Att veta och att förstå i politiken

Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.

I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860 -1934) och Aristide Briand (1862-1932).

Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932 ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.

Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.

Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas välfärdspolitik.

Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.
Så har det låtit sedan 1917 då vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.

I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit mindre.

”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner 

Sossarnas kongress

Socialdemokraterna om välfärd 

Sifos väljarbarometer sept. 2021 h

Vänster/höger om marsch!

”Varför går det egentligen så pass dåligt för de samlade rödgröna partierna?

Och varför är den samlade högern så pass stark?”

Det undrar Göran Greider den 16 juni 2021 i en ledare i tidningen ETC.
Greider förstår sig inte på väljarna.

Greider trevar efter ett svar i sin ETC-ledare.
”Att så pass många arbetarväljare lagt sin röst på allt från Donald Trump till Jimmie Åkesson och därmed röstat mot sina egna långsiktiga intressen vittnar om en ny logik, som är en svår utmaning för vänstern och arbetarrörelsen.”
”Dilemmat är reellt. I takt med att samhället har nyliberaliserats har det helt enkelt blivit svårare att nå fram med generella argument för fördelningspolitik. Den som för fram sådana argument stöter allt oftare på en mur av egenintresse.”

Väljarnas uppfattning om hur det borde vara verkar inte stämma med Greiders.
Greider anser att han har rätt och väljarna fel.
En litet konstig idé ur demokratisk synpunkt.

Dagen efter Greiders ledare tycks Daniel Suhonen, chef Katalys, ha svaren på Greiders frågor:

”Jag har samlat mina tankar i ett tiopunktsprogram för socialdemokratisk förnyelse.
Jag har försökt skriva mig fram till nya tankar om vart vi borde försöka vara på väg tillsammans. En positiv samhällsvision från vänster. En som kan besegra högern på riktigt.”
Daniel Suhonen i ett utskick från Katalys den 17 juni 2021.

Änligen! får man väl utbrista. Så bra för vänstern!

Allt medan partiet som bär Vänsterns namn, tillsammans med de ultrakonservativa Sverigedemokraterna, arbetar för att avsätta den socialdemokratiska regeringen.
Förvirringen är total.

Men, som sagt, vi får väl läsa om ifall Suhonens tankar kan lösa problemet.
Boken kommer ut den 28 juni på Verbal förlag.

Göran Greider i ETC 

Suhonen Vad hade Erlander gjort? 

Medelklassen finns inte! Men det finns hierarkier.

 Grunden för människans utveckling är arbetet och produktionen.

Det är arbetet och produktionen som skapar mänsklighetens ekonomiska, sociala och kulturella bas.
Människans levnadsbetingelser utgår från vilka som har makten över produktionsmedlen.  
Därför finns det bara två klasser, å ena sidan överklassen som äger makten över produktinsmedlen och å andra sidan underklassen som inte äger produktionsmedlen utan enbart sin egen arbetskraft.
Över- och underklass är två poler. Mellan dem finns inga mellanpoler. Men det finns hierarkier.

”Medelklassen” är ett påhitt av sociologer eftersom att de har blandat samman begreppen klass och hierarki. De definierar ”klasser” efter ekonomiska, sociala och kulturella nivåer. De har tappat begreppet hierarkier och ersatt det med ”klass”.

Hierarkierna är mångfacetterade och rörliga. När man börjar kalla den hierarkiska ordningen för klass blir klassbegreppet diffust och svärgripbart. Det blir ”klasser” litet var som helst.
Sammanblandningen är fatal, särskilt som dagens egendomliga vänster har anammat den.
Varje vettig analys av kapitalismen blir omöjlig.

På så sätt har det blivit svårt att se ett fast och stabilt klassbegrepp som håller för att göra nödvändiga bestämmelser och positioner i tid och rum.
För att ta ett exempel: Indiens kastsystem är en hierarki och inte en klassordning.
Militärledningen från överbefälhavaren ner till den nyinryckta värnpliktiga är en typisk hierarki. Inte olika klasser.

Ingenjören på företaget Volvo är inte av en annan klass än städerskan på samma företag. De har däremot olika positioner i hierarkin.

Skillnader i ekonomiska, sociala och kulturella grupper av människor, är hur många som helst. För den som söker begrepp att studera tillvaron med och som ersätter hierarkier med ”klass” blir tillvaron förvirrande.

Den amerikanske sociologen Charles Wright Mills, (1916-1962) har visserligen infört begreppet social stratifiering, som är detsamma som hierarkier, men han kunde inte frigöra sig från medelklassbegreppet.
Erik Olin Wright (1947-2019) är en annan amerikansk sociolog. Även han använder medelklassbegreppet vilket en stor del av vänstern anammat och därmed förlorat sig i dimman.
Begreppet ”arbetarklass” har därför fått något diffust och mystiskt över sig. Somliga har därför velat kalla det för ”löntagarklass” men problemen kvarstår.

Tramsigheter som att beskriva en ”arbetare” som blir professor som att arbetaren gjort en ”klassresa” är rena dimbildningen. Ungefär lika mycket ”sanning” som lögnen om att solen går upp i öster varje morgon. Det är ju inte solen som går upp utan jorden som vrider sig kring sin axel.
Att arbetaren som blivit professor gjort en bildningsresa, och därmed förändrat sin position i samhällshierarkin, är däremot odiskutabelt.
En person som gift sig med en storkapitalist har däremot faktiskt gjort en personlig klassresa och samtidigt förändrat sin position i hierarkin.

Om man vill studera verkligheten är det viktigt att använda begrepp som hjälper en att ordna den verklighet man vill studera.
Som då Carl von Linné (1707-1778) ordnade växternas klassifikation och gjorde biologin en stor tjänst.

C. Wright Mills 
Erik Olin Wright  
Social stratifiering  
Samhällsklass 
Klassamhälle 
Indiens kastsystem 
Vetenskapsrådet, God forskningssed 

 

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

Vad är klass?

 Är klass detsamma som ”klassidentitet” alltså individens egen uppfattning om vilken samhällsklass hen uppfattar sig tillhöra?

Eller är klass den faktiska ekonomiska, sociala och kulturella position i samhällshierarkin som olika grupper av människor faktiskt har?

En person kan, objektivt, tillhöra till exempel övre medelklass, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklass.

Stefan Löfven, kan man förmoda, är medleklass enligt den objektiva definitionen men upplever sig antagligen själv som arbetarklass.

Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn refererar 180128 på DN-Debatt till en undersökning som säger att ”Åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle”.
Alltså hur vi svenskar uppfattar vår egen klassposition.
De tycks ansluta sig till det subjektiva klassbegreppet.

En tredje definition av klass är Karl Marx´ som menade att klasstillhörigheten inte bestäms av levnadsstandarden eller till hur man själv uppfattar sin klassposition, utan av i vilket ekonomiskt och juridiskt förhållande olika samhällsgrupper faktiskt har till produktionsmedlen (kapital, fabriker, energiresurser, råvaror, naturresurser, patent, varumärken m.m.).

De som har makten över produktionsmedlen utgör överklassen och de som bara kan bidra med sin arbetskraft i produktionen är arbetarklass.

I det kapitalistiska samhället tvingas arbetarklassen att sälja sin arbetskraft (genom lönearbete) till den härskande överklassen.

Om en löntagare äger villa, Volvobil och värdepapper är hen därför inte överklass. Eller om en arbetare har bildat sig och blivit doktor i sociologi så har denne knappast gjort en klassresa med Marx´ definition så länge hen inte beslutar över ett företag med anställda eller skaffat sig annat produktionskapital.
Ingvar Kamprad gjorde under sitt liv en klassresa.

Frågan i den refererade Novusundersökningen löd: ”Tycker du att Sverige i dag är ett klassamhälle?”.
Vad betyder det att ”svenska folket” som svar på den frågan anser att Sverige är ”att Sverige är ett klassamhälle”?

Att det finns både rika och fattiga, både mäktiga och vanmäktiga överallt i världen är uppenbart och det är troligt att de flesta tillfrågade svarar på frågan utifrån detta välkända faktum.

Tidningen Arbetet  

Katalys ”Klass i Sverige, Klass, identitet och politisk mobilisering.”
AB

Europas populistpartier – en sammanställning

Här följer en enkel sammanställning på svenska om europeiska populistpartier. Den är långt ifrån fullständig och någon sådan har jag inte funnit på nätet.
Hjälp gärna till att komplettera den här!

Timbro har en webbplats med ett populistindex (se länk i slutet av denna sida).
På engelska finns några t.ex. OpenDemocraty.

Arbetarrörelsen saknar en kunskapsdatabas, öppen för alla på nätet, med fakta för en debatt om bland annat demokrati. En sådan debatt är nödvändig i en tid då populistpartier och populistiska rörelser ger enkla svar på svåra ekonomiska, sociala och kulturella problem och då de demokratiska värdena alltmer ifrågasätts.
Debatten behöver en faktabas.

Katalys skulle kunna vara en sådan men har i stället blivit ett debattforum för några akademiker för akademiker.
Populistpartierna dömer ut de etablerade partierna och den rådande demokratiska styrelseformen och förordar direktdemokrati och politisk handling i stället för snack.
De är oftast öppet främlingsfientliga och nationalistiska. Framförallt har de enkla lösningar på komplicerade ekonomiska, sociala och kulturella samhällsproblem.

Här är min enkla sammanställning:

Belgien: Vlaams belang. Vill ha självständighet för Flandern och begränsa invandringen. Cirka 4 procent.

Bulgarien: Attack (Ataka) profilerar sig som motståndare till globaliseringen på en ortodox-kristen och konservativ grund. Senaste val: 7,3 procent.

Danmark: Dansk folkeparti. Bildades 1995 som en utbrytning från Fremskridtspartiet. Begränsad invandring, EU-motstånd och avskaffat bistånd är viktiga punkter i politiken. Mer resurser till polisen och hårdare straff för brottslingar är två andra. Partiet har också påverkat många av de mer etablerade i det danska Folketinget.

Finland: Sannfinländarna. Nationalism, starkt försvar och EU-kritik är viktiga punkter på dagordningen. 18 procent. Med i samlingsregering.

Frankrike: Nationella fronten högernationalistiskt med ledaren Marine Le Pen kräver folkomröstning om EU-medlemskapet. Hon är dessutom en av kandidaterna i nästa års franska presidentval. 18 procent i regionval.

Grekland: Syriza. Vänsterparti kritiska mot EU:s åtstramningskrav efter eurokrisen. 36 procent. Regeringsparti
Gyllene gryning (Chryssí Avgí) är ett öppet fascistiskt parti med nazistisk symbolik. Profilerar sig som antisemitiskt, rasistiskt, antiturkiskt och anti-EU/IMF. Ligger bakom våldsdåd och mord på politiska motståndare och minoritetsgrupper. Senaste valet: 6,9 procent.
Folklig ortodox samling (LAOS) profilerar sig som ortodox-kristet konservativt. Efter att ha ingått i regering utraderades partiet nästan i senaste valet.

Italien: Popolo della Libertá (Frihetens folk) är en sammanslagning av Finis Alleanza Nazionale och Silvio Berlusconis Forza Italia. Det förstnämnda har rötter i fascismen.
Femstjärnerörelsen.grundades 2005 och kallar de etablerade politikerna i Italien för korrumperade, maktfullkomliga och handlingsförlamade. Förordar direktdemokrati och e-demokrati De är också kritiska mot EU.
Partiets grundare, komikern Beppe Grillo, har bland annat kritiserats hårt för sina antisemitiska uttalanden.
Lega Nord är ett federalistiskt, högerpopulistiskt politiskt parti i Italien, grundat 1991 av Umberto Bossi. Partiet har en kraftigt invandrarfientlig profil.

Litauen: Det konservativa Fosterlandsförbundet får enligt undersökningen 21 procent av rösterna, Ordning och rättvisa har knappt 14 procent , Nationella förnyelseunionen, som leds av tv-kändisen Arunas Valinskas  har 11 procent.

Nederländerna: Frihetspartiet PVV. Mycket förknippat med partiledare Geert Wilders, som gjort sig känd för sin fräna retorik mot islam och sin kritik av invandring. Han har kallat Koranen för fascistisk och jämfört islam med nazism.

Norge: Fremskrittspartiet. Grundat 1973. Vid de två senaste valen till Stortinget har man varit Norges näst största parti. 2009 fick man 22,9 procent av rösterna. Sitter i norska regeringen med Höyre. Får främst röster från småföretagare, privatanställda och unga väljare som är missnöjda med Höyres försiktiga politik i förhållande till bistånd, invandring och skatter.

Polen: Lag och rättvisa (polska: Prawo i Sprawiedliwośćm PiS) är ett nationalkonservativt parti. Lag och rättvisa har skärpt straffen för brott mot liv, hälsa och egendom och menar sig bekämpa korruptionen i samhället. Regeringsparti med absolut majoritet.
Solidarna Polska är en utbrytning ur PiS, profilerar sig som konservativt katolskt men med viss vänsterretorik i ekonomiska frågor.

Rumänien: Lag och rättvisa (PiS) profilerar sig som konservativa, EU-kritiska och mot korruption och brottslighet. Senaste val: 14 procent.

Schweiz: Schweiziska folkpartiet (SVP) har rötter i bonderörelsen, profilerar sig som konservativt och liberalt antimuslimskt parti ”för medel-klassen”. Senaste val: 26,6 procent.

Slovakien: Slovakiska nationalistpartiet (SNS) profilerar sig som antiromskt och antiungerskt. Har fascistiska rötter. Senaste val: 4,6 procent.

Storbritannien: Brittiska nationella partiet. British national party (BNP) beskrivs som fascistiskt med rötter i nazismen. Profilerar sig som antimuslimskt. Senaste val: 1,9 procent.
United Kingdom Independence Party (UKIP) profilerar sig som libertarianskt och anti-EU. På senare tid allt mer konservativt och invandringskritiska. Fick 17 procent i förra EU-valet. Senaste val: 3,1 procent. Drev fram Brexit.

Spanien: Vänsterpopulistiska Podemos har blivit tredje största parti. 21,1 procent.

Tjeckien: Direktdemokratisk gryning (Úsvit) grundades 2013 av miljonären Tomio Okamura. Profilerar sig som antikorruptionsparti och anti-EU men har också anspelat på antiromska stämningar. Senaste val: 6,9 procent.

Tyskland: Alternative für Deutschland (AfD) Alternativ för Tyskland är ett nationalkonservativt och euroskeptiskt politiskt parti. 4,7 procent.
Nationaldemokratiska partiet (NPD) profilerar sig som både antiliberalt och antikommunistiskt. Har rötter i nazismen. Senaste val: 1,5 procent.

Ukraina: All-ukrainska unionen (Svoboda) profilerar sig som antisemitiskt, antiryskt och antikommunistiskt. Senaste val: 10,4 procent.

Ungern: Jobbik. Beskriver sig som "kristet, konservativt och nationalistiskt parti". Fick 17 procent i parlamentsvalet i år. Har en väpnad gren, Ungerska gardet, som har hetsat judar och romer.

Österrike: FPÖ och BZÖ. Frihetspartiet (FPÖ) profilerar sig som konservativt och liberalt, antimuslimskt. Senaste val: 20,5 procent.
Alliansen för Österrikes framtid (BZÖ) är tidigare FPÖ-ledaren Jörg Haiders utbrytning. Profilerar sig som mer moderat och liberalt än FPÖ. Senaste val: 3,5 procent.

Läs mer:

DN Debatt. Anders Hellström och Anna-Lena Lodenius. ”Ledarsidornas SD-kritik har inte hindrat ökat stöd”

 

TimbrosPopulistindex, Timbro Authoritarian Populism Index, TAP 

OpenDemocraty,populism in Europe 

Katalys med Katekes

I dag är det inte många svenskar som har erfarenhet av Katekesen.

Själv är jag tillräckligt gammal och gick dessutom mina första skolår i katolsk skola och där var katekesen en argumentsamling för katolsk tro.

Katekesen var uppställd med frågor eller påståenden som besvarades av katekesförfattarna.

Även protestantiska kyrkan hade en katekes författad av Martin Luther.

Katekesen talade således om vad man skulle tro. En ålderdomlig pedagogik.

Katekesen hade ingen inverkan på mig. Jag blev ateist, fackligt aktiv och kommunist och gick med i SKP 1962.

Men även där fanns en ”katekes” med frågor och svar, en argumentsamling som talade om vad jag skulle tro.

Argumentsamlingen hade ingen inverkan på mig

Jag blev socialdemokrat, och gick med i SAP 1968.

Nu har den fackliga tankesmedian Katalys tänkt till, och producerat en katekes för ”vänstersossar”. Den heter ”Svar på tal om vinster i välfärden. Enargumentsamling om vinstlobbyisternas myter ställda mot verkligheten”.

Det känns litet märkligt att läsa argumentsamlingen.

Samma trosvisshet, samma färdiga svar.

För vilka görs en argumentsamling av det här slaget? Papegojor som ska upprepa husbondens röst? För den som inte kan tänka själv utan behöver tänkas åt?

Naturligtvis är avsikten att stärka tron hos menigheten.

Vad jag inte begriper att Arbetarrörelsen inte kan skapa en Faktasamling som t.ex. redovisar grundfakta som kostnader och inkomster inom välfärden, andelen privata företag inom välfärden, privata företagens kapitalinvesteringar inom välfärden, varifrån pengarna till välfärden kommer, de femtio största företagen inom välfärden, statens, kommunernas köp av verksamhet från privata företagare o.s.v.

Fakta som man själv kan bygga sina argument utifrån.

Om man jämför med Svenskt Näringslivs ”Ekonomifakta” blir man närmast generad å arbetarrörelsens vägnar.

Arbetarrörelsen kan bättre. Fram med fakta i stället för färdigtuggade argument!

DN Debatt