Att veta och att förstå i politiken

Det berättas om den franske statsmannen Georges Clemenceau, (1841–1929) att han var en skicklig debattör. Clemenceau var läkare, redaktör, liberal, författare och politiker. Regeringschef (konseljpresident) 1906-1909.

I ett tal frågade han senaten:
- Vet ni vad det är för skillnad mellan Poincaré och Briand?
Han pratade inte om ostar utan om sina motståndare i senaten Raymond Poincaré (1860 -1934) och Aristide Briand (1862-1932).

Poincaré var Frankrikes president 1913–1920, samt konseljpresident 1912–1913, 1922–1924 och 1926–1929. Han var Frankrikes president under Första världskriget.
Briand var en av tredje republikens viktigaste politiker och åren 1906–1932 ingick han i 25 regeringar, 11 som konseljpresident och 16 som utrikesminister.

Clemenceau förklarade:
- Jo Poincaré han vet allt. Absolut allt. Men han förstår ingenting, alls ingenting.
- Och Briand han vet ingenting, alls ingenting. Ändå förstår han allt.

Så tycks det vara med författarna Niklas Altermark, Åsa Plesner och Daniel Suhonen som är fångar i sina egna problembilder i rapporten ”Vi skär ner välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet”, Katalys 2021.
Det vill säga, de bortser från en del viktiga faktorer då de utvärderar socialdemokraternas välfärdspolitik.

Kritiken mot sossarna har i hundra år gått ut på att sossarna har förborgerligats, har förlorat sin själ, sin identitet, sitt ursprung.
Så har det låtit sedan 1917 då vänsteroppositionen i partiet bröt sig ur partiet och bildade ett nytt parti vid namn ”Socialdemokratiska vänsterpartiet” som inom några år blev ”Sveriges kommunistiska parti”, nuvarande Vänsterpartiet.

Vad kritikerna bortser från är att regeringen, i vår demokrati, måste få sina förslag godkända av riksdagen för att de ska kunna genomföras. Det är riksdagen inte sossarna som bestämmer vilken välfärd landet ska ha.
För att kunna bruka sin makt måste partiet först komma överens med de partier som de delar regeringen med. I nuvarande läge Miljöpartiet. Därefter måste det gemensamma förslaget få majoritet i riksdagen,
Sossarna har i regeringsställning, sedan 70-talet, alltid regerat i minoritet och tvingats samarbeta med borgerliga partier. Ett sådant samarbete kräver kohandel och kompromisser.
Man kan alltså inte få allt man vill.

I vår demokrati, med proportionella val, gäller det dessuutom för partierna att vinna så många väljare som möjligt för sina program för att kunna genomföra något av sin politik.
Det blir nödvändigt att fiska röster. Den svenska väljarkåren tycks vara delad mellan sympatier för socialliberalism, nyliberalism och konservatism.
Aven detta faktum tvingar partierna att anpassa sig till en rörlig och ganska diffus opinion och fila på sina åsikter,
Sedan Sverigedemokraterna blev tredje största parti har problemet inte blivit mindre.

”Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden – det socialdemokratiska självbedrägeriet ” Niklas Altermark och Åsa Plesner 

Sossarnas kongress

Socialdemokraterna om välfärd 

Sifos väljarbarometer sept. 2021 h

Kritik av vänstern II (av II)

Många inom ”vänstern” har i dag en något förvirrad syn på kapitalismen.

De ser kapitalismen som de rikas konspiration mot de fattiga.
Det är ett nordamerikaniserat synsätt med Naomi Klein och Shoshana Zuboffs som främsta företrädare.
En annan vanlig och felaktig vänsterståndpunkt är att kapitalismen är ett historiskt felspår, en utveckling som gått snett. Vänsterns uppgift blir då att leda historien rätt igen.

Somliga inom ”vänstern” är revolutionsromantiker. De drömmer sig hellre tillbaka till den öppna klasskampens dagar, med strejker, agitatorer och kämparglöd, än att de ger sig i kast med framtiden. De ser sig som socialismens bålda riddarskap. Tyvärr med svag kontakt med verkligheten.
Risken är att de, med sin kamp mot väderkvarnar, mest roar borgerligheten.

Många inom vänstern betraktar kapitalismen som en ideologi eller en idé.
Men kapitalismen är summan av all ekonomisk, social och kulturell historisk utveckling. Ett faktum. En historisk verklighet som det gäller att förhålla sig till.

Inte så få, som anser sig tillhöra ”vänstern”, utgår ifrån att kapitalismen är ond och att socialismen innebär frälsningen från detta onda.
Litet religiöst alltså.
Men kapitalismen är varken ond eller god. Den bara är. På gott och ont.

Somliga förväxlar dessutom kapitalismen med kommersialismen och marknadsekonomin.

”Vänsterns” inställning till kapitalismen är med andra ord förvirrad och mer vidskeplig än analyserande.
Rörigt blir det.

Vänstern, och den ekonomiska vetenskapen, skulle behöva ett dynamiskt utvecklingsbart idécentrum för en öppen odogmatisk kritik av kapitalismen. Tyvärr fyller inte Vänsterpartiet den rollen. Och ingen annan heller, för den delen.

Ibland ser sig Västerpartiet som den riktige arvtagaren till den gamla hederliga socialdemokratin som S själv har förskingrat. V är som sossarna förr men bättre och mer radikalt.

Vi kan därför räkna Vänsterpartiet som ett socialdemokratiskt parti, fast mindre än sossarna till numerären och utan förankring i arbetarrörelsen.
Frågan är om kampen mot borgerligheten behöver ett sådant parti. Och i så fall till vad?

Sossarna är idag ett utpräglat socialliberalt parti men samtidigt finns en ”vänster” även inom socialdemokratin.

Bland andra den av Daniel Suhonen ledda tankesmedjan Katalys som presenterar sig som ett oberoende fackligt idéinstitut som bedriver utredningsverksamhet och opinionsbildning.
Men tyvärr skiljer den sig inte ideologiskt från stora delar övrig vänster.
Katalys spottar ur sig rapporter och skrifter men utan någon verklig eller systematisk analys av kapitalismen.

Till sist. Jag anser att jag själv tillhör vänstern.
Det har jag nu gjort i snart 70 år. Men ”vänstern” kan ju vara alla ideologiska chatteringar från socialliberal till revolutionär kommunist. Allt från frihetlig anarkist till statssocialistisk stalinist.
Så vänster- högerbegreppen kanske har haft sin sista förbrukningsdag.
Men jag röstar på arbetarrörelsen, det vill säga sossarna.

Jag kräver inte att sossarna eller något annat politiskt parti, under överskådlig tid, ska förverkliga drömmen om socialismen.
Men jag röstar på det parti som bäst, och i praktiken mest effektivt, motverkar en dogmatiskt nyliberal eller konservativ politik. Och för all del också bekämpar en rigid statssocialism.



Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Recension i DN

Klassförvirring ”Arbetare i alla länder: Var är ni?” Kristina Lindh tidningen VI 5 Juni 2020 

Kritik av ”vänstern” I

Vänsterpartiet är ett populistiskt parti.

Ett exempel: I en lördagsintervju, SR P1 i oktober 2021, blev Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar utfrågad av radiojournalisten Monica Saarinen.
Vid minst tre tillfällen under intervjun sa Dadgostar att skillnaden mellan Vänsterpartiet och de övriga partierna är att de andra partierna bara pratar. Vänsterpartiet däremot handlar.

Att beskylla andra politiker för att bara prata har alltid varit populistiska partiers primära argument.

Att misstänkliggöra politikers goda vilja leder till politikerförakt som i sin tur leder till politikförakt som i sin tur leder till demokratiförakt.
Det leder alltså raka vägen till Sverigedemokraterna och trumpismen.
Hur har Vänsterpartiet hamnat där?

Partier som vill att kapitalismen ska ge plats för socialism bör naturligtvis studera och analysera kapitalismen.
Därför är mitt krav på en vänster att den ska försöka blottlägga kapitalismens roll i den ekonomiska, sociala och kulturella samhällsutvecklingen.
Bland annat det faktum att den kapitalistiska ordningen i allt större grad begränsar politikernas och demokratins handlingsutrymme.

Vänsterpartiet tycks i stället vara angelägen om att bevisa att Vänsterpartiets politiker kan förändra allt.

Men faktum är att de nationella politikerna allt mindre rår över samhällsutvecklingen medan de globala marknaderna får allt större makt. Framförallt kan demokratierna inte påverka finans-, kapital-, råvaru- och valutamarknaderna. I stället är det dessa marknader som bestämmer nationers ekonomiska handlingsutrymme. Skatteparadis och lågskatteländer gör att det globala kapitalet och multinationella företag kan dränera regeringars skattebaser. Många företag och storkapital har flera gånger större reell makt än demokratiska regeringar.
Kapitalet exploaterar naturvärden utan att demokratiska institutioner kan hindra det.

Övernationella politiska och ekonomiska organ försöker visserligen komma åt det internationella kapitalet men lyckas endast påverka marginellt.

Mycket har hänt under det ett och ett halva sekel sedan Marx´ analyser av kapitalismen publicerades i Kapitalet. 
Tyvärr har huvuddelen av vänstern inte utvecklat, utan i stället missförstått, förenklat, dogmatiserat och leniniserat Marx tankar.

Den svenska vänstern har till exempel:
a) förlorat den dialektiska och materialistiska synen på historien
b) skippat analysen av kapitalismen.
c) reducerat klassbegreppet till en borgerlig socialgruppsindelning
d) blivit mer nationellt fast världen globaliserats


Arbetet och produktionen är grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling.
Arbetet, produktionen och handeln skapar kapitalet.
Därför är det viktigt att se hur ägandeförhållandena till arbetet och produktionen styr samhällsutvecklingen.

Erik Gustaf Geijer (1783-1847) var inte materialist, utan idealist, när han sa att Sveriges historia är dess kungars.

Med enligt den materialistiska synen på historien är det inte kungarna och hjältarna som skapar samhällsförändringarna, det är samhällsförändringarna som skapar hjältarna och kungarna.

Men också det är en förenklad förklaring.
Allt förändras ständigt. De ekonomiska, sociala och kulturella samhällsförändringarna sker kontinuerligt i en process under växelvis påverkan av olika faktorer. Förändringana skapar idéer och aktörer som antingen påskyndar eller hämmar utvecklingen.
Inte ens slumpen är overksam i processen.
Utveckling innebär för övrigt inte alltid förbättring.

Dagens ”vänster” tänker inte dialektiskt utan i enkla motsatspar enligt formeln tes-antites-syntes. Vilket är en oerhört förenklad trappstegsbild av dialektiken i den historiska utvecklingen.
Ser man inte utvecklingsprocessens mångfacetterade dynamik är det risk att man förenklar den och förlorar möjligheten till analys.

Klassbegreppet. Dagens ”vetenskapliga” klassbegrepp har präglats av amerikanska sociologer som Eric Olin Wright (1947-2019) och i Sverige av vänstermannen Göran Therborn (1941-). Enligt dem är samhällsklasser ungefär detsamma som socialgrupper. Begrepp som arbetarklass, tjänstemannaklass, borgarklass, medelklass, klassresa, döljer det viktigaste klassbegreppet, det som är relaterat till ägandet av produktionsmedlen eller produktionsfaktorerna – överklass och underklass.

Ser man till historien har det sedan Babylon alltid funnits en överklass och en underklass. En klass har ägt produktionsresurserna medan underklassen bara ägt sin arbetskraft i produktionsprocessen.
Den motsättningen uppstod således inte med kapitalismen. Den kom med arbetets och produktionens överskott.

Samtidigt, och inom de bägge klasserna, har det också alltid funnits hierarkier, olika samhällsskikt och nivåer. Ekonomiska, sociala och kulturella hierarkier präglar samhället lika mycket som klasserna men är inte samma sak.
Klasserna handlar om vilka som äger produktionsmedlen och vilka som inte gör det. Antingen har man den ekonomiska makten eller så har man den inte.
Att kalla hierarki för klass är att avhända sig ett viktigt historieanalytiskt verktyg.

Motsättningarna mellan överklassen och underklassen är som i ett tvångsäktenskap, med ömsesidigt beroende och ständiga konfliktorsaker.

Genom att ha skippat dialektiken och det marxska klassbegreppet har ”vänstern” tappat viktiga analysverktyg i studierna av kapitalismen.

En viktig del av ”vänstern” har till exempel övertagit borgerlighetens inriktning på att förklara den enskilde individens betydelse i samhällsutvecklingen. Ett extremt tydligt tecken på det är den enorma persondyrkan som funnits i kommuniststaterna.
Vänstern idag är mer fixerad vid enskilda individers göranden och låtanden än på de strukturer som skapar samhällsförändring. Enskilda kapitalister i stället för kapitalismen, enskilda partiledare i stället för rörelser, enskilda politiker i stället för förändringar i kapitalismen.
Ett exempel på det är Daniel Suhonens ledare i AB den 25 september ”Något skaver med Annie Lööfs livslögn”. Ett prov på pillande med individualistisk kvasipsykologi i stället för samhällsanalys.
Tyvärr är det inte ovanligt hos vänstern att framställa motståndare som illvilliga dumskallar i stället för att se dem som bärare av ekonomiska, sociala och kulturella intressen.

Lördagsintervjun med Dadgostar 
DanielSuhonens ledare i AB,  

Tio motsägelsefulla punkter som inte övertygar

Daniel Suhonen, författare och chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, har skrivit på DN Debatt. 24 juni 2021.

Daniel Suhonens tio punkter för en bättre socialdemokrati är en vacker våt dröm om hur socialdemokratin borde vara.
Det är inget fel på utopier, men i praktisk politik är det tyvärr den trista vardagen som gäller.

I drömmen kan man med fördel tänka bort alla besvärliga problem – eller utmaningar som det heter idag – och då löser sig allt.

Jag anser, som Suhonen, att en verklig genomgripande reform av arbetarrörelsens idépolitik är nödvändig. Arbetarrörelsen måste bygga på förutsättningen att grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är arbetet och produktionen.
Den rådande ekonomiska världsdoktrinen bygger i dag på helt andra faktorer.

Suhonen resonerar genomgående som om den globala kapitalismen inte finns.
Att kapitalismen är global och att alla marknader är globala bekymrar honom inte.
Politiken tycks, för honom, vara en svensk politisk ideologisk angelägenhet. Uppriktigt sagt förstår jag inte utgångspunkten från en som kallar sig vänster.
Bara man reformerar den svenska socialdemokratin och genomför dess program i hela samhället så löser sig det mesta, menar han. Lätt som en plätt.
Att vi har en kapitalistisk världsordning där bland annat den enskilda äganderätten, vinsmotivet och fri konkurrens är de viktigaste och oomkullrunkeliga sanningarna inom ekonomi och politik bekymrar inte Suhonen. Inte heller är världsmarknader, kapitalbildning i enorma multinationella företag och en global finansmarknad som ställer krav på de enskilda nationernas ekonomi och politik är något att bry sig om.
Och så är det de där borgerliga politikerna, förstås. Men de kommer säkert att charmas av den demokratiska socialismen när de äntligen förstår vad det handlar om. Häpp!

En typisk Suhonsk vändning är denna:
”Januariavtalet förhindrar socialdemokratin att driva sin egen politik i centrala frågor som vinstjakten i skola och tvingar partiet att gå emot folkrörelserna. Är detta rätt väg för socialdemokratin?”

Suhonen bortser från att det är det parlamentariska läget som tvingat fram januariavtalet.
Att nyliberala idéer drev fram privatiseringen över hela världen. Att nykonservatismen är en reaktion mot detta. Att Sverigedemokraterna därför i dag är det andra arbetarepartiet.  
Han tänker hela tiden i termerna hur det borde ha varit i stället för hur det faktiskt var.
Om han ändå hade tänkt en sekund på hur alternativet till januariavtalet sett ut.

Man kan fråga sig också varför Tage Erlander plötsligt blivit den store ideologen och visionären.

I början av sextiotalet var Tage Erlander en svekfull reformist och kohandlare för vänstern. Minns ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”.
Efter andra världskriget fram till 1968 hade socialdemokraterna mellan 40-50 procent av väljarna bakom sig. Det berodde främst på att Sveriges industri var intakt efter kriget och att resten av Europas näringsliv var sönderbombad. Sveriges näringsliv kunde leverera. Välståndet ökade.
Suhonen utgår från 1950-talets ekonomiska Svenska verklighet då han recenserar dagens socialdemokrati. Nostalgisocialism.

”Där Erlander fick både väljarstöd och socialdemokratiska reformer ger Löfvens modell varken eller.” Skriver Suhonen. Snacka om historielöshet.

Och så till de tio punkterna:

1. Demokratisk socialism? Verklig socialism är väl demokratisk?
Men ingen har ännu sett en verklig socialism. Socialism är än så länge en utopi. Kapitalism ett historiskt faktum.

2. Klasser? Det har i människans historia, de senaste åttatusen åren, alltid funnits en över- och en underklass. Även i stater som kallat sig socialistiska.
Överklassen har alltid haft makten över kapitalet och behövt underklassen för att skapa kapital.

3. ”Den ekonomiska medelklassen”? Vilka är det?

4. Även om det var åt helvete att göra välfärden till en affärsverksamhet där kapitalet fått skattebetalarnas pengar för att öka sina vinster är den viktiga frågan just nu: Hur ska återförstatligandet gå till? Konfiskationer? Köp av verksamheter?

5. ”En ekonomisk politik som sätter alla människor i arbete.” Jo jag tackar. Ska staten stå för alla investeringar? Även om överskottsmålet slopas måste det finnas kapital för investeringar. Ska staten låna till dessa?

6. Hur ska vi övertyga moderater och Sverigedemokrater om den demokratiska socialismens välsignelse?

7. ”Förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt införs”. Går bra om man tänker bort motståndet.
Men hur ska man övertyga de borgerliga om detta? Även här saknar Suhonen insikt om att nationer är beroende av kapitalismens världsordning.

8. ?.

9. ”En demokratisering av arbetslivet genom ägande ökar delaktigheten för medborgarna, bryter storkapitalets makt och gör samhället motstånds­kraftigt. Personalägande och kooperativ i privat sektor och liknande modeller av självägande utvecklas inom den offentliga sektorn, men utan vinstkrav.”
Löntagarfonder kanske? Företag utan vinster i en kapitalistisk marknadsekonomi är dömda. Hur ska de utvecklas?

10. Socialdemokratins inre organisation kan nog behöva diskuteras.
Hellre den rätta tron än den politiska makten, är Suhonens recept. Hellre ha rätt i allt än att få rätt i en del. Ingen svag sosseregering. Hellre en stark sosseopposition. Tja, det är en smakfråga.
En tanke är tydligen att om M och SD får styra så kommer de att göra bort sig och då står arbetarrörelsen där, med nyputsade sköldar, beredda att genomföra den demokratiska socialismen.
Om man strävar efter demokratisk socialism ”kan man nå ett ganska välfungerande socialliberalt välfärdsland.” Märklig tanke.
Varför inte erkänna att socialdemokratin strävar efter att Sverige ska bli ett socialliberalt välfärdsland. Då blir det lättare att få med de övriga socialliberala väljarna på tåget.
Det kommer i alla händelser bli nödvändigt.

Suhonens debattartikel. 

 

 

Vänster/höger om marsch!

”Varför går det egentligen så pass dåligt för de samlade rödgröna partierna?

Och varför är den samlade högern så pass stark?”

Det undrar Göran Greider den 16 juni 2021 i en ledare i tidningen ETC.
Greider förstår sig inte på väljarna.

Greider trevar efter ett svar i sin ETC-ledare.
”Att så pass många arbetarväljare lagt sin röst på allt från Donald Trump till Jimmie Åkesson och därmed röstat mot sina egna långsiktiga intressen vittnar om en ny logik, som är en svår utmaning för vänstern och arbetarrörelsen.”
”Dilemmat är reellt. I takt med att samhället har nyliberaliserats har det helt enkelt blivit svårare att nå fram med generella argument för fördelningspolitik. Den som för fram sådana argument stöter allt oftare på en mur av egenintresse.”

Väljarnas uppfattning om hur det borde vara verkar inte stämma med Greiders.
Greider anser att han har rätt och väljarna fel.
En litet konstig idé ur demokratisk synpunkt.

Dagen efter Greiders ledare tycks Daniel Suhonen, chef Katalys, ha svaren på Greiders frågor:

”Jag har samlat mina tankar i ett tiopunktsprogram för socialdemokratisk förnyelse.
Jag har försökt skriva mig fram till nya tankar om vart vi borde försöka vara på väg tillsammans. En positiv samhällsvision från vänster. En som kan besegra högern på riktigt.”
Daniel Suhonen i ett utskick från Katalys den 17 juni 2021.

Änligen! får man väl utbrista. Så bra för vänstern!

Allt medan partiet som bär Vänsterns namn, tillsammans med de ultrakonservativa Sverigedemokraterna, arbetar för att avsätta den socialdemokratiska regeringen.
Förvirringen är total.

Men, som sagt, vi får väl läsa om ifall Suhonens tankar kan lösa problemet.
Boken kommer ut den 28 juni på Verbal förlag.

Göran Greider i ETC 

Suhonen Vad hade Erlander gjort? 

Reformisterna

Reformisternas krav på en mer socialdemokratisk politik kan verka lockande med krav på höga skatter för de rika och ökad välfärd för de fattiga. Med hjärtat vill man gärna ansluta sig till kraven.

Men den politiskt erfarne inser snart att Reformisternas krav kanske skulle kunna vara genomförbara bara om socialdemokratin hade diktatorisk makt eller åtminstone 60 procent av väljarna bakom sig.
Men så ser det inte ut.
Som väl är har inte sossarna diktatorisk makt.
Och när det gäller väljarstödet har partiet fått högst 53 procent av väljarna. Det var 1940.
Sanningen är att sossarna i decennier har varit i minoritet gentemot borgerligheten.

Företrädare för Reformisterna invänder att deras förslag skulle öka antalet socialdemokratiska väljare.
Det finns inget som talar för det. Tvärt om.

Problemet med Reformisterna är att de ställer en vänsterdröm mot en kapitalistisk verklighet. Drömmen är vacker men all politik handlar om hur vi ska förhålla oss till den ekonomiska, sociala och kulturella kapitalistiska verkligheten.
Väljarna känner detta intuitivt.
Om inte skulle de ha gått till V.

Vänsterpartister har sedan starten 1917 beskyllt socialdemokratin för att ha svikit sina ideal och sin ideologi.
Ibland säger vänsterpartisterna att de är de verkliga bärarna av de socialdemokratiska idealen.
Kan så vara. Men i en demokrati krävs det väljarnas och riksdagens stöd för att kunna driva någon som helst politik.

Röstsiffrorna för vänstern under hundra år har legat på högst 12 procent vanligen kring 6.

Socialdemokraterna har fått lägst 28 procent (1911 och 2018) och högst 53 procent 1940. Snittet ligger runt 30.

Om de borgerliga i riksdagen - M, SD, C, Kd och L - går samman har de majoritet över S, Mp och V.

Jag anser att socialdemokratins uppgift inte är att drömma utan att förändra verkligheten bit för bit, i med- och motgångar. Att ibland, då det är nödvändigt, ta ett steg tillbaka för att i framtiden kunna ta två steg framåt.
D.v.s. att driva en socialdemokratisk socialliberal politik.

Reformisterna

DN Ledare Erik Helmerson: Reformisterna är inget hot mot S ”högersväng”

AB Debatt Vänsternostalgi räddar inte socialdemokraterna 

Vad är demokratisk socialism?

På sin blogg deklarerar min partikamrat Bo Widegren, den 18 mars, att han är demokratisk socialist, ”närmare bestämt socialdemokrat till vänster.” 

Widegren fortsätter: ”Detta innebär bl.a., att jag älskar och högaktar Göran Greider och Daniel Suhonen lika mycket som jag skyr och ringaktar Lars Stiernqvist, Widar Andersson och Kjell-Olof Feldt.”.

Ett högst märkligt uttalande. Alla uppräknade är socialdemokrater. Bara för att man inte delar andras mening behöver man inte ”sky och ringakta” dem eller ens deras uppfattningar.

Vad är för övrigt en ”demokratisk socialist”?
Vilka exempel på socialism finns i praktisk politik? Finns det någon stat som betecknat sig som socialistisk som samtidigt varit demokratisk? Är inte socialism fortfarande en utopi?
Demokratisk socialism är för övrigt en tautologi eftersom socialismen måste vara demokratisk annars är den inte socialism.

Själv betecknar jag mig som socialdemokrat och därmed socialliberal. Eller kort och gott som sosse.
Är som sådan för frihetlighet och för det civila samhället där människor i fria företag och organisationer genom arbete, produktion och utifrån demokratiskt fattade beslut ordnar sin tillvaro, fördelningen av arbetets och produktionens överskott och välfärd.

Jag anser att samhällets demokratiska statliga och kommunala institutioner samt myndigheter har till uppgift att, så långt som möjligt, garantera företagens och det civila samhällets fria utveckling samt medborgarnas trygghet och rättssäkerhet.

Jag anser att de statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör sträva efter att ordna samhället så att största möjliga jämlikhet och rättvisa uppnås för alla medborgare och att institutionerna bör garantera medborgarna grundlagsrättsliga största möjliga yttrandefrihet, tryckfrihet och organisationsfrihet.

De statliga och kommunala institutionerna samt myndigheterna bör arbeta med största möjliga insyn och öppenhet inför medborgarna.

Socialdemokratin bör samtidigt verka för att kapitalismens destruktiva krafter så långt som möjligt minimeras för medborgarna i det ekonomiska, sociala och kulturella livet.
Detta är en svår och ofta motsägelsefull uppgift som inte ger utrymme för avsky och ringaktning av partikamrater.
Tolerans är en viktig del av demokratin.

Bo Widegren får för övrigt älska och högakta vilka han vill och kalla sig vänstersosse om han anser det meningsfullt.

Sammanställ fakta om kapitalismen!

Två vänsterdebattörer - Per Sundgren, ordförande Jämlikhetsfonden, och Daniel Suhonen, chef fackliga idéinstitutet Katalys - får i dag plats i Aftonbladet för att kommentera Panamadokumenten.

 

Panamaokumenten har visat att över två hundra tusen personer, företag och fonder har gömt skattepengar i ett tjugotal olika skatteparadis. Skattesmitarna kommer från fler än 200 länder.
Bland de fuskande personerna finns tolv nuvarande eller före detta stats- och regeringschefer, och ännu fler av deras anhöriga. En av de nuvarande är Islands liberale statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson.

Av de bägge vänsterdebattörernas artikel i Aftonbladet får man uppfattning om att det är Nordea som är den stora boven. Nordea har nämligen hjälpt rika svenskar att gömma undan skattepengar.

Nordea är en av alla inblandade bankerna som liksom alla andra verkar i en kapitalistisk ekonomi. Bankens ordförande är Björn Wahlroos, extrem nyliberal och storkapitalist.
Varför skulle inte Nordea hjälpa kapitalägare att undandra staten kapitalägarnas surt förvärvade pengar?
Och är det Nordea som är problemet? Hade saken varit OK utan Nordeas inblandning?
Naturligtvis inte.

Orsaken är den kapitalistiska ekonomiska strukturen som inte bara gör sådana här affärer möjliga utan även nödvändiga. Nordea är bara ett litet kugghjul i det stora maskineriet.

Vad skriver då vänsterdebattörerna i sin artikel?
”Nordea behöver en ny ledning. Och Magdalena Andersson behöver ta initiativ och se över hela kapitalbeskattningen” föreslår de.
Alltså, återförstatliga Nordea och samla riksdagen kring en ny antikapitalistisk kapitalbeskattning, eller…?
Hur lätt är det i dagens politiska röra?
Eller ska regeringen tillsätta en ny bankutredning med nya direktiv?
Eller, som de bägge debattörerna också säger: ”De som äger måste ta ett samhällsansvar”.
DN:s ledarsida i dag kom till samma slutsats.


Det är väl OK.

Men det vore bättre att de bägge, som förfogar över resurser och inflytande inom arbetarrörelsen, byggde upp en kunskapsdatabas och inte snöade in på enskildheter och politiska detaljfrågor. Vad som saknas fakta och beskrivningar av vad som sker och vad som ligger bakom det som sker.
Vi bör ha ett underlag för en diskussion om vad det är som hindrar en sund ekonomisk, social och kulturell utveckling för världens folk.

Nu finns ökade möjligheter att göra en beräkning av vad skatteflyktingarna kostar de svenska skattebetalarna.

Genom att världens stater efter finanskrisen redan har tagit upp kampen mot skatteflykten finns idag bättre fakta. OECD fick för några år sedan i uppdrag att se till att bankerna skulle öppna stängda dörrar. Genom informationsutbytesavtal med Schweiz, Jersey, Caymanöarna och andra centra i det globala finansiella skattesmusslarsystemet tvingas bankerna i dag att redovisa sina kunder och deras transaktioner.

LuxLeaks 2015 blottade nya tjuvgömmor och öppnade för fakta.

En som redan undersökt skattesmitningen är Gabriel Zucman, en trettioårig fransk ekonom som varit Thomas Pikettys doktorand. Efter att ha grävt i offentlig statistik kring globala värdepappersinnehav och banktillgångar fick han fram en uppskattning av omfattningen av skattesmitningen.
Zucman har skrivit en bok i ämnet Gömda rikedomar – en undersökning av skatteparadisen.
– De privata finansiella tillgångarna i världens skatteparadis har vuxit med 25 procent sedan 2009, så skatteflykten har ökat, säger Zucman till journalisten KentWerne i en intervju publicerad i ETC.

Enligt Zucmans försiktiga skattning finns cirka 8 procent av världens privata finansiella tillgångar, 5 800 miljarder euro, i skatteparadis. 54 000 miljarder kronor, eller 18 grekiska statsskulder. För EU är andelen högre, nära 12 procent.
Världens länder går miste om minst 130 miljarder euro (1 200 miljarder kronor) i skatteintäkter om året, enligt Zucmans uppskattning.
Zucman föreslår också ett globalt finansregister, en databas med uppgifter om vem som äger alla värdepapper, och en global förmögenhetsskatt.

I november 2013 försökte jag i all enkelhet jämföra kostnaderna för flyktingar och jämföra dem med vad skatteflyktingar kostar. Det gick så där.

Nu finns bättre underlag.

Kent Wernes blogg

Visionärens våta dröm

Daniel Suhonen, brukar rapportera om hur de politiska vindarna blåser. Hans känslighet är därvid väl uppövad och han brukar rapportera om att det råder friska vänstervårvindar medan vi andra känner bitande kall högerkuling inpå bara kroppen.

Den här gången handlar det om att det blåser demokratisk socialism i Amerika. Sanders ligger ju tvåa efter Clinton.
Även i Grekland och Spanien våras det för vänstern, rapportrar Suhonen.
I en debattartikel i dagens DN uppmanar han socialdemokraterna att inte vara så skrajsna utan för en politik så att socialismen kan blomma även hos oss.
Upp till kamp sossar!

Ty, sedan kapitalismen misslyckats och krisat, och kommunismen inte längre är ett alternativ till demokratisk socialism, drömmer dagens unga vänsteraktivister om radikala välfärdsreformer, meddelar Suhonen.

Vad ska då socialdemokraterna göra enligt Suhonen? Jo:

1.       Fixa ekonomisk demokrati genom att staten på fredlig väg med hjälp av pensionskapitalet köper aktier och bolag för att styra och ”beskatta” marknaden. D.v.s. återuppta löntagarfonderna.

2.       Bekämpa ojämlikheten. ”Återinför fastighetsskatt, arvsskatt, förmögenhetsskatt och likställ arbets- och kapitalskatterna. Vi behöver också göra om och öka utbetalningarna i pensionssystemet.”

3.       Införa välfärdsstatens socialism. ”Välfärden bör också skötas utan inblandning från aktörer i den kapitalistiska sfären. Gärna valfrihet och mångfald, men utan kapitalistisk vinstlogik i mjuka välfärdsverksamheter som vård, skola omsorg.”

4.       Ge klimatfrågan kollektivt kapital. ”De flesta stora infrastrukturprojekt i modern tid har krävt att den offentliga sektorn är med och står för planering och finansiering. Klimatomställningen är den största utmaningen i vår tid och kommer kräva en större, inte en mindre stat och möjligheter till låneinvesteringar i keynesiansk anda.”

5.       ”Frihet och goda liv åt alla. --- ”Kanske ska vi äga robotarna gemensamt? Kan vi i samband med detta korta arbetstiden och frigöra tid för omsorg, bildning och familjeliv?”

 Lätt som en plätt! Det gäller bara för socialdemokratin att våga.

Det märkliga är att Suhonen som anser sig vara företrädare för vänstern tycks uppfatta kapitalismen som en ideologi, att han tycks bortse från kapitalets och världsekonomins globalisering och inte förstår demokratins begränsningar.
Om hans förslag ska kunna genomföras förutsätter det nämligen att kapitalet är nationellt, att det går att införa socialistiska öar i en kapitalistisk värld (alla tidigare försök har ju misslyckats, så det behövs en trovärdig förklaring till att det skulle lyckas denna gång) och att socialdemokratin har en stark parlamentarisk majoritet.
Suhonen har rätt i att vänstern och socialdemokratin behöver skapa en tydlig strategi för att utveckla ekonomisk, social och kulturell demokrati samt om hur arbetets och produktionens överskott ska kunna fördelas inom det rådande klassamhället.

Men det förutsätter en tydlig analys av kapitalismen.

Kom igen Suhonen, våga se kapitalismen!

Se även min blogg "Demokratins problem..."

Förslag från en som är berusad av sin egen vänsterretorik

Daniel Suhonen som gjorts till talesperson för den socialdemokratiska ”vänstern” har uttalat sig i Sydsvenskan.

Eftersom jag själv anser mig tillhöra denna vänster men inte är överens med Suhonen måste jag invända mot Suhonens märkliga retorik.

Svenska folket har inte röstat för en vänsterpolitik hur mycket man än önskar att så vore fallet.
Lägger man samman S+V röstsiffror får man 36,7 procent. Räknar man till Mp blir det 43,5. Det är knappast en vänstervåg. Lägger man samman Alliansens och SD:s röster blir det 52,1. Inte direkt en högervåg men en borgerlig majoritet.

Ser man till mandatfördelningen har Alliansen och SD tillsammans 191 mandat och S + V + Mp 158.
Alla politiska förslag ska gå genom riksdagen.Det är det knepigaste läget någon socialdemokratisk regering har haft.

Därför blir Suhonens uppmaningar till socialdemokratin märkliga.

”Arbetarrörelsens första insikt måste vara att se läget klart. De rödgröna vann över alliansen.” påstår Suhonen.
Vips har han trollat bort det borgerliga SD. Det är illusionskonst inte politik.

Så kommer en märklig vändning, som låter som om Suhonen nyktrat till ur sin egen retoriska berusning:
”Ska man se nyktert på valresultatet innebär mandatfördelningen att allianspartierna – om de håller ihop – tillsammans med SD är större än de rödgröna. Men de borgerliga partierna åkte på en grandios valförlust. Aldrig sedan 1921 har den samlade borgerligheten fått mindre än 40 procent, vilket den fick nu.”
Det stämmer ju bara om man inte räknar SD som ett borgerligt parti. Men vad är det annars?

Suhonen kommer med ett antal förslag:

Vi bör föra en politik som övertygar SD-väljarna att de inte ska rösta för fascism och rasism utan för socialdemokratiska reformer.
Hur detta ska ske, då ytterst få SD-väljare anser sig röstat för fascism och rasism, är obegripligt.

Suhonen ordinerar en tydlig klasskampsretorik och anser att socialdemokraterna i regeringen bör genomföra en stor reform varje år om regerandet ska vara värt sitt pris.

Det är väl bra förslag bortsett från att regeringen tillsammans med Mp måste kryssa sig fram i det extremt svårnavigerade riksdagsvattnet.
Det är väl optimistiskt i överkant att tro att ”regerandet” i dagens riksdag, som Suhonen kräver, ger utrymme för stora reformer varje år.
Utan stöd av borgerliga partier.

Suhonen menar att partiet bör ha siktet inställt på 2018 och 2022 men rusta för nyval och att ”lösningen är att driva en kraftfull politik med en så tydlig linje att man vågar gå till nyval mot en samlad höger och vinna det.”

Om partiet följer Suhonens förslag framkallar partiet ett nyval ganska snart. Det förefaller som om Suhonen önskar ett sådant utan att direkt vilja säga det.

Frågan är vilka konsekvenser det har för Sverige, för arbetarrörelsen och för löntagarna?

 

Vänstervinden som ingen märkte

I en debattartikeli dagens DN skriver Daniel Suhonen och Enna Gerin:

”I årets val har en av de kraftigaste vänstervindarna de senaste 25 åren blåst genom Sverige om man tittar på väljarnas placering på den ideologiska vänster-högerskalan. Men redan i valet 2010 började väljarna svänga vänster när det kom till sakfrågor som välfärd, privatiseringar och skatter.”

De presenterar också ett diagram som ska visa hur vänster och höger, kompletterad med en axel som visar polariseringen mellan frihetliga och auktoritära värderingar, formerar sig i svensk politik.

Tyvärr resonerar de som om ”vänster” och ”höger” vore klart definierade begrepp som alla läsare begriper på samma sätt.
Betyder det exempelvis att den som är ”vänster” är socialist? Betyder ”höger” att man nyliberal eller konservativ?

Är vänster en som vill att staten ska äga de viktiga samhällsfunktionerna och sträva efter höga skatter medan höger är en som vill att allt ska privatiseras och sänka skatterna? Vill vänstern förbjuda vinster i välfärden och högern maximera vinstuttaget?

Hur som helst verkar det på debattörerna som om att vänster och höger kan fastställas i opinionsundersökningar och att de politiska partierna är antingen vänster eller höger.
Det märkliga är att väljarna inte reagerat efter detta mönster.

Det blir därför obegripligt för Suhonen och Gerin att ”90 procent av svenska folket vill ha samhällsvinst” men inte begriper att de därför måste rösta ”vänster”.

Suhonen och Enna Gerin förklarar saken så här:
”Vänstervinden och välfärdsvalet flög de rödgröna förbi och rakt i händerna på ett högerparti – Sverigedemokraterna.”

Nå, ”vänstervindarna” kan ha blåst över väljarna utan att de märkte något.

Suhonen och Gerin förklarar att om socialdemokraterna bara följt en konsekvent vänsterlinje så hade partiet vunnit valet. Nu gäller det att satsa åt vänster, samarbeta med V och komma igen vid valet 2018.

Som vanlig resonerar de utifrån förenklingar som bortser från politikens krassa logik som bl.a. kräver att om partiet ska kunna genomföra sin politik måste partiet vinna val och för att vinna val måste partiet tyvärr söka stöd av en majoritet av väljare. Socialdemokraterna tvingas ta röster från de borgerliga och få stöd av väljare som inte har samma syn på tillvaron som Suhonen och Gerin.

Men låt oss diskutera det politiskt ideologiska landskapet.

Jag kan skissa en annan modell än Suhonens och Gerins. Den kan vara lika bra eller lika dålig, men den ger helt andra slutsatser i tolkningar av valutgången och om vad som bör göras.

Suhonen och Gerin resonerar som om politiken kan styra samhället utan hänsyn till exempelvis de förutsättningar som kapitalismen ger. Tyvärr är de inte ensamma om det inom den s.k. vänstern.

Kapitalismen och marknadsekonomin är ingen ideologi, som många inom vänstern tycks tro, utan en ekonomisk, social och kulturell verklighet, en världsordning som uppstått ur mänsklighetens historia.

De politiska ideologierna uttrycker bara olika förhållningssätt till den ekonomiska, sociala och kulturella världsordningen, d.v.s. till hur vi bäst ska förhålla oss till kapitalismen.

I grunden, och i huvudsak, finns då fyra aktuella politiska ideologier i Sverige.

Nyliberalism = anser att politiken ska ha så liten makt som möjligt, den enskilde ska ta ansvar för sitt eget liv, ensam är fri, meningslöst att sträva efter jämlikhet eftersom olikheter stimulerar utveckling och tillväxt. Mål: Individens fullständiga frihet. Kapitalismen ordnar tillvaron till det bästa utan politiska ingrepp.

Socialliberalism = anser att människan är en social varelse, samhället behöver gemensamma lösningar på problemen, samarbete mellan människor skapar frihet och trygghet för flertalet.
Mål: Frihet och trygghet för så många som möjligt.

Konservatism = anser att allt inte var sämre förr, bevara traditionerna, utveckla samhället utan snabba lösningar och experiment. Mål: Att utveckla samhället i långsam takt och bevara sådant som fungerar.

Nationalism = Vi svenskar behöver inte resten av världen, vi klarar oss själva.
Mål: Att göra Sverige oberoende av andra länder.

Det finns också ideologier som idag mer eller mindre har spelat ut sin roll, vilket inte innebär att de kan poppa upp i framtiden. Ingenting är oföränderligt.

Socialism = anser att alla sociala, kulturella och ekonomiska klyftor på sikt kan ersättas av ett samhälle som befriats från konkurrens och i stället bygger på samverkan mellan människor.
En vacker utopi som hittills aldrig kunnat genomföras i praktiken utan att det gått åt helvete.
Mål: Att klassamhället upphör sedan kapitalismen vittrat sönder.

Kommunism = som ovan, men socialismen kan bara uppnås genom att arbetarklassen tar makten över staten och tvingar fram det socialistiska samhället.
Mål: Att krossa kapitalismen och ersätta den med ett kommunistiskt samhälle.
Alla försök i den vägen har misslyckats.

Nazism, fascism = tror på den starkes och upplystes rätt att styra över flertalet. Nationen går före individen. Demokratin leder aldrig till annat än käbbel och de dummas makt över de kloka.
Mål: Att skapa en nation eller en stat som styrs av en elit. Mål: Att avskaffa demokratin.

Min slutsats utifrån min beskrivning av det ideologiska landskapet är

-        att någon vänstervind aldrig kunnat uppfattas av andra än av Suhonen och Gerin eftersom vinden aldrig definierats,

-        att valresultatet kan förklaras av helt andra orsaker än de som Suhonen och Gerin kommit fram till

-        att socialdemokraterna bör söka vinna anhängare i alla socialliberala läger för att kunna föra en socialliberal politik