Vem eller vilka orsakade statsministerns avgång?

Vänsterdebattörer skyller på att det Löfvens eget fel.

Han har ju lett socialdemokratin bort från den demokratiska socialismens väg.
Den kritiken har de visserligen riktat mot s sedan 1917 men får det alltid att låta som en nyhet.
V anser sig nu, med sitt hot om avsättning, ha stått upp för landets hyresgäster.

Socialdemokraterna skyller på vänsterledaren Nooshi Dadgostar som använde hotet om misstroendevotum för att hindra att en remiss om marknadshyror diskuteras. 
Det var ju inte ens ett förslag.

Borgerliga skyller på både Lövfen och Vänstern. Men tycker naturligtvis att det är bra att Lövfen ryker.  Ulf Kristersson står klar att ta över. Han kommer garanterat inte att försvara hyresgästerna.

SD skyller på alla och verkställde avgångsyrkandet och applåderar hela cirkusen.

Varför är inte socialdemokraterna så socialdemokratiska som de var på 1940-50-talen?
Visserligen var kritiken från vänster redan då att de övergivit sin ideologi men som sagt minnet är kort. Och tiderna förändras.
Nu är saken den att det politiska landskapet i dag, 2021, är helt annorlunda än då.
De 70 år gamla sjökorten är obrukbara.

Då fanns till exempel ett inte ett ultrakonservativt  parti som SD. Med 18 procent av väljarna bakom sig. Som har en rejäl vågmästarställning i riksdagen.
Då var Sverige en nation med oförstörd industri som körde för högtryck och sålde industriprodukter till ett sönderbombat Europa. Inkomster strömmade in i landet.

Socialdemokratiska partiet är visserligen även idag största parti i riksdagen men majoriteten är emot. Orsaken är bland annat SD. Ända sättet för sossarna att hindra SD att få stort inflytande i svensk politik har varit att klamra sig fast vid makten och försöka skapa allianser på den borgerliga sidan. Detta har gått bara genom att förhandla med Centern och Liberalerna. Och i förhandlingar tvingas man som bekant alltid att ge efter på de egna kraven. Det är det som av en del framstår som en avvikelse från den rätta vägen.
Men Löfven har ganska skickligt navigerat mellan grund och lömska skär.
Han har lyckats spräcka Alliansen och hindra SD från inflytande.

Men så har ett parti, som av någon anledning kallar sig vänster, bjudit SD på en avsättarfest.
Så nu är det fritt fram för de konservativa krafterna.

Ni väljare som röstar på ett ärkekonservativt parti som SD.
Egentligen är det ert fel att statsministern nu tvingas avgå.
Grattis till framgången!

Riksdagen 
Sveriges riksdag Wikipedia 

Inte så pedagogiskt men jäkligt demagogiskt

Mina cancermediciner kostar 30 000 kronor i månaden. Om jag inte hade dessa medikamenter skulle sjukdomen snabbt sprida sig i min kropp.

Eftersom min pension bara ger mig en inkomst som motsvarar hälften vad medicinen kostar skulle jag aldrig ha råd med den.
Dessbättre hjälper skattebetalarna mig att betala medicinen och därmed förlänga min livstid en smula. Tack alla skattebetalare!

Men om skattebetalarnas förening och Catarina Kärkkäinen, med bakgrund som vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och praktikant på SvD:s ledarsida, fick bestämma skulle situationen vara annorlunda.

I dagens ledare hyllar Kärkkäinen skattefridagen:
”Så blev det skattefridagen till slut. I dag har du som genomsnittlig inkomsttagare tjänat ihop tillräckligt för att kunna betala årets alla skatter – om bördan hade fördelats från årets början. En genomsnittlig inkomsttagare betalar i år 54,4 procent av sin totala lön i skatt – vilket motsvarar dag 200 av kalenderns 365 dagar. Från och med nu kan du börja arbeta för dig själv snarare än för stat och kommun.”

Skattefridagen beräknas årligen sedan 1971 av Skattebetalarnas förening. Beräkningsgrunden inkluderar inkomstskatt, arbetsgivaravgifter, moms och punktskatter under året.
Skattefridagen är förmodligen avsett som ett pedagogiskt grepp men är, genom sin förenkling, mer ett demagogiskt. Förenklat till lögn.

Förenklingen innebär att skattefridagen bara ser till utgifterna men inte tar hänsyn till behoven.
Alla de som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden och behöver stöd från samhället ¬– sjuka, arbetslösa, vårdkrävande, handikappade och barnen – är fr.o.m. idag utrotade och finns inte med i Skattebetalarnas elitistiska värld. Alla samhällsinsatser för infrastruktur, försvar, rättsväsende, vård, skola och omsorg upphör i dag. SvD:s ledarredaktion hyllar detta.

Dessutom kan jag upplysa Skattebetalarna och Kärkkäinen att arbetsgivaravgifterna inte är skatter utan ett löneutrymme som löntagarna avstått ifrån och som arbetsgivarna bara administrerar.

Skattebetalarna

Tio frågor till dig som är förbudsivrare

1. Tror du att fattigdomen bland romer i Rumänien upphör eller mildras om Sverige lagstiftar mot att rumänska romer som kommer hit och ber dig och mig om hjälp?

2. Är det romernas eget fel att de är fattiga?

3. Bör inte den som ber om hjälp själv kunna avgöra om hen behöver hjälpen eller inte?
4. Bör inte den som vill ge en fattig medmänniska en slant kunna avgöra om hen vill ge eller inte?
5. Tror du att den individ som sitter och ber dig om hjälp om en allmosa inte behöver den?

6. Anser du att empati är en känsla som vi borde göra oss av med?
7. Varför ska staten, kommunen eller polisen bestämma om jag ska ge pengar till en hjälpbehövande?

8. Varför vill du förbjuda mig att ge om jag vill göra det?

9. Kan man inte ge fattiga hjälp både genom att betala skatt till statligt bistånd och genom att ge i handen direkt till den som är fattig?

10. Är en rom från Rumänien, som sitter utanför en butik och ber om din hjälp, mindre värd än en svensk med välbetalt arbete?

SvT Fakta: ”Tiggeriförbud i olika länder”

Amnesty ”Tiggeriförbud strider mot mänskliga rättigheter”

-

Ju rikare desto snålare

Vellinge kommun ligger i Skåne län och där bor 35 257 människor (2016). De är rikare än de flesta andra svenskar. Medelinkomsten i Vellinge är 303 275 kronor om året.  

I hela Sverige är den 261 038 kronor. I Eskilstuna, där jag bor, är medelinkomsten 240 882 kronor.

Men Vellingeborna har inte råd att ge Europas fattigaste människor hjälp när de ber om det.
Vellingeborna löser det hela i stället med att förbjuda de fattiga att be om hjälp.

– Jag är medveten om att det är en svår fråga, men jag tror inte att vi bekämpar fattigdom genom att tillåta tiggeri, säger Vellinge kommuns M-ledare Carina Wutzler till TT.

Nähä, men bekämpar man fattigdom genom att förbjuda folk att be om hjälp eller att förbjuda folk att hjälpa?

Det är förbjudet att slå folk på käften.
Men inte fan bekämpar man krig genom detta förbud.

Vellinges medelinkomst:

Rea på arbetskraft eller tjäderspel?

Tove Lifvendahl gjorde karriär i Svenskt Näringsliv och i Moderaterna innan hon hamnade på SvD:s ledarredaktion.

Vilket kan förklara att hon i dagens ledare uppfattar avtalsrörelsen som ett tjäderspel.

Själv har jag min bakgrund inom fackföreningsrörelsen och vänstern innan jag blev pensionär.
Vilket säkert förklarar att jag ser avtalsrörelsen som en del av den globala klasskampen.

Tove Lifvendahl och jag har olika syn på mycket annat också, särskilt på arbetsmarknadsområdet.
I dagens fågelskådning gillar hon inte satsningar på lågavlönade i avtalsrörelsen utan vill att det skapas enkla billiga arbetstillfällen på marknaden för arbetskraft som inte har jobb.

Tanken är att arbetsgivarna skulle bli mer benägna att ge arbetskraft jobb i fall arbetskraften var billigare.
Med andra ord betraktar hon arbetsgivare som ”arbetsköpare” som vill köpa billigare arbetskraft. Helst på rea.

Fast istället svamlar hon om tjädrar.

Arbetet 
Svenskt Näringsliv Avtalsrörelsen 

Finlands löntagare tvingas välja mellan pest och kolera

Finland har en borgerlig regeringskoalition som består av Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna.

Det är som om svenska Centern, Moderaterna och SD skulle bilda regering i Sverige.

I övrigt är Finland tämligen likt Sverige bortsett att Finland är i ekonomisk kris med en BNP-tillväxt på endast 0,4 procent i årstakt under det fjärde kvartalet 2015 medan Sveriges ekonomi går bra med en tillväxt på 4,5 procent för samma period.

För att komma ur krisen har Finlands regering hotat med att införa tvångslagar med kraftiga försämringar för medborgarna och lättnader för företagen.

Hotet om tvångslagar och statligt ingripande har pressat parterna på arbetsmarknaden att komma överens om ett samhällsfördrag som ska utgöra ett motförslag till tvångslagarna.
Regeringen har lovat att dra tillbaka tvångslagarna ifall arbetsmarknadsorganisationerna enas om åtgärder som i tillräckligt hög grad förbättrar de finländska företagens konkurrenskraft samt ökar tillväxten och sysselsättningen. Samtliga fackförbund måste godkänna avtalet.

Förhandlingarna är nu i sitt slutskede.

Svårast att svälja för löntagarna i överenskommelsen är att de från och med nästa år ska jobba 24 timmar mer än idag utan extra ersättning.
För övrigt måste löntagarna förbinda sig om nollavtal 2017 och måttfulla löneuppgörelser 2018 och att kostnaderna för en stor del av arbetsgivaravgifterna överförs från arbetsgivarna till löntagarna.

Trots allt uppfattar Finlands LO, FFC, att uppgörelsen är bättre än statliga tvångslagar.

Men ingenting är avgjort. Frågan om det blir ett avtal och om regeringen kommer att godkänna avtalet eller om det blir tvångslagar är fortfarande aktuell.

En märklig sak är att nästan inga media i Sverige har rapporterat om detta.

Är inte längre Finlands sak vår?

Om samhällsfördraget 

Svenska Yle
Finlands Fackförbunds Centralorganisation, FFC,: Tio skäl att motsätta sig tvångslagarna

PS. I dag 2/3 säger regeringen att de godtar parternas överenskommelse.
Det innebär att regeringen, i varje fall tillsvidare, avstår från att införa aviserade  skattehöjningar och bidragssänkningar.
Men alla FFC förbund har ännu inte godkänt samhällsfördraget.

YLE TV på svenska

Sverige har inte 1,5 miljon väljare som är rasister

Enligt SCB-undersökningen i veckan skulle SD få stöd av 19,9 procent av väljarna.

För dem som betraktar SD som ett rasistiskt parti måste resultatet verka skrämmande.
För dem som anser att SD är ett nazistiskt parti måste det te sig rent fasansfullt.

Eftersom jag anser att SD är ett främlingsfientligt, socialkonservativt borgerligt parti tror jag att dess väljarstöd är förklarligt.

Rädslan för att ”utlänningar och flyktingar” väller in över våra gränser, att de tar våra jobb och knaprar på vår välfärd, tar våra kvinnor och förstör ”vår” kultur är utbredd.
Följaktligen är de som kan tänka sig rösta på SD lågutbildade män, främst arbetare.
Inte märkligt att SD tar sina väljare från socialdemokraterna och att SD:s sympatisörer hittas inom LO-förbunden där arbetarna finns.
Moderatarena bidrar med socialkonservativa väljare.

SD:s ledande kadrer må ha ett brunt förflutet men det är varken rasism eller nazism som fått stöd av 19,9 procent av väljarna.

En inte ovanlig reaktion på SD:s framgångar är:
”Den enda förklaringen till att SD får nästan tjugo procent av partisympatierna måste vara att väljarna egentligen inte vet vad partiet står för.”

I så fall är problemet inte SD utan väljarna. Eller demokratin. Särskilt om man tänker på att 19 procent av de tillfrågade i SCB-undersökningen är osäkra på sitt val.
Men förklaringen att väljarna inte förstår sitt eget bästa är farlig, även om den vore sann.
Med det argumentet underkänner man inte bara en femtedel av Sveriges 7,5 miljon väljare utan också den parlamentariska demokrati som vi bygger vårt samhälle på.

I en demokrati ska alla anses kunna rösta, oavsett om de är politiskt korkade, rena idioter eller välutbildade insatta i politiken.

Men demokratin kräver också att samhället upplyser om politikens och demokratins villkor.
Utbildningsväsendet, folkbildningen, arbetsmarknadens organisationer, medierna, myndigheter och hemmen har här en viktig uppgift.

Om SCB:s partisympatiundersökning 

Hela undersökningen som  pdf-fil 

DN:s ledare 

GP:s ledare 

DN Nyheter 

SvD Ledare
SVT 
DI
ETC
Arbetet

Miljonärer röstar på ”nya arbetarpartiet”

Enligt Veckans Affärer har tidningen Connoisseur frågat 864 svenska miljonärer hur de tänker rösta i det kommande riksdagsvalet.

Så här fördelas makten - om miljonärerna själva får välja.

Parti                            Miljonärerna, procent                                            

Vänsterpartiet                0,9                          
Socialdemokraterna         2,5                             
Centerpartiet                  1,8                            
Kristdemokraterna           4,8                            
Sverigedemokraterna       5,7                             
Folkpartiet                      7,4                            
Miljöpartiet                     12                              
Moderaterna                    71                               


Befolkningen i stort procent (Sifo)  

Vänsterpartiet                6,3
Socialdemokraterna        34,1
Centerpartiet                  4,7
Kristdemokraterna           4,7
Sverigedemokraterna        8,0
Folkpartiet                      5,4
Miljöpartiet                     10,1
Moderaterna                    24,2 


 

Intresset ljuger sällan.

Partistöd i USA och Sverige

Svenska företag pumpar in pengar i det amerikanska valet.

Läkemedelsbjässen Astra Zeneca har donerat drygt 14 miljoner kronor, skriver SvD på gårdagensNäringslivssidor.

Astra Zeneca listas som den 93:e största bidragsgivaren i det amerikanska valet, av Center for responsive politics (CRP), ett analysföretag som håller koll på hur politikerna och partierna får sina pengar.

Andra ”svenska” företag som ger pengar i den amerikanska valrörelsen är Swedish Match, Skanska USA Building, Securitas, Ericsson, ABB och AB Volvo.

I Sverige är Moderaterna och SD de enda partier som motsätter sig öppen redovisning av partistöd.

Det sista moderaternas före detta partisekreterare Sofia Arkelsten  föreslog innan hon avpolleterades var att det behövs en lagstiftning om partifinansiering.
Men nu ett halvår senare verkar det som om moderaterna glömt bort förslaget.

Vågar ”det nya arbetarpartet” inte avslöja varifrån stödet till partiet kommer?

Expressen ledare

Expressen debatt

Open secret org. Centerfor responsive politics 

Den politiskt ideologiska kartan inför valet

De flesta väljare röstar inte utifrån en genomtänkt och formulerad ideologi.

De röstar utifrån känsla och den bild de har av partierna. Den bilden har skapats genom vars och ens livserfarenheter, mediepåverkan, bakgrundsmiljö, plats i samhällshierarkin m.m.
Men bilden har ändå en ideologisk kärna i väljarens syn på grundläggande värden som frihet, jämlikhet, rättvisa, makt, hierarki o.s.v. i samhället.

Ännu för femtio år sedan kunde man tala om ”klassröstning” där löntagare röstade socialdemokratiskt, bönder på Bondeförbundet och rika på Högern.

Valet stod mellan ”socialister”, liberaler och konservativa.

Men sedan den reella ”socialismen” komprometterats och gjorts omöjlig och nyliberalismen samtidigt vunnit hegemoniskt inflytande över det ekonomiska tänkandet  har det politiska landskapet förändrats.

Den viktigaste ideologiska skiljelinjen hos dagens väljare går inte längre mellan socialister och liberaler.
Den går mellan socialliberaler och nyliberaler.

De flesta av vänsterblockets väljare är idag socialliberaler medan stora delar av allianspartiernas är nyliberala eller värdekonservativa.
Både hos partiernas elit och väljarna finns alltså en grundläggande ideologisk och retorisk ståndpunkt där ideologi och retorik inte alltid sammanfaller.

Retoriken har ibland inte anpassats till en ny ideologisk grund.

Så här ungefär:
Vänsterpartiet – väljarna är socialliberala med ”socialistisk” retorik. Anti nyliberala.
Miljöpartiet – Socialliberalt. Anti nyliberalt.
Socialdemokraterna – Socialliberalt med inslag av ”socialistisk” retorik. Anti nyliberalt. En mindre grupp nyliberala.
Folkpartiet – Nyliberalt med en grupp socialliberaler.
Centern – Nyliberalt med en grupp socialliberaler samt några värdekonservativa.
Moderaterna - Nyliberalt med en socialliberal retorik samt en del värdekonservativa.
Kristdemokraterna – värdekonservativa med en del socialliberala.
Sverigedemokraterna – Värdekonservativa.

De socialliberala dominerar således det politiska väljarlandskapet medan alliansens eliter är nyliberaler.

Den stora gruppen socialliberala attraheras knappast av ”socialistisk” retorik.

Partier som vill visa vägen med den gamla ”socialistiska” kartan är således inte måna om att vinna valet. De resonerar som den gamle militären: ”Om kartan och verkligheten inte överensstämmer gäller kartan”.

 GP

AB

AB

SvD
SvD
DN

Arbetet är inget särintresse

Varje människa är beroende av sitt eget och andras arbete.
Arbetet och produktionen är grunden för all utveckling - ekonomiskt-, socialt och kulturellt.
Därför är arbetet och produktionen inte något särintresse.

Men i vår vackra värld är produktionen avhängig två parter med delvis gemensamma men också motsatta intressen – kapitalägare och löntagare.
Hela samhället är beroende av relationerna mellan dessa parter.

Intressemotsättningen melln kapital och arbete har, genom den historiska och demokratiska utvecklingen, skapat organisationer på vardera sidan. Fackföreningar och arbetsgivareföreningar. Arbetarepartier och högerpartier.
De har olika intressen i förhållande till arbetet, produktionen och produktionsresultatets fördelning.
Samtidigt tvingas de, i symbios, hänga samman inom produktionen.
Men just för att de är nödvåndiga i produktionen och för demokratin är de inte särintressen.

Ingenting av detta är påhitt av politiker eller ledarskribenter utan är ett universellt historiskt faktum och relationer i en global historisk process.

För att bättre kunna hävda sina intressen bildade den svenska fackföreningsrörelsen en politisk gren av arbetarrörelsen - det socialdemokratiska partiet.
Höger- och nyliberala krafter svarade med att bilda Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. (Hur svenskt detta nu är, men det är en annan diskussion)

Högerkrafter har i modern tid på olika sätt arbetat på att dölja motsättningarna mellan kapital och arbete. Ett exempel är den italienska fascismen som förbjöd arbetarrörelsen och fackföreningarna och skapade en organisation i vilken arbetsgivare och löntagare skulle samverka i god gemenskap.
Det nationella intresset ”allmänintresset” stod över intressemotsättningarna i näringslivet.
Faktum är att fascsterna beskyllde fackföreningarna för ”särintressen”.

Inom demokratier är det främst genom nyspråk och lobbyism som högern försöker vinna makt genom att dölja motsättningen mellan kapial och arbete och proklamera ”allmänintresset”.
Genom att beteckna intressemotsättningarna kring arbetet och produktionen som ”särintressen” vill högern befästa ”allmänintresset” och dölja att löntagar- och arbetsgivareorganisationerna är centrala för arbetet och produktionen.

Genom att inte låtsas om att arbetarrörelsen består av en facklig och en politisk gren vill högern splittra rörelsen.

Dagens ledare i DN är således inte ett sakligt inlägg i den politiska debatten, den är en partsinlaga i kampen mellan kapital och arbete.
Ett sorts särintresse visserligen, men i arbetslinjens Sverige kan väl inte arbetet och produktionen vara ett särintresse.

SR

DN

Affärsvärlden

Fula fria företagare finns

SR, P1-morgon, rapporterar i dag om en svensk företagare som misstänks för att systematiskt ha lurat lettiska arbetare att jobba gratis på byggen och bondgårdar i Sverige. Mannen har rekryterat arbetarna via sitt bemanningsföretag i Riga och sen hyrt ut dom till svenska småföretagare.
Erik Leijonmarck, projektledare vid Institutet för säkerhets och utvecklingspolitik (ISDP) har skrivit en rapport om hur lettisk och estnisk arbetskraft utnyttjas i Sverige.

I söndags rapporterade SR:s Kaliber om slavlika förhållanden på billiga biltvättar.
Kaliber avslöjade hur asylsökande och papperslösa utnyttjas som billig arbetskraft och människohandel. Samtidigt ger Arbetsförmedlingen stöd till de illegala verksamheterna

Varje år lockas tusentals thailändska bärplockare till Sverige med löften om att tjäna ihop så mycket som en thailändsk årslön. Villkoren i Sverige har dock varit betydligt tuffare och många har åkt hem med skulder.
I augusti rapporterade DN om att en man och en kvinna i Hälsingland som anlitat bärplockare häktats av Hudiksvalls tingsrätt, misstänkta för människohandel.
De även DN


SR P1 Tendens har i veckan rapporterat om ”Fruimport” till Sverige.
Utländska kvinnor från fattigare länder, som Ukraina, Filippinerna, Thailand, lockas till Sverige med löfte om äktenskap och en ljus framtid. Kontakterna sker ofta via annonser på nätet.
Om relationen i Sverige tar slut inom två år är hon tvungen att återvända till ursprungslandet.
Mannen som lurar hit kvinnorna har fullständig makt och kan när som helst ringa till Migrationsverket och säga att förhållandet är slut och att han inte tar ansvar för henne längre.
I flera fall visar det sig att en del män satt detta i system. Det finns exempel på män som är uppe 5-10 "importerade" kvinnor för att få billiga hushållsnära tjänster utförda.

Naturligtvis är detta små undantag på vår svenska tämligen välbalanserade arbetsmarknad. De fula fiskarna agerar i arbetsmarknadens yttersta utmarker.
Men tendensen att sko sig på andras arbete tycks vara en del av den mänskliga naturen. Historien om slaveriet, träldomen och livegenskapen samt utnyttjande av arbetare i länder där fria fackföreningar är förbjudna tycks bekräfta antagandet.

Kanske är det också bäst att, i dessa historierevisionismens dagar, tillägga att vi i Sverige idag har en balanserad arbetsmarknad inte tack vare Det Nya arbetarepartiets stolta historia. Högern har alltid varit arbetarrörelsens motpart.

Politik är inte att vela

Långt innan Göran Persson avgick som partiledare angreps han, från vänster till höger, för sin ledarstil. Han framställdes som en (tämligen fet) buffel utan ideologisk riktning som pekade med hela handen. (Vilken bild!)
Med Mona Sahlin skulle en ny mer lyssnande och resonerande ledarstil gälla. Men i stället blev det ingen ledning alls. Partiledaren lät sig ledas och förledas att mot sin egen vilja föra en politik som hon själv inte trodde på.
Det märktes i valet.

Inom ett så stort parti som socialdemokraterna, som tävlar om regeringsmakten och där det finns karriärmöjligheter och närapå reglerade befordringsvägar, uppstår det också starka fraktioner.
Partiet kan vinna regeringsmakten och därför blir det kamp om makten inom partiet.

Det gäller givetvis även Moderaterna men där har de fyras gäng nu lyckats etablera en säker maktställning, och genom sina relativa valframgångar kan ledningen ta udden av inre opposition.
Moderaterna har också en styrka i att partiet drivs mer som ett företag.
Socialdemokratin är en del av en folkrörelse med dess demokratiska tröghet och dess svagheter.

För en som inte tillhör den inre kretsen förefaller det som om både Göran Persson och Mona Sahlin under lång tid blev motarbetade av sina egna.

I dagens värld krävs emellertid en stark partiledning. Den politiska ledningen måste en ideologisk linje som den tror på och som är förankrad i partibyråkratin. Partiledaren måste ha eller skaffa sig mandat att leda partiet. Fraktionsstrider, öppna eller dolda, får inte finnas i partiledningen och partibyråkratin.

Därför måste hela den nuvarande styrelsen avgå med Mona Sahlin och partiet måste därefter få bukt med fraktionsmotsättningarna.

Mona Sahlins tal vid förtroenderådet 4 dec.
AB
Expressen

Sydsvenskan

Norrländskan

Jag röstar inte på Mona

Jag röstar inte på Mona Sahlin, Bodström eller Östros.
Jag röstar på Arbetarrörelsen (s).

Däremot är jag inte säker på att de rödgröna vinner valet. Tycker nämligen att den socialdemokratiska valledningen inte lyckats få fram att ”De nya moderaterna” eller ”Det nya arbetarpartiet” i själva verket är kapitalintressenas och arbetsgivarnas parti.
S-ledningen har inte heller denna valrörelse lyckats avslöja ulven i fårakläder.

Vilket i sin tur beror på att rörelsen under lång tid missat att gestalta motsättningen mellan kapital och arbete.
Det sker knappast under en valrörelse utan på mycket längre sikt. Och den måste berättas med känsla och tanke, sakligt och utan överdrifter. Arbetet ska stå i centrum för den berättelsen. Men inte bara skyldigheten och rätten att arbeta utan även arbetets innehåll och värde.
Löner, arbetsmiljö, arbetsvillkor, trygghet är inga allmosor, från arbetsgivarna eller staten, utan en del av det produktionsresultat som löntagarna producerar. Det handlar om hur produktionsöverskottet ska fördelas mellan arbete och kapital.

Så när valstrategerna kvitterat ut sina arvoden och lämnat partikansliet kanske partiets kloka borde ta sig en funderare på hur den berättelsen ska få löntagarna att åter lita på socialdemokraterna. Ta gärna rörelsens fackliga gren till hjälp för att formulera ”Den nya berättelsen om Arbetet”.

För moderaterna betyder ”arbetslinjen” i första hand att skapa lättnader för kapitalägarna och företagarna, vilket ger arbetstillfällen. De borgerliga vill t.ex. ge arbetsgivarna rätten att fritt avskeda anställda även om moderaterna, nu före valet, är LAS-kramare.
Arbetare utan arbete är fortfarande arbetare, inte en sämre sorts människa som ska straffas.

Arbetsgivarnas frihet kolliderar med löntagarnas, inte alltid men oftast.
Det är en inbyggd samhällsmotsättning och ett problem i moderna samhällen.
Moderaterna har inte lösningen på problemet utan är ena delen av det.

DN
SvD
Sydsvenskan
AB
Expressen