Tio motsägelsefulla punkter som inte övertygar

Daniel Suhonen, författare och chef för det fackliga idéinstitutet Katalys, har skrivit på DN Debatt. 24 juni 2021.

Daniel Suhonens tio punkter för en bättre socialdemokrati är en vacker våt dröm om hur socialdemokratin borde vara.
Det är inget fel på utopier, men i praktisk politik är det tyvärr den trista vardagen som gäller.

I drömmen kan man med fördel tänka bort alla besvärliga problem – eller utmaningar som det heter idag – och då löser sig allt.

Jag anser, som Suhonen, att en verklig genomgripande reform av arbetarrörelsens idépolitik är nödvändig. Arbetarrörelsen måste bygga på förutsättningen att grunden för all ekonomisk, social och kulturell utveckling är arbetet och produktionen.
Den rådande ekonomiska världsdoktrinen bygger i dag på helt andra faktorer.

Suhonen resonerar genomgående som om den globala kapitalismen inte finns.
Att kapitalismen är global och att alla marknader är globala bekymrar honom inte.
Politiken tycks, för honom, vara en svensk politisk ideologisk angelägenhet. Uppriktigt sagt förstår jag inte utgångspunkten från en som kallar sig vänster.
Bara man reformerar den svenska socialdemokratin och genomför dess program i hela samhället så löser sig det mesta, menar han. Lätt som en plätt.
Att vi har en kapitalistisk världsordning där bland annat den enskilda äganderätten, vinsmotivet och fri konkurrens är de viktigaste och oomkullrunkeliga sanningarna inom ekonomi och politik bekymrar inte Suhonen. Inte heller är världsmarknader, kapitalbildning i enorma multinationella företag och en global finansmarknad som ställer krav på de enskilda nationernas ekonomi och politik är något att bry sig om.
Och så är det de där borgerliga politikerna, förstås. Men de kommer säkert att charmas av den demokratiska socialismen när de äntligen förstår vad det handlar om. Häpp!

En typisk Suhonsk vändning är denna:
”Januariavtalet förhindrar socialdemokratin att driva sin egen politik i centrala frågor som vinstjakten i skola och tvingar partiet att gå emot folkrörelserna. Är detta rätt väg för socialdemokratin?”

Suhonen bortser från att det är det parlamentariska läget som tvingat fram januariavtalet.
Att nyliberala idéer drev fram privatiseringen över hela världen. Att nykonservatismen är en reaktion mot detta. Att Sverigedemokraterna därför i dag är det andra arbetarepartiet.  
Han tänker hela tiden i termerna hur det borde ha varit i stället för hur det faktiskt var.
Om han ändå hade tänkt en sekund på hur alternativet till januariavtalet sett ut.

Man kan fråga sig också varför Tage Erlander plötsligt blivit den store ideologen och visionären.

I början av sextiotalet var Tage Erlander en svekfull reformist och kohandlare för vänstern. Minns ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”.
Efter andra världskriget fram till 1968 hade socialdemokraterna mellan 40-50 procent av väljarna bakom sig. Det berodde främst på att Sveriges industri var intakt efter kriget och att resten av Europas näringsliv var sönderbombad. Sveriges näringsliv kunde leverera. Välståndet ökade.
Suhonen utgår från 1950-talets ekonomiska Svenska verklighet då han recenserar dagens socialdemokrati. Nostalgisocialism.

”Där Erlander fick både väljarstöd och socialdemokratiska reformer ger Löfvens modell varken eller.” Skriver Suhonen. Snacka om historielöshet.

Och så till de tio punkterna:

1. Demokratisk socialism? Verklig socialism är väl demokratisk?
Men ingen har ännu sett en verklig socialism. Socialism är än så länge en utopi. Kapitalism ett historiskt faktum.

2. Klasser? Det har i människans historia, de senaste åttatusen åren, alltid funnits en över- och en underklass. Även i stater som kallat sig socialistiska.
Överklassen har alltid haft makten över kapitalet och behövt underklassen för att skapa kapital.

3. ”Den ekonomiska medelklassen”? Vilka är det?

4. Även om det var åt helvete att göra välfärden till en affärsverksamhet där kapitalet fått skattebetalarnas pengar för att öka sina vinster är den viktiga frågan just nu: Hur ska återförstatligandet gå till? Konfiskationer? Köp av verksamheter?

5. ”En ekonomisk politik som sätter alla människor i arbete.” Jo jag tackar. Ska staten stå för alla investeringar? Även om överskottsmålet slopas måste det finnas kapital för investeringar. Ska staten låna till dessa?

6. Hur ska vi övertyga moderater och Sverigedemokrater om den demokratiska socialismens välsignelse?

7. ”Förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt införs”. Går bra om man tänker bort motståndet.
Men hur ska man övertyga de borgerliga om detta? Även här saknar Suhonen insikt om att nationer är beroende av kapitalismens världsordning.

8. ?.

9. ”En demokratisering av arbetslivet genom ägande ökar delaktigheten för medborgarna, bryter storkapitalets makt och gör samhället motstånds­kraftigt. Personalägande och kooperativ i privat sektor och liknande modeller av självägande utvecklas inom den offentliga sektorn, men utan vinstkrav.”
Löntagarfonder kanske? Företag utan vinster i en kapitalistisk marknadsekonomi är dömda. Hur ska de utvecklas?

10. Socialdemokratins inre organisation kan nog behöva diskuteras.
Hellre den rätta tron än den politiska makten, är Suhonens recept. Hellre ha rätt i allt än att få rätt i en del. Ingen svag sosseregering. Hellre en stark sosseopposition. Tja, det är en smakfråga.
En tanke är tydligen att om M och SD får styra så kommer de att göra bort sig och då står arbetarrörelsen där, med nyputsade sköldar, beredda att genomföra den demokratiska socialismen.
Om man strävar efter demokratisk socialism ”kan man nå ett ganska välfungerande socialliberalt välfärdsland.” Märklig tanke.
Varför inte erkänna att socialdemokratin strävar efter att Sverige ska bli ett socialliberalt välfärdsland. Då blir det lättare att få med de övriga socialliberala väljarna på tåget.
Det kommer i alla händelser bli nödvändigt.

Suhonens debattartikel. 

 

 

Politiken, staten och vi

I en ledare i SvD idag skriver Maria Ludvigsson att Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal började rulla ut staten. ”Först där behov fanns, där ingen av de ordinarie gemenskaperna fångade upp dem som föll. Med tiden blev alltmer föremål för politisk omsorg och under decennierna 1960- och 1970-talen växte staten abnormt, något som syns i skattetryckets stegring. 1950 var det totala skattetrycket 18,6 procent att jämföra med 50,4 procent 1990.”

Hon tycker att alla politiker, även borgerliga, i dag omfattar denna politisering såväl av vår vardag som helgdag.

”Borgerlig idépolitik bör handla om hur vi går till väga för att dra tillbaka en statsapparat som under snart 100 år har tagit över våra helgers frihet.”


Jag vill erinra om att i den mån socialdemokratin varit socialistisk så har det yttersta målet för socialismen varit att avskaffa staten och ersätta den med människornas fria samverkan. I det klasslösa samhället skulle ingen stat behövas.

På vägen dit tvingades dock arbetarrörelsen att skapa en politisk rörelse som komplement till den fackliga. Utan den skulle kanske inte ”våra helgers frihet” som Ludvigsson vill värna från politik ha funnits. I varje fall inte för flertalet.


Möjligen kan det vara det rådande ekonomiska, sociala och kulturella världskapitalistiska samhällsstrukturen som tvingat politikerna att styra och ställa för att hindra överexploatering av natur och människa.

Och kanske är det så att den ultraliberala idén om politikens totala uppgivenhet inför kapitalismens konsekvenser likväl som den socialistiska om det klasslösa samhället är lika goda utopier.


Visst ska politiken så långt som möjligt dra sig tillbaka från det civila samhällets struktur men därmed bör den inte lämna plats för starka ekonomiska krafters godtycke.
Var gränsen ska gå är ju just den stora politiska skiljelinjen i vår tid.

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Demokratins kris och väljarnas missnöje

Valutgången i USA, populistpartiernas framgångar i Europa, Brexit och den antidemokratiska utvecklingen i Ryssland och Turkiet visar tydligt på att demokratin är i kris.

Dessa partier och rörelser förordar enkla lösningar på komplexa ekonomiska, sociala och kulturella problem. De enkla åtgärderna löser dock inte problemen utan förvärrar dem och/eller leder till inskränkningar i demokratin.
Demokratin är inte bara en fråga om hur medborgarna väljer sina ledare utan är även en metod att på ett rättvist sätt fördela samhällsresurser mellan medborgarna, ett sätt att fördela ekonomins överskott och det sociala och kulturella kapitalet.
Demokratin bygger på tilliten och förtroendet mellan medborgarna och mellan olika ekonomiska, sociala och kulturella samhällsgrupper.
Demokratin förutsätter att medborgarnas olika - och till och motsatta - ekonomiska, sociala och kulturella intressen får möjlighet att vägas mot varandra och genom kompromisser och överenskommelser bygga samförstånd och enighet.
Demokratin värnar öppenheten och tryggheten för medborgarna och ger så många som möjligt chans att utveckla sig.
För allt detta krävs fria intresseorganisationer, utrymme för det civila samhället, frihet för individer, organisationer och företag.

Demokratin behöver politik som ett uttryck för medborgarnas olika intressen. Politiken kräver att medborgare från olika samhällsgrupper ställer upp som företrädare för ekonomiska, sociala och kulturella intressen och att medborgarna litar på sina politiska företrädare.
Politiken förutsätter också att medborgarna, väljarna, är medvetna om demokratins och politikens förutsättningar och möjligheter men också om dess begränsningar och krav.
Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, den s.k. globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
Den nationella politikens oförmåga att lösa de globala problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper -  har lett till ett ökande politikerförakt, ökade ekonomiska, sociala och kulturella klyftor, minskande trygghet, försvagade folkrörelser, ökande aggressivitet i debatten.
Grogrunden för missnöjespolitiker och tron på enkla lösningar ökar därmed.
Därför måste politiken bland annat bygga på internationell samverkan, ekonomisk, social och kulturell utjämning, ökad folkbildningsverksamhet, stöd till folkrörelser och ökade samhällsresurser.
Politiker för olika intressen och väljare från olika läger måste kunna diskutera demokratins problem med respekt för varandra och samtidigt värna de demokratiska värdena.
Trumps segertal 

Expressen 

Göran Greider

DN Ledare 

Christian Christensen, amerikansk medborgare och professor ijournalistik vid Stockholms universitet. DN Debatt. ”Intolerans har tilltalatfler än vad experterna trodde”

Teodorescu i GP: Förnekelse skapar farliga politiker 

Lifvendahl: ”En genans för den fria världen” 

AB Ledare 

Till socialdemokaternas partikongress: Kom ut med socialliberalismen!

”Den svenska socialdemokratins idéutveckling” är en av de mest gedigna genomgångar av partiets utveckling fram till efterkrigstiden som skrivits. Boken kom ut på Tidens förlag 1941. 

Författaren, Herbert Tingsten, (1886-1973) var då socialdemokrat.
Tingsten påvisade då att socialdemokratin fjärmat sig från sitt marxistiska ursprung, och beskrev partiets idégrund i bokens sammanfattning:

“Kvar stå framstegs- och upplysningstron och tron på att det politiska arbetet gäller individens lycka och frihet, viljan att verka för en utjämning, som skall begränsa de samhälleligt bestämda olikheterna emellan människor, tron på att en vidare ram för den mänskliga friheten kan skapas genom högre välstånd och kultur, viljan till fred och närmande mellan folken. Men dessa idéer, som bruka betecknas som liberala, uppbäras i det moderna Sverige av alla större politiska partier. Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.”

Ingenting talar för att detta inte stämmer även idag.

Socialdemokratin är ett socialliberalt parti.

Alla beskyllningar för att partiet är socialistiskt – från höger - eller att inte vara det – från vänster - är alltså meningslösa.

Men socialismen, då?

Socialismen är inte död men tämligen illa misshandlad. Socialismen är fortfarande en utopi.

Ursprungligen var socialismen en vidareutveckling av liberalismen. Socialismen skulle leda till individens frihet, inte bara som liberalerna förkunnade som ”samhällskontrakt” på papperet, utan på riktigt. Löntagarna skulle befrias från det kapitalistiska oket som tvingade den enskilde in i stora produktionskollektiv under hierarkiskt och auktoritärt styre, utsugning och exploatering.

Då var socialismen ännu en levande utopi men tyvärr har den inte kunnat realiseras. Ingenstans har de socialistiska idéerna kunnat förverkligas.

I dag vet vi hur det gick med att omsätta idéerna i verkligheten. Bolsjevismens statssocialism och stalinismens diktatur och ofrihet förvandlade socialismen till dess motsats. Socialism = ofrihet, liberalism = frihet.

Det är inte konstigt om stora grupper väljare stöts bort av den socialistiska retoriken.

Socialdemokratin bör därför komma ut med sin socialliberalism och utveckla den. Möjligen kan partiet på mycket, mycket lång sikt återge socialismen dess frihetliga innehåll.

Förutsättningen är att socialdemokratin inte är en sluten och fix ideologi utan förblir en rörelse som ständigt förändrar och anpassar sin teori och praktik utifrån historiens och samhällets nya och förändrade förutsättningar.
Det är socialdemokratins styrka i jämförelse med de politiskt dogmatiska sekterna som strävar efter renlärighet och bokstavstro.

Arbetarrörelsen – LO och SAP ­ – är en frihetsrörelse.

Kommunisterna från 1917 ville ersätta kapitalismen med socialism, vilket gruvligen misslyckades. Alla sådana försök har misslyckats därför att dagens kapitalism är resultatet av en flerhundraårig historisk utvecklingsprocess. Den kan inte under överskådlig tid ersättas med något annat bara reformeras.

Det kinesiska kommunistpartiet har insett detta och utnyttjar kapitalismen för ett enormt ekonomiskt uppsving.

Kapitalismen och marknadsekonomin existerar som världsordning och det lönar sig inte att blunda för det.

Världen är kapitalistisk, och de politiska ideologierna – från kommunism till nyliberalism – förhåller sig till kapitalismen på olika sätt.

En socialliberal vänster måste därför ständigt analysera kapitalismen och finna medel för att reformera och humanisera den i syfte att skapa störst möjliga frihet för alla.

Demokratin och friheten ska omfatta alla ekonomiska-, sociala och kulturella grupper i samhället.

Det kallar jag en vänsterlinje.