onsdag 3 november 2021

Att veta och att förstå i politiken

Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.

I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860 -1934) och Aristide Briand (1862-1932).

Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932 ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.

Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.

Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas välfärdspolitik.


Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.

Så har det låtit sedan 1917 då
vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.

I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit mindre.

Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner 

Sossarnas kongress

Socialdemokraterna om välfärd 

Sifos väljarbarometer sept. 2021 h

Inga kommentarer: