Den svenska hierarkin

I ett examensarbete av Emma Bergqvist och Maria Wahlborg vid högskolan i Gävle HT 2011, Sociologi Socionomprogrammet ”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva med försörjningsstöd” möter vi fyra arbetslösa ensamstående mammor.

En av de fyra är 23 år gammal och bor i en mellanstor stad. Hon har två barn (4 och 1 år gamla). Det ena barnet har hon ensam vårdnad om och det andra barnet har hon delad vårdnad om. Hon har ingen daglig aktivitet i sitt liv förutom att hon ibland träffar en coach genom Arbetsförmedlingen. Hon har gått två år på gymnasiet och har erhållit försörjningsstöd sedan fyra år tillbaka.

Enligt socialstyrelsens statistik levde 116 000 kvinnor i liknande situation.

Å andra sidan har vi också ett antal stenrika kvinnor som har haft den goda smaken att ärva miljardföretag. Katarina Martinson och Louise Lindh, som tagit över familjeföretaget Lundbergs, en av de största privata fastighetsägarna i Sverige. Företaget, som grundades av Katarinas och Louises farfar 1944 och som i sin tur hade ärvt en fastighet och en skoaffär, har idag cirka 150 medarbetare. Pappa Fredrik Lundberg har alltså lämnat över till döttrarna som förvaltar en förmögenhet på elva miljarder kronor (vardera).

Du kan lätt se att olika människor har olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och positioner i samhället.
Samhällsmedborgarna skiljer sig från varandra genom olika arv, inkomster, utbildning, socialt inflytande, boende och kulturellt status.

Från 1911 fram till 1980-talet försökte myndigheterna definiera dessa skillnader i tre socialgrupper.
Socialgrupp I: Större företagare, högre tjänstemän, fria yrken
Socialgrupp II: Lägre tjänstemän, mindre företagare
Socialgrupp III: Arbetare i privat eller offentlig tjänst
1982 ersattes socialgrupper av den svenska socioekonomiska indelningen (SEI). Men även den är numera omodern.
Dagens egendomliga vänster har valt att kalla de olika grupperna för klasser.

Hur som helst, hierarkin existerar oberoende hur myndigheterna väljer att definiera den.
Grupperna formar sig som en pyramid med en elit i toppen och en bas. I botten av hierarkin finns arbetslösa, flyktingar, bidragstagare m.fl. maktlösa. I toppen en liten grupp som på olika sätt kan utöva makt över dem i botten.
Tydligast visar sig hierarkin inom militärväsendet och inom företag men även inom demokratiska institutioner.

Sammantaget bildar alla dessa hierarkier en samhällshierarki.  Överst i hierarkin finns de med viktiga arbetsuppgifter, höga löner, exklusiv konsumtion, hög bostadsstandard, hög utbildning och förfinad kulturkonsumtion.

Här finns storföretagens verkställande direktörer och styrelser, regering, höga tjänstemän inom statsbyråkratin, eliter inom kultur och idrott, religiösa höjdare och andra.

Ledningarna för storföretag, dess verkställande direktörer, utgör toppen av hierarkin. VD utses av företagens ägare för att tillgodose ägarnas intressen.

År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner.

VD-löner. Median år 2020, kronor

Jord- och skogsbruk             55 000
Byggnadsverksamhet           55 000
Transporter                         72 000
Handel, Hotell & Restaurang 80 000
Tjänster & Service               96 000
Industri                             100 000

I LOrapporten om maktelitens löner analyseras inkomstutvecklingen för tre undergrupper inom makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. 
År 2019 hade de 50 direktörerna i den ekonomiska eliten en genomsnittlig inkomst motsvarande 60,2 industriarbetarlöner. 
Den demokratiska eliten – de folk- och förtroendevalda – hade i genomsnitt en inkomst på motsvarande 3,9 industriarbetarlöner 2019.
Den byråkratiska elitgruppen, högt uppsatta tjänstemän i bland annat offentlig sektor, hade i genomsnitt motsvarande 7,4 industriarbetarlöner i inkomst 2019.
En genomsnittlig industriarbetarlön 2019 är 385 005 kronor.

Bostaden är en markör i hierarkin. Eliten söker sig till villaområden i till exempel Danderyd, Lidingö utanför Stockholm och i skånska Vellinge. De fattiga finns i norrlandskommunerna Timrå, Haparanda och Jokkmokk.

Det verkar som om alla samhällen i historien har varit hierarkiskt ordnade.
Alla utvecklade samhällen har byggt på hierarkier i där ett fåtal mäktiga styrt över ett flertal.
Kungar, kejsare, furstar och påvar, kapitalägare har styrt över slavar, egendomslösa, fattiga och löntagare.
Så var det med Egyptens faraoner och Babyloniens kungar. Även i det antika Atens demokrati styrde de rika medborgarna över kvinnorna, utlänningar och slavar. På samma sätt var det i det antika Rom där till sist ett kejsarvälde utvecklade sig. Under medeltiden bestod Europa av ett stort antal riken som stödde sin makt på ridderskap och adel.

Man kan fundera över om hierarkier är en nödvändighet eller ett djävelskap.
Kanske beror din åsikt på i vilken nivå i hierarkin du befinner dig.

”Ensamstående mödrars upplevelser av att leva medförsörjningsstöd” 

Socialstyrelsen statistik, Ekonomiskt bistånd 

Sveriges rikaste kvinnor 

Dagens industri Sveriges 125 rikaste kvinnor 

VD-löner Svenskt Näringsliv 

Makteliten, LO 2021 

Att styra eller leda - En studie av rollfördelningen mellan styrelse och VD i strategiutvecklingen i svenska börsnoterade företag. Carl Henrik Somp, Johan Dann, 

Börsvdarnas lön: 6,3 miljoner om året, Chef , 2020

Makteliten håller ställningarna, LO, 

SCB socioekonomiska indelningar 

Historiens dolda sanning

I Riddarholmskyrkan kan man, i en inskription, läsa om den svenske kungen Gustav II Adolf (1594-1632):  ”In angustiis intravit” (I trångmål begynte han sin bana). ”Pietatem amavit” (Fromheten älskade han), ”Hostes prostravit” (Fienderna nedslog han), ”Regnum dilatavit” (Riket utvidgade han), ”Suecos exaltavit” (Svenskarna upphöjde han), ”Oppressos liberavit” (De förtryckta befriade han), ”Moriens triumphavit” (I döden triumferade han).

Om det nu var bra gjort, så inte gjorde han det utan sina medarbetare,  arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustaf Geijer (1783-1847) en gång.
Och i historielitteraturen kan vi ideligen läsa om kungar, kejsare, filosofer, konstnärer, diktare, krigshjältar, uppfinnare, upptäckare, statsmän och andra märkvärdiga män och en och annan kvinna.
Vi får lära oss hur de, genom sina enastående insatser, har påverkat historiens förlopp.
Att de ägde ovanliga förmågor och påverkat historien må vara sant. Men de sanningarna brukar ändå konsekvent dölja ett annat viktigt faktum.

För att ta några exempel.
Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel var utan tvekan begåvade män. De framstår i historieböckerna som viktigare än de flesta andra samtida.

Men de, liksom alla andra ”vanliga” människor, var tvungna att äta och dricka, sova och skita, städa och tvätta, sköta sina barn och, kort sagt, de måste kunna livnära sig och sköta sin vardag för att få möjlighet att uträtta sina storverk.
Eller var det så att det var andra människor omkring dem som bidrog till att de kunde bli vad de blev?
Stora män är ofta mycket koncentrerade på sin uppgift, många skulle nog i sin egocentricitet diagnosticeras som något autistiska.

Hur klarar de att utveckla sina speciella förmågor om deras dagar skulle vara uppfyllda av att tvingas göra allt det som vi ”vanliga” alltid måste göra, nämligen sådant som tar det mesta av vår tid: att varje morgon, året runt, gå till jobbet för att tjäna ihop en lön så att vi kan föda oss själva?
Vem gick till marknaden och handlade geniernas livsmedel, vem lagade deras mat, vem byggde, inredde och städade deras bostäder, vem sydde och ordnade de kläder de bar?
Vem bäddade deras sängar, vem diskade deras disk, vem städade åt dem, kort sagt, vem befriade dem från allt det tidsödande vardagsarbetet så att de kunde få tid och ork att tänka och filosofera, dikta, komponera, experimentera och uppfinna?

Vilka var alla de som befriade Sokrates, Leonardo da Vinci, Shakespeare, Beethoven och Alfred Nobel från vardagens tidsödande sysslor? Vem skötte deras vardag och lekamliga försörjning? Vilka höll liv i genierna?

Sokrates hade fru och slavar
Sokrates (469-399 f.Kr) hade en hustru och flera slavar. Hustrun hette Xantippa som ansågs grälsjuk och argsint. Att hon verkligen var sådan vet vi inte, det kan vara en skröna. Men om det vore så är det kanske inte så konstigt att hon blev grinig med en gubbe som alltid gick och tänkte stora tankar men aldrig gjorde ett ordentligt handtag hemma. Sokrates var arbetsbefriad eftersom han var medborgare i Athén och tillhörde aristokratin, den högre samhällsklassen. Som sådan hade han inkomster från det arbete som utfördes av ofria slavar, kvinnor och metoiker (invandrare). De senare hade till skillnad från slavarna, en begränsad frihet men de saknade medborgarskap och rösträtt.

På den tiden i Grekland var det just slavarna, kvinnorna och utlänningarna som fixade maten, som byggde Sokrates´ hem, städade det, bar bort hans bajs, skötte hans egendomar medan han själv tänkte stora tankar.  Vilka var hans tjänare?
I dag är det bara namnet på hans hustru Xantippa som eftervärlden känner till och som alltså blivit synonymt med grinig kärring.
Detsamma gällde de flesta av Greklands och Roms berömda antika författare och filosofer. Alla hade de sin försörjning ordnad och sin vardagsservice fixad.

 Så tack, Xantippa och alla andra fruar! Tack slavar! Tack invandrarna under antiken och senare!
Utan er hade vi inte haft Sokrates och andra filosofers tankar om tillvaron.

Leonardo da Vinci
Under den så kallade medeltiden var det kyrkan och furstehusen som framträder i historien.
Leonardo da Vinci (1452-1519) hade aldrig någon hustru hans talanger uppmärksammades tidigt och han sattes, vid ca 14 års ålder, i lära hos Andrea del Verrocchio, en ledande florentinsk skulptör, guldsmed och målare.
Leonardo sattes inte bara som lärling under Andrea del Verrocchio utan bodde i samma hus som han och fick del av vad husets tjänare uträttade. Från 1482, var han i tjänst hos hertigen av Milano, Ludovico Sforza, och verkade där som hovmålare, skulptör, arkitekt och arméingenjör fram till familjen Sforzas fall 1499.  Leonardo arbetade därefter åt fursten Cesare Borgia och efter det för Milanos franske guvernör Charles d'Amboise och sedan för franske kungen Frans I.
Furstarnas, guvernörens och kungens ekonomiska bidrag, och deras tjänstefolk, gjorde att Leonardo fick möjlighet att utveckla sina idéer och sin konstnärlighet utan att störas alltför mycket av vardagsbekymren.

Men varifrån hade furstarna och kyrkan fått sina pengar?

Shakespeare (1564-1616) hade från början en gynnare i tredje earlen av Southampton, Henry Wriothesley, som såg till att Shakespeare kunde utbilda sig.
Shakespeare hade från 1582 fram till sin död dessutom en hustru, Anne Hathaway (1555-1623). Hon bidrog till familjens ekonomi genom att komma från en förmögen familj.
Tack vare earlen och hustruns bidrag kunde Shakespeare skapa sina odödliga verk utan att behöva hindras av de vardagliga livsuppehållande sysslorna.
Bakom earlens och hustruns pengar låg många idag okända människors arbete.

Beethoven (1770-1827) hade aldrig, efter sin mamma, någon självuppoffrande kvinna i sitt hushåll men fick understöd av mecenater, mest från europeiska furstehus.  En av de främsta var furst Lichnowsky som gav Beethoven ett årligt understöd på 600 floriner, och av furst Lobkowitz och furst Kinsky som betalade Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.
Han kunde alltså betala för den vardagsservice han behövde för att kunna komponera.
Furstarna hade fått sina rikedomar genom hårt vardagsarbete i jordbruk, fabriker eller på slagfält.
Nå ja, nu var det ju inte furstarna själva som arbetat hårt och därmed skapat överflödet utan alla de drängar, pigor, tjänstefolk, lantbrukare, hantverkare, daglönare och andra som arbetat åt dem och deras förfäder.
Inte en ringa del av furstarnas inkomster kom från krigiska erövringar som deras förfäders soldater gjort.

Alfred Nobel (1833 -1896) kunde utveckla sin forskning genom inkomsterna från sin pappas tillverkning av minor och ångmaskiner åt den ryska flottan under Krimkriget 1853-1856.  Krimkriget kostade 47 000 soldater livet som alltså därmed indirekt bidrog till att Alfred Nobel kunde göra sin banbrytande upptäckt. Dessutom skaffade sig Alfred, tillsammans med sina bröder Ludvig och Robert, inkomster från oljefälten i Baku.
Bröderna Nobel pumpade inte själva upp oljan. Det gjorde oljearbetarna. Men fabrikörerna Nobel kunde lägga beslag på överskottet från den uppumpade oljan.

Och så har vi alla dessa härförare som vunnit sina slag, fått medalj och ärats som hjältar. 
Men inte utan sina arméer och tusentals soldater väl? Inte utan alla de tusentals människor som offrat sina liv eller som skadats för resten av livet.

Bakom varje framstående mans stordåd står oftast kvinnor och en mängd andra arbetande människor.

Demokratins svagheter en grogrund för totalitära rörelser eller anarki

Många debattörer varnar för nynazismen. 

Men sådana varningar faller på hälleberget om man inte samtidigt ger akt på demokratins svagheter.
Det är nämligen demokratins svagheter som ger antidemokratiska krafter livsutrymme.

Demokratin och det öppna samhället är bättre än andra former av politiska system men därför inte självklar för alla medborgare.

Demokratin är inte bara former för val, maktdelning, mötesordningar, representation och maktutövning. Inte bara de grundlagsfästa friheterna.
Demokratin bygger också på livskraften i det civila samhällets nätverk, på medborgarnas deltagande i folkrörelser och i organisationsliv, i medborgarnas kunskaper om politikens och demokratins villkor, på tilliten mellan medborgargrupper och, kort sagt, i medborgarnas ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden och relationer.

Försvaret för demokratin måste vila på medborgarnas ansvar, medvetenhet och samhällsengagemang.

Svagheterna i den politiska demokratin har på olika sätt manifesterats i historien.
Särskilt under tider då samhällsresurserna blivit knappa och ekonomin har hamnat utom politikernas makt har de antidemokratiska krafterna vunnit terräng.
Den tyska nazismen, den italienska fascismen och den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland kunde hävda sina totalitära anspråk just på grund av demokratins tillkortakommanden i ekonomiska krissituationer.

I dag ser vi hur totalitära tendenser på nytt visar sig i många demokratier. Krav på politisk handlingskraft och på enkla ”opolitiska” lösningar vinner terräng i medborgarnas missnöje med demokratins impotens.

Här är tio exempel på svagheter i demokratin:

1. Demokratin innebär att de olika ekonomiska, sociala och kulturella intressen som står emot varandra i samhället tvingas till förhandlingar och kompromisser. Ingen sida får sin vilja helt igenom och ingen blir helt nöjd.

2. Politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat väljarna, begränsas av motstånd från olika intressen vilket leder till att politikerna tvingas att helt ge upp en del frågor. Väljarna brukar uppfatta detta som svek.

3. Demokratins politiska metoder för att komma fram till beslut är besvärliga, långsamma och invecklade. Frågor måste utredas, beredas och gå ut på remiss innan beslut kan fattas.  Processen kan av medborgarna uppfattas som svek, dragande i långbänk och förhalande.

4. Yttrandefriheten kan leda till att antidemokratiska rörelser får utrymme men också till att okontrollerade lögner sprids och påverkar medborgarna.

5. De nationella politikernas möjligheter att genomföra vad de lovat kämpa för eller genomföra, begränsas av den globala ekonomin och av händelser i omvärlden som inte går att politiskt kontrollera. Medborgarna uppfattar bristen på åtgärder som politikernas ointresse och nonchalans.

6. Den parlamentariska situationen i en demokrati kan bli splittrad så att inget parti får majoritet, regeringen hamnar i minoritet i förhållande till riksdagen och/eller att olika regeringar avlöser varandra. De olika politiska intressena blockerar varandra. Politiken blir handlingsförlamad.

7. Demokratin syftar till att ge så många medborgare som möjligt största möjliga ekonomiska, sociala och kulturella frihet. Friheten kan leda till att en del resursstarka intressen vinner i konkurrens med andra vilket kan leda till konflikter.

8. I alla samhällen uppstår ekonomiska, sociala och kulturella makt- och privilegiehierarkier. Politikens uppgift i demokratin är att, inom ramen för friheten, se till att makten och privilegierna inte skapar olösliga konflikter i samhället eller att makten koncentreras till ett skikt i hierarkin. Demokratiska politiker har svårare att lösa detta problem än en auktoritär politisk makt kan styra genom order, lag och dekret.

9. I en modern demokrati ges individen stor frihet att styra och ordna sitt liv. Denna individualism kan komma i motsättning till politiskt nödvändiga kollektiva lösningar.

10. Politikens begränsningar i demokratin kan framkalla politikerförakt. Ett utbrett politikerförakt kan leda till förakt för politik som i sin tur leder till förakt för demokratin.
Risken är att medborgarna kräver en stark ledare.

Trots alla brister har demokratin visat sig vara den bästa styrelseformen.
Försvaret för demokratin måste, trots allt, inriktas på insikten om demokratins svagheter och de ledandes kraftfulla åtgärder för att eliminera svagheterna.
Men det är en svår balansgång om vi samtidigt vill behålla demokratin.

Alternativen är två.
För det första kan en medborgarmajoritet längta efter mer handlingskraft, större effektivitet och därför kan acceptera en tillfällig diktarur.
Å andra sidan att medborgarna helt ger upp politiken och litar på att allt löser sig ändå.
Bägge alternativen har sina förespråkare.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne

Demokratins kris och väljarnas missnöje
Partier som vet vad "vanligt folk tycker och tänker".
Kan socialdemokratin och vänstern sluta förfasas över USA-valet och börja diskutera roten till de verkliga problemen?
Vanligt folk o missnöjespartier”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser"

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Andra

Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrike upplever en demokratinskris”
Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014 

Jonas Hinnfors SvD Debatt 27 juli 2017 ”Demokratins sätt att fungera håller på att nå vägs ände”

Stig-Björn Ljunggren: "Den demokratiska ordningen rämnar", Fokus

”Var finns makten i världen?” Mats Wingborg

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Kapitalismen hotar demokratin

Kapitalismen är ett sammanfattande namn på de nu rådande globala ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden som vuxit fram under årtusendena. 

Kapitalismen är ingen idé eller ideologi utan är den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen.
Kapitalismen är inte uttänkt eller planerad av människor och inte heller resultat av en eller flera idéer utan är den värld som blivit resultat av hela mänsklighetens utveckling.
Tusentals år av människors arbete, produktion, teknik, upptäckter, handel och konsumtion har skapat kapitalismen.

Därför styr kapitalismen människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor och är den verklighet inom vilken de politiska ideologierna har att manövrera.
De politiska ideologierna är i själva verket rekommendationer för hur samhällena ska ordnas för att på bästa sätt fungera.
De politiska ideologierna är alltså en produkt av kapitalismen, inte tvärt om, även om kapitalismen och politiken växelverkar.

Medan socialisterna ville avskaffa kapitalismen strävade nyliberalerna efter att anpassa samhället till de krav som kapitalismen ställer.

De kommunistiska ”socialisterna” misslyckades med den omöjliga uppgiften att med politiska medel ersätta kapitalismen med idén om socialismen. Planekonomin blev bara till byråkratisk statskapitalism. Den politiska utvecklingen under 1980-talet gjorde slut på den socialistiska drömmen.
Det kinesiska kommunistpartiet har dock tagit lärdom av misslyckandena och utnyttjar kapitalismens villkor för sitt ekonomiska samhällsbygge.

De nordiska socialdemokraterna hade redan från början förstått att det var omöjligt att ”krossa kapitalismen”. De försökte istället att göra kapitalismen mer mänsklig genom att med demokratiska medel reglera och förstatliga delar av samhället. Kort sagt, de strävade efter att föra en socialliberal välfärdspolitik. Men den socialistiska drömmen fanns hos många socialdemokrater och i den politiska retoriken kallades också socialdemokratierna för socialistiska.

Då drömmarna definitivt krossades genom de realsocialistiska staternas fall, förlorade därför också socialdemokratierna en dimension. Naket stod de som socialliberalt. Många av deras väljare kände inte längre igen sitt parti.
Nyliberalernas ekonomiska doktriner lyckades samtidigt med att driva sin anpassningspolitik med privatiseringar och avregleringar.
Problemet med anpassningen är dock att de kapitalistiska villkoren inte enbart är av godo utan också fört med sig stora nackdelar.

Ökad tillväxt innebär till exempel samtidigt överutnyttjande och förstörelse av människor och natur. Konkurrensen är inte bara ädel tävlan utan också utslagning och krig. Det enskilda ägandet av produktionsmedel och kapital, som är nödvändig i mindre skala, ger i kapitalistisk storskalighet upphov till monopol och ekonomiskt slöseri. Återkommande kriser följer på att kapitalmarknaderna förvandlats till casinon i stället för att fungera som kapitalbildning för investeringar för arbete och produktion.

Kapitalismen förändras och skapar nya ekonomiska, sociala och kulturella problem som politikerna har att tackla.
Men medan politikerna är bundna inom nationella gränser är kapitalismen global, den reella makten ligger i de globala ekonomiska rörelserna, politikernas makt minskar till förmån för globalkapitalet.

Följderna av kapitalismen förändring, miljöförstörelse, krig, sociala klyftor, massflykt, urbanisering, centralisering skapar folkligt missnöje med politikerna, politiken och demokratin då dessa inte klarar att göra något åt problemen.

I spåren av denna utveckling vänder sig folk till populistiska frälsare, totalitära ideologier och demagoger.

Kapitalismen hotar demokratin.

Skillnaden mellan social liberalism och idiotisk

Ordet idiot kommer av grekiskans ”idios” (egen) och avsåg ursprungligen en människa som ställde sig utanför samhällsgemenskapen.

Fundamentalistiska nyliberaler i dagens värld tänker sig väljarna som om de (väljarna alltså) vore en samling idioter i denna ursprungliga mening. Ett exempel:

”Att vänstern anser staten lämpligast som varje löntagares förmyndare vet vi. Det har sin grund i den planekonomiska synen enligt vilken den politiska eliten är bättre lämpad än medborgarna att skapa och fördela välstånd.
Borgerlighetens ansvar är ett annat. Den bör inte anträda skattedebatten utifrån statens och finansdepartementets problemformulering, utan i stället driva diskussionen om varje persons makt att kunna påverka sin egen situation.”
Orden är Maria Ludvigssons i dagens SvD Ledare ”Skatt handlar om makt”

Typiskt idiotiskt. Gemensamheten, i det här fallet representerat av de valda politikerna, riksdag och regering, är fiender till individen, varje medborgare sköter sig själv bäst. Politikernas uppgift är att sänka och avskaffa skatterna, privatisera välfärden, låta marknaden lösa alla samhällsproblem utom möjligen det nationella försvaret.

En social liberal däremot håller individens frihet lika högt som den idiotiske men inser samtidigt att alla individer inte har samma chanser i samhället, att det finns individuella behov som kan tillgodoses endast genom att många samverkar och att en del problem är gemensamma och därför måste lösas genom att alla hjälps åt.
Skatternas och statens uppgift är att ge medborgaren trygghet, skydda medborgarna från all ekonomisk, social och kulturell exploatering samtidigt som individens frihet värnas.

Idiotliberalerna ser det enskilda företaget som högsta sociala enhet men de inser inte att dagens företag inte sällan är större, starkare och mäktigare än många stater. De flesta av dagens företag är inte ens privata utan i många meningar sociala enheter.

De fundamentalistiska liberalerna utgår dogmatiskt från Adam Smiths (1723 - 1790) liberalism. Smiths geniala iakttagelser av samhället byggde dock på företeelser som var samtida med Gustaf III.

De sociala liberalerna däremot har insett att dagens samhälle ställer andra krav än då.

Därför går sossarna tillbaka

Skadeglädjen sägs vara den enda sanna glädjen.

Om det nu är skadeglädje eller något annat, men uppsluppenheten hos de borgerliga ledarredaktionerna är inte att ta miste på efter valresultatet från Holland. De nederländska socialdemokraterna tappar nämligen från 25 procent av rösterna i förra valet till 5,7 procent i onsdagens val. Inte nog med det. Sedan 2008 har socialdemokratiska partier i Europa tappat en tredjedel av sin röstandel och ligger nu på så låga nivåer som man inte sett på 70 år.

I Grekland och Polen är socialdemokraterna närmast utraderade. I Storbritannien har Labour tappat och i Frankrike är det som liknar socialdemokrati chanslöst i presidentvalet.

Tyskland, där sossarna enligt opinionsmätningarna kommer att vinna, är undantaget som bekräftar regeln.

Tänkbara orsaker till att sossarna går tillbaka är många:

S har suttit i regeringsställning. Partier som suttit i regeringen, oftast minoritetsregeringar, och som tvingats ta hand om sviter efter ekonomiska kriser, har straffats av väljarna.

Partiet är alltför pragmatiskt. S-partier i regeringar har tvingats kompromissa och anpassa sin politik efter koalitionspartnerna och väljaropinioner. I opposition har kampen om väljare tvingat partiet åt mitten.

De traditionella arbetsväljarna minskar på grund av strukturförändringar i samhället. IT-samhället och servicenäringar tar över efter industrin. Allt färre industriarbetare och allt fler tjänstemän.

Populistiska partier snor väljare. Många arbetarväljare som drabbas av globaliseringens negativa effekter blir besvikna över att politikerna inte gör något och går till populistpartierna. Socialdemokratin tillhör det politiska etablissemanget.

Socialismen som politisk praktik och trovärdig ideologi är kaputt efter murens fall. En del väljare drömmer om ”socialism” som alternativ till kapitalismen men upptäcker att socialdemokraterna inte är socialistiskt.

En del socialdemokratiska väljare drar därvid slutsatsen att partiet har övergivit sin ideologi och förlorat sin själ.

En tänkbar orsak till sossarnas allt mindre stöd kan vara att väljarna inte lägre tilltalas av sossarnas  värderingar om jämlikhet, solidaritet och jämställdhet och/eller inte tror på politikens styrning över näringsliv och finans. De ser jämlikhet som nivellering och utslätning. Solidaritet som skatteslöseri o.s.v.
Kapital, handel och ekonomisk makt är globala och rör sig över nationsgränserna. Politiken är nationell och därför maktlös mot de ekonomiska krafterna. Politiken måste därför internationaliseras.
I den europeiska politiska pastejen kan det alltså finnas spår av alla ovanstående ämnen.

Men om man ser till huvudingrediensen i socialdemokratin så är det i praktiken socialliberalt. De socialliberala värderingarna är på väg att ersätta de nyliberala som komprometterat sig lika mycket som ”socialismen”.

 Tanken på ett öppet demokratiskt samhälle, där politiken kan skydda människor och miljö från att exploateras, ett levande civilt samhälle som vilar på folkrörelser och frihet, där jämlikhet och solidaritet är mål och medel. De idéerna finns i många politiska konstellationer.
I dag är det viktigare än någonsin att bilda en samling kring dessa idéer om ekonomisk, social och kulturell frihet och jämlikhet. I dag är en av de viktigaste politiska uppgifterna att upphöra med det småkäbblet och bilda en rörelse en rörelse i kamp mot de antidemokratiska krafterna som växer inom politik och näringsliv.
Kampen gäller inte enbart att bekämpa Sverigedemokraterna utan främst att skapa en bred och samlande vision om världens ekonomiska, sociala och kulturella möjligheter, problem och förutsättningar för människans överlevnad i en fri och demokratisk värld.

De borgerliga ledarredaktionerna borde sluta hånflina, socialdemokratin borde komma ut som socialliberaler och ta ledningen för en sådan rörelse.

Läs min blogg ”Lever socialdemokratin?”

Expressen ledare publicerad 16 mars 2017

Närikes Allehanda 

Clarté

Göran Färm i Dagens Arena 

Aftonbladet debatt

Åsa Linderborg i AB 170321

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris