Miljö och demokrati

Uppriktigt sagt begriper jag inte hur miljön ska kunna förändras genom att en del människor springer, hoppar, sjunger, skolkar eller seglar för en bättre miljö.
Jag förstår att de som deltar i aktiviteterna vill manifestera och väcka opinion.

Ofta hör man dem säga att vi måste förändra vår inställning och vårt beteende för att miljön ska kunna förbättras. Vilka vi?
Ligger inte orsaken till den globala miljöförstörelsen djupare än i våra enskilda viljor och beteenden?
Missförstå mig inte: Jag gillar skolungdomarnas engagemang för miljön och alla andra som verkligen bryr sig.

Men de riktar sina aktioner mot politikerna.
Och vad kan de göra?
De kan uppenbarligen inte vända historien som byggt upp en värld som drivs framåt av vinstmaximering, konkurrens, exploatering av människor och naturresurser och rätt att disponera resurser för att skövla andra.

Hoten är annars många:
Krig och terrorism med ökande flyktingskaror som följd.
Miljööverexploatering och därmed följande miljökatastrofer och därmed ökande flyktingskaror.
Ökande fattigdom och därmed ökade folkvandringar.
Motsättningar mellan flyktingar och folk till vilka flyktingarna kommer.
Ökande arbetslöshet.
Allt färre medborgare i välfärdsländerna som ska försörja allt fler äldre.
Välfärdsländernas regeringar får in allt mindre skattepengar i förhållande till behoven
Ekonomiska kriser.
Demokratins kollaps genom politikernas oförmåga att göra något åt utvecklingen.
Globala pandemier, antibiotikaresistens,
Hot om kärnvapenkrig,

Det är ju ingen brist på dystra rapporter om vart vi är på väg.
Nu senast har vi fått veta att avskogning, jordbruk, fiske, klimatförändringar och miljöförstöring har lett till den största minskningen av arter i mänsklighetens historia. Det konstaterade IPBS  i sin rapport om biologisk mångfald.
IPBES är en mellanstatlig organisation representerad av fler än 130 länder som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald på samma sätt som klimatpanelen IPCC  gör för klimatförändringarna.

I stort sett alla klimatforskare är eniga om att vår planets accelererande klimatförändringar kommer från mänskliga aktiviteter.
Oavsett vad klimatförändringarna beror på måste mänskligheten rusta sig mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred på grund av regn, orkaner, stigande havsvattennivåer, torka och överexploatering av miljön.

Sedan industrialismens början har till exempel mängden koldioxid i atmosfären ökat från knappt 280 ppm (parts per million) till 400 ppm. Den största delen av ökningen daterar till tiden efter andra världskriget.
Den rika delen av världen ligger bakom de mesta av utsläppen som påverkar vårt klimat. G8-länderna (USA, Storbritannien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan och Ryssland) orsakade tidigare nästan hälften av de globala koldioxidutsläppen och står fortfarande för mycket stora utsläpp per person. Kina har under de senaste tjugo åren gått från att ha relativt låga utsläpp till att bli världens största utsläppare av växthusgaser per år.

Att minska utsläppen av koldioxid är alltså en fråga som måste engagera alla världens länder och dess medborgare. Enskilda som statsledningar, politiska partier, näringsliv, producenter, konsumenter, kapitalägare, fabrikörer, entreprenörer måste samordna och underordnas gemensamma krafter i kampen mot miljöförstörelsen. Alla måste sträva åt samma håll med samma mål för ögonen. Och det är bråttom.

Det är inte främst enskilda människors ondska, illvilja, okunnighet, dårskap eller girighet som driver mänskligheten till denna utveckling utan rationella ställningstaganden och möjligheterna att skapa tillväxt inom den kapitalistiska ekonomiska, sociala och kulturella historiskt givna kapitalistiska strukturen.
Bakom denna utveckling ligger således den kapitalistiska världsordningen. Samtidigt som kapitalismen skapar utveckling och framsteg ger den upphov till exploatering av människor och miljö och övervältrar en stor del av kostnaderna på individer och samhälle.

Produktionen kan förhindra en del skador och samhällskostnader om all produktion över en viss omfattning tvingas att konsekvensredovisa förväntade arbetsmiljö- och miljö vid planeringen.
Konsekvensberäkningarna bör vara offentliga och tas med i alla företags kalkyler och budgetar.
Exploateringens reella konsekvenser redovisas i årsredovisningarna.
Kapitalinvesterare och företag måste fondera eller avsätta en del av sina vinster för att i efterhand kunna betala eventuella negativa konsekvenser.
Men vad krävs för att genomdriva dessa åtgärder?
Antagligen en överstatlig auktoritär makt som inte finns. Och som vi antagligen inte vill att den ska finnas.
Men kanske är det enda utvägen.

Det blir nödvändigt att inskränka ägande- och nyttjanderätten, friheten och näringsfriheten. Produktion och konsumtion måste minska på många områden.

Klarar demokratin detta? Att vädja till ”vår” medvetenhet och ”vårt” ansvar räcker inte.

Var finns den överstatliga regim som skulle kunna ha makt att ändra världens utveckling?
Hela den kapitalistiska världsordningen måste inriktas på detta och vilka har makt över den?

Torbjörn Tännsjö
Per Bauhn 

Replik från Torbjörn Tännsjö 

Ekonomipriset 2018 

Stig-Björn Ljunggren

Centern skrämmer väljarna med en zombie

Centern plockar upp ett gammal lik ur dess grav och försöker använda det i valkampen.

De vill skrämma väljarna med zombifrågan, LAS, lagen om anställningsskydd, och med spöket turordningsregeln (sist in, först ut).
C påstår att LAS är ett hinder för svenska företags konkurrenskraft, att lagen drabbar de svaga på arbetsmarknaden och att LAS leder till stelhet i näringslivet.
Ingenting talar för det.

LAS skyddar löntagare
Lagen om anställningsskydd kom till 1974 som ett skydd för löntagarna. Arbetsgivarna kunde innan dess tämligen godtyckligt avskeda löntagare.
Det är den tryggheten som Annie Lööf nu vill skippa utan att vinna något annat.

Sedan lagen kom till har dess praxis modifierats avsevärt. Så här funkar det i praktiken:

Gäller endast vid arbetsbrist
En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal
Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar
Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag
Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget
Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.

Avsteg från LAS är vanliga
Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust
Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.

När nu Annie Lööf håller fram liket håller moderaterna för näsan och vänder sig bort. Liberalerna hukar brända som de är på frågan sedan förra valrörelsen.
LAS är inte ett problem ens för arbetsgivarna.
Centern måste vara dåligt informerad om att frågan är död och att det är andra större frågor som skapar problem på arbets- och kapitalmarknaderna.
Varför tar de till exempel inte itu med frågan om bristen på investeringar och bristen på realkapital?

Se mina bloggar om LAS
”Björklunds lögn var typisk”  

”Lögnen om LAS får ännu en törn” 

”Björklund ljög för landsmötet”
"LAS i verkligheten"

LAS, Lagen nu

Turordningsreglerna, Lagen nu
Medlingsinstitutet om LAS 

”Undantagen av LAS? En redogörelse för omfattningen avundantagskretsen och dess centrala konsekvenser”, Kandidatuppsats i arbetsrätt av Mattias Hjalmarsson,Lunds Universitet 2016 

Många sanningar om en potatis

”Den 19 januari 2017 går solen upp klockan 08:41 i Karlstad.”

Uppgiften förefaller riktig, eller hur?
Men hela meningen är en stor och fet lögn.
Ingen sol går nämligen upp. Det har den aldrig gjort.
I själva verket är det planeten Jorden som, på grund av sin vridning kring sin egen axel, och tack vare sin lutning och sitt läge i förhållande till stjärnan Solen, belyses av denna på positionen 59°23′N 13°32′Ö. Typ.
Men den lögnaktiga uppgiften om solens upp- och nedgång duger gott att använda i vardaglig mänsklig kommunikation. De flesta förstår meningen med den utan att behöva grubbla över dess verkliga innebörd.

Och allting här i världen kan beskrivas på olika sätt och ur olika aspekter.

Om man skulle be en potatisodlare, en livsmedelshandlare, en biolog, en kock och en restaurangbesökare att beskriva vad en potatis är skulle beskrivningarna antagligen bli ganska olika.
Ingen beskrivning skulle därför behöva vara fel eller osann. Men ingen skulle heller vara helt fullständig.
En potatis är en mycket sammansatt historia och det finns många ”sanningar” om en potatisplanta.
En ”sann” beskrivning av potatisplantan, dess olika växtdelar, odlingsförutsättningar, betydelse för mänskligheten, kulinariska kvalitéer, dess cellsammansättning och molekylära uppbyggnad m.m. skulle trots allt aldrig innehålla hela sanningen. Och ingen människa har koll på hela sanningen om potatisen.
Ändå är en potatis alltid en potatis i vardagen.
Och en arbetsgivare som sparkar sina anställda är fortfarande arbetsgivare.

Den vetenskapliga världen har sina kriterier på vad sanning är, särskilt de naturvetenskapliga som kemi, fysik, astronomi, zoologi, biologi m.fl.
Svårare förefaller det vara med vetenskaper som psykologi, litteratur, samhälle, historia, nationalekonomi och andra s.k. humaniora. Så snart människor är inblandade blir det svårt med sanningen.
Politik är ett mänskligt område minst lika sammansatt och komplex som en potatis.
Just därför finns ingen politisk vetenskap eller politisk sanning. Visserligen sysslar ekonomer, sociologer, filosofer, journalister, historiker och andra lärda med att försöka förklara vad politiska sanningar är men ämnet är alltför sammansatt, alldeles för beroende av olika människors intressen, på betraktarens urval, traditioner, definitioner, ordbetydelser, individuella tolkningar och annat mänskligt för att kunna kallas för sanning.

I dagens SvD påpekar Andreas Cervenka att ” Ekonomin ett paradis för vänner av alternativa fakta”
Möjligen kan man inom ekonomin komma åt vad som är mest sannolikt med nuvarande tolkningsmöjligheter men huruvida t.ex. lägre ingångslöner och enklare jobb kanskapa 60000 nya arbetstillfällen i Sverige som centerpartiet och analysföretaget WSP har räknat ut är en ren spekulation och ett påstående som varken kan bevisas eller motbevisas.
Naturligtvis finns det ett stort antal andra spekulationer i frågan, lika svåra att bevisa och motbevisa, om vad det skulle innebära om centerpartiets förslag skulle genomföras.
Men om centern, genom lagstiftning, får möjlighet att genomföra sitt förslag är detta ett fullskaleexperiment vars konsekvenser och dess komplexitet inte skulle kunna utvärderas. Och fortfarande tvistas om vinster i välfärden, efter många och långa diskussioner, är till nytta eller skada för medborgarna.
Vad vi vet är att politiker driver olika intressen, utifrån olika världsuppfattningar och ideologier, olika strategier, olika mål och syften. Det är en ”sanning” som vi bör räkna med liksom det faktum att vilken dumskalle som helst, utan att ha funderat igenom vad som är politiskt rimligt, kan rösta i riksdagsvalen.
På samma sätt som vem som helst kan köpa potatis i sin livsmedelsbutik.

Just nu diskuteras alternativa sanningar.
”Donald Trump och sanningen”, Clas Svahn 151129

Eskilstuna-Kuriren Ledare 170204 ”Lööf borde sträva efter fred med LO”
WSP i Sverige

Moderat föreslår lustmord på löntagares rättigheter

”Dags att dödförklara den svenska modellen”

skriver Rasmus Törnblom, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i SvD Näringsliv debatt i dag.

Nu visar det sig att det inte är den svenska modellen han vill åt utan de arbetslivslagar som stiftades av socialdemokratiska regeringar under 1970-talet.

I sina luddiga formuleringar nämner han inte vilka lagar han avser så jag gör det här:
Kvittningslagen (Lag om arbetsgivare kvittningsrätt) 1970:215, Främjandelagen (Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder) 1974:13, Förtroendemannalagen (Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen) 1974:358, Studieledighetslagen (Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning) 1974:981, Medbestämmandelagen (MBL) (Lag om medbestämmande i arbetslivet) 1976:580, Semesterlagen (Semesterlag) 1977:480, Arbetsmiljölagen (Arbetsmiljölag) 1977:1160, LAS (Lag om anställningsskydd) 1982:80.
Syftet med att döda dessa lagar är enligt Rasmus Törnblom att göra arbetsmarknaden mer ”flexibel” till båtnad för alla arbetslösa. Med ”flexibel” tycks han avse den gamla högerbetydelsen att flexibilitet är lika med ökad makt för arbetsgivarna.
Om man överför Törnbloms resonemang från arbetslivsområdet till, låt oss säga trafikområdet, skulle en stor del av slopandet av trafiklagstiftningen öka ”flexibiliteten” i trafiken och göra den mer effektiv.
Naturligtvis kommer Törnblom inte med några bevis för, inga hänvisningar till och inga erfarenheter av hur ett slopande av dessa lagar skulle skapa fler arbetstillfällen för de arbetslösa.
Det är bara ett tomt idisslande av gamla högerhypoteser.

Törnblom spiller i stället mycket krut på att måla upp en motsättning mellan fackföreningsrörelsens medlemmar och dem som är arbetslösa. Han påpekar också att arbetslivslagarna från 70-talet inte är en del av den svenska modellen.
I det sistnämnda har han delvis rätt. Staten gick in och stiftade lagar på områden som enligt svensk modell traditionellt hör till parternas förhandlingsområde.
Men under mer än tre decennier har dessa lagar slipats av och modifierats av praxis och förhandlingstillägg så att dess tillämpning i dag är lika mycket förhandlingsresultat som lag. Dessutom har borgerliga regeringar redan monterat ner en del lagliga rättigheter för löntagarna
Törnblom borde redovisa på vilket sätt ett lustmord på ett antal arbetsmarknadslagar kan öka sysselsättningen.
Han borde samtidigt redovisa vilka konsekvenser ett sådant mord skulle ha för löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden.

Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill sänka lönerna och sätta den svenska modellen ur spel.

Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill skapa enkla låglönejobb för att arbetslösa ska kunna få jobb. På femtiotalet fanns det nämligen sådana jobb och då var arbetslösheten låg.

Men resonemanget är lika intelligent som att om man ersatte datorer med kulramar skulle många arbetslösa få arbete.
Eller att om man tog bort byggkranar på byggen skulle det behövas fler armar inom byggindustrin.
Och om man skippade mjölkmaskiner i mjölkproduktionen skulle enkla arbeten skapas och tusentals mjölkerskor skulle få jobb.
Man skulle kunna förbjuda avverkningsmaskiner i skogsbruket och ersätta dem med timmerhuggare. Det skulle öka sysselsättningen.

Nu förstår t.o.m. arbetsgivarna och de borgerliga politikerna att det ständigt sker en teknisk utveckling som förändrar produktionen och arbetslivet. De kan och vill inte hindra en fortsatt teknisk utveckling. Tvärt om, de vill ha snabbare och bättre maskiner.
De som äger produktionsmedlen kapital och företag - till exempel arbetsgivarna – vill bestämma över sina företag och vill ha så stor vinst som möjligt.
Bland annat vill de betala arbetskraften så litet som möjligt och helst vill de ersätta arbetskraften med maskiner.

Men vad de inte vill inse är att även arbetskraftens och samhällets villkor samtidigt förändras.
På samma sätt som arbetsgivarna vill ha så höga vinster som möjligt vill löntagarna ha en större andel av produktionsresultatet – till exempel ökade löner, bättre arbetsvillkor, justare jobb.

Och i enlighet med den svenska modellen har löntagarna, genom sina organisationer, lyckats förhandla till sig högre löner även för dem som har enklare arbeten. Överenskommelsen med arbetsgivarna, alltså även med Svenskt Näringsliv, finns upptecknade i kollektivavtal och andra avtal.
Löntagare och arbetsgivare har kommit överens om att avtalen ska gälla under en viss period. Och under dem tiden har de lovat att inte bråka med varandra.
Den här modellen finns inte i så många andra länder men den har funkat bra i Sverige.
Men nu säger Svenskt Näringsliv och allianspartierna att de vill sänka en del löner. De vill gå tillbaka till det som var en gång. Inte för sig själva förstås utan de vill att en del löntagare ska ta ett steg tillbaka och minska sina löner.
Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill att staten ska bestämma om detta och att skattebetalarna ska betala halva lönen åt en del löntagare.
De lockar med att om staten ser till att företagen inte behöver betala så höga löner utan vill sänka lönerna för löntagarna kommer arbetsgivarna att anställa fler arbetslösa.
Svenskt Näringsliv och allianspartierna vill sänka lönerna och sätta den svenska modellen ur spel för att anställa fler arbetslösa. Och tjäna mer pengar.
De borde tänka mer på att satsa kapital i nya fräscha företag som kan anställa fler.
Varför gör de inte det?

AB

Annie Lööf på DN Debatt 

Lars Calmfors på DN Debatt 

Dagens Arena

Centerpartiet har uppdragit åt företaget WSP att skriva analysen ”Enkla jobb? Flyktingars jobbchanser, arbetsmarknadens tudelning ochingångslöner”