Jeff Bezos - rikare än svenska staten

I Sveriges statsbudget för år 2021 beräknas utgifterna till 1 069 miljarder kronor och inkomsterna till 1 116 miljarder kronor.

Jeff Bezos är mest känd som grundare och styrelseordförande för Amazon.com. Hans förmögenhet motsvarar 1 735 miljarder svenska kronor. Han är alltså mycket rikare än svenska staten.

Bezos bor i Beverly Hills i ett hus med en 1 260 kvadratmeter stor herrgård i Georgiansk stil. Han betalade 1,6 miljarder kronor för stället.
På den drygt 36 000 kvadratmeter stora tomten finns bland annat en tennisbana, två gästhus och en golfbana med nio hål.

År 2000 startade Bezos företaget Blue Origin, ett rymdfärdsföretag med målet att bygga en raket som kunna transportera människor högt upp i jordens atmosfär för att de ska få uppleva tyngdlöshet.

Den 20 juli 2021, klockan 15.00, lyfte Jeff Bezos mot rymden i sitt eget rymdskepp ”Blue Origin”.

Iförd cowboyhatt firade han med champagne efter att ha landat igen.

– Den bästa dagen någonsin, sa Bezos efter landningen.
Hela resan tog 11 minuter.

Men annars, när Bezos vill resa till vardags, gör han det med sin privatjet Gulfstream G650ER-jet, som rymmer åtta personer, och kostar cirka 65 miljoner US-dollar, 565 miljoner svenska kronor.
Eller så tar han sin 127 meter långa lyxyacht ”Flying Fox” som kostat över fyra miljarder kronor. Den är så stor att den kommer ha följe av en mindre yacht ute till havs – vilken kommer vara utrustad med en helikopterplatta.

Hur blir man så jäkla rik som Jeff Bezos?

Jo, han har blivit så ofantligt rik genom ”sitt” företag Amazon. 

År 2020 hade företaget Amazon 1 298 000 anställda över hela världen. Amazon är världens största e-handelsföretag med 45 procent av marknaden.

Det som gör Bezos så rik är att företagets anställda, genom sitt arbete, skapar ett överskott som tillfaller företaget. Företaget gör dessutom en vinst på sin försäljning. Även den vinsten tillfaller företaget. Företaget har dessutom reklamintäkter som ytterst betalas av konsumenterna.
Det är, med andra ord, löntagarna och konsumenterna som bidrar till företaget Amazons vinster.
Vinsten för Amazon för 2020 var 7,2 miljarder dollar (drygt 60 miljarder kronor).

Eftersom Jeff Bezos 1994 var den som startade Amazon bör han kunna tillgodogöra sig en del av företagets vinster och tjäna pengar på företaget.
Man kan också anta att Bezos besitter förmågor och egenskaper som förtjänar att belönas.
Han sysselsätter ju över en miljon löntagare. Ja, det vill säga företaget gör det.

Men frågan är varför Bezos är så mycket mer värd än en svensk lagerarbetare som har en genomsnittslön på 28 600 kronor per månad.  Det blir 343 200 kr om året.

I fall lagerarbetaren skulle få för sig att köpa Bezos lyxyacht Flying Fox måste han jobba i 11 655 år och inte unna sig något annat under tiden.
11 655 år motsvarar 145 livstider om ett liv omfattar 80 år.

För övrigt utsåg världsfacket ITUC Jeff Bezos till världens sämsta chef år 2014. Facket motiverade utnämningen med att Amazons anställda behandlas som robotar.

Men facket är väl bara avundsjuka, och ni vet det där med Jante och sånt.

 

Om Bezos förmögenhet, Dagens Industri, 

GP om Bezos lyxyacht

Om Bezos privatjet

Om Bezos villa, SvD

Om Amazon

Amazons vinst, Resumé

Bezos världens sämsta chef, ITUC, 

Lagerarbetares lön 

Dokument utifrån, SvT Play: Amazons värld. Kan ses till 28 feb 2023. Produktionsår 2020. Originaltitel Amazon Empire: The Rise and Reign of Jeff Bezos
1. Amazon revolutionen • 56 min
2. Sci fi blir verklighet • 54 min

 

ILO det okända FN-organet

Med tanke på att arbetet är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är FN-organet Internationella arbetsorganisationen, ILO,  märkligt okänd.

Svenska medier rapporterar sällan om ILO:s arbete. Även fackförbundstidskrifterna är dåliga på ILO.
LO-tidningen Arbetet och Svenskt Näringslivs tidning Näringslivet har dock en hygglig bevakning.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. Arbetare, företagare och regeringar är representerade.

Internationella arbetsorganisationen grundades 1919 och har sitt säte i Genève i Schweiz. Organisationens mål är att främja social rättvisa och humana arbetsvillkor som en förutsättning för fred mellan och inom nationerna emot barnarbete och människohandel.
ILO publicerar en omfattande årlig sammanställning över internationell arbetsmarknadsstatistik i Yearbook of labour statistics. Child Labour Statistics är en sammanställning av webbplatser med nationell och internationell statistik över barnarbete.

År 1969 tilldelades organisationen Nobels fredspris

Den 20 maj öppnas den 109:e sessionen för den internationella arbetskonferensen (ILC) den största internationella sammankomsten tillägnad arbetsvärlden. Mötet är i år virtuellt. Företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetare från 187 ILO-medlemsstater deltar. Förutom att diskutera viktiga arbetsfrågor, diskuterar, antar och övervakar delegaterna internationella arbetsnormer och fastställer ILO: s globala agenda och budget.

Den svenska ILO-kommittén är regeringens beredningsorgan i ILO-frågor, bland annat vid utarbetandet och godkännandet av nya konventioner samt tillämpningen av de ILO-konventioner som Sverige ratificerat.

Här kan du uppdatera dina kunskaper:

ILO 
InternationalLabour Organization Facts , Nobelkommittén 
”ILO och de nordiska arbetsministrarna i främsta ledet ikampen för det nya arbetslivet”. Arbeidsliv i Norden. 
ILO Newsroom 
Svenska ILO-kommittén 
Yearbook ofLabour Statistics 
ChildLabour Statistics  

 

Arbetsgivare eller arbetsköpare

I början av 1970-talet var jag redaktör för fackföreningen Byggettans tidskrift, ”Stockholms Byggarbetare”. Jag var dessutom tidskriftens ansvarige utgivare.

I nummer 7, 1974 av tidskriften, hade jag samlat material till ett temanummer om löntagarinflytande på arbetsplatsen. Jag redogjorde för avtalet om anställningstrygghet, om AP-fonderna, styrelserepresentation för anställda m.m.
I en artikel ”Sådan är kapitalismen” pekade jag på kapitalets makt, citerade Byggnadsarbetareförbundets stadgar som i sin första paragraf sade att förbundet skulle ”medverka till en samhällsutveckling grundat på politisk, social och ekonomisk demokrati, att verka för ett utvidgat inflytande inom industrin samt att stödja kravet på produktionens socialisering”. Jag citerade socialdemokraternas grundsatser som sa att socialdemokratin ville omdana samhället så att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”, jag citerade den statliga utredning som kommit fram till att man borde inskränka paragraf 32 i SAF:s stadgar som säger att arbetsgivarna har full rätt att ensamt leda och fördela arbetet. Jag redovisade lagen som gav skyddsombuden ökad makt och den nya lagen om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen samt om lagen som gav löntagare rätt att ta ledigt för studier.

Men det värsta var att jag, i samma nummer, skrev en liten betraktelse i vilken jag deklarerade att jag, i- och med detta nummer av tidskriften - skulle införa ett nytt språkbruk. Jag deklarerade att jag i fortsättningen skulle använda ordet ”arbetsköpare” i stället för ”arbetsgivare” och ”arbetare” i stället för ”löntagare”.
Jag ansåg nämligen, i min dumhet, att språket har makt över tanken och att ordet arbetsköpare bättre speglar den verklighet som innebär att kapitalet köper arbetskraften. Visserligen är det saligare att giva än att taga, skrev jag, men arbetsköparen giver inte arbetskraft, han köper den, och arbetaren tager inte arbete, han säljer sin arbetskraft.

Som om detta inte var nog redovisade jag två verkliga fall där arbetsköpare snuvat sina arbetare på ersättning för deras arbetskraft. Dels var det två timmermän som inte fått lön på två veckor trots att de arbetat för veckolön. När arbetsgivaren kom till bygget efter fjorton dagar sa han: – Tyvärr grabbar, jag har inga pengar åt er idag heller – men jag kan sjunga och steppa för er!
Den andra artikeln hade rubriken ”Sparken i stället för lön”. Den handlade om två rörarbetare som arbetade med att dra tryckluftsledningar hos Saab-Scania i Solna för sin arbetsköpares räkning. Då de skulle hämta lönen på dennes kontor gav han dem sparken och ringde på polisen och påstod att de bägge arbetarna försökt göra intrång.

Arbetsgivaren stämde mig och ”Stockholms Byggarbetare”.

I artikeln hade jag varken nämnt företagets eller arbetsgivarens namn och tingsrätten friade därför tidskriften. Arbetsgivaren överklagade domen. Genom dom den 20 december 1976 fastställde Svea hovrätt tingsrättens dom, men det var på håret. Två av domstolens ledamöter var skiljaktiga och ville fälla tidningen för förtal. (Fallet finns refererat i ”Pressen inför rätta” Thorsten Cars/Peter Danowsky, Norstedts 1982, sid. 120.)

I det sammanhanget fick jag propåer från min arbetsgivare, Byggettans styrelse, för att jag med mina skriverier medverkat till att försämra förhandlingsklimatet med motparten på arbetsmarknaden, Stockholms Byggmästareförening.
Styrelsen ansåg att jag försvårat fackets förhandlare möjligheter att komma överens med motparten. Styrelsen för Byggettan ansåg därför att jag borde avgå och jag fick mer eller mindre sparken.

Efter detta har jag blivit litet klokare och insett att en organisationstidskrift inte kan vara fristående från organisationens styrelse och att det heter ”arbetsgivare” och ”löntagare” och ingenting annat.

Men fortfarande anser jag att jag har rätt i den semantiska frågan.

Wikipedia om arbetsgivare

Äras dem som äras bör

En parad med 22 mumier färdades från ett museum till ett annat i Kairo på påskafton.

Den egyptiska huvudstaden upplevde en påkostad fest här om dagen när de 18 kungarna och fyra drottningarna i mumieform fick ett nytt hem.
Kungarna och drottningarna levde i Egypten för cirka 4000 år sedan.

I dag beundrar vi Cheops pyramid i Egypten från 2550 f.Kr. Vi häpnar inför Colosseum i Rom, uppförd mellan 70 och 80 e.Kr. Och vi beundrar Notre Dame i Paris, byggd 1163–1345.
Var det, som det brukar heta i historieböckerna, faraonerna som byggde pyramiderna, kejsarna som byggde palatsen och biskoparna som byggde katedralerna?

Du vet redan svaret. Du vet att det i böckerna heter att Cheopspyramiden ”var byggd av och för den egyptiske faraon Khufu (2620–2580 f. Kr.)”, att ”Kejsar Vespasianus ( 9 -79  e. Kr) började bygget av Collosseum som slutfördes av hans son Titus (39-81) ” och att det var ”biskopen Maurice de Sully (1120-1196) som ansåg att den dåvarande Pariskatedralen var ovärdig sitt uppdrag och rev den till grunden kort efter sitt tillträde som biskop i Paris.” Och så byggde han Notre Dame.

Du känner kanske till att det var Ferdinand de Lesseps  (1805-1894)  ”som skapade Suezkanalen”. Bygget av Suezkanalen påbörjades år 1858.
Det var den före detta franske konsuln i Kairo, Ferdinand de Lesseps, som tog initiativet till kanalbygget. Han brukar därför nämnas som Suezkanalens skapare.
Som sådan blev han 1870 hedersborgare i London, 1873 ledamot av Franska vetenskapsakademien och ledamot av Franska akademien 1885. Hans staty restes i Port Said 1900.

Men de som egentligen skapade kanalen var de egyptiska tvångsrekryterade lantarbetare, fellahs, som med enkla spadar och primitiva skottkärror forslade undan ökensanden.

Under de tio år som det tog att bygga kanalen deltog en miljon man. De arbetade i tolvtimmarsskift där dagstemperaturen kan nå 50 grader.  Kolera, smittkoppor och dysenteri härjade bland arbetarna. Det beräknas att omkring 100 000 av arbetarna dog under kanalbygget.
Stora kanaler var populära byggprojekt under 1800-talet.
Under bygget av Panamakanalen som öppnades 1914 dog 27 500 arbetare.

Sedan Suez- och Panamakanalerna blev klara kunde de euroepiska kolonialmakterna och amerikanska överklassen ta hem betydligt större vinster genom kortare sjöfrakter.

Världens i dag högsta byggnad, den 828 meter höga Burj Khalifa i Dubai, har fått sitt namn till ära av Förenade Arabemiratens president Khalifa bin Zayed Al Nahyan (1938-).
Men det var inte han som byggde utan enligt uppgift Samsung C&T Corporation.

Att det egentligen var totalt över 12 000 människor, varav tusentals asiatiska gästarbetare, som ofta under slavliknade arbetsförhållanden, uppfört tornet sägs inte så ofta i officiella sammanhang. Totalt krävdes 22 000 000 arbetstimmar för att bygga det.

Majoriteten av de kläder vi köper billigt i dag är sydda i länder som Kina, Kambodja och Bangladesh där skyddet för arbetarnas rättigheter är svagt. Kvinnorna som är anställda i fabrikerna jobbar upp till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan, men kan i de allra flesta fall ändå inte klara sig på sin lön.

För att inte tala om alla dessa krig.
Som då ”Gustav II Adolf drog ut i krig mot Ryssland”.

Kungar, generaler och nationer vinner och förlorar krig. I historien blir de hjältar, misslyckade losers eller djävlar.
Men alla miljoner stupade och lemlästade okända soldater och civila är alltid krigets stumma offer.

Och dras namn är glömda.

Bara under andra världskriget dog omkring 55 till 60 miljoner människor. Fem gånger Sveriges hela nuvarande befolkning.

Och du vet redan att det är historikerna som skriver som om det vore enskilda personer eller företag som byggde, men att det i själva verket var det tusentals slavar, kvinnor, invandrare, tjänare och tjänarinnor, drängar och pigor, arbetare, hantverkare, lantbrukare, daglönare, ingenjörer, arbetsledare och skattebetalare som, genom sitt vardagliga arbete, alla bidrog till byggandet av pyramiderna och palatsen.

Till bygget av Notre Dame i Paris gick det åt flera hundra arbetare vart tionde år under de drygt 180 åren som bygget pågick.

Bakom varje storverk finns tusentals arbetare som genom sitt arbete förverkligat dem.

Det var alla dessa som, utan stora ord och åthävor, bara skötte sina dagliga sysslor. Om dem och deras villkor berättar inte historien så mycket för oss.

Generation efter generation av arbetare och slavar har genom sitt arbete skapat grunden för dagens ekonomiska, sociala och kulturella värld.

Ingen fäste deras tankar och arbetsinsatser på pergament och papper, deras namn flög aldrig över jorden utan försvann med dem i graven.

 

SvT Flytt av faraoner 

Cheopspyramiden 

Colosseum 

Notre Dame i Paris 

Suezkanalen 

Burj Khalifa i Dubai 

Fellāh 

Samsung C&T Corporation

Kläder SvT 

 

 

 

 

 

Politiker bör sansa sig om LAS

I debatten om LAS kan det finnas skäl att lyssna till den verklige experten, Tommy Iseskog. Han  var med i lagstiftningsarbetet när LAS togs fram 1972-1974 och han har sedan dess varit verksam som universitetslektor, forskare och författare inom arbetsrätten. Iseskog har skrivit över 250 böcker och publicerat hundratals artiklar i ämnet.

På dagens SvD Debatt ”Politiker i alla läger – sansa er om las” menar han att den nuvarande lagstiftingen ger arbetsgivarna stor flexibilitet och smidighet när de vill avskeda och nyanställa löntagare. 
De borgerliga politikerna överdriver svårigheterna medan arbetsgivarna är medvetna om sina rättigheter.

Så här är det med LAS:

Gäller endast vid arbetsbrist. En uppsägning från arbetsgivarens sida måste alltid ha saklig grund. Saklig grund kan vara av två slag; personliga skäl eller arbetsbrist. Det är vid arbetsbrist som LAS gäller.
Arbetsbrist uppstår när exempelvis ett företag går med förlust och antalet anställda måste minskas. Det är i princip arbetsgivaren som avgör när arbetsbrist uppstår. Arbetsgivaren måste överväga alla möjligheter som står till buds för att undvika uppsägningar på grund av arbetsbrist och förhandla med facket om förändringar i verksamheten.

Gäller för dem som saknar kollektivavtal. Arbetsgivaren får inte säga upp vem som helst på grund av arbetsbrist. Om inget kollektivavtal finns, är det LAS regler om turordning som gäller. De går ut på att de anställda rangordnas i förhållande till vars och ens anställningstid - sist in, först ut.

Lagen är förhandlingsbar. Där kollektivavtal gäller är det mycket vanligt att arbetsgivaren och facket förhandlar fram ett avtal om turordning, som helt och hållet ersätter LAS-reglerna och som tar hänsyn till de anställdas särskilda kvalifikationer.

Särskild regel för småföretag. Om företaget har färre än tio personer anställda får arbetsgivaren göra avvikelser från turordningslistan genom att undanta högst två.

Gäller inte hela företaget. Finns det flera driftsenheter gäller principen sist in, först ut på varje driftsenhet för sig. Man gör också en turordningslista för varje avtalsområde på arbetsplatsen – alltså olika för olika fack.

Avsteg från LAS är vanliga. Arbetsmarknadens parter har rätt att genom kollektivavtalsreglering göra avsteg från LAS turordningsregler, vilket ofta görs. Facket inser vanligen att företaget kan behöva behålla specialkompetenser.

Avskedanden betyder alltid kompetensförlust. Man får väl utgå från att de flesta företag har anställt kompetent personal. Varje avskedande betyder alltså en kompetensförlust, oavsett LAS.

Björklund ljög för landsmötet 

LAS i verkligheten

Centern skrämmer väljarna

Är allt som är lagligt moraliskt? Bygger all lag på moral?

Leif Östling har skapat en snackis i media med sitt ”Vad fan får jag för skattepengarna …”.

Varför en sådan uppståndelse kring ett obetänksamt yttrande?

Problemet är inte att Östling, som är ordförande för Svenskt Näringsliv, anser att han får för litet samhällsservice för de pengar som han betalt i skatt. Det är det nog fler, framförallt i den organisationen, som anser.
Det ingår liksom i den nyliberala ideologin.

Problemet är att han för sina 23 år som VD för Scania har fått så mycket pengar att han måste gömma undan en del genom s.k. skatteplanering.
Förutom pension och lön på dryga 200 miljoner kronor har Leif Östling under sin tid i Scanias ledning också fått närmare 100 miljoner kronor i bonus.

Att en del människor, genom diverse finter, undandrar sina förmögenheter från beskattning är inget moraliskt problem. Inte om man likställer moral med lag och menar att allt som är lagligt är moraliskt.

Frågan är om det är moralen som skapar lagar eller lagarna som skapar moralen. Antagligen handlar det om en växelerkan.

Men varifrån kommer Östlings pengar som han gömmer undan?
Är det inte från Scanias produktionsresultat? Varifrån annars?

Och vilka har arbetat ihop produktionsresultatet och Scanias vinster? Inte han själv.
Scania har tillverkat och sålt lastbilar och tjänat pengar på det.
Vilka har tillverkat lastbilarna? Vilka har sålt dem? Inte är det Östling.

Det är Scanias alla 40 286 anställda och Scanias underleverantörer och deras löntagare, tekniker, konstruktörer, säljare och många andra både i Sverige och i övriga världen som har sett till att Scania haft lastbilar att sälja.
Företagets aktieägare har bidragit med kapital.

Utan produktion, utan lastbilsförsäljning och vinster på denna försäljning hade det inte blivit några pengar till löntagarna, aktieägarna och VD.

Det är alltså arbete + kapital + handel som skapar vinsterna. Vad annars? 
Och allt detta fungerar tack vare ett samhälle som fungerar med omsorg, välfärd, utbildning, trygghet, stabilitet, tillit, demokrati och allt annat som vi alla bidrar med.
Samhället – det civila samhället, staten, kommunerna, organisationerna, företagen och alla människor som verkar i det – är resultatet av allas vårt arbete och alla våra skatter.

Östling är en ganska liten obetydlig figur i detta enorma nätverk som bidragit till Östlings förmögenhet.

Hans och andra VD:s höga ersättningar och pensioner beror inte på att deras speciella duglighet, arbetskapacitet, arbetsinsatser, arbetstider, kunskaper och är så mycket större än alla andras.
De är inga övermänniskor. De har bara 24 timmar på ett dygn.
Inte ens deras girighet är större än andras.

Deras orimligt höga andel av produktionsresultatet beror på ett hierarkiskt system som vuxit fram på samma sätt som adelns gamla privilegiesystem.

Adelns överhöghet gentemot allmogen motiverades med Guds vilja, göddes av kungens förläningar, upprätthölls av prästerskapet och tolererades av de fyra stånden.

Dagens överhöghet över oss löntagare motiveras av marknadens och kapitalets krav, göds av vinstintresset, upprätthålls av nyliberala samhällsekonomer och tolereras av oss alla.

”Sverige ett skatteparadis” DS 

”Samhällsfara om allt fler tycker som Östling” SvD
”Vad fan får jag för pengarna?” SvT 

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Vår tids bördsadel

De flesta av Sveriges mest förmögna är personer med tunga positioner i näringslivet.

Förra året ägde 178 svenska miljardärer tillsamman över 2 000 miljarder kronor. Man kan jämföra med den svenska statsbudgeten som ligger på 972 miljarder. Det berättar Veckans Affärer. 

Bara en av de tio största – Kamprad – har inte ärvt förmögenheten. Och en av de tio, Melker Schörling, har genom rundliga VD-löner köpt sig till och spekulerat sig till förmögenhet.
De övriga åtta har ärvt sina pengar. De är vår tids bördsadel.

Med sina tillgångar skulle de, som arbetsgivare, lätt kunna investera i arbetstillfällen för de arbetslösa som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Utan att behöva vänta på ändringar i arbetslagstiftning och kollektivavtal.

Här är de tio största svenska miljardärna.

Ingvar Kamprad
Första platsen av de tio rikaste intas av Ingvar Kamprad, eftersom Veckans Affärer räknar honom som ensam ägare till Ikea trots ett komplicerat ägarupplägg med utländska stiftelser. Hans förmögenhet uppgår enligt tidningen till 655 miljarder kronor. När VA gjorde listan för ett år sedan uppgick Kamprads tillgångar till 610 miljarder kronor.
Han har inte ärvt sin förmögenhet, men har naturligtvis bland andra sina många anställda att tacka för hjälpen med att skrapa ihop den. IKEA har 163 600 anställda.

Stefan Persson
H&M-koncernens patriark Stefan Persson förfogar över tillgångar värda 208 miljarder kronor. Även Perssons barn Tom Persson, Charlotte Söderström och Karl Johan Persson, H&M:s vd, med 6 miljarder var.
Stefan Persson har ärvt sin förmögenhet. H&M har 161 000 anställda.

Hans Rausing
Tetra Pak-arvingen Hans Rausing har liksom Kamprad fyllt 90 år. Hans förmögenhet anges till 102 miljarder. Tetra Pak har 23 460 anställda.

Jörn Rausing
Förmögenheten ligger nu på 57 miljarder kronor jämfört med 45 miljarder 2015. Enligt Veckans Affärer är Jörn Rausing bosatt i brittiska Surrey.

Antonia Ax:son Johnson
Antonia Ax:son Johnson är en av Sveriges mest framstående företagsledare och är fjärde generationens familjeföretagare i Axel Johnson-gruppen och styrelseordförande i Ax:son Johnson-koncernen, som bland annat äger Åhléns och Axfood AXFO.
Hon är god för 55 miljarder kronor enligt Veckans Affärer. Axfood har 8 803 anställda.

Melker Schörling
Tung finansman som byggt upp investmentbolaget Melker Schörling AB. I höstas meddelade Schörling att han kommer att kommer att lämna sina styrelseuppdrag våren 2017.
”Gradvis har hälsan försämrats så att jag har känt det nödvändigt att ta detta steg. Jag kommer dock fortsätta som bollplank och rådgivare till bolagen”, skrev Melker Schörling i ett mejl till SvD.
Melker Schörling är en VD som satsat på att köpa in sig i bolag som Securitas och Skanska.
Förmögenheten ligger på 55 miljarder kronor.

Finn och Kirsten Rausing
Barnbarn till Tetra Pak-grundaren Ruben Rausing. 1995 köpte de tillsammans med sin bror Jörn Rausing sin farbrors halva av Tetra Laval, där Tetra Pak ingår. När deras pappa Gad dog år 2000 ärvde de den resterande delen av bolaget.
54 miljarder kronor var har de enligt listan. Kirsten uppges bo i brittiska Suffolk medan Finn bor i Stockholm.

Frederik Paulsen
Paulsen är ordförande i Dr Frederik Paulsen Foundation som äger läkemedelskoncernen Ferring Pharmaceuticals, som grundades av Paulsens far. Ferring forskar och utvecklar läkemedel inom gastroenterologi, obstetrik, endokrinologi, urologi och gynekologi.
Frederik Paulsen är god för 53 miljarder kronor. Bosatt i Lausanne i Schweiz. Ferring har 5 000 anställda

Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla
Hennes förmögenhet ligger på 47 miljarder kronor.
Ane Mærsk Mc-Kinney Uggla är dotter till redaren Mærsk Mc-Kinney Møller, som gick bort 2012. Hon tog då över ordförandeskapet i ägarstiftelsen som kontrollerar jättekoncernen A.P. Møller-Mærsk med 89,000 anställda.

SvD Näringsliv 

Det enskilda ägandet och näringslivet III. (av III) Den kapitalistiska utvecklingen gräver sin grav.

Så länge som de privata företagen och produktionsmedlen ägdes av enskilda personer, som riskerade sitt egna kapital, kunde dessa personer besluta om investeringar, produktion, omdispositioner, personalpolitik m.m. Deras beslut drabbade då ett relativt begränsat antal anställda.

Hänvisningen till att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” hade därför tidigare en viss relevans. Givetvis gäller detta fortfarande dagens småföretagare och småsparare.
Vad jag här talar om är ägandet över storkapitalet och om en av kapitalismens grundvalar – det enskilda ägandet av produktionsmedlen.

Arbetsgivarnas äger inte löntagaren men kampen mellan löntagare och ägarna av produktionsmedlen har ständigt handlat om hur mycket företagarna ska bestämma över lönatagarnas arbetskraft, arbetstid, arbetsmiljö och arbetsförhållanden. För att inte tala om fördelningen av det gemensamma produktionsresultatet. Kampen handlar om nyttjanderätten av arbetskraften och rätten att bestämma över produktionen.
Arbetsgivareföreningen hade i sina stadgar- paragraf 23 senare 32 - inskrivet att arbetsgivaren själv hade rätt att leda och fördela arbetet och anställa och avskeda löntagare.  Organisationen krävde av företag som ville ansluta sig till att de skulle följa den bestämmelsen.
Arbetsgivarna hävdade helt enkelt sin privata äganderätt till företaget.

Den kampen har i dag, i många länder, lett fram till en reglerad och disciplinerad avtalsrörelse mellan arbetsgivare och löntagare.

I dag har de tio största svenska företagen 880 000 anställda i olika länder. På 1890-talet hade A.B. L. M. Ericsson & Co cirka 500 anställda. I dag är antalet 119 718.

Det är stor skillnad på konsekvenser för samhället om ett företag med ett fåtal anställda beslutar om nedläggning än om ett företag med flera tusen anställda fattar samma beslut.

Storföretagens nedläggningsbeslut drabbar inte bara de egna anställda utan även mängder av småföretag, konsulter, entreprenörer, underleverantörer och deras anställda. För kommuner och staten kan det handla om att skatteinkomster plötsligt förvandlas till stora utgifter för arbetslöshetsstöd och andra ekonomiska, sociala och kulturella konsekvenser.

Självklart försöker löntagare och politiker genom avtal och lagstiftning begränsa de negativa konsekvenserna av företagens beslut vilket naturligtvis hämmar företagsledningarnas handlingsutrymme.

Äganderätten har i alla tider skapat konflikter. Grannar har bråkat med varandra om tomtgränser, nationer har krigat om territorier, stater och enskilda medborgare har tvistat om nyttjande- och äganderätt. Upphovrätt, patenträtt och andra ideella äganderätter vållar alltid strid.

I staten, det civila samhället och det privata näringslivet pågår en ständig konflikt om den enskilda äganderätten. Under 70-talet kom konflikten om den privata äganderätten till öppen kamp i politiken genom striden om löntagarfonderna.
Konflikten blir i dag tydlig i debatten om ”vinster i välfärden” och i debatterna om företagens ansvar för miljön. Gränsen mellan höger och vänster i politiken formar sig utifrån inställningen till ägandet och bestämmanderätten till produktionsmedlen.

Företagens allt större påverkan på miljön är också ett tecken på att privatintressen inte längre ensamt kan styra ekonomin. Oljebolaget BP:s oljeutsläpp i Mexikanska golfen 2010, General Electric som dumpade gift i Hudsonfloden mellan 1947 och 1977 och då Exxon Mobil Corporation 1989 grundstötte utanför Alaska och läckte ut en enorm mängd råolja, för att nämna några kända oljekatastrofer som exempel. Koloxidutsläpp, kärnkraft, gifter i kemikalier, arbetsmiljökatastrofer, skogsskövling, och en mängd andra samhälls- och miljöområden kostar samhället enorma pengar.
Företagens exploatering av samhällsresurser kan ge stora utgifter för skattebetalarna.
I Sverige har vi bland annat haft BT Kemi- och Eternitskandalerna där kostnaderna har drabbat skattebetalarna men som i decennier gett aktieägarna och kapitalägarna stora vinster.

Den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen gör att kapitalet blir allt mer samhälleligt och allt mindre privat.

Bankers, finansinstituts, storföretags och näringslivets allt större expansion blir alltmer samhällspåverkande och därmed allt mindre privata.
Argumentet att företagets ägare ska ha rätt att disponera över ”sin egendom” blir allt mindre relevant.
De dogmatiska nyliberalernas argument att kapitalisterna har rätt över kapitalet eftersom det är enskild egendom har undergrävts av den kapitalistiska utvecklingen.
Med andra ord är det kapitalismen självt, som har gjort vad som ”socialister” misslyckats med, nämligen att göra det privata produktionskapitalet kollektivt och socialt.

Utan insikten om den utvecklingen blir det svårt, både för vänster och höger, att föra ekonomisk politik och att vidmakthålla demokratin.

En sammanfattning kommer i ett kommande inlägg.

Se mina tidigare inlägg i frågan
Det enskilda ägandet och näringslivet I
Det enskilda ägandet och näringslivet II. Hur privat är kapitalet och detenskilda ägandet?

Wikipedia. ”Paragraf 32”
Motion till riksdagen 1988/89:K203 av Carl Bildt m.fl. (m)”Grundlagsfäst äganderätt”Torbjörn Tännsjö ”Bör äganderätten vara grundlagsfäst?”  Statsvetenskaplig tidskrifts arkiv
Svenskt Näringsliv. ”Kartläggning av stöd till företag”
LRF ”All fakta om det goda ägandet”
Fokus ”Kapitalismen största hotet mot världens befolkning”
SvD Näringsliv ”Historiska miljökatastrofer” 
Andreas Cervenka SvD ”De svenska bankernas skulder” 

Arbetare utan arbete och utan klass

Arbetare som i desperation inför sina ekonomiska, sociala och kulturella tillkortakommanden (vi kan kalla tillståndet för ”utanförskap”) röstat på högerpopulistiska partier är en arbetarklass utan vare sig arbete eller klass.

De har kanske aldrig haft ett arbete eller så har de förlorat det arbete de en gång hade
emedan arbetsgivarna har upphört att giva dem arbete.
Den arbetslösa klassen lever på bidrag från dem som ännu har arbete så länge som dessa ännu har råd att vara solidariska.

De saknar klass därför att de saknar klassmedvetenhet. De känner inte till att den ekonomiska, sociala och kulturella samhällshierarkin är uppbyggd som en pyramid och att de utgör den usla basen i denna pyramid. De känner bara individuellt utanförskap och ingen solidaritet med dem som har arbete eller med likställda.

Men de saknar klass även för att de saknar kultur och bildning.
Politiker som viftar med järnrör och klipper till folk i krogkön är någon som de kan identifiera sig med. I varje fall mer än med politiker som står i talarstol eller skribenter som snackar om tillkortakommanden, klassmedvetenhet, arbetarklass och utanförskap.
De är klasslösa och det klasslösa samhället har blivit allt mer avlägset.

Agneta Berge 

Peter Kadhammar i AB 

UNICEF,Innocenti Report Card 13 “Children in the Developed World”

ILO World Employment and Social Outlook: Trends 2016

Moderat föreslår lustmord på löntagares rättigheter

”Dags att dödförklara den svenska modellen”

skriver Rasmus Törnblom, ordförande för Moderata ungdomsförbundet, i SvD Näringsliv debatt i dag.

Nu visar det sig att det inte är den svenska modellen han vill åt utan de arbetslivslagar som stiftades av socialdemokratiska regeringar under 1970-talet.

I sina luddiga formuleringar nämner han inte vilka lagar han avser så jag gör det här:
Kvittningslagen (Lag om arbetsgivare kvittningsrätt) 1970:215, Främjandelagen (Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder) 1974:13, Förtroendemannalagen (Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen) 1974:358, Studieledighetslagen (Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning) 1974:981, Medbestämmandelagen (MBL) (Lag om medbestämmande i arbetslivet) 1976:580, Semesterlagen (Semesterlag) 1977:480, Arbetsmiljölagen (Arbetsmiljölag) 1977:1160, LAS (Lag om anställningsskydd) 1982:80.
Syftet med att döda dessa lagar är enligt Rasmus Törnblom att göra arbetsmarknaden mer ”flexibel” till båtnad för alla arbetslösa. Med ”flexibel” tycks han avse den gamla högerbetydelsen att flexibilitet är lika med ökad makt för arbetsgivarna.
Om man överför Törnbloms resonemang från arbetslivsområdet till, låt oss säga trafikområdet, skulle en stor del av slopandet av trafiklagstiftningen öka ”flexibiliteten” i trafiken och göra den mer effektiv.
Naturligtvis kommer Törnblom inte med några bevis för, inga hänvisningar till och inga erfarenheter av hur ett slopande av dessa lagar skulle skapa fler arbetstillfällen för de arbetslösa.
Det är bara ett tomt idisslande av gamla högerhypoteser.

Törnblom spiller i stället mycket krut på att måla upp en motsättning mellan fackföreningsrörelsens medlemmar och dem som är arbetslösa. Han påpekar också att arbetslivslagarna från 70-talet inte är en del av den svenska modellen.
I det sistnämnda har han delvis rätt. Staten gick in och stiftade lagar på områden som enligt svensk modell traditionellt hör till parternas förhandlingsområde.
Men under mer än tre decennier har dessa lagar slipats av och modifierats av praxis och förhandlingstillägg så att dess tillämpning i dag är lika mycket förhandlingsresultat som lag. Dessutom har borgerliga regeringar redan monterat ner en del lagliga rättigheter för löntagarna
Törnblom borde redovisa på vilket sätt ett lustmord på ett antal arbetsmarknadslagar kan öka sysselsättningen.
Han borde samtidigt redovisa vilka konsekvenser ett sådant mord skulle ha för löntagarnas trygghet på arbetsmarknaden.