, medan regelverkets huvuduppgift är att främja stabiliteten och effektiviteten i det finansiella systemet.

1985 genomfördes de första avregleringarna på kredit- och valutamarknaderna.
Avregleringarna hade blivit nödvändiga för att anpassa den svenska finansmarknaden till de internationella marknaderna.
1990-1991 kom socialdemokraterna och folkpartiet överens en stor skatteomläggning.
Avregleringen av den finansiella sektorn har, tillsammans med skattereformen, utpekats som bidragande orsaker till den djupgående ekonomiska kris som drabbade Sverige när 1980-talets högkonjunktur gick in 1990-talets recession.

För det tredje har den svenska exporten som andel av BNP ökat kraftigt sedan 1970.
Sverige är i dag ett av världens mest exportberoende länder. Om man tog bort exporten skulle BNP falla med 50 procent. Detta gör Sverige mer känsligt än många andra länder för konjunktursvängningar i viktiga handelsländer.
Totalt uppgick den svenska varuexporten till 1 518 miljarder kronor år 2019. Norge, Tyskland, USA, Finland och Danmark var de länder som vi exporterade mest till.

För det fjärde kan inte ett enskilt demokratiskt land på egen hand börja beskatta det globala finanskapitalet, för att ta ett exempel.  Finanskapitalet rör sig över hela klotet och kan inte fångas i en nations lagstiftning.
Av samma skäl kan inte den enskilda äganderätten, kapitalägarnas rätt till vinster på satsat kapital och näringsfriheten lagstiftas bort eller naggas i kanten av en nationell regering - om nu någon skulle vilja det - utan negativa konsekvenser för nationen. Den enskilda äganderätten och näringsfriheten är förutsättning för att världens kapitalistiska ekonomi ska fungera. Varje angrepp på dessa slår tillbaka på politikerna eftersom de är fundamentala för den ekonomiska världsordningen.

Varje nationell regering är beroende av vad som händer i omvärlden.

Och världsekonomin förändras ständigt. De globala kapitalmarknaderna lever ett eget liv och påverkar olika länders ekonomier. Politikerna har bara att rätta sig efter förändringarna.
Företagen flyttar sin produktion till länder där arbetskaraftskostnaderna är billigast och skatterna låga. Valutan förändras och påverkar handeln som i sin tur påverkar produktionen.
Skatteflykt urholkar nationers skatteinkomster.

De internationella prisnivåerna på råvaror, till exempel olja, socker, sojabönor, aluminium, ris, vete, guld och silver, styr enskilda staters ekonomi.

Våra pensionspengar har placerats i globala fonder som ingen nationell regering har makt över.

Multinationella företag har, genom sin relativa ekonomiska styrka, stort inflytande över världsekonomin.

Ekonomiska kriser och pandemier uppstår som också som påverkar alla länders politik.
Välfärdsländer får finna sig i att det kommer flyktingar från fattiga och hemsökta länder.
Den internationella brottsligheten, med droghandel, skapar problem i enskilda länder.

Krig i omvärlden skapar oro, tvingar regeringar att satsa på militär upprustning och öka beredskapen.
Krigen och miljöproblem tvingar folk att fly till andra länder viket påverkar politiken i migrationsländerna.

Dessa begränsningar för de nationella politikerna tvingar politikerna att bygger överstatliga organ som EU, Världsbanken, FN m.fl.
FN hade bildats direkt efter krigsslutet 1945 liksom Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken, två internationella organ i nära samarbete som verkar för en stabil världsekonomi, ökad världshandel och ekonomisk tillväxt i världens länder. Båda organisationerna har status som FN-organ.
Även dessa kräver begränsningar i de nationella politikernas handlingsutrymme.

För svensk del innebar efterkrigstiden 1945-1970  ett ekonomiskt och industriellt uppsving som kunde ge skatteinkomster för att bygga välfärden. Dels hade Sverige en ograverad industri gentemot omvärlden vars industrier låg i ruiner.
Dessutom hade Bretton Woods-systemet (1944-1971) gynnat frihandeln. Marschallplanen satte fart på de krigsdrabbade ländernas ekonomier.

Från och med 1950 började en rad europeiska länder samarbeta ekonomiskt och politiskt för att bevara freden. Detta skedde inom ramen för Europeiska kol- och stålunionen. De ursprungliga medlemsländerna var Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och dåvarande Västtyskland. I dag har EU 27 medlemsländer.

Efter 1970 kom flera bakslag för svensk exportindustri. Omvärldens produktionsapparat hade kommit i kapp och kunde konkurrera med den svenska. Det ledde till ett antal svenska kriser bland andra den svenska textilkrisen,  stålkrisen,  varvskrisen m.fl.

Textilkrisen började redan på 50-talet och var som mest akut från sent 1960-tal till sent 1970-tal och ledde sammantaget till att omkring 70 000 arbetstillfällen gick förlorade.

År 1977 övertogs Eriksbergsvarvet av det nybildade statliga Svenska Varv AB och inom ett par år övertogs de övriga svenska storvarven. Lindholmens varv och Eriksbergsvarvet i Göteborg lades ner ganska omgående, Öresundsvarvet lades ner 1982 och senare försvann också Uddevallavarvet och Götaverkens Arendalsvarv. En svensk storindustri gick i graven. Antalet anställda vid varven minskade med 10 000-tals löntagare.

Bakgrunden till stålkrisen berodde på att efterfrågan minskade och resulterade i överskott och därmed prisfall på stålprodukter. År 1978 bildades Svenskt Stål AB (SSAB) genom sammanslagning av Domnarvets järnverk (ägt av Stora Kopparberg), Oxelösunds järnverk (ägt av Gränges) och det statliga Norrbottens Järnverk (NJA) i Luleå. Stålverken i Oxelösund och Luleå koncentrerades till tillverkning av handelsstål medan Domnarvet inriktades på tunnplåt.

Oljekrisen med kraftigt ökade priser på olja kom 1973.
De forna så blomstande industristäderna och de gamla bruksorterna i landet förlorade sina mjölkkossor och blev i stället tvungna att ta itu med arbetslöshets- och andra sociala problem. Skatteintäkterna minskade medan utgifterna för sociala avgifter ökade. 

Allt detta skapade ett missnöje och en otrygghet hos medborgarna. Missnöjet gick ut över politikerna och de etablerade politiska partierna.

Den politiska stabiliteten var bruten.
Från 1971 har Sverige haft minoritetsregeringar. (Förutom de borgerliga trepartiregeringarna under Thorbjörn Fälldin 1976–1978 och 1979–1981 samt den borgerliga fyrpartiregeringen under Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen 2006–2010.)

Valutakrisen inträffade hösten 1992, Då havererade den fasta växelkursen på grund av valutaspekulation. För att försvara kronkursen höjdes marginalräntan under mycket kort tid, mellan 16 september och 21 september, till 500 procent. 

Tekniken förändrade politikens förutsättningar. Dataindustrins utveckling har förändrat mycket av politikens och produktionens förutsättningar.

Med världens ekonomiska globalisering styrs de nationella ekonomierna av andra intressen och aktörer än av de inhemska politikerna. Dessa får allt mindre att bestämma om och får alltmer jobba med att rätta sig efter marknaderna och kapitalets rörelser.

De etablerade politikernas oförmåga att leva upp till väljaras förväntningar skapar grogrund för alternativpartier vilket ytterligare splittrar den politiska kartan.

Min slutsats är att Socialdemokratin har en uppgift, och en skyldighet, att vara det samlande socialliberala partiet i svensk politik.
Syftet är att hindra en brun/blå konservatism och en tokliberal libertarianism att få regeringsmakten.

 Mina tidigare inlägg i ämnet

I. Det samarbetande partiet.
II. Det socialliberala partiet 
III. Blockförskjutningar 

Sossar som inte delar min verklighetsbeskrivning:

Reformisterna 

Göran Greider DalaDemokraten 12 sep 2018,: Du, som är socialdemokrat! Tio teser för nuet och framtiden.
Göran Greider Dala Demokraten 25 maj 2020, När ki(s)tan sänks ner. Socialdemokratin måste våga säga nej till en nyliberal LAS-utredning.
Sofie Eriksson, Markus Kallifatides och Daniel Suhonen. Vill socialdemokratin någonting alls numera? Vårt parti har inte tagit riktigt ansvar sedan 2006