På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

Sossarnas själ III (av IV). Blockförskjutningar

Socialdemokratin har samarbetat med borgerliga partier under hela sin regeringstid. Oftast har det parlamentariska läget tvingat partiet därtill.

I modern tid är Hagaöverenskommelserna 1974–1976, ett exempel.  

Hagaöverenskommelserna var ekonomiskpolitiska överenskommelser i Sverige mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De innebar bland annat att marginalskatterna för medelinkomsttagare sänktes samtidigt som arbetsgivaravgifterna höjdes.

Bakgrunden till överenskommelsen var den parlamentariska situation som rådde efter valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna hade tillsammans fått 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.

Riksdagens beslut avgjordes genom lottning.

Valet 1991 ledde till ett maktskifte då den socialdemokratiska regeringen förlorade valet och en borgerlig regering, med Carl Bildt som statsminister, tillträdde.
Två nya borgerliga partier, Kristdemokratiska samhällspartiet och Ny demokrati, blev invalda i riksdagen. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994. Miljöpartiet åkte ur.

Ny Demokrati fick 6,7 procent av rösterna. Socialdemokraterna och Vänstern fick sammanlagt 42,2 procent medan det borgerliga blocket (C, FP, KD och M) fick 46,7 procent av rösterna. Det innebar att Ny Demokrati fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen.

Efter en internationell spekulationsvåg hösten 1992 höjde riksbanken räntan till 500 procent. Götabanken och Sveriges Kreditbank, befann sig i ekonomisk kris.

Ny demokrati hotade med att provocera fram ett nyval. Carl Bildt kontaktade Ingvar Carlsson, efter vilket förhandlingar ledde fram till flera gemensamma krispaket. krispaketet innehåller besparingar och skattehöjningar som skall förstärka svenska statsbudgeten med 40-55 miljarder SEK.
Socialdemokraterna och regeringen kom överens om en statsgaranti till kreditväsendet för att förhindra bankkollaps. Krisdrabbade banker skulle få bankstöd.

Ny Demokrati vittrade sönder genom interna strider och allmänt schabbel.

1988 bildades ett klart nationalistiskt parti, Sverigedemokraterna, SD.
Tolv år senare, i riksdagsvalet 2010, fick det nya partiet 5,7 procent av rösterna.

Inför riksdagsvalet 2006 gick den borgerliga oppositionen– Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Folkpartiet och Kristdemokraterna –samman till Alliansen.
Alliansen fick majoritet i riksdagen och moderaten Fredrik Reinfeldt bildade regering. Alliansen blev omvald vid riksdagsvalet 2010, men fick då inte egen majoritet.

Samtliga övriga riksdagspartier hade då före valet avvisat alla former av samarbete med Sverigedemokraterna.

I riksdagsvalet 2014 fick SD nära 13 procent av rösterna och blev Sveriges tredje största parti. Övriga partier valde att inte ha med dem i något regeringsunderlag, vilket ledde till diskussioner om nyval. Nyvalet avvärjdes dock genom decemberöverenskommelsen mellan den socialdemokratiska regeringen och Alliansen. Decemberöverenskommelsen (ofta förkortat DÖ) var en formell överenskommelse mellan sex av svenska riksdagens åtta partier och ett resultat av regeringskrisen i Sverige 2014. Avsikten var att stänga ute Sverigedemokraterna från inflytande genom att regeringspartierna och den största politiska oppositionen, Alliansen, kom överens om att ledaren för den största partikonstellationen skulle släppas fram som statsminister samt att minoritetsregeringar var garanterade att få igenom sin budget.

Decemberöverenskommelsen träffades den 27 december 2014 och var tänkt att gälla till valdagen 2022 (nästan 8 år), men upplöstes formellt redan den 9 oktober 2015, drygt nio månader efter att den träffats, efter att Kristdemokraternas riksting röstade för att lämna den.

I riksdagsvalet 2018 fick SD 17,53 procent och befäste och stärkte därmed sin ställning som det tredje största partiet i Riksdagen. Regeringsbildningen efter detta val blev långdragen och kom till stor del att handla om olika inställningar till just Sverigedemokraterna.

I slutet av 2020 bildade M, KD och SD ett konservativt block. Målet är att bli av med S - och Mp-regeringen och spräcka samarbetet med L och C.

Stefan Löfwen har skickligt lyckats med att splittra Alliansen och hålla de konservativa borta från makten. Priset har varit att ge C och L inflytande över politiken. Naturligvis har han också tvingas göra en del eftergifter.
Alternativet skulle ha varit att de konservativa och nationalistiska skulle ha vunnit.

En sak är klar. Socialdemokraterna samarbetar hellre med andra socialliberala partier än söker strid mot dem.
Målet är att kunna införa reformer som gynnar löntagarna och som samtidigt hindrar nationalistiska och konservativa partier att få regeringsmakten.

 

 

Ny blockpolitik

Liksom allt annat i världen förändras kapitalismen.

Dagens ekonomiska, sociala och ideologiska grundstruktur, kapitalismen, skiljer sig från den som rådde ända inpå 1950-talet.

I dag har världsekonomin blivit mer beroende av de globala finans- och kapitalmarknaderna som är mer casinoliknande. Tidigare gällde att industriproduktionen och realkapitalet var den viktigaste grunden för ekonomin. Resurserna satsades i produktion. I dag spelas det på en abstrakt ”värde”pappersmarknad utan kontakt med produktionen.
Kapitalet ägare har anonymiserats och institutionaliserats. Banker, fonder, börser, fondmäklare styr investeringskapitalet till snabba profitvinster i stället för till näringslivet.  Skulder och profitförväntningar räknas som verkliga värden. Spekulationsekonomin är digitaliserad och robotiserad. Marknadsaktörernas kortsiktiga profitförhoppningar på upp- och nedgångar i marknaden avgör hela länders ekonomi. De ekonomiska kriserna drabbar de kapitallösa oftare och hårdare.
Miljöhoten blir allt mer omfattande på grund av överexploatering.  Flyktingarna undan krig och miljöförstörelse blir allt fler.
Kapitalismens ekonomiska-, sociala och kulturella landskap har förändrats.

De politiska ideologierna måste på olika sätt förhålla sig till kapitalismen.  Socialism, liberalism och konservatism förespråkar olika förhållningssätt till den rådande världsordningen.
Det finns inget mittemellan.

Men partistrukturerna hänger inte med i förändringarna. Trots diverse namnbyten finns de kvar i gamla strukturer.
Ännu för trettio år sedan var socialismen för många ett trovärdigt alternativ. Idag, efter statssocialismens definitiva fall i öst, är det ingen som längre tror på denna utopi som alternativ till kapitalismen.
Socialdemokratin har inte längre en socialistisk idégrund utan är klart socialliberalt. I själva verket är S det största socialliberala partiet i Sverige.

Sedan liberalismen därmed förlorat sin huvudmotståndare har den ideologiskt alltmer börjat delas i två läger: å ena sidan den gamla s.k. nyliberalismen (dogmatisk liberalism) och å andra sidan socialliberalism. Ändå uppträder forna Folkpartiet som ”Liberalerna”.
Socialliberaler i de ”liberala” partierna borde gå över till S medan de kvarvarande dogmatiska liberalerna borde samla sig i ett eget högerliberalt parti.
Konservatismen har radikaliserats i nationalism som samarbetar med diverse populistpartier.

Partiernas förhållande till kapitalismen borde således renodlas till tre tydliga block:
1. Ett socialliberalt frihetligt, demokratiskt block som t.ex. kan acceptera politisk styrning och påverkan av marknaden. För social välfärd och jämlikhet. Företrädare finns i alla dagens partier.
2. Ett högerliberalt som inte accepterar politisk inblandning i marknaden. Ingen politisk inblandning i näringslivet, begränsning av fackföreningar, politiska organ och mer makt till enskilda. Företrädare finns i alla dagens partier.
3. Ett konservativt som betonar nationen, kyrkan och traditionen. Mest hos Sverigedemokrater, Kristdemokrater och Moderater.

En sådan renodling skulle göra det lättare för väljarna att orientera sig i politiken och göra regeringsbildningen lättare.

Varför är Liberalerna så små när liberalismen är så framgångsrik?

TV4
Göran Persson i AB 

Blocken tvingas ta stöd av SD

Mandatfördelningen i riksdagen blev följande:
Röd-Gröna 157
Sverigedemokraterna 20
Alliansen 172

Ett problem med valresultatet är att SD:s vågmästarställning, i förening med blockpolitiken, gjort det svårt för regeringen att regera.
Regeringen kan med nuvarande mandatfördelning i riksdagen inte få igenom ett förslag enbart med stöd av de egna 172 i riksdagen.
För att få majoritet måsta antingen fler än fem ledamöter från de rödgröna eller tio från SD stödja förslaget.

När Göran Persson under hela sin tid i regeringen, före blockpolitiken, skickligt ledde minoritetsregeringar hade han det inte lätt men hans situation var något friare än Reinfeldts idag. Persson kunde nämligen ibland få med sig V eller Mp för en del förslag eller C för vissa andra förslag och därigenom trixa sig fram till beslut, genom hoppande majoriteter.
Att detta krävde en massa kohandel och kompromissande hit och dit är självklart. Och att resultatet av detta i sin tur gav missnöjda väljare är lika klart.

Anta att den nuvarande regeringen föreslår riksdagen att rösta för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften.
Regeringen kan då få stöd för förslaget från de egna 172 alliansledamöterna.
Men om både SD och de rödgröna är emot förslaget innebär det att 157+20 d.v.s. 177 är emot.
Förslaget fälls.
Risken för att sex kärnkraftsvänliga sossar i riksdagen skulle stödja alliansens förslag finns visserligen, men är knappast trolig.

Om SD stöder regeringsförslaget går det igenom.
Men då skulle alliansregeringen göra sig beroende av SD, vilket de sagt att de inte vill.
Och skulle de rödgröna med hjälp av SD stoppa förslaget så skulle de istället lierat sig med SD. Vilket de sagt att de inte ska.

Mitt grundtips är att blocken kommer att tvingas att få stöd av SD i en mängd frågor eller så kommer politiken drabbas av stor tröghet.

DN
GP
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen