Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.