Sverige har inte 1,5 miljon väljare som är rasister

Enligt SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.

För dem som betraktar SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.

Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.

Rädslan för att ”utlänningar och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar med socialkonservativa väljare.

SD:s ledande kadrer må ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av 19,9 procent av väljarna.

En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”

I så fall är problemet inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19 procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.

I en demokrati ska alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade insatta i politiken.

Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna, myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.

Om SCB:s partisympatiundersökning 

Hela undersökningen som  pdf-fil 

DN:s ledare 

GP:s ledare 

DN Nyheter 

SvD Ledare
SVT 
DI
ETC
Arbetet

Första maj har krympt till nationell partipolitik

År 1884 beslöt American Federation of Labour, AFL att kräva åtta timmars arbetsdag för sina 400 000 medlemmar från 1 maj 1886. För att genomdriva detta gick arbetarna ut i strejk. Sju av de strejkande dömdes till döden men straffet ändrades till femton års straffarbete.

På andra Internationalens första kongress i Paris 1889 föreslog den amerikanska delegationen att första maj skulle bli den internationella arbetarrörelsens manifestationsdag vilket också kongressen beslöt. Huvudparollerna för de första 1:a majdemonstrationerna var åtta timmars arbetsdag.

Det var ett internationellt krav och i slutet av oktober 1919 höll International Labour Organisation, ILO, (i dag ett FN-organ) – som består av representanter för arbetsgivare, löntagare och regeringar från de olika länderna – sin första arbetskonferens i Washington och där formulerades konventionsförslag om åtta timmars arbetsdag eller 48 timmars arbetsvecka. 
Denna viktiga arbetstidsförkortning genomfördes därefter i flera länder ungefär samtidigt. I Sverige fastställdes 48-timmarsveckan i lag 1920.

I dag har förstamajparollerna krympt till nationella partipolitiska krav. De kan möjligen samla aktiva partianhängare och fackliga ledare men intresserar knappast andra. Det blir också en smula löjligt då demonstrationerna ställer krav under socialdemokratiskt regeringsinnehav.  Många har svårt att förstå vitsen med detta. Sakta men säkert håller deltagandet i förstamajdemonstrationerna också att tunnas ut.

Uppslutningen var betydligt större under 1960-70-talen kanske på grund av konkurrensen från vänster men också för att kraven blev internationellt inriktade: Kamp för Vietnams folk och mot apartheid i Sydafrika var huvudparoller.
Det fanns en ideologisk nerv i paroller och plakattexter.

Första maj är den internationella arbetarrörelsens dag och demonstrationerna borde återgå till att vara internationella manifestationer i första hand som ett stöd för alla dem som ännu inte har fått 8-timmars arbetsdag i Asien, Kina, Afrika och som lider under samma vidriga arbetsförhållanden som de svenska löntagarna för 100 år sedan.

Inrikespolitiska krav uppmärksammas under årets övriga dagar.
Löntagarna världen över och den internationella löntagarsolidariteten bör särskilt och uttryckligt uppmärksammas den första maj.
Den globala solidariteten är i dag viktigare än någonsin.

GP 

DN 

DN Ledare 

Expressen Ledare 

Norrländska socialdemokraten 

Arbetarbladet 

Dala-Demokraten 

Folkbladet 

Dagens ETC Stockholm 

GP:s ledare 29 april med bottennotering

Katalys med Katekes

I dag är det inte många svenskar som har erfarenhet av Katekesen.

Själv är jag tillräckligt gammal och gick dessutom mina första skolår i katolsk skola och där var katekesen en argumentsamling för katolsk tro.

Katekesen var uppställd med frågor eller påståenden som besvarades av katekesförfattarna.

Även protestantiska kyrkan hade en katekes författad av Martin Luther.

Katekesen talade således om vad man skulle tro. En ålderdomlig pedagogik.

Katekesen hade ingen inverkan på mig. Jag blev ateist, fackligt aktiv och kommunist och gick med i SKP 1962.

Men även där fanns en ”katekes” med frågor och svar, en argumentsamling som talade om vad jag skulle tro.

Argumentsamlingen hade ingen inverkan på mig

Jag blev socialdemokrat, och gick med i SAP 1968.

Nu har den fackliga tankesmedian Katalys tänkt till, och producerat en katekes för ”vänstersossar”. Den heter ”Svar på tal om vinster i välfärden. Enargumentsamling om vinstlobbyisternas myter ställda mot verkligheten”.

Det känns litet märkligt att läsa argumentsamlingen.

Samma trosvisshet, samma färdiga svar.

För vilka görs en argumentsamling av det här slaget? Papegojor som ska upprepa husbondens röst? För den som inte kan tänka själv utan behöver tänkas åt?

Naturligtvis är avsikten att stärka tron hos menigheten.

Vad jag inte begriper att Arbetarrörelsen inte kan skapa en Faktasamling som t.ex. redovisar grundfakta som kostnader och inkomster inom välfärden, andelen privata företag inom välfärden, privata företagens kapitalinvesteringar inom välfärden, varifrån pengarna till välfärden kommer, de femtio största företagen inom välfärden, statens, kommunernas köp av verksamhet från privata företagare o.s.v.

Fakta som man själv kan bygga sina argument utifrån.

Om man jämför med Svenskt Näringslivs ”Ekonomifakta” blir man närmast generad å arbetarrörelsens vägnar.

Arbetarrörelsen kan bättre. Fram med fakta i stället för färdigtuggade argument!

DN Debatt