På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, I av III

Många beklagar att socialdemokratin ”har förlorat sin själ.”.

Annars brukar inte själen vara på tapeten utanför kyrkväggarna.
Men det där med själen är antagligen hämtat från Bibeln Matteus 16:26, ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sin själ?”

Får man tro kommunister, anarkister och syndikalister så har sossarna förlorat sin själ sedan 1917. Sossepartiet borde väl vara helt själlöst vid det här laget.
Numera är det allt oftare även liberaler och sverigedemokrater som efterlyser den förlorade själen.

Påståendet är värt att begrunda.

För det första. Vad menas med själ?
Kanske menar de, som suckar över sossarnas förlorade själ, att partiet förlorat sin ideologi? Eller kompass som det brukar uttryckas.

En ideologisk förlust borde man kunna upptäcka genom att jämföra sossarnas partiprogram genom åren.
När man gör det finner man att programmen är förvånansvärt lika från 1970 till idag.
För övrigt bör ett partis ideologi inte vara hugget i sten utan ska kunna förändras efter att samhället förändras.

Att sossarna gått från att vara ett socialistiskt parti till ett socialliberalt konstaterade, Herbert Tingsten, (1886-1973), professor i statsvetenskap redan 1941 i ”Den svenska socialdemokratins idéutveckling”, Tidens förlag.
“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Statssocialismen i öster brakade samman 1990 vilket bör ha knäckt statssocialisterna inom socialdemokratin. Idén om att förstatliga näringslivet bör ha lämpats överbord.
Men någon stor själslig förändring av socialdemokratin lär det inte ha medfört.

I sin bok Studier i rött, Premiss förlag 2005, skriver Henry Petersson, doktor i statsvetenskap, att socialdemokratin vilar på tre viktiga idéer eller värderingar – ”pragmatism, modernism och jämlikhet”,

Med pragmatism menar Petersson att partiet hellre anpassar sig till situationer som uppkommer och inte bara kör sin egna politiska ideologi. När sossarna inser att de inte har stöd för ett förslag i parlamentet försöker de få igenom åtminstone en del. Socialdemokraterna är mer intresserade av en politik som kan genomföras och som fungerar i verkligheten än av att driva sina egna ideologiska tankar in i kaklet. De är helt enkelt villiga att anpassa sig till situationer som uppkommer även om det inte var vad de tänkte sig från början.

Frågan är då om partiet, genom sin pragmatiska politik, har kompromissat bort sin ideologi så att väljarna inte längre känner igen partiet.

I sammanhanget kan det också vara bra att veta vilken socialdemokrati som avses då man säger att s förlorat sin själ.
Är det hela arbetarrörelsen eller dess poliska gren eller den socialdemokratiska regeringen som avses?

Kanske består arbetarrörelsen av tre olika själar? Det skulle i så fall handla om en svårartad schizofreni.

Som regeringsparti har socialdemokraterna, oftast ensamma eller tillsammans med andra, suttit i minoritetsregeringar.
Ett regeringsparti får finna sig i att bli kritiserat både från höger och vänster.
Som regeringsparti ådrar sig socialdemokraterna dessutom ett ansvar för den förda politiken. Det ansvaret behöver oppositionen inte ta på sig.
Vänsterpartiet kan därför kosta på siga att vara fan så mer radikalt än sossarna.

En regering ska dessutom ta hänsyn till alla medborgares bästa inte gynna särskilda intressen. Mycket kompromissande blir det.
Moderater, sverigedemokrater och vänsterpartister kan, och bör, från mycket olika håll kritisera. Men regeringspartiet ska ta ställning och lägga förslag till riksdagen.
Slutligen är det inte sossarna som bestämmer, det är riksdagen.

Den som anser att sossarnas förlorat sin själ kanske menar att det stora partiet har förlorat en massa väljare. Det är ett faktum. Alltså, varför har det en gång så framgångsrika partiet förlorat sin forna styrka?

En kort historik blir nödvändig.
Från riksdagsvalen 1932 till 1988 hade partiet haft över fyrtio procent av väljarna bakom sig. Åren 1940 och 1968 hade socialdemokraterna till och med egen majoritet. 

Under sommaren 1936 hade Sverige en Bondeförbundsregering, och 1936-1939 regerade S och bondeförbundet tillsammans i en majoritetskoalition. Bondeförbundet var Centerpartiets föregångare.

Under kriget 1939-1945 hade Sverige en koalitionsregering med samtliga partier utom kommunisterna i regeringen. Kommunisternas knytning till Sovjetunionen gjorde dem omöjliga i en regering.

Åren 1945-1951 regerade sossarna i minoritet.
1951–1957 satt bondeförbundet och sossarna tillsammans i svenska regeringen.

Socialdemokratisk minoritetsregering fanns 1957-1968, majoritetsregering 1968-1969, minoritetsregeringar 1971-1974 samt 1975-1976.

Det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976 kom att kallas lotteririksdagen eller jämviktsriksdagen. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans.
Läget gjorde att man enligt grundlagen var tvungen att vidta lottning vid de frågor där riksdagen inte kunde enas och i flera omröstningar vidtogs lottdragning. Partierna undvek dock att låta lotten avgöra utan kompromissade hellre.

De borgerliga - Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och Folkpartet - tog över regeringstyret i en majoritetskoalition 1976-1982, med parentes för en folkpartiregering i minoritet mellan oktober 1978 och oktober 1979.

Mellan 1982-1991 hade socialdemokraterna åter regeringsinnehavet men i minoritet.
1991 -1994 leddes Sverige av en borgerlig majoritetskoalition som bestod av Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet.

1994-2006 hade landet ännu en socialdemokratisk minoritetsregering.

Den borgerliga Alliansen hade regeringsmakten 2006-2014.
Från 2014 har en minoritetsallians av Miljöpartiet och sossarna regerat.

Socialdemokraterna har alltså tvingats regera i minoritet sedan andra världskriget.

När Sverigedemokraterna dök upp ökade splittringen och förvirringen i politiken.

Socialdemokratins program 1897 till 1990
Socialdemokratins program 2013

Socialdemokratin har segrat sig till döds, Håkan Arvidsson  Respons 1/2018 

S kan konsten att sälja morsan nedför floden. Stig-Björn Ljunggren, Smedjan, Timbro. 4 juli 2019

SvD Lena Andersson 211113 :. Ett parti med varken ide eller principer

Leif Lewin: Verkligheten i svensk politik har bytt skepnad

Vänsterpopulisterna fick fin reklam i radio

Det så kallade "Vänsterpartiet" lider av den föreställningen att de har upptäckt de rätta lösningarna på alla samhällsproblem.  De vet vad som är bäst.

Och eftersom det deras lösningar är bäst måste alla andra, som inte delar deras uppfattning, ha fel.
Det är väl bara att genomföra det bästa och slopa sådant som är fel så blir allt bra.
Med trosvisshet kommer men långt i opinionen.

Men att de ultrakonservativa Sverigedemokraterna har 20 procent av väljarna och att Moderaterna och SD har skapat en högerallians med 41 procent av väljarsympatierna bakom sig, medan S+V bara har 36 behöver V inte bry sig om.
Äh, sånt där skit som realiteter!

V anser att sossarna borde begripa att V har rätt och att det bara är att tuta och köra med Vänsterpartiets plakat. Full fart framåt.

Sossarna försöker mickla sig fram i politiken på två vägar: Splittra motståndarna och förhandla fram breda lösningar som håller.

Rent förräderi enligt Vänstern. Vänstern har ju talat om för sossarna om vad som är bäst. Ändå håller sossarna på och fifflar med L och C. Sossarna är mer intresserade av att gå till höger än att samarbeta med V.

Det är ungefär vad Jonas Sjöstedt sa i morse i en radiointervju i P1. Sjöstedt lämnade partiledarrollen i Vänsterpartiet förra året, och nu har han skrivit sina politiska memoarer, "Allt kommer att bli bra", tillsammans med partiets pressekreterare Jessica Nordh.

I morse  blev de intervjuade i P1 av en snäll radioröst.
(Om Jimmy Åkesson med pressansvarig skulle ha intervjuats på detta kamratliga sätt skulle det blivit ett jäkla liv.)

Tyvärr måste man konstatera att V har blivit ett vänsterpopulistiskt parti.
Partiet satsar på de enkla raka lösningarna på alla problem, kör med konspirationsteorier, saknar ansvar för konsekvenserna av sina förslag och alltsammans utan att bekymra sig om att vi lever i en kapitalistisk världsordning. 

SR P1 Bakom kulisserna med Jonas Sjöstedt