Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.
I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860
-1934) och Aristide Briand (1862-1932).
Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt
konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes
president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932
ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.
Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls
ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.
Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa
Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi
skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska
självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas
välfärdspolitik.
Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har
förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.
Så har det låtit sedan 1917 då vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet
och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som
inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.
Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina
förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen
inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier
som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det
gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och
tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel
och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.
I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att
vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra
något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad
mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska
diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit
mindre.
”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det
socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner
Sifos väljarbarometer sept. 2021 h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar