Demokratin eroderar

Förr, för cirka femtio år sedan, skolades en stor del av svenska folket inom folkrörelserna. 

Det var fackföreningar, frikyrkorörelser, nykterhetsorganisationer, kooperativ, politiska organisationer, lantbruksrörelsen, idrottsföreningar och andra ideella intresseföreningar som bedrev en omfattande utbildningsverksamhet. 

I folkrörelsernas verksamhet ingick grundutbildning i mötesteknik.
Särskilt inom facket lärde sig medlemmarna respekt för andras åsikter, vikten av att låta alla komma till tals och att låta alla tala till punkt och att inte avbryta den som hade fått ordet i beslutande församlingar. Man begärde ordet ifall man hade något att säga och ordföranden fördelade det i den ordning det hade begärts. Där fanns en dagordning om vad som skulle diskuteras och ordförandena var kunniga i propositionsordningar så att beslut kunde fattas i god ordning.

Någon gång efter 1970 verkar dessa kurser i mötesteknik försvinna från utbildningarna.  Antagligen på grund av att organisationerna fick sämre ekonomiska resurser.

Samtidigt visades allt fler s.k. debattprogram på TV.
Dessa debatter leddes av journalister som var ute efter att dramatisera diskussionen. Här var ordförandens uppgift inte att fördela ordet i reglerad ordning. Här gällde debattledarens sinne för dramaturgi. Mötesdeltagarna skrek i munnen på varandra, avbröt, tyckte och skällde mer än de argumenterade. Mötesledaren/stjärnjournalisten gjorde allt för att öka dramatiken i debatten.

Jo, jag förstår att ett möte i en fackklubb har ett helt annat syfte än en TV-debatt.
Men gör tv-tittarna som aldrig bevistat ett fackklubbsmöte det?

I någon mån är dessa debattmetoder också en import från den anglosaxiska världen, ta till exempel mötet mellan Trump och Biden helt nyligen.

Debatterna, t.ex. partiledardebatten, recenseras genom att en vinnare ska utses. Vem vann?

Inom 68-vänstern användes en sorts rättsrådighetsprincip. Den som hade mest rätt skrek högst mot den som hade fel.
Så kom s.k. sociala medier med anonyma talare, grövre tillmälen, lögner och hotfulla utfall.

Folkflertalets kunskaper i mötesteknik minskar, demokratin eroderar.

Fira demokratin

 

 

Mötet är slut, vardagen går vidare

Årets toppmöte i Davos är över.

Alla de stora delegaterna har rest hem med privatplan och i stora lyxbilar.
Nu rycker städare, hotellpersonal, diskare och andra löntagare ut för att städa upp efter deltagarna.
Väktare och poliser, kökspersonal och servitörer kan återgå till sina vardagliga ordinarie sysslor.

I år var den stora diskussionsfrågan på Världsekonomiskt forum den globala miljön.

För tio år sedan var det de stigande statsskulderna som listades som den största risken i världsekonomin. Den frågan är som bortblåst, trots att problemet i verkligheten ökat.

Ska bli intressant hur det går med miljön. Och statsskulderna.

Jag har försökt  ta reda på om företrädare för världens tio största företag, de som lever på att exploatera världens oljeresurser, var med på mötet men inte lyckats hitta dem.

Ett antal nationalekonomer var med på mötet. Jag undrar varför. Vad som krävs är inte nationalekonomer utan globalekonomer. Om sådana finns.
Hittar inga på Google. Inte heller några utbildningar på svenska universitet och högskolor. Men de borde finnas.

Med på mötet var också ett antal utvalda journalister. Men de ger inga svar på mina frågor.

Det enda positiva jag kunnat läsa i Sveriges rikstidningar är att superkapitalisten George Soros kallat Donald Trump för ”Sjuklig narcissist” och att han, Soros alltså, donerar en miljard dollar till ett internationellt universitet: Open Society University Network. Det ska fungera som ”ett nätverk av högskoleutbildningar för mindre privilegierade grupper i samhället. Syftet är att satsa på utbildningar som bekämpar auktoritära regeringar och klimatförändringarna – ”tvillingutmaningar som hotar vår civilisations överlevnad”.


Open Society UniversityNetwork 

Se min blogg
Världens tio största företag direkt inblandade i miljöförstörelsen

Den som är satt i skuld…

Vart är vi på väg. Skuldekonomin

Superklassen möts

Ingen gör något för att hindra världsekonomins kollaps

Dagens motsägelsefulla värld

Gott Nytt År 2019!

Alla vet att då våra tidmätare den 31 december 2018 slår om från klockan 24.00 till 00.01 januari 2019 inget särskilt annat händer. 

Vi vet att allt fortsätter som det gjort varje dag i miljontals år.

Ändå firar vi Nyårsafton och berättar för varandra vad som hänt under det gångna året och spekulerar i vad vi hoppas ska hända de närmaste 365 dagarna.
Som om det vore ett bokslut över 2018 och som om 2019 vore starten på något nytt.

I medierna summeras det gamla och spekuleras om det nya året. Och av någon anledning firar vi med champagne, fyrverkerier och serpentiner att vi byter årsnummer.
Medierna kommer att räkna upp ett urval händelser som timat under det gångna året och försöker dra slutsatser om framtiden.
Vad har vi att minnas? Vad kan vi hoppas på?

Vi människor befinner oss allt jämnt i en pågående ekonomisk och finansiell kris med globala växande skuldproblem, och med diverse växande bubblor.
Vi ser en begynnande protektionism och en risk för handelskrig.
Den ekonomiska krisen ökar de nationella staternas kostnader för de grundläggande behoven. Välfärden urholkas.
Vi fortsätter att exploatera miljö och människa så att framtida värden eroderar.

Terrorattacker hemsöker den demokratiska världen. Inbördeskrigen fortsätter i Syrien, Somalia och i andra länder.
Krig, svält, fattigdom, arbetslöshet, miljökatastrofer driver sextio miljoner människor på flykt i världen.
Och i dag finns inga nyupptäckta världsdelar att fly till som det fanns ännu för ett par sekler sedan.

De sociala klyftorna, och därmed spänningarna mellan olika grupper, ökar.
De nationella politikerna får allt mindre möjlighet att påverka utvecklingen inom sitt eget land eller att lösa de globala ekonomiska problem som drabbar nationerna och de nationella staterna.

Den ekonomiska världsordningen styr de nationella politikernas handlingsmöjligheter i stället för tvärtom.
I demokratierna kommer extrema populistpartier till höger och vänster med enkla lösningar men de kan inte annat än att förvärra problemen. Nationalism och främlingsfientlighet löser inte problemen utan förvärrar dem.
Följden blir ogenomtänkta politiska lösningar vilket bland annat leder till ett sönderfallande EU och oöverlagda politiska yttringar som Brexit.  I stället för att bygga en internationell politik för att möta den globala krisen isolerar sig politikerna i nationalism och odemokratiska metoder.
Vi ser det i Polen, Tjeckien, Ungern och Italien.
Putinism i Ryssland, Erdoganism i Turkiet och Trumpism i USA.

Den ekonomiska utvecklingen får sociala och kulturella följder.
Ropen på lag och ordning påverkar juridiken. Kostnadsökningar för välfärden bidrar bland annat till att folkets demokratiska bildningsnivå sjunker och medborgarnas missnöje ökar.
Desperationen föder ett brutalare tilltal och språk på sociala media och i den allmänna debatten.

Nog finns det all anledning att önska varandra en bättre ekonomisk, social och kulturell gemensam framtid.

Så låt oss, utan ideologiska skygglappar och dogmatiska sanningsanspråk, fundera över vad vi kan lära av det som varit.

Beträffande mina personliga nyårslöften är de helt överflödiga sedan ålder, sjukdom och mediciner har minskat mina begär till ett minimum.
Man orkar helt enkelt inte synda längre.

Skål tamefan och Gott Nytt År!

Några nyårsledare

DN
Eskilstuna Kuriren 

Expressen
SvD 
AB  
ETC
GP 

Kapitalismen och demokratin

Kapitalismen påverkar obevekligen, på gott och ont, de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna i världen. Den styr marknaderna och politiken.

Vi kan därför i dag se hur de politiska och demokratiska problemen i början av 1900-talet upprepas.

Instabiliteten i världsekonomin försvagar den politiska demokratins möjligheter att behärska de ekonomiska jämvikts- och fördelningsverktyg som skulle kunna skapa lösningar på växande sociala problem.
Demokratins oförmåga att tackla kapitalismens utmaningar skapar politikerförakt som ger grogrund för partier med enkla lösningar på problemen eller ger stöd till starka ledare som förväntas skapa ordning.

I dagens SvD Debatt skriver Ulf Dahlsten nästan om detta under rubriken ”Donald Trump har rätt – världshandeln är ohållbar”.
Han påminner där om att de reala kapitalinvesteringarna har fallit i förhållande till global BNP.

”I stället har kreditgivningen till köp av befintliga tillgångar exploderat. Mindre än 2 procent av alla internationella transaktioner har nu med den reala ekonomin att göra enligt centralbankernas egen bank i Basel. Som en konsekvens har det finansiella systemet drivit bubblor och blivit mycket sårbart. Enligt IMF har vi haft 400 finansiella kriser sedan avregleringarna och den stora finansiella krisen 2007–2008 ger en föraning av hur allvarlig situationen kan bli.”
”Den globala skuldsättningen har just passerat osannolika 300 procent av den globala bruttonationalprodukten. Orsaken är att kineserna och kinesiska företag nu börjat låna lika mycket för spekulation som sina västerländska kollegor. Detta oroar med rätta den kinesiska statsledningen som satt upp finansiell stabilitet som ett av de tre huvudmålen för de närmaste fem åren. (De andra två är utrotandet av fattigdomen och ett grönt Kina). I Sverige stoppar dock politikerna huvudet i sanden, hoppas på försynen och eldar på den privata upplåningen med ränteavdrag.”
De kraftiga handelsöverskotten i Kina och Tyskland är orimliga, liksom underskotten i USA och Sydeuropa. De ­globala obalanserna som undergräver människors tilltro till demokrati och marknader behöver åtgärdas, skriver Ulf Dahlsten.

Historien upprepar sig inte, varken som tragedi eller fars, men kapitalismens kriser återverkar ständigt på de ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningarna. Krav på protektionism har ständigt brutit perioder av frihandel, lett till handelskrig och krigiska konflikter.
Detta är ett av demokratins stora problem.

Ulf Dahlsten påminner om att den brittiska ekonomen John Maynard Keynes efter första världskriget skrev att det är sådana obalanser i betalningarna som skapar krig. Och att efter ett handelskrig under trettiotalet, som USA förlorade, och ett andra världskrig att de klassiska ekonomerna höll med honom.

Se min tidigare blogg

”Kapitalismen hotar demokratin” 
”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser” 

 

Enögd ledarskribent kliver på en trumpmina

Maria Ludvigsson trampar på i sin nyliberala dogmatism. I dagens ledare i SvD skriver hon om att ”En Trump är en Trump oavsett land” 

Hon manar oss till självbesinning genom att be oss se den Donald Trump som vi alla bär inom oss.

Därvid jämför hon Trumps protektionism och USA-administrationens hårdare tag mot invandrare med svenska Migrationsverkets fyrkantiga behandling av några arbetskraftsinvandrare.

Och naturligtvis kan Ludvigsson inte låta bli att skylla på arbetarrörelsen, särskilt facket, som särskilt trumpna.

Ludvigsson ser Migrationsverkets regeltolkning som ett ”resultat av svensk protektionism och av idén att svenska jobb ska gå till svenskar.”

”Jag vet, facket rasar varje gång marknads-liberaler påtalar Byggnads ”Go home!”- attityd mot utländska byggjobbare i Vaxholm 2004–2005. Men det gör konflikten än viktigare att påminna om.” skriver hon.

Ludvigsson avslutar sin text med följande:
”Vår allmänna Trumpförskräckelse skulle med lite god vilja kunna leda till bättre självkännedom. Se oss själva i spegeln rent av. Så mycket som vi föraktar vad Trump står för, borde vi åtminstone kunna ”dissa” liknande drag hos oss själva.”

Jag håller med om att Migrationsverkets behandling av bland andra Tayyab Shabab är ett tragiskt exempel på petig byråkrati. Det bör finnas andra sätt att behandla arbetskraft på än den som verket tolkat lagen.

Men jag måste erkänna min fascination över Ludvigssons barocka och dogmatiska fundamentalism som tvingar henne att göra hisnande makabra jämförelser och märkliga påståenden.

Hon anser att ”det ligger i fackförbundens natur att skydda dem som redan har mot dem som står utanför.” Särskilt gentemot utländska löntagare.

Visst finns den attityden bland många medlemmar i facket och det är en av anledningarna till att de röstar på SD.

Men Ludvigsson borde veta att arbetarrörelsen alltid har hävdat löntagarnas internationella solidaritet. Och dessutom att Lavalkonflikten ytterst handlade om huruvida utländska löntagare ska arbeta enligt svenska avtal eller efter utländska regler. Att hävda det förstnämnda är inte protektionism lika litet som att hävda att svenska lagar och regler i övrigt gäller i Sverige.

Vad gäller ”Go home” var det en upphetsad ombudsman som, för över tio år sedan, i upphetsningen ropade det till det lettiska företaget. Det var aldrig Byggnadsarbetareförbundets hållning.

Vad protektionisten, storföretagaren, miljardären och USA.s valde president Donald Trump har med saken att göra förstår jag dock inte.

Själv är jag emot protektionism och för frihandel även när det gäller arbetskraft.

Om Migrationsverkets idiotiska behandling av arbetskraftsinvandrare.

DN:s ledare ” En tragisk och onödig historia”

Centrum för rättvisa om Tayyab Shabab 

Om Lavalaffären
En fyllig genomgång av den s.k. Lavalaffären kan du läsa i ”Vitbok Laval – Vad hände egentligen i Vaxholm?””Vaxholmskonflikten och innebörden av solidaritet – En argumentationsanalys av den svenska pressdebatten” Tina Halldén, Södertörns Högskola

Demokratins problem

Vi ser samma utveckling överallt i den demokratiska världen.

Även den svenska politiken handlar alltmer om så kallade ”affärer”, om intrigspel i vilka det gäller att misskreditera motståndarnas heder och uppsåt och för deras verkliga eller påstådda misstag, mutor eller kärleksaffärer, deras jäv eller deras förmodade dumhet eller inkompetens.

Politiken förvandlas allt mer till att handla om personer i stället för en diskussion om landets väl och ve och om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, hur ekonomin ska stimuleras, hur ekonomi, sociala villkor och kultur ska komma medborgarna till del.

Partipolitiskt spel har blivit en sport där det gäller att djävlas med motståndarna mer än att arbeta för ekonomiska, sociala och kulturella mål.
Att få de politiska motståndarna att framstå som inkompetenta och dumma blir viktigare än det politiska sakinnehållet.

Detta intrigspel gynnar populistpartiernas framgångar i världen och är ett tecken på demokratins kris. Politikens och demokratins mening och värde döljs av intrigerandet och personfixringen.
Politikerföraktet blir lätt ett förakt för politiken och därmed för demokratin.

Men personfixeringen är i sig inte roten till demokratins problem, utan bara ett symptom på en djupare och allvarligare tendens.

Ett av demokratins grundläggande problem är att de nationella politikerna får allt svårare att manövrera i den globala ekonomin.
De ekonomiska resurserna i enskilda länder minskar i förhållande till behoven.

Demokratin och politiken är beroende av den ekonomiska utvecklingen i världen, av globaliseringen, som gjort den nationella politiken mindre verkningsfull och de nationella politikerna kraftlösa.
De globala marknadernas utveckling skapar problem för demokratin.

Marknaderna är globala inte minst finans- och kapitalmarknaderna.
Ekonomiska resurser och skulder, exempelvis våra pensionspengar, är internationella spekulationsobjekt som rusar världen runt utan nationell tillhörighet på jakt efter största möjliga tillfälliga profit.
Det reella kapitalet får allt mindre möjlighet att hävda sig på denna marknad vilket leder till mindre investeringar i produktiv verksamhet.
Valutaspekulationer från internationella finansföretag påverkar enskilda länders ekonomi. De nationella politikernas har mycket små möjligheter att manövrera.
Casinoekonomin framkallar också ekonomiska kriser.

Banker och finansinstitut får en allt viktigare roll i det internationella samhället.

De nationella politikerna är maktlösa medan de multinationella företagen agerar över hela världen och flyttar resurser dit där det lönar sig bäst. Företag flyttar till länder där arbetskraft och skatter är låga och pressar länderna till social dumpning.

De nationella politikerna får allt svårare att lösa problemen – arbetslöshet, ekonomisk instabilitet, miljöhot, folkomflyttningar, skapande av nya sociala grupper, ökande ekonomiska, sociala och kulturella klyftor.

Då politikerna inta klarar att lösa utmaningarna uppstår missnöjes- och populistpartier som anser sig ha lösningen på problemen.

Dessa partier gör det parlamentariska läget än svagare.
Situationen i Sverige är ett exempel på denna utveckling men tendensen finns överallt.

i Polen och Ungern är de konservativa regeringspolitikerna desperata när de, trots att de befinner sig i majoritet, märker sin maktlöshet. I desperation försöker de genom lagförändringar skaffa sig ett bättre handlingsutrymme.
I flera medelhavsländer har de internationella ekonomiska kriserna orsakat allvarliga sociala och politiska kriser.

Globaliseringen har gjort att politikerna måste bygga på internationell samverkan som t.ex. EU.
Men många medborgare och väljare uppfattar EU som en ytterligare onödig pålaga och politisk byråkrati.  Brexit är ett första exempel på vad detta kan leda till.

Tidigare inlägg på denna blogg i samma ämne:

”Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser" 

”Kapitalismen hotar demokratin” 

”Trump är inte problemet utan bara ett symptom”

Lars Trägårdh, DI Debatt: ”Trump ett symptom på demokratins kris”
Theresa Benér SvD 2002 ”Frankrikeupplever en demokratins kris” 

Lars O Ericsson, SvD Under strecket ” Ekonomins kris är också demokratins” 2014

SvD ”Polens nya politik” 
Omni ”Ungerns politik” 

Finanskapitalismen orsakar ekonomiska och politiska kriser

Varför uppstår populistiska partier, Trump, extremhöger? Varför sker Brexit? Varför tycks den politiska kartan ritas om på de mest märkliga sätt, just nu? Till exempel i Frankrike?
Finns det underliggande gemensamma orsaker till alltsammans?
Och hur kunde rörelser som nazism, fascism och kommunism bli så dominerande under första halvan av 1900-talet?
Hur kan vi förklara dagens politiska turbulens?

Jag menar att det är förändringar i kapitalismen som orsakar en del förändringar på den politiska ytan.

Och med kapitalismen menar jag då den historiskt givna världsordning som styr människans och samhällenas ekonomiska, sociala och kulturella villkor.
Kapitalismen är ingen politisk ideologi, som en del tycks tro, utan resultatet av hela den historiska utvecklingen från det att pengar uppfanns för cirka tre tusen år sedan till dagens finansmarknadskapitalism.
Kapitalismen är den verklighet vi alla lever i och i vilken vi söker politiska lösningar.

Kapitalismens ekonomi handlar om hur arbete och produktion fungerar, hur produktionsresultaten och de ekonomiska överskotten uppkommer och fördelas, hur värdeskapandet sker, hur markandsstukturerna är, hur valutorna förhåller sig till varandra, hur miljö och natur exploateras, hur energin utnyttjas, hur handeln och marknaderna fungerar, hur ekonomiska kriser uppstår, och vilka som tjänar och förlorar på allt detta.

Det är inte politik som skapat kapitalismen utan kapitalismen som skapat politiken.
De politiska ideologierna är alla olika förhållningssätt till kapitalismen.
Liberalismen vill anpassa politiken till kapitalismen (låt-gå-politik), socialister och socialliberaler vill förändra kapitalismen, kommunismen vill ersätta kapitalismen (krossa kapitalismen). Konservatismen vill ignorera kapitalismen genom att ersätta den med nationalism, religion, etnisk rensning, goda traditioner, lag och ordning.

En viktig del av kapitalismens ekonomiska system är finansmarknaden som den vuxit fram från medeltiden till idag.
Finansmarknaden i den kapitalistiska världsordningen styr världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar i form av värdepapper, finansiella instrument, råvaror och handelsvaror till exempel banktjänster, försäkringar, pensionsfonder.
Kapitalismen avgör hur marknadsekonomins förändras och bestämmer gränserna för hur vi lever våra sociala och vårt kulturella liv.

Ursprungligen - från medeltiden och framåt - var finansmarknaden till för att förse ekonomin med samlade resurser, som kunde ökas och satsas i olika produktiva verksamheter.
Men den funktionen verkar ha upphört.

Alt fler börjar inse det.

Den prisbelönade ekonomijournalisten Andreas Cervenka försöker i sin bok ”Vad gör en bank?” avslöja vad som händer.
Vi tror oss veta svaret på frågan vad en bank är till för.
”Bankerna lånar pengar av folk som de sedan lånar ut till produktiva verksamheter.”

Men glöm det! Det var länge sedan.
Det var på den tiden då man fick ränta på utlånade pengar och då pengar användes för investeringar i produktionen. I dag en myt.

I dag har vi i stället minusräntor och krympande investeringar.
Skulder bokförs som tillgångar och blir enorma fantasitillgångar och blir växande en bubbla som en vacker dag spricker och det blir kris i världsekonomin.
Av de pengar som skapas i dag är det bara en liten del som trycks av Riksbankerna. Nästan alla pengar är virtuella och skapas av bankerna i det ögonblick de beviljar nya lån. Och det gör de hela tiden. Lånar du tre miljoner till en ny bostad, skapar banken dessa pengar genom ett klick på en dator och plötsligt finns de där utan att ha funnits där innan.

Banken räknar dessa pengar som en tillgång, eftersom de har en fordran på dig. De äger bostaden du lånat till.
Utan att ha producerat en enda lägenhet har bankerna lyckats få dig att betala in en stor del av din lön till dem varje månad. Men du betalar i riktiga pengar som du har arbetat ihop.

De av banken ”skapade pengarna” lånas ut till andra finansplacerare som i sin tur tjänar virtuella pengar på att låna ut dem fast de inte finns i verkliga produktiva livet. För varje transaktion växer bubblan av virtuella ”värden”.

Bankerna tjänar pengar på att ge ut pengar och placerar sina ”tillgångar” på finansmarknaden som ger snabba och lätta ”vinster”. De långsiktiga investeringarna i realtillgångar och verkliga produktiva investeringar lönar sig inte för kapitalplacerarna.
Men då sedan bubblan brister blir det vi skattebetalare och löntagare som tvingas betala med riktiga surt förvärvade pengar via skatter och löner. Det har redan hänt i Sverige 1990–1994 och 2008–2009 och det kommer att hända igen.
Under de senaste åren har världens skuldberg vuxit groteskt, något som inte alls motsvaras av ökad produktivitet.
Finansmarknaden har förlorat kontakten med den produktiva ekonomin som lever en tynande tillvaro. Produktionen stagnerar. Klyftorna mellan rika och fattiga ökar.
Sådan är dagens finanskapitalism.

Detta - och en del andra fenomen i kapitalismens funktionssätt - leder bland annat till att:

1. Investeringar och produktion minskar eller upphör. Arbeten försvinner. Skatteunderlag blir lägre i förhållande till behoven.

2. Politiker får allt mindre makt och minskade möjligheter att styra sina länders ekonomi.
Arbetslösheten är hög, sämre skatteintäkter leder till försämrad välfärd.

3. Detta skapar misstro hos väljarna som inte har överblick över problemen. De tror att allt är politikernas fel.

4. Väljarna litar inte längre på politikerna, misstror politiken och därmed demokratin.
De ger flyktingar och invandrare skulden för försämringarna. Förr var det judarna.

5. Det blir lätt för populister att ”förklara” det politiska läget och ge enkla lösningar, skylla osäkerheten på bristande vilja och förståelse från de etablerade politikerna.

6. Populistpartierna skapar ytterligare politiskt kaos vilket ytterligare försämrar politikens möjligheter. Instabila regeringsunderlag.

7. Politikernas lovvärda försök att etablera politiskt samarbete med andra länder genom institutioner t.ex. EU möts av misstro.

8. Populisterna skyller försämringarna på EU och det internationella samarbetet.

”Vad gör en bank?” Andreas Cervenka Natur o Kultur 2017 

Lag mot stöd till utländska organisationer i Ungern, SR

Nyval i Finland 

Trump och Macron del av samma trend, Jonna Sima AB Ledare 
Den politiska utvecklingen i Finland Yle på svenska

Vill Rankka trumpifiera svensk politik?

Maria Rankka är sedan oktober 2010 vd för Stockholms handelskammare och har varit förste vice ordförande i Moderata ungdomsförbundet och medarbetare till Carl Bildt vilket dock inte helt förklarar hennes okunnighet om dagens politiska situation.

I en krönika SvD 170528 ”Enbart åsikter gör inte politikern” efterlyser hon det politiska ledarskapet.

Rankka tar två exempel på politikernas usla ledarskap: Politikerna (läs regeringen) försöker driva på om flygskatten trots att de vet att den är kontraproduktiv. Ren populism och resultat av kohandel konstaterar hon.

Det andra exemplet hon anger är Reepalus förslag om begränsning av vinster i välfärden Alla anser att förslaget är orealistisk, slår Rankka fast.

Men hennes huvudpoint är att politikerna för fram förslagen trots att de inser att förslaget saknar stöd i riksdagen.
”Det är dåligt ledarskap att argumentera för förslag som inte går att genomföra” skriver hon.
Och minsann vet hon vad ledarskap är ty hon har läst Percy Barneviks bok ”Ledarskap – 200 råd”.
Där skriver den store ledaren att genomförandeförmågan, snabbheten och flexibiliteten är 90 procent av framgången. Strategi och analys – det som man i första hand lär sig på topputbildningarna för ledare i näringslivet – är enligt Barnevik överskattat. Det behövs, men förklarar en mindre del av framgången. ”Möjligtvis är det en sanning som inte bara är giltig i näringslivet.” skriver Rankka.

”Det räcker inte för politiker att ha en massa åsikter, utan det krävs också ledarskap och förmåga att få människor med sig, förklara komplexa samband och allt som oftast leverera obekväma budskap. Dessutom blir idéerna onekligen mindre värda om kapaciteten och stödet för att genomföra dem saknas.”

Är det en trumpifiering av svensk politik Rankka längtar efter?

Regeringens förslag till flygskatt 

Percy Barneviks bok ”Ledarskap – 200 råd” i tidningen Chef
Alice Teodorescu i GP "Inga gratisluncher i politiken"

                                                                                                     

Den missförstådde hjälten

Avvikande och udda idéer kan, med tiden, bli allmängods.
Ta kristendomen som exempel. Den var i sin begynnelse en liten sekt men kom så småningom att bli förhärskande i vår del av världen. På samma sätt var det med ”socialismen”.
Därmed inte sagt att vare sig kristendomen eller ”socialismen” är ”rätt” eller ”fel”.
Idéernas bärkraft kan bara bevisas genom att praktiseras.
Extrema ytterlighetsrörelser behöver inte nödvändigtvis vara våldsbejakande eller farliga, men blir det ofta eftersom att de flesta extremister inte erkänner andra idéer och åsikter än de egna.
De extrema idéerna blir till slutna tankesystem som inte kan ifrågasättas. Vilket lätt leder till att idéerna förvandlas till dogmer och trossatser som i sin tur leder till fanatism vars yttersta argument är våldet.
Även här kan kristendomens och ”socialismens” praktik tjäna som historiska exempel även om dessa idag även kan kompletteras med rasism och olika sorters sociala fobier och fundamentalism.
Uppfattningar och berättelser som allmänt ansetts som sanna kan ibland hamna i det mänskliga medvetandets skräpkammare. Tron på att en Gud skapade världen på en arbetsvecka har t.ex. ersatts av den moderna astronomin och av utvecklingsläran. Den gamla föreställningen lever dock kvar på vissa håll.
En tämligen allmän idé i dag är uppfattningen att ett demokratiskt och öppet samhälle, för att kunna utvecklas, måste acceptera ekonomisk, social och kulturell mångfald och tillåta experiment med alternativ. Därför är ekonomisk, social och kulturell mångfald, opinionsrörelser, folkrörelser och ett fritt civilt samhälle en viktig del av demokratin.
Demokratin måste ge medborgarna möjlighet att verka i olika riktningar, för olika intressen, och ge utrymme för olika projekt. Allt ska kunna uttryckas, ifrågasättas, diskuteras och prövas annars stagnerar samhället. Allt fler omfattar denna uppfattning. Idén om demokrati kräver i praktiken att en majoritet omfattar den.
Men ser man till den politiska praktiken i världen är det fortfarande många som inte lever efter demokratiska principer.
I dagens värld finns en populär berättelse jämsides med demokratitanken. Den handlar om hur den enskilde individen, ensam och missförstådd, kämpar för sanningen mot ett nonchalant eller fientligt etablissemang. Fienden kan vara ”jantelagen”, ”den politiska korrektheten”, ”etablissemanget” eller den allmänna dumheten.  Enligt berättelsen får hjälten till sist ändå rätt och vinner omgivningens erkännande.
Den kämpande ensamme hjälten är en god förebild men kan, i till exempel Breiviks gestalt, bli till mördande monster.
Många söker en gemenskap för sina avvikande åsikter. De söker likasinnade med vilka de kan föra kamp mot etablissemanget.
I kampen mot den härskande majoriteten uppstår dock inte sällan, och paradoxalt nog, lätt ett åsiktsförtryck inom gruppen. Gruppen formar sig kring den egna idén som inte får ifrågasättas. Ideologisk fasthet står mot reformism och revisionism. Rätlinjighet mot pragmatism.
Inre sammanhållning mot öppenhet.
Det mönstret utvecklades exempelvis inom den s.k. 68-vänstern som ideligen rensade ut oliktänkande och bildade dogmatiska sekter. Även om det var ”rätt att göra uppror” gällde detta inte inom den egna rörelsen.
Och ett annat mönster som går igen nästan överallt i historien är där revolutionära rörelser, med frihet på programmet, lyckats ta makten från det förtryckande etablissemanget, och väl i maktställning, tragiskt nog, själva blir förtryckare och försvarare av det nya etablerade. Rebellen blir förr eller senare förvarare av det bestående.
På nätet finns ett antal alternativrörelser. Här är några av dem.

Klimatfrågorna.
Inom forskarsamhället råder konsensus beträffande globala klimatförändringar medan det fortfarande finns många klimatförnekare
Klimatupplysningen 

Kreationister som ifrågasätter utvecklingsläran
Genesis 

Religiösa rörelser vid sidan om de stora
Scientologikyrkan
Jehovas vittnen 

Politik
Frihetsfronten

Alternativmedicin
Alternativmedicin 

Utomjordingar UFO
Ufo Sverige 

Abortmotståndare
Männikorätt för ofödda

Mot homosexualitet
Homosexualitet och vetenskap

Konspirationsteoretiker
Konspiration 58, 
DN Några vanliga konspirationsteorier

Förintelseförnekare
Carl Norberg 

Ekonomi
Mediekritiska

Riktiga Nyheter
Alternativjournalen 

Palmemordet
Sven Anér 
Konspirationsteorier

Många sanningar om en potatis

”Den 19 januari 2017 går solen upp klockan 08:41 i Karlstad.”

Uppgiften förefaller riktig, eller hur?
Men hela meningen är en stor och fet lögn.
Ingen sol går nämligen upp. Det har den aldrig gjort.
I själva verket är det planeten Jorden som, på grund av sin vridning kring sin egen axel, och tack vare sin lutning och sitt läge i förhållande till stjärnan Solen, belyses av denna på positionen 59°23′N 13°32′Ö. Typ.
Men den lögnaktiga uppgiften om solens upp- och nedgång duger gott att använda i vardaglig mänsklig kommunikation. De flesta förstår meningen med den utan att behöva grubbla över dess verkliga innebörd.

Och allting här i världen kan beskrivas på olika sätt och ur olika aspekter.

Om man skulle be en potatisodlare, en livsmedelshandlare, en biolog, en kock och en restaurangbesökare att beskriva vad en potatis är skulle beskrivningarna antagligen bli ganska olika.
Ingen beskrivning skulle därför behöva vara fel eller osann. Men ingen skulle heller vara helt fullständig.
En potatis är en mycket sammansatt historia och det finns många ”sanningar” om en potatisplanta.
En ”sann” beskrivning av potatisplantan, dess olika växtdelar, odlingsförutsättningar, betydelse för mänskligheten, kulinariska kvalitéer, dess cellsammansättning och molekylära uppbyggnad m.m. skulle trots allt aldrig innehålla hela sanningen. Och ingen människa har koll på hela sanningen om potatisen.
Ändå är en potatis alltid en potatis i vardagen.
Och en arbetsgivare som sparkar sina anställda är fortfarande arbetsgivare.

Den vetenskapliga världen har sina kriterier på vad sanning är, särskilt de naturvetenskapliga som kemi, fysik, astronomi, zoologi, biologi m.fl.
Svårare förefaller det vara med vetenskaper som psykologi, litteratur, samhälle, historia, nationalekonomi och andra s.k. humaniora. Så snart människor är inblandade blir det svårt med sanningen.
Politik är ett mänskligt område minst lika sammansatt och komplex som en potatis.
Just därför finns ingen politisk vetenskap eller politisk sanning. Visserligen sysslar ekonomer, sociologer, filosofer, journalister, historiker och andra lärda med att försöka förklara vad politiska sanningar är men ämnet är alltför sammansatt, alldeles för beroende av olika människors intressen, på betraktarens urval, traditioner, definitioner, ordbetydelser, individuella tolkningar och annat mänskligt för att kunna kallas för sanning.

I dagens SvD påpekar Andreas Cervenka att ” Ekonomin ett paradis för vänner av alternativa fakta”
Möjligen kan man inom ekonomin komma åt vad som är mest sannolikt med nuvarande tolkningsmöjligheter men huruvida t.ex. lägre ingångslöner och enklare jobb kanskapa 60000 nya arbetstillfällen i Sverige som centerpartiet och analysföretaget WSP har räknat ut är en ren spekulation och ett påstående som varken kan bevisas eller motbevisas.
Naturligtvis finns det ett stort antal andra spekulationer i frågan, lika svåra att bevisa och motbevisa, om vad det skulle innebära om centerpartiets förslag skulle genomföras.
Men om centern, genom lagstiftning, får möjlighet att genomföra sitt förslag är detta ett fullskaleexperiment vars konsekvenser och dess komplexitet inte skulle kunna utvärderas. Och fortfarande tvistas om vinster i välfärden, efter många och långa diskussioner, är till nytta eller skada för medborgarna.
Vad vi vet är att politiker driver olika intressen, utifrån olika världsuppfattningar och ideologier, olika strategier, olika mål och syften. Det är en ”sanning” som vi bör räkna med liksom det faktum att vilken dumskalle som helst, utan att ha funderat igenom vad som är politiskt rimligt, kan rösta i riksdagsvalen.
På samma sätt som vem som helst kan köpa potatis i sin livsmedelsbutik.

Just nu diskuteras alternativa sanningar.
”Donald Trump och sanningen”, Clas Svahn 151129

Eskilstuna-Kuriren Ledare 170204 ”Lööf borde sträva efter fred med LO”
WSP i Sverige

Trump visar handlingskraft

Enligt Wahington Post avgav Trump 76 vallöften under sin valkampanj. 
Som president sätter han full fart för att genomföra dem.

Här är några av de politiska uttalanden Trump gjorde under valkampanjen:

Bygg en mur längs den södra gränsen mot Mexiko. Låt Mexiko betala för muren.
USA ska dra sig ur frihandelsavtalet TPP
Tillåt tortyr som förhörsmetod mot terrorister
Skippa Common Core eftersom det är "en katastrof" och en "mycket dålig sak." Trump säger att han vill ge lokala skoldistrikt mer kontroll och kan även eliminera Pedagogiska institutionen.
Skippa Naturvårdsverket. Gå igenom miljöpolitiken på nytt.
Ersätt Obamacare med något "fantastiskt" som är "så mycket bättre, så mycket bättre, så mycket bättre."
Reparera landets åldrande infrastruktur - särskilt broar och flygplatser som ser ut som de hör hemma i tredje världen.
Förbjud utländska muslimer från att komma in i USA
Hindra syriska flyktingar från att komma in i landet och sparka ut alla som redan bor här. Stäng vissa moskéer.
Skapa en databas med syriska flyktingar och med muslimer. Åtala Hillary Clinton för hennes användning av en privat e-postserver medan hon tjänstgjorde som utrikesminister.
Gör medicinsk marijuana allmänt tillgängliga för patienter.
Sluta spendera pengar på utforskning av rymden tills USA kan fixa sina problem. Uppmuntra privata rymdprospekteringsbolag att expandera.
Välj domare i Högsta domstolen som är "riktigt bra jurister."
Stärk militärmakten så att det är "så stor och så stark" att "ingen kommer att bråka med oss."
Låt Ryssland ta itu med den islamiska staten i Syrien och/eller arbeta med Rysslands president Vladimir Putin för att utplåna gemensamma fiender.

Ett intressant uttalande: ”Var oförutsägbar. Ingen kommer att röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar."

Hittills har Trump, medelst dekret, hunnit starta en hel del processer som kan leda till förverkligande. Trumps väljare torde vara nöjda och vissa partier skulle bli glada om en del av Trumps önskelista skulle kunna förverkligas i vårt land.

I Sverige brukar vi annars gnälla över att politikerna glömmer sina vallöften då de kommer i regeringsställning. Vanligen beror det på att de inte kan få majoritet i riksdagen för sina förslag, eller på att de yttre omständigheterna förändrat förutsättningarna för genomförandet.

SvD