På spaning efter socialdemokratins själ. III av III

1968 hade socialdemokraterna, för en gångs skull, den verkliga politiska makten i Sverige.

För 68-vänstern framstod därför sossarna som den stora kolossen och korrupta makten som förrått arbetarklassen.
Socialdemokratin stod i vägen för revolutionen och var därför huvudfienden.

I dag har de som då tillhörde vilda vänstern skingrats politiskt och det enda de fortfarande har gemensamt – från Göran Skytte, Håkan Arvidsson och till Gudrun Schyman - tycks vara sossehatet.
Det har de gemensamt med högern.

 De som idag anser att sossarna har ”förlorat sin själ” anklagar socialdemokraterna för vad de anser att sossarna borde ha gjort men som de försummat att göra.

De jämför det knappa faktiska utfallet i välfärdspolitiken med ett tänkt idealtillstånd.

Att förklara vad som borde ha gjorts och hur resultatet borde ha blivit är ett typisk idealistiskt och utopiskt synsätt.

Möjligen beror vänsteridealisternas missnöje med sossarna på att inte känner till politikens villkor. Kanske tror de att bara för att ett parti sitter i regeringen har det all makt i världen att genomföra sina intentioner. Och om de inte, i regeringsställning, genomför intentionerna så beror det på brist på intentioner.

Men visst har det funnits intentioner.
Till exempel våren 1977 då LO:s landssekretariat och Socialdemokraternas partistyrelse bildade en gemensam arbetsgrupp för att utarbeta förslag till riktlinjer för ett löntagarfondssystem. Löntagarfonderna skulle ge löntagarna den ekonomiska makten.
Socialdemokraterna drev löntagarfondsförslagen i valrörelserna 1979 och 1982 som, så småningom blev mycket urvattnade. Beslutet om fonder togs i riksdagen den 21 december 1983. De borgerliga partierna röstade emot och Vänsterpartiet Kommunisterna lade ned sina röster.

Ett av resultaten blev en borgerlig regering 1991 som lade en proposition om att fonderna skulle avvecklas på ett sätt att de inte skulle gå att återskapa. Borgarna beslöt att dela ut pengarna till allemansfondspararna. Men på hösten 1992 kom räntekrisen och den uppgörelse som gjorts mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna stoppades. Istället användes pengarna till att förstärka pensionssystemet genom sjätte AP-fonden. Tio miljarder delades ut till tre stiftelser för att främja forskning: Stiftelsen för Strategisk Forskning (nybildad), Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning (nybildad) samt Riksbankens Jubileumsfond för Kulturvetenskaplig forskning. I stiftelsen Framtidens kultur sattes 500 miljoner av för bidrag till kulturverksamhet.

Att politiska beslut, i en demokrati, är resultat av motstånd, strid, motsättningar och i bästa fall förhandlingar och kompromisser tycks idealisterna aldrig tänka på.

Vad som varit politiskt möjligt och omöjligt att genomföra finns inte med i kalkylen.
Idealisterna pekar även på sådant som sossarna tvingats betala i kompromissandet men de glömmer vad sossarna samtidigt uppnått. Teorin mot praktiken.  Ideal mot verklighet. Verklighet mot utopi.
Inte konstigt att Vänsterpartiet blivit populistsikt.

En av mina vänner som anser att sossarna sålt sin själ preciserade vad han anser att sossarna inte brytt sig om att göra eller som de kompromissat bort:
Migrations och flyktingpolitiken, strandrätten, de knappa pensionerna till människor som slitit hela sitt liv, försäkringskassan, psykvård som inte fungerar särskilt för unga.

Att tandvården ligger utanför den övriga sjukvården, friskolorna, privata sjukvårdsförsäkringar som gör att somliga går före i vårdkön i strid mot hälso- och sjukvårdslagen, avreglering av hyresmarknaden, reklamskyltarna längs vägarna.
Hela välfärden.

Min kompis avslutar: ”Stort och smått, men jag tänker rösta på (v) som numera är det parti som driver socialdemokratisk politik.”
Han är inte ensam om sin uppfattning.
Jag invänder att Vänsterpartiet inte heller har uträttat någon av de uppräknade punkterna. De har bara haft uppfattningar.
- Men de har ju inte haft makten!
- Nä och det har inte sossarna heller.
Visserligen har sossarna suttit i regeringsställning men i en svag minoritetsregering. Medan Sverigedemokraterna i makt av sin vågmästarställning kunnat styra och ställa.

Som sagt, det är inte sossarna som stiftar lagar, det är riksdagen.
Och där lurar det konservativa blocket - moderater, sverigedemokrater och kristdemokrater. Starkare än någonsinn.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma. En minoritetsregering tvingas till förhandlingar med höger och vänster.
Eller släppa fram motståndarna.

I en demokrati betyder politik att förhandla.

Socialdemokraterna har tvingats till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen. Det tolkas av vissa som ”makthunger” men alternativet har varit en konservativ regering, med riksdagsmajoritet.

Det slår mig att det kanske inte är sossarnas själ som gått förlorad.
Det kanske är tron på demokratin.

Sverigedemokraterna, vad vi vill
Moderaterna, vår politik 
Vänsterpartiet, vår politik 

Freedom house, demokratins kris 
Regeringen, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara 

 OmLöntagarfonderna ur "Sockerbagare i doktorshatt" en självbiografi av Per-Martin Meyersson (Fischer, 1997) 

På spaning efter socialdemokratins förlorade själ, II av III

I valet 2010 kom det konservativa och nationalistiska Sverigedemokraterna, SD, in i riksdagen och fick 20 av 349 mandat. I Riksdagsvalet 2014 fick partiet 12,86 procent av rösterna och 49 mandat, i Riksdagsvalet 2018 fick de 17,53 procent av rösterna 62 mandat i riksdagen.

I dag är SD Sveriges tredje största parti.

SD blev vågmästare och kunde därigenom påverka politiken mer än något annat parti.
SD:s viktigaste frågor är migrationspolitiken, välfärden, familjepolitiken och kriminalpolitiken.
På de områdena har SD inverkat på samtliga övriga partiers politik.

Sossarna gick kraftigt tillbaka. 2006 var väljarstödet nere i 34,9 procent och 2018 nåddes bottennoteringen sedan 1911 - 28,3 procent.

Direkta politiska följder av SD var decemberöverenskommelsen 2014 och januariöverenskommelsen 2019. Avtalen var nödvändiga för att hindra att sverigedemokraterna skulle få politiskt inflytande.

21 januari 2019 fick Sverige, efter fyra månaders dödläge, äntligen en regering på plats. Fyra partier – s, mp, liberaler och centerpartiet - kompromissade och kom överens om ett antal övergripande mål.
Samarbetet spräckte alliansen och var ett led att hindra moderater och sverigedemokrater att få politiskt inflytande.

Överenskommelserna innebar att regeringspartierna blev tvungna att sälja en del av sina hjärtefrågor i utbyte mot andra frågor.

Genom januariavtalet hindrades Sverigedemokraterna och moderaterna att rösta ner dem i riksdagen.

I korthet innehöll januariavtalet följande punkter:

Minst 20 miljarder till välfärden. Högre pensioner. Pensionärsskatten tas bort. En familjevecka börjar införas med tre lediga dagar under mandatperioden. Ny skattereform där ett syfte är att utjämna ekonomiska klyftor med bland annat skatt på finansiella sektorn. 10 000 fler polisanställda till år 2024.
Skola och utbildning
Kunskapslyftet byggs ut. Investering i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem. En nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobiltelefonförbud i klassrum. Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Övergåbg till ämnesbetyg på gymnasiet. Underlättande för resursskolor och utveckling av möjligheten till särskilt stöd.
Underlättande för akademiker att välja läraryrket: Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs och möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras.
Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Höga kvalitetskrav ska vara styrande för skolan. Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer.
Sjukvård
En generalplan för kortare köer tas fram. Ambulansvården, cancervården och förlossningsvården stärks. Systemet med ett patientkontrakt utvecklas. En fast omsorgskontakt i hemtjänsten ska finnas. Inför kostnadsfria arbetskläder för anställda i äldreomsorgen.
Arbetsmarknad
Statligt stöd för korttidsarbete införs. Arbetslöshetsförsäkringen förändras så att fler kan kvalificera sig samtidigt som ersättningen trappas av och fasas ut. Extratjänster blir kvar. Etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa i enlighet med parternas förslag införs.
Hela landet ska leva och växa
Fler servicekontor i hela landet. Innovationsrådet och samverkansprogrammen med näringslivet fortsätter. Exportsatsning genomförs. Bredbandsutbyggnad i hela landet. Inga myndigheter ska förläggas i Stockholm under mandatperioden. Nya differentierade strandskyddsregler införs. Avståndsbaserat reseavdrag införs. Förbättrat väg- och järnvägsunderhåll. Den beslutade nationella planen för infrastruktur, med investeringar i järnvägar och vägar i hela landet på 700 miljarder kronor, ska fullföljas. Nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas. Planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.
Miljö och klimat
Utveckla och effektivisera klimatinvesteringsprogrammen. Flygskatten blir kvar. Krav på lägsta servicenivå för återvinning. Krav på pant på fler produkter. Stopp för bottentrålning i skyddade områden.
Integration och migration
Migrationspolitiken ligger fast- den tillfälliga lagen förlängs. Migrationspolitiken framöver görs upp i en parlamentarisk kommitté. Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd. Obligatorisk samhällsintroduktion och undervisning i svenska för asylsökande och ett kvalitetslyft för SFI. EBO begränsas.
Bostadsmarknad
Investeringsstöden kvar för att stimulera byggnation av hyresrätter med rimliga hyror. Höj straffen för försäljning av svartkontrakt och kriminalisera köpen.
Andra frågor
Värnplikten byggs ut. Mediestödet förstärks. Fri entré på museer räddas. Internationell solidaritet genom fortsatt enprocentmål för biståndet.

Genom januariöverenskommelsen säkrades alla dessa punkter utan att moderater och sverigedemokraterna kunde komma åt dem.
Det var de liberala partiernas, åtminstone tillfälliga, seger över de konservativa.
Centern godkände inte vänsterpartiets liberalism.

Idén bakom överenskommelsen var att man, i det parlamentariska läget som rådde, inte kan få allt, men en del. Syftet var att hindra de konservativa att ta över.

Om socialdemokratin därmed förlorade sin själ är tveksamt.
Jag lutar mer åt att de räddade den.

SCB Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar
SCB Historisk statistik över valåren 1910–2018.

Sakpolitisköverenskommelse, januariavtalet 

Demokratins former II

Den kvinnliga rösträtten infördes för exakt hundra år sedan.

Det var ett viktigt steg i demokratins utveckling. Många menar att demokratin därför firar hundraårsjubileum i år.
Men demokrati är betydligt äldre än så och mer sammansatt än rösträtt.

Hundraåringen tycks fungera kryckigt.
Många partier käbblar med varandra utan att något blir gjort.

Politikerna står handfallna inför en stundande miljökatastrof, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, söndervittrande välfärd och annat elände.
Men det är inte demokratins fel.

Alla övriga styrelseformer - oligarki, plutokrati, timokrati, diktatur, teokrati, meritokrati – är inga alternativ till demokratin. Alla länder har problem oavsett styrelseform.
Erfarenheterna har ändå lärt oss att demokratin är den samhällstyrning som har minst nackdelar och mest fördelar. Men, som sagt, demokratin är inte utan problem.

Vid plötsliga katastrofer, och i dåliga tider, är det viktigt att de styrande kan handla snabbt och resolut.
Att, då många olika intressen ska komma till tals och många ska säga sin mening och man måste utreda och diskutera, ta hänsyn till andra och kohandla för att komma fram till vad som behöver göras, tar tid. Besluten kan komma för sent.
Och om besluten blivit en kompromisslösning kanske det inte är det bästa när konkreta åtgärder behövs.

I antikens Grekland och Rom löste man problemet genom att utse en betrodd ledare som, för en begränsad tid av högst ett halvår, fick uppdraget att styra. Han kallades för diktator.

Ett exempel är den antike greken Solon (ca 640 - 558 f.Kr.) som för året 594 f.kr. fick oinskränkt fullmakt att nyordna hela statsskicket och rädda stadsstaten Atén som på grund av konflikter mellan över och underklass drabbats av ekonomisk stagnation. 
Det första Solon gjorde var att påbjuda frigivning av alla dem som på grund av skuldsättning råkat i slaveri och att slopa alla skulder på jordegendom.
Överklassen motsatte sig åtgärderna och Solon avgick efter mandatperioden och lämnade Aten.

Demokrati är det styrelseskick som de flesta av världens länder uppger sig ha. Men demokrati betyder inte detsamma i Kina som det gör i Sverige. Kommunistiska enpartistater har kallat sitt styrelseskick för folkdemokratier och ansett den överlägsen den liberala demokrati som vi till exempel har i Sverige.
Den kommunistiska uppfattningen är att vår demokrati är skenbar så länge som medborgarna saknar fullständig ekonomisk demokrati. Folket saknar inflytande över näringslivet, arbetet och produktionen. Demokratin når inte in innanför företagens väggar. Där bestämmer kapitalet. På arbetsplatsen har löntagaren bara att lyda order uppifrån.
I Kina har ett enda parti, Kommunistpartiet, därför makten. Inga andra partier får förekomma. Kommunistpartiet är hela folkets röst så varför ska det finnas fler?

I våra liberala demokratier är valsystemen litet olika.

1.  I Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada och Australien tillämpas majoritetsval.
En valkrets motsvarar ett mandat vilket innebär att den kandidat som får över hälften av rösterna företräder valkretsen. Systemet gynnar större partier och ger det segrande partiet större makt än med proportionella val. Systemet leder till tvåpartisystem.

2. Proportionella val tillämpas ibland annat de nordeuropeiska länderna.
Ett proportionellt valsystem vid val till en politisk församling innebär att fördelningen av mandat sker i proportion till respektive partis andel av rösterna.
Ett problem med det är att antal partier kan blir så många att de blockerar varandra. Därför finns en småpartispärr. I Sverige ligger den på fyra procent. För att komma i fråga i riksdagen måste partiet alltså få mer än fyra procent av rösterna.

Valsystemen tillämpas på olika sätt och i till exempel Italien, Nya Zeeland och Japan används blandade system.

Liberal demokrati bygger på
Grundlagar som garanterar att makten är delad mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Riksdagen stiftar lagar, domstolarna dömer och myndigheten verkställer domen.
I en liberal demokrati ska också finnas garantier för
* Föreningsfrihet (frihet för det civila samhället) Rätten att bilda fackföreningar och politiska partier.
* Yttranderätt, rätt för var och en att utrycka sin mening.
* Tryckfrihet, mediefrihet
* Näringsfrihet, rätt att starta och driva företag
* Medborgerlig rösträtt. Varje medborgare ska ha rätt att rösta på politiska partier. Alla väljare har en röst var.
* Egendomsrätt. Alla ska ha rätt till enskild egendom.
* Offentlig och öppen myndighetsutövning. Medborgaren ska ha rätt och möjlighet att granska myndigheter. Offentlighetsprincipen.
* Möjligheter för den enskilde till rättslig prövning vid tvister.

Viktiga för demokratin är att medborgarna är fria från fattigdom, känner jämlikhet och förtroende gentemot andra och har en god allmänbildning.
Till det sist nämnda hör bland annat att kunna motivera sina ståndpunkter och argumentera för dem och inte bara kasta ur sig ett påstående eller en åsikt.
Dit hör också att kunna belägga påståenden genom källhänvisning och med hjälp av fakta.

Nackdelar i liberala demokratier
Många medborgare har inte tid, förmåga, intresse eller lust att sätta sig in i politiska frågor.
Men de har ändå rätt att välja. Det gäller såväl den fullständigt okunnige som den som är väl insatt i politik, samhällsekonomi och sociala förhållanden. Dum eller klok, bägge har var sin röst.

De politiska partierna måste ha politisk makt för att kunna genomföra sina program.
Därför ägnar de sig åt att fiska röster. Ju fler röster dess större makt och ju större möjlighet att få igenom sin politik.
Särskilt där valsättet är proportionellt leder detta till oheliga allianser, kohandel och kompromisser mellan olika partier. Ett parti kan inte ensamt få majoritet utan kan gå ihop med andra i en allians eller koalition.
 Allt för att säkra makten. Det innebär att alla partier i alliansen måste kompromissa och hitta en gemensam nämnare.  Risken är att de olika partiernas program suddas ut och politiken blir otydlig.

Men demokratin handlar inte bara om det politiska livet.
Det civila samhället, som inte direkt är styrd av politiken, är en viktig del av demokratin. Att till exempel fackföreningar, näringslivet, samtalstonen på sociala media och medborgarnas vardagsliv fungerar i frihet är oerhört viktigt för ett demokratiskt samhälle.

Valsystem och representationseffekter En jämförande studie av 25 länder. SOU 2007:40

Sveriges riksdag firar demokratin 

 

 

Demokratins former I

Politikerföraktet frodas.

Särskilt bland dem som inte vet så mycket om politikens förutsättningar.
De tror att det är politikerna som styr. Och de anser att politikerna inte lyssnar på vanligt folk utan helt styr åt helvete. Uppfattningar om att politikerna är dummare än vanligt folk, eller att de drivs av egenintresse eller struntar i medborgarnas åsikter är inte ovanliga.

Ta till exempel diskussionen om Cityomvandlingen på 70-talet som fortfarande pågår efter femtio år. Enligt dem som skäller på politikerna revs stan urskillningslöst och i raseri. Kulturminnen förstördes. Än i dag pekas Hjalmar Mehr (1910-1979) ut som ärkeskurk i sammanhanget.
Kritikerna förklarar för oss att husen i stället borde ha renoverats. Åtminstone kunde man ha behållit fasaderna intakta.

Att det blivit nödvändigt att bygga om de 300 år gamla Klarakvarteren i Stockholms bekymrar inte kritikerna. De skiter i vilka problem en sådan omvandling förde med sig. De vill inte förstå att det var nödvändigt att ge plats för biltrafiken, tunnelbana och köpcentra. Att dragningen av VVS-system, elektrifiering och teletrafik krävde åtgärder.  Att gatutrafiken kunde avlastas genom garagetunnlar och underjordiska lastplatser. Att bostadsstandarden behövde moderniseras.
Den enkla sanningen, att man måste knäcka ägg för att laga omelett, ingår inte deras medvetande.

En stad måste fungera för dem som vistas där, inte bara hysa vackra fasader.
Det blev nödvändigt att ta ett rejält tag med grävskopan för att klara denna omvandling.
Och det var helt enkelt billigare att riva och bygga nytt än att restaurera.

Om man måste bredda en gata, till exempel, blir man tvungen att riva en del av fastigheterna som kantar den gamla smala gatan. Rivning, åtminstone på ena sidan gatan, är enda lösningen.
En fasadrenovering, som kritikerna förespråkar, kräver att man måste behålla de gamla våningshöjderna som är anpassade till fasadens fönster.

 Men fastighetsägarna vill ha in så många betalningsstarka hyresgäster som möjligt i sitt nya hus. De vill därför ha fler våningar i sina fastigheter. Till så låg kostnad som möjligt. Kontor, lokaler, bostäder måste vara ändamålsenliga.
Ska man bygga en tunnelbana måste man gräva under staden och de gamla sextonhundratalsbyggnaderna. Grunderna i Klara stod på morän, husen stod på en grusås. Det gick helt enkelt inte att gräva för tunnelbanan under husen utan man blev tvungen att riva byggnaden och gräva sig ner och därefter bygga betongtunnlar.

Inte bara politiker var delaktiga i omvandlingen utan även stadsbyggnadskontorets tjänstemän, fastighetsägare, byggmästare och kreditinstitut. Och där fanns också önskemål från dem som ville ha lokaler i det nya city: affärsmän, försäkringsbolag, banker, företag.

Man kan inte bortse att det oftast är ekonomin som styr och inte estetiska betraktelser.
Vi kräver att det byggs så billigt som möjligt. Skatterna ska hållas nere.

Jag har inget emot vackra fasader, och anser inte att stan blev vackrare efter rivningarna, men vi vill bo så billigt och bra som möjligt. Vi vill kunna resa snabbt och bekvämt. Vi vill kunna handla varor så enkelt som möjligt.  Butiksägare vill att varuleveranser sker så smidigt som möjligt.
Fastighetsägarna vill tjäna så mycket pengar som möjligt på sina fastigheter. Kapitalägarna vill ha valuta på satsat kapital.

Det är sånt som styr. Inte politikernas vilja.
Frid över Hjalmar Mehrs minne.

 

Kungl. majts  'Byggnadsstadga för stad och landsbygd av den 20 november 1931

Arkitektupproret 

 

Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

Per Wirtén går till botten

Många har summerat Stefan Löfvens insats som statsminister som därmed fått både ris och ros.

En sak som Löfven i alla fall lyckats med är att han har förstört Per Wirténs humör.
Wirtén själv skriver det i en artikel i Expressen den 4 november.

Wirténs börjar sin artikel med att karaktärisera Löfven som att han ”såg ut att vara en man att lita på”.
”Löfvens anlände med ett uttalat politiskt projekt som länge såg ut att lyckas: att knäcka blockpolitikens låsningar.”

Men Wirtén blir så besviken beskriver han i artikeln.
”Det har varit ett ledarskap som ingen socialdemokrat kunde lita på.” skriver han.

”En sysslolös dag” (hur man nu får en sådan) berättar Wirtén, började han Googla efter sånt som Löfven har misslyckats med.
Han upptäcker, medan Löfven varit stataminister och under pandemikrisen, att antalet miljardärer har ökat med drygt en tredjedel.
”Kombinationen av så många fler superrika, högre arbetslöshet och fortsatt lågavlönad vårdpersonal under en svår pandemi fick mig att tappa humöret.”

Det verkar som om Wirtén inte vet att det är riksdagen som fattar de politiska besluten. Inte statsministern. Och att regeringen har varit i minoritet i denna riksdag. Även om regeringen gått tillsammans med V skulle det inte funnits majoritet i riksdagen för att beskatta miljardärer.
Wirtén tycks heller inte känna till att det finns en global kapitalism som påverkar det ekonomiska livet.

Wirtén börjar göra en lista över arvet efter Stefan Löfvens regeringsår. Vilket inte gör Wirtén på bättre humör.

”Flyktingpolitiken har avhumaniserats, arbetsrätten försvagats, ny social lagstiftning på EU-nivå förkastats. Avslutningsvis noterade jag ett misslyckat försök att introducera marknadshyror, ännu fler skattesänkningar och frånvaron av fördelningspolitiska reformer av större betydelse. Javisst, det parlamentariska läget var svårt. Men jag har inte ens hört några viljeyttringar i annan riktning.”

Allt jävelskap är Löfvens fel.
”Löfven kunde uppenbarligen byta ståndpunkt om det mesta. Han blev till sist en statsminister ingen socialdemokrat kunde lita på.”

I förbigående skriver Wirtén att ”Försöket att destabilisera blockpolitiken utmynnade dessutom i att den i stället återkom med en giftigare högerprofil där Sverigedemokraterna integrerats. Regeringsmakten förstärktes inte, utan försvagades.”

Wirtén tycks alltså känna till att sossarna lyckats spräcka Alliansen men även det tycks vara åt helvete.
Wirtén verkar dessutom känna till att det finns ett parti som heter Sverigedemokraterna. Men glömmer att SD har en femtedel av riksdagens mandat och vågmästarställning.
Att regeringen på grund av det parlamentariska läget måste trixa sig fram är inget som Wirtén bryr sig om.

Och frågan är vilken makt en liten svensk statsminister i en minoritetsregering har att påverka politiken? Inte bråkdelen av vad en amerikansk eller rysk president har. Men Wirtén skyller den politiska utvecklingen på Löfvén.

Det verkar faktiskt okunnigt.
Eller så beror Wirténs dåliga humör på något annat.

I Expressens ingress står det att ”Per Wirtén går till botten med vad som återstår av det en gång statsbärande partiet.”

Tyvärr har Wirtén med den här artikeln verkligen nått botten.

Wirténs artikel i Expressen 

Att veta och att förstå i politiken

Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.

I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860 -1934) och Aristide Briand (1862-1932).

Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932 ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.

Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.

Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas välfärdspolitik.

Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.
Så har det låtit sedan 1917 då vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.

I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit mindre.

”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner 

Sossarnas kongress

Socialdemokraterna om välfärd 

Sifos väljarbarometer sept. 2021 h

De borgerliga, med Sverigedemokraterna, har makten i riksdagen

Många anklagar socialdemokraterna för att inte ha drivit socialdemokratisk politik under Löfvens regeringstid.

Men nu är det så att socialdemokraterna aldrig någon gång under Löfvens statsministertid har haft majoritet för att driva sin politik fullt ut.

Sossarna har tvingats föra en politik som hindrat Alliansen att tillsammans med SD vinna regeringsmakten.  Det är, under omständigheterna, en bragd enligt min enkla mening.
En av omständigheterna är att de borgerliga partierna är i klar majoritet i Sveriges riksdag och att Sverige Demokraterna är tungan på vågen.
Så har väljarna bestämt.  

Ta en titt på mandatfördelningen i riksdagen.

Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i Sverige. Till riksdagens uppgifter hör att besluta om lagar och om statens budget. Det är inte regeringen som bestämmer det är riksdagen.

Och så här är mandatfördelningen i Sveriges riksdag

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.

Moderata samlingspartiet (M): 84.

Sverigedemokraterna (SD): 49.

Miljöpartiet de gröna (MP): 25.

Centerpartiet (C): 22.

Vänsterpartiet (V): 21.

Liberalerna (L): 19.

Kristdemokraterna (KD): 16.

Majoriteterna är alltså så här:

Icke borgerliga
S 113 + MP 25 + V 21 = 159

Borgerliga
M 84 + C 22 + L 19 + KD 16 = 141
+ SD 49 = 190

Med C 22 och L 19 = 41 mandat får icke borgerliga 200 mandat mot borgerliga M 84 + KD 16 + SD 49 = 149.

Om V med sina –21 inte ställer upp på samarbete får regeringskoalitionen 179 mandat.

Genom att lyckas etablera samarbete med L och C har Löfven splittrat Alliansen och fått igenom kompromissförslag. Inte socialdemokratisk politik men väl socialliberal. Alternativet hade varit konservativ politik.

Samarbetet med C och L har naturligtvis inte kunnat ske utan en del socialdemokratiska eftergifter till de borgerliga.
Alternativet skulle ha varit att riksdagens borgerliga majoritet haft den totala politiska makten. Med stöd av Sverige Demokraterna.

Det är enkel matematik. Ska det vara så svårt att fatta?

Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Vad gör sossarna? Vad gör regeringen? Lättläst liten statskunskap för vänsterradikaler som anser att sossarna har förlorat sin själ och kräver allt nu.

           Enligt grundlagen är det regeringen som styr riket. 

I vårt parlamentariska system gör den det genom att lägga fram förslag, så kallade propositioner, till riksdagen som riksdagen ska ta ställning till. Regeringen föreslår - riksdagen beslutar.

Riksdagen består av Socialdemokraterna 100 mandat, Moderaterna 70 mandat, Sverigedemokraterna 62 mandat, Centerpartiet 31 mandat, Vänsterpartiet 28 mandat, Kristdemokraterna 22 mandat, Liberalerna 20 mandat och Miljöpartiet 16 mandat.


I Sverige har vi en koalitionsregering som består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Innan regeringen kan lägga fram ett förslag till riksdagen måste alltså socialdemokrater och miljöpartister först vara överens. Det sker en förhandling mellan de bägge partierna i regeringen.

Eftersom de konservativa partierna i riksdagen har fler mandat (152) än regeringspartierna (116) och eftersom även de borgerliga partierna (Allliansen) hade fler (143) måste regeringen skaffa stöd från några av de borgerliga partierna för att kunna utse socialdemokraten Stefan Löfven som statsminister och regeringsbildare efter riksdagsvalet 2018.

Det var viktigt att minimera Sverigedemokraternas inflytande särskilt sedan Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater närmat sig varandra.

Därför ingicks Januariavtalet, en skriftlig överenskommelse mellan riksdagspartierna Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Liberalerna. Avtalet rubricerades ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna” och publicerades den 11 januari 2019.
Stefan Löfven röstades fram till statsminister och regeringsbildare 18 januari 2019, mer än 18 veckor efter riksdagsvalet, och kunde därmed bilda Regeringen Löfven II.

Därigenom fick Centerpartiet och Liberalerna ett betydande inflytande över regeringens politik och budget.

Att regera är inte att peka med hela handen, och bara bestämma, utan är en process med massor av förhandlingar till höger och vänster.
Socialdemokraterna tvingas till åtskilliga kompromisser för att kunna sitta kvar i regeringen.
Alternativet är en konservativ regering, som har majoritet i riksdagen.

 

 

Alla har ansvar, alla har skuld

Sveriges konung och statschef har uttalat sig om att Sverige misslyckats under pandemin.

– Jag anser att vi har misslyckats. Det är ett stort antal som har avlidit och det är fruktansvärt. Det är något som vi alla lider med, säger han i SVT-programmet ”Året med kungafamiljen”

– Det är uppseendeväckande och ovanligt att han uttalar sig på det här sättet. Enligt konstitutionen är hans roll att vara en symbolfigur, inte uttala sig politiskt, säger Henrik Wenander, professor i offentlig rätt, i SVT:s morgonstudio.

Oppositionen ger regeringen skulden för att folk dött under pandemin. De ser som sin uppgift att i alla lägen kräva regeringens avgång.

Men är inte äldrevården en kommunal angelägenhet?

Och faktum är att en stor del av Sveriges smittskyddskunskap försvann när regeringen Reinfeldt lade ned Smittskyddsinstitutet och i stället skapade den betydligt mindre Folkhälsomyndigheten.

Och vilka var det som privatiserade vården för att öka konkurrensen och göra vården mer produktiv? Resultatet av effektiviseringen blev för låg bemanning, för många timanställda, för liten medicinsk kompetens eller för låga krav på utbildning.

Ska ansvar avkrävas och skulden för ett misslyckande fördelas bör vi alla vara med: väljare, utförare, kommuner, riksdag, regering. Och kungen.

 

Coronakommissionen, webbplats 

Äldreomsorgen under pandemin. Delbetänkande av Coronakommissionen, Stockholm 2020, SOU 2020:80

Hälso- och sjukvård i äldreomsorgen. Motion 2020/21:912 av Anna Vikström (S)

Framtidens äldreomsorg - en nationell kvalitetsplan. Socialutskottets betänkande 2018/19:SoU6

Kommittédirektiv: Översyn av vård och omsorg för äldre - tio år efter Ädelreformen

Felaktig organisation grund till tragedin inomäldrevården. Debattartikel i Läkartidningen

Åsa Plesner. Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö, Arena Idé, mars 2020

Fakta om äldreomsorgen i ljuset av coronapandemin. Sverigeskommuner och Regioner.

 

 

Till regeringens försvar

Det parlamentariska läget för socialdemokraterna grundar sig på att partiet endast fick 28,3 procent i riksdagsvalet 2018. 

Socialdemokratin har utan tvekan problem. Och det gäller alla socialdemokratiska partier i världen.

I Sveriges riksdag har socialdemokraterna 100 mandat av 349.

Eftersom regeringens förslag måste passera riksdagen och där få 175 mandat för att gå igenom räcker inte de 100, som var och en förstår, för att genomföra ett helt och hållet socialdemokratiskt program.
Det sitter ju en majoritet av borgare i riksdagen.

Partisympatiundersökningarna visar idag ett stöd för S på 23,6 procent

Det blir alltså nödvändigt att samarbeta över partigränserna.

Socialdemokraterna har därför, i regeringen, tvingats samarbeta med andra partier.

Ett samarbete med de rödgröna skulle ge: S 100, Mp 16, V 28 = 144 mandat.
Det räcker inte för att få igenom förslag eftersom högeroppositionen har: M 70, Kd 22, Sd 62 =281

Alliansen hade: M 70, C 31, L 20, Kd 22 =143.
Tillsammans med Sd:s 62 mandat skulle hela det borgerliga blocket få 205.

Men nu lyckades Löfven splittra alliansen så att nuvarande regeringsunderlaget bygger på: S 100, C 31, L 20, Mp 16 = 167 mandat.
Mot en reducerad opposition: M 70, Kd 22 och SD 62 = 154.

Samarbetet ned L och C krävde naturligtvis kompromisser. Kompromissen blev januariöverenskommelsen. Att denna överenskommelse inte är ett renodlat socialdemokratiskt program är självklart.
 
Men vad skulle alternativet ha varit? Med all säkerhet en helt borgerlig alliansregering med Ulf Kristersson i spetsen och SD som stöd.

Löfven har gjort det bästa möjliga av situationen. Dessutom har han samlat en socialliberal regering mot en konservativ opposition.

Problemen med politikerföraktet hos väljarna beror bland annat på att den nationella politiken inte rår på den globala ekonomin.
Men den är direkt beroende av den.
Politikerna blir alltmer maktlösa gentemot finansmarknader och de globala finansaktörerna.

En följd av detta blir att väljarna tappar förtroendet för det politiska etablissemanget vilket ger populistiska partier utrymme. Detta skapar i sin tur uppsplittring av parlamentet vilket i sin tur ytterligare försvagar de nationella politikernas förmåga att leverera.
Samma problem har uppstått i hela Europa.
Det är inte bara ett socialdemokratiskt problem utan demokratins.

Vissa kräver en tydligare vänsterpolitik från S-regeringen, vilket de menar skulle rädda partiet.
Men väljarna vill tydligen inte ha vänsterpolitik, hur fin den än är. De som kallar sig demokratiska socialister har felbedömt det politiska läget.

Enligt svd/sifo säger sig idag 23,6 av väljarna vilja rösta på SD och bland LO:s medlemmar uppgår stödet för Sverigedemokraterna nu till 31 procent. 
Det är alltså ingen vänstervåg som väller fram.

Därför backar socialdemokratin

Socialdemokraterna i fritt fall 

Januariavtalet 

Kalle Sundin 

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

Det dånar uti politikens krater

Vi väljare har den riksdag vi förtjänar och har valt.

 I regeringsbildningen har de etablerade riksdagspartierna gått in för att hålla SD utanför besluten i rikspolitiken.
Hela regeringsbildningskrånglet syftar ju till det.
Dock har M och Kd kunnat tänka sig att få passivt stöd från SD.

 Stefan Lövfen har i regeringsförhandlingarna skickligt manövrerat för att åstadkomma en majoritet utan att SD kunnat utnyttja sin vågmästarställning och att samtidigt splittra Alliansen. Han har verkligen lyckats.
Nu har S, Mp, L och C, efter 131 dagar, samlats kring ett gemensamt regeringsprogram.
Alternativet hade varit att släppa fram de tre konservativa partierna M¸Kd och SD.

Många politiska kommentatorer är sura och en och annan vänsterpartist anser att det vore bättre att S inte skulle ha kompromissat så mycket.
De föredrar alltså att M och K med stöd av SD skulle ha bildat regering.
Vänstern hotar med att fälla den nya regeringen och släppa fram den konservativa konstellationen om den nya regeringen genomför sitt program.

Det dånar i politikens krater.


Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna,Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna

Utpressning i riksdagen

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket, och riksdagen är folkets främsta företrädare.” står det i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. 

Det är alltså riksdagen som styr landet, inte regeringen.

I den nuvarande riksdagen har Alliansen 141 röster och Sverigedemokraterna 49. Det betyder att de borgerliga tillsammans har 190 röster.
De bägge regeringspartierna d.v.s. Socialdemokraterna 113 + Miljöpartiet 25 har tillsammans 138 röster i riksdagen.
Vänsterpartiet som kan samarbeta med regeringspartierna har 21 vilket gör 159 röster för de rödgröna.
Om regeringen ska få igenom ett lagförslag eller ett skatteförslag måste förslaget få stöd av något av de borgerliga partierna.

I juni lade regeringen fram ett förslag om en ny flygskatt, ändrade regler för fåmansbolag (den s.k. 3:12 regeln) och om gränsen för när löntagarna ska börja betala statlig inkomstskatt.
De borgerliga partierna gillade inte förslagen varför de borgerliga hotade med att inte bara fälla förslagen utan också för att kräva misstroendevotum. Det betyder att de hotade med att avsätta ett antal ministrar ur regeringen.
Vilket i sin tur skulle kunna bidra till nyval mindre än ett år före valet.

Misstroendeförklaringar har skett sju gånger tidigare i Sverige. Skillnaden från tidigare år, och som är helt nytt nu, är att Sverige nu leds av en minoritetsregering och är betydligt mer känslig för misstroendeförklaringar.
Tidigare har inte misstroendeomröstningar varit till för att protestera mot förslag som man inte gillar utan har använts när ett statsråd saknar riksdagens förtroende för att en minister misskött sitt ämbete.

Det märkliga hotet om misstroendeförklaring fick regeringen att dra tillbaka två av förslagen och formulera om förslaget om flygskatt. Först då drog de borgerliga partierna bort hotet om misstroendevotum.
"En stor seger för Alliansen", jublade centerns Annie Lööf efter den lyckade utpressningen.

Ja, kanske det, men en förlust för demokratin.

DI "En stor seger för alliansen"
SR
AB "Vilket trams alliansen" 
AB 

Den kåta alliansen

Journalister bör iaktta konsekvensneutralitet och största möjliga objektivitet i vad de publicerar.

Ett undantag är de ”journalister” som är ledarskribenter för vilket precis tvärt om gäller. De ska ta politisk ställning och just tänka på att deras texter ska få konsekvenser.
Så egentligen är ledarredaktionerna inte journalister utan opinionsbildare. Och som sådana kan de inte avkrävas journalistiskt ansvar. Men många ledarkommentatorer gömmer sig bakom journalistens yrkesroll.

Per Gudmundsson är ett typiskt exempel och hans ledare i dagens SvD ett tydligt bevis för detta.

Själva sakfrågan är i sig inte så märklig även om den är olycklig.
Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och företaget IBM har försatt landet i fara genom att låta utländska, ej säkerhetstestade IT-tekniker, få hand om den svenska myndighetens register. Generaldirektören har därvid även handlat emot gällande lag.

När det gäller lagbrott brukar man döma utifrån om brottet varit uppsåtligt eller inte.
Ännu har inte detta utretts. Ingen ska heller dömas ohörd. Ingen är skyldig förrän domstol sagt sitt. Vi har ännu inte hört generaldirektören.

Regeringen Reinfeldt hade, med hjälp av den dåvarande oppositionen, outsourcat – lagt ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader. Detta hade Riksrevisionen tidigare föreslagit. Att minska kostnaderna tycks således vara generaldirektörens motiv för sitt handlande.
Hade hon uppsåt att försätta vårt land i fara?
Var det rätt att outsourca registren?
Och vilken roll har företaget IBM i sammahanget?
Hade nödvändiga säkerhetsaspekter beaktats vid beslutet om outsourcing?
Ingen vet.

Visserligen är oppositionens roll att kräva alla korten på bordet.
Men det är inte vad oppositionen i första hand gjort. I stället har alliansen som första viktiga åtgärd begärt att ”ansvariga ministrar” omedelbart ska avgår från regeringen.
Ministrarna har visserligen ett formellt ansvar för sina myndigheter bland andra dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) och möjligen inrikesministern Anders Ygeman (S).
De har nu också avgått.
Men saken är långtifrån utredd.

Och alliansen vill att även försvarsministern avgår.

Det är tveksamt om ministrarna handlat orätt genom att inte informera om läget så snart de kände till förhållandena.
Ty med tanke på att saken handlar om hemligt material som SÄPO utrett, kan det kanske funnits skäl att inte gå ut till media och berätta om schabblet.
Ingen vet. Det är inte utrett.

Per Gudmundsson är däremot säker och hänvisar till riksdagsmajoriteten.
”Riksdagsmajoriteten pekade också ut försvarsminister Peter Hultqvist (S), som på samma sätt under tio månader känt till att hemliga och vitala uppgifter komprometterats av Transportstyrelsen men underlåtit att informera statsministern.”
”Ministrarnas förklaringar lät dessutom både vaga och undflyende – ljög de rentav?”
”Regeringen har ännu inte förklarat när den hade tänkt informera. Kanske skulle ingen få veta.”
”Regeringen är underställd riksdagen. Regeringsformen – grundlagen – ger riksdagen rätt att avsätta ministrar som inte har riksdagens förtroende”.
”Den sosse som frivilligt avstår från regeringsmakten har ännu inte fötts.”
Argumentationen och de vaga antydningarna är på den nivå som man finner på s.k. sociala media.

Många allianspolitiker är mest kåta på att avsätta regeringen.
Vilket i och för sig inte är så konstigt då riksdagsmajoriteten - alliansen + SD - ju är mot regeringen.
De saknar inte bara förtroende för några enstaka ministrar utan för hela regeringen och dess partier.
Men deras kåthet på att skada regeringen är starkare än omsorgen om att sanningen och ansvarets alla delar kommer fram.

Även det är allvarligt.

DN Ledare

Expressenledare 

DI ”Odenberg kritisk till misstroende mot Hultqvist”Eskilstuna Kuriren Ledare