Kapitalismen är ett sammanfattande namn på de nu rådande globala
ekonomiska, sociala och kulturella förhållanden som vuxit fram under
årtusendena.
Kapitalismen är ingen idé eller ideologi utan är den ekonomiska, sociala och kulturella
världsordningen.
Kapitalismen är inte uttänkt eller planerad av människor och inte heller resultat av en eller flera idéer utan är den värld som blivit resultat av hela mänsklighetens utveckling.
Tusentals år av människors arbete, produktion, teknik, upptäckter, handel och konsumtion har skapat kapitalismen.
Därför styr kapitalismen människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor och är den verklighet inom vilken de politiska ideologierna har att manövrera.
De politiska ideologierna är i själva verket rekommendationer för hur samhällena ska ordnas för att på bästa sätt fungera.
De politiska ideologierna är alltså en produkt av kapitalismen, inte tvärt om, även om kapitalismen och politiken växelverkar.
Medan socialisterna ville avskaffa kapitalismen strävade nyliberalerna efter att anpassa samhället till de krav som kapitalismen ställer.
De kommunistiska ”socialisterna” misslyckades med den omöjliga uppgiften att med politiska medel ersätta kapitalismen med idén om socialismen. Planekonomin blev bara till byråkratisk statskapitalism. Den politiska utvecklingen under 1980-talet gjorde slut på den socialistiska drömmen.
Det kinesiska kommunistpartiet har dock tagit lärdom av misslyckandena och utnyttjar kapitalismens villkor för sitt ekonomiska samhällsbygge.
De nordiska socialdemokraterna hade redan från början förstått att det var omöjligt att ”krossa kapitalismen”. De försökte istället att göra kapitalismen mer mänsklig genom att med demokratiska medel reglera och förstatliga delar av samhället. Kort sagt, de strävade efter att föra en socialliberal välfärdspolitik. Men den socialistiska drömmen fanns hos många socialdemokrater och i den politiska retoriken kallades också socialdemokratierna för socialistiska.
Då drömmarna definitivt krossades genom de realsocialistiska staternas fall, förlorade därför också socialdemokratierna en dimension. Naket stod de som socialliberalt. Många av deras väljare kände inte längre igen sitt parti.
Nyliberalernas ekonomiska doktriner lyckades samtidigt med att driva sin anpassningspolitik med privatiseringar och avregleringar.
Problemet med anpassningen är dock att de kapitalistiska villkoren inte enbart är av godo utan också fört med sig stora nackdelar.
Kapitalismen är inte uttänkt eller planerad av människor och inte heller resultat av en eller flera idéer utan är den värld som blivit resultat av hela mänsklighetens utveckling.
Tusentals år av människors arbete, produktion, teknik, upptäckter, handel och konsumtion har skapat kapitalismen.
Därför styr kapitalismen människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor och är den verklighet inom vilken de politiska ideologierna har att manövrera.
De politiska ideologierna är i själva verket rekommendationer för hur samhällena ska ordnas för att på bästa sätt fungera.
De politiska ideologierna är alltså en produkt av kapitalismen, inte tvärt om, även om kapitalismen och politiken växelverkar.
Medan socialisterna ville avskaffa kapitalismen strävade nyliberalerna efter att anpassa samhället till de krav som kapitalismen ställer.
De kommunistiska ”socialisterna” misslyckades med den omöjliga uppgiften att med politiska medel ersätta kapitalismen med idén om socialismen. Planekonomin blev bara till byråkratisk statskapitalism. Den politiska utvecklingen under 1980-talet gjorde slut på den socialistiska drömmen.
Det kinesiska kommunistpartiet har dock tagit lärdom av misslyckandena och utnyttjar kapitalismens villkor för sitt ekonomiska samhällsbygge.
De nordiska socialdemokraterna hade redan från början förstått att det var omöjligt att ”krossa kapitalismen”. De försökte istället att göra kapitalismen mer mänsklig genom att med demokratiska medel reglera och förstatliga delar av samhället. Kort sagt, de strävade efter att föra en socialliberal välfärdspolitik. Men den socialistiska drömmen fanns hos många socialdemokrater och i den politiska retoriken kallades också socialdemokratierna för socialistiska.
Då drömmarna definitivt krossades genom de realsocialistiska staternas fall, förlorade därför också socialdemokratierna en dimension. Naket stod de som socialliberalt. Många av deras väljare kände inte längre igen sitt parti.
Nyliberalernas ekonomiska doktriner lyckades samtidigt med att driva sin anpassningspolitik med privatiseringar och avregleringar.
Problemet med anpassningen är dock att de kapitalistiska villkoren inte enbart är av godo utan också fört med sig stora nackdelar.
Ökad tillväxt innebär till exempel samtidigt överutnyttjande
och förstörelse av människor och natur. Konkurrensen är inte bara ädel tävlan
utan också utslagning och krig. Det enskilda ägandet av produktionsmedel och
kapital, som är nödvändig i mindre skala, ger i kapitalistisk storskalighet
upphov till monopol och ekonomiskt slöseri. Återkommande kriser följer på att
kapitalmarknaderna förvandlats till casinon i stället för att fungera som kapitalbildning
för investeringar för arbete och produktion.
Kapitalismen förändras och skapar nya ekonomiska, sociala och kulturella problem som politikerna har att tackla.
Men medan politikerna är bundna inom nationella gränser är kapitalismen global, den reella makten ligger i de globala ekonomiska rörelserna, politikernas makt minskar till förmån för globalkapitalet.
Följderna av kapitalismen förändring, miljöförstörelse, krig, sociala klyftor, massflykt, urbanisering, centralisering skapar folkligt missnöje med politikerna, politiken och demokratin då dessa inte klarar att göra något åt problemen.
Kapitalismen förändras och skapar nya ekonomiska, sociala och kulturella problem som politikerna har att tackla.
Men medan politikerna är bundna inom nationella gränser är kapitalismen global, den reella makten ligger i de globala ekonomiska rörelserna, politikernas makt minskar till förmån för globalkapitalet.
Följderna av kapitalismen förändring, miljöförstörelse, krig, sociala klyftor, massflykt, urbanisering, centralisering skapar folkligt missnöje med politikerna, politiken och demokratin då dessa inte klarar att göra något åt problemen.
I spåren av denna utveckling vänder sig folk till populistiska
frälsare, totalitära ideologier och demagoger.
Kapitalismen hotar demokratin.
Kapitalismen hotar demokratin.
Inlägg
