Vad du bör veta om politikens villkor III

Filmkomikern Groucho Marx (1890-1977) sa att ”Jag skulle inte vilja vara med i en klubb som accepterar mig som medlem”.

Så kan man se det.

Men du har alltid möjlighet, och demokratisk rätt, att vara med i en förening som gynnar dig och dina intressen.
Om du inte hittar någon sådan förening kan du, tillsammans med andra likasinnade, starta en.
Föreningsfriheten, eller organisationsfriheten, är inskriven i grundlagen. En viktig del av demokratin.

Föreningen bör i alla händelser ha ett uttalat mål eller syfte med sin verksamhet.
Dessa bör vara inskrivna i föreningens Stadgar.
I stadgarna bör också anges vilka som kan vara med i föreningen och hur den ska skötas, bland annat vilka som kan fatta beslut i föreningen.
Årsmötet är föreningens högsta beslutsorgan. I politiken är det Riksdagen för hela riket och Kommunfullmäktige för kommunen.
De som ska se till att besluten genomförs i föreningen är vanligen Styrelsen. I politiken för hela landet är det Regeringen och Kommunstyrelsen i kommunen.

De som ska kontrollera att besluten genomförts enligt årsmötets beslut och efter gällande regler är Revisorerna.

Det är alltså inte styrelsen eller regeringen som bestämmer i föreningen utan föreningsmötet, kommunfullmäktige och riksdagen.
Styrelsen ska förbereda möten, komma med förslag och verkställa föreningsmötets beslut.

Stadgarna är föreningens regelbok. Den som bryter mot stadgarna kan uteslutas ur föreningen.
Men det finns också oskrivna regler som är viktiga för att följa för att föreningsarbetet ska fungera.

Här är några:

Möten börjar med att en dagordning för mötet bestäms. Dagordningen, som föreslås av styrelsen, är en förteckning över alla de frågor som mötet ska behandla.
Mötet kan bara besluta i frågor som finns med på dagordningen.
En fråga som inte finns med på dagordningen kan diskuteras under dagordningens punkt ”Nya frågor” men mötet kan inte besluta i den frågan.

På mötet begär du ordet om du vill yttra dig. Men du kan inte börja bubbla om vad som helst utan ditt anförande måste gälla den aktuella frågan på dagordningen.

Ordförande antecknar vilka som begär ordet i den ordning som de begärs. Och delar ut ordet enligt den ordningen.

Den som har ordet får tala till punkt utan att bli störd eller avbruten.
Man skiljer också på uppfattning och person. Mötets deltagare kan föra fram mycket olika uppfattningar och alla meningar ska respekteras.
Och du behöver inte dela en annan persons uppfattning men du bör respektera hens person och hens rätt att uttrycka sin mening.
Du undviker personangrepp och låter bli att yttra dig om meningsmotståndares person.
Det är argumenten du ska kommentera eller angripa, inte den som framför dem.

Diskussionen är slut då alla som vill fått säga sin mening och ingen ytterligare begär ordet.

Om det under mötet kommit fram olika förslag under en punkt på dagordningen ska ordföranden se till att mötet kan fatta beslut. (Läs om det under ”Vad du bör veta om politikens villkor” I och II)

Mötesbeslut bör respekteras av alla medlemmar i föreningen.

Jag har träffat många människor som kommit till sitt första föreningsmöte och blivit förvirrade över att de inte förstått mötesreglerna, blivit förbannade för att de inte fått säga vad de vill när de ville och gått därifrån för att aldrig komma tillbaka. Det är en förlust för demokratin.
Det hade inte behövt ske om mötesdeltagarna och styrelsen försökt förklara reglerna eller ännu bättre om den förbannade deltagaren redan känt till hur det fungerar.

Mötesreglerna har vuxit fram under lång tid och är inte till för att krångla till saker och ting utan för att göra det möjligt för många olika viljor att komma överens.
De är helt enkelt nödvändiga för att demokratin ska fungera.

Det finns gott om kurser i föreningskunskap.
På nätet hittar du bland andra

Föreningskunskap 

Dags för stadgar! Tips till såväl nybildad som etablerad förening

Regeringsformen Wikipedia 

 

 

Vad du bör veta om politikens villkor II

Du befinner dig på ett föreningsmöte med hundra närvarande.

Det är sex olika förslag att besluta om.

Mötet ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen eller
b) köpa en semesteranläggning i Skåne eller
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls. eller
d) att lägga pengarna på en fond, eller
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål eller
f) att skjuta upp avgörandet till nästa möte.

Som tur är fixar vår duktiga ordförande att få frågorna avgjorda på ett demokratiskt sätt.

Hon berättar för mötet hur hon tänker lägga upp beslutsordningen:

- Jag tänker först låta mötet rösta om huruvida vi ska avgöra frågan idag eller senare.
Om mötet beslutar att avgöra frågan i dag ställer jag frågorna om mötet röstar för att satsa pengar eller inte.

- Ifall mötet beslutar att disponera pengar kommer jag att ställa frågorna om mötet röstar för att köpa semester anläggning mot att satsa pengarna på annat sätt.

- Om mötet då beslutar att använda pengarna på annat sätt ställer jag de två återstående alternativen mot varandra,
d) att lägga pengarna på en fond
e) att skänka pengarna till välgörande ändamål

Kan mötet godkänna den propositionsordningen? (Ja)

Genom att ordföranden logiskt sorterat upp frågeställningarna har mötet sakta men säkert arbetat sig fram till ett beslut med Ja och nejrop.

Ordföranden måste alltid tänka på att alla beslut måste tas med ja-rop. Mötet kan inte rösta fram ett förslag genom att rösta nej.

Om det finns fler förslag än tre, som alla står i strid med varandra, måste ordförande lägga upp beslutsprocessen annorlunda.

Så sker bland annat i Riksdagen då de åtta olika partierna lägger fram var sitt budgetförslag.

Anta att alla riksdagens ledamöter röstar på sitt eget partis budget. Vilket förslag kommer att vinna?
Mandatfördelningen (antal riksdagsmän för respektive parti) är följande:
Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (S): 113.
Moderata samlingspartiet (M): 84.
Sverigedemokraterna (SD): 49.
Miljöpartiet de gröna (MP): 25.
Centerpartiet (C): 22.
Vänsterpartiet (V): 21.
Liberalerna (L): 19.
Kristdemokraterna (KD): 16.

Frågan kan inte avgöras bara genom att det parti som har de flesta rösterna vinner.
Sossarna har flest med 113 mandat av riksdagen 349. Men har därmed de övriga 236 mandaten  emot sig.
Sossarna måste alltså ha stöd av 65 röster utöver sina egna för att kunna vinna.
De behöver till exempel stöd av Miljöpartiet 25 + Vänsterpartiet 21+ Centerpartiet 22 = 68 mandat
för att vinna.
I verkligheten brukar olika partier förhandla om att gå fram med gemensamma förslag.
Men om partigrupperna inte kommit överens som att stödja varandra utan att alla vill ha igenom sin egen budget får talmannen ta till en kontrapropositions votering.

Det innebär att mötet i en slutomgång (jämför med en cupfinal) får två olika budgetar att välja mellan i stället för åtta.
Det kan gå till så här:
Talmannen föreslår att sossarnas förslag blir huvudförslag i en försöksvotering.

I vilken ordning omröstningen sker föreslås av ordföranden, och mötesdeltagarna ska då godkänna ordningen innan mötet kan fortsätta. Ordföranden, eller talmannen i det här fallet, har rätt att utse ett huvudförslag. Vanligen utser hen det förslag som antas ha flest röster.

Talmannen: Jag tänker utse sossarnas förslag till huvudförslag. (Ja)
Därefter ska vi utse motförslag till detta. Kan mötet besluta att
M blir motförslag? (ja-nej)
SD? (ja-nej)
MP? (ja-nej)
C? (ja-nej)
V? (ja-nej)
L? (ja-nej)
KD? (ja-nej)

Utifrån hur talmannen uppfattat ja- och nejropen har hen möjlighet att lägga upp en omröstningsplan.
Talmannen: Jag föreslår följande beslutsordning för att utse motförslag till sossarnas budgetförslag:

Första omgången SD mot MP
Andra omgången C mot V
Tredje omgången L mot KD

I det här exemplet antar vi att resultatet av försöksomröstningen blir att

SD vinner första
C vinner andra
L vinner tredje

Ordföranden:
Jag ställer nu SD mot C och därefter vinnaren mot L för att få fram en motkandidat till sossarnas förslag.

Tänk på att det i den här omröstningen är det fråga om vilket förslag som ska bli motförslag till huvudförslaget. Det handlar alltså inte om innehållet i budgeten.

Här finns en chans för riksdagsmännen att rösta taktiskt.
De riksdagsmän som kan tänka sig att, i slutvoteringen, rösta på sossanas förslag kommer att rösta fram de förslag som de tror har minst chans att vinna över sosseförslaget i slutvoteringen. Om de misstänker att L har minst chans mot sossarnas förslag kommer det att rösta fram L som motförslag. Sossarna röstar alltså på SD i första omgången och L i den andra.

Vi antar att L vinner och därmed blir motförslag till huvudförslaget.
Ordföranden ställer proposition:
- De som röstar på sossarnas förslag ropar ja nu. (Ja-nej)
- De som röstar på Liberalernas förslag ropar ja nu (Ja-nej)
- Jag finner att sossarnas förslag har vunnit.

Det här att sossar i försökvoteringen röstar på ett SD-förslag kan förvirra folk som inte är insatta i mötesteknik.
Okunskapen visar sig bland annat i en artikel i SvD 2014 med rubriken ”Rödgrönai Skåne röstade på SD-budget”. Journalisten talar om ”kupp” i sammanhanget.

Fortsättning följer i Vad du bör veta om politikens villkor III, snart på denna blogg

Se även

Olle Wästberg i Corren: Vad är kontrapropositionsvotering? 

Eliminationsmetoden, Wikipedia 

Riksdagen från förslag till budget 

Vad du bör veta om politikens villkor I

Allt färre människor i Sverige är aktiva i föreningar.

Båtklubbar, idrottsföreningar, fackklubbar, bostadsrätts- och hembygdsföreningar avfolkas.
Allt färre har elementära kunskaper i hur man fattar demokratiska beslut.

Med andra ord är det allt färre som vet hur till Sverige styrs, hur riksdagen beslutar om lagar och om hur en statsbudget fastställs.
Sättet att fatta beslut är nämligen detsamma i en liten fruktodlarförening som i Sveriges Riksdag.
Det är en viktig kunskap eftersom det handlar om hur politiken och demokratin fungerar.
Föreningskunskaper är särskilt viktiga för det civila samhället.

Men vad kan du egentligen?
Tror du till exempel att det är det förslag som får flest röster som vinner?
Då tror du fel och bör läsa vidare på den här bloggen.

Här får du chansen att lära dig grunderna i demokratiskt beslutsfattande.

Principen för att fatta beslut på ett föreningsmöte är att varje förslag måste ha mer än hälften av rösterna på mötet för att vinna.
Förslaget måste få majoritet, det vill säga få fler än femtio procent av rösterna.

Det räcker alltså inte att utse det förslag som får flest röster till vinnare.

Därför ställer ordföranden (I riksdagen kallas hen talmannen) två förslag mot varandra för att göra klart vilka som är för och vilka som är emot ett förslag.
Beslutsordningen är således en binär process (ja eller nej), som i en cupturnering, där lagen ställs mot varandra tills ett vinnande förslag återstår.

Exempel 1.:
Föreningen ska välja ny sekreterare. Anna Björk är föreslagen.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Mötet svarar med ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Anna Björk är vald till föreningens sekreterare.

Om någon mötesdeltagare inte anser att ordföranden uppfattat rätt kan hen, innan ordföranden slår klubban i bordet, ropa ”votering” vilket betyder att hen begär rösträkning.
Röstningen sker då genom handuppräckning.

Om det finns två förslag blir det något svårare.
Två personer är föreslagna till sekreterarposten. Dels Anna Björk och dels Carl Drygh.
Ordföranden: Kan vi välja Anna Björk till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Kan vi välja Carl Drygh till sekreterare? (Ja- och nejrop)
Ordföranden: Jag finner att Carl Drygh är vald till föreningens sekreterare.
Mötesdeltagare: Votering!  (Det räcker att en mötesdeltagare begär votering)
Ordföranden: Votering är begärd och ska verkställas. Kan vi rösta genom handuppräckning? (Ja)
Ordföranden: Ni som röstar för Carl Drygh till sekreterare räcker upp en hand?  (49 röster)
Ordföranden: Ni som röstar för Anna Björk till sekreterare räcker upp en hand?  (51 röster)
Anna Björk är vald till sekreterare.

Det där är ganska enkelt men det blir litet svårare om det finns flera förslag än två.
Vi är på ett annat möte i föreningen.
Vi är hundra närvarande på mötet och ska rösta om huruvida föreningen ska
a) köpa en semesteranläggning i Härjedalen
b) köpa en semesteranläggning i Skåne
c) att inte köpa någon semesteranläggning alls.

Man kan inte rösta proportionellt genom att räkna antalet röster på varje förslag för sig och därefter utse det som får flest röster till vinnare.

Varför inte?

Därför att
om förslag a) får 29 röster
förslag b) får 22 röster
och förslag c) 49 röster
så skulle förslag  c) vinna och det blir inget köp.

Men nu var det ju så att a) 29 + b)22 = 51 mötesdeltagare som vill köpa vilket är fler än de som är emot köp. Det blir alltså fel om c) vinner.

Valet måste ske, genom utslagning, mellan två förslag.
Eftersom ordföranden är en klok och erfaren kvinna vet hon hur hon ska hitta en majoritet så hon ställer frågorna mot varandra.

Hur många vill att vi ska köpa?                                                    (51)
Hur många vill att vi avstår från köp?                                           (49)

Majoriteten vill alltså köpa.
Nästa fråga blir då:

Hur många vill att vi köper i Hälsingland                                        (61)
Hur många vill att vi köper i Skåne                                                (39)

Här kan även de mötesdeltagare som tidigare röstat för att inte köpa, rösta på ett av förslagen.

Majoriteten har därmed avgjort frågan.

I nästa avsnitt ”Vad du bör veta om politikens villkor II”´blir det knepigare med beslutsfattandet.

Se också

SCB Allt färre medlemmar i politiska partier
DN 2015 Föreningslivet i Sverige är i kris. 

Mina tidigare inlägg i samma ärende

Exenpel på hur media spär på politikerföraktet

Debatten på väg att förgrovas

Demokratin eroderar

Demokratin eroderar

Förr, för cirka femtio år sedan, skolades en stor del av svenska folket inom folkrörelserna. 

Det var fackföreningar, frikyrkorörelser, nykterhetsorganisationer, kooperativ, politiska organisationer, lantbruksrörelsen, idrottsföreningar och andra ideella intresseföreningar som bedrev en omfattande utbildningsverksamhet. 

I folkrörelsernas verksamhet ingick grundutbildning i mötesteknik.
Särskilt inom facket lärde sig medlemmarna respekt för andras åsikter, vikten av att låta alla komma till tals och att låta alla tala till punkt och att inte avbryta den som hade fått ordet i beslutande församlingar. Man begärde ordet ifall man hade något att säga och ordföranden fördelade det i den ordning det hade begärts. Där fanns en dagordning om vad som skulle diskuteras och ordförandena var kunniga i propositionsordningar så att beslut kunde fattas i god ordning.

Någon gång efter 1970 verkar dessa kurser i mötesteknik försvinna från utbildningarna.  Antagligen på grund av att organisationerna fick sämre ekonomiska resurser.

Samtidigt visades allt fler s.k. debattprogram på TV.
Dessa debatter leddes av journalister som var ute efter att dramatisera diskussionen. Här var ordförandens uppgift inte att fördela ordet i reglerad ordning. Här gällde debattledarens sinne för dramaturgi. Mötesdeltagarna skrek i munnen på varandra, avbröt, tyckte och skällde mer än de argumenterade. Mötesledaren/stjärnjournalisten gjorde allt för att öka dramatiken i debatten.

Jo, jag förstår att ett möte i en fackklubb har ett helt annat syfte än en TV-debatt.
Men gör tv-tittarna som aldrig bevistat ett fackklubbsmöte det?

I någon mån är dessa debattmetoder också en import från den anglosaxiska världen, ta till exempel mötet mellan Trump och Biden helt nyligen.

Debatterna, t.ex. partiledardebatten, recenseras genom att en vinnare ska utses. Vem vann?

Inom 68-vänstern användes en sorts rättsrådighetsprincip. Den som hade mest rätt skrek högst mot den som hade fel.
Så kom s.k. sociala medier med anonyma talare, grövre tillmälen, lögner och hotfulla utfall.

Folkflertalets kunskaper i mötesteknik minskar, demokratin eroderar.

Fira demokratin

 

 

Debatten på väg att förgrovas

Inom arbetarrörelsen fick jag i början av 60-talet lära mig att i debatter skilja mellan sak och person. 

Man ger sig inte till att karaktärisera sina politiska motståndare utan bör i stället hitta motsägelserna och svagheterna i motståndarens argument och tala mot dessa.
Dessutom stod mötesteknik och argumentationsteknik högt på schemat i bildningsverksamheten. Man lärde sig respekt för andras åsikter och ge dessa utrymme utan att avbryta eller häckla.
På mötena begärde man ordet och väntade med att säga något tills man stod i tur.
Det var en bra skola.

Liknande bildningsverksamhet fanns inom övriga delar av föreningslivet – idrottsrörelsen, politiska partier, lantbruksrörelser, kooperativa verksamheter m.fl.

Jag vet inte hur det är idag. Men anar att de gamla hedersbegreppen i debatten är på väg att försvinna allteftersom föreningslivet tynar.

I stället för den systematiska bildningsverksamheten sätts normen för debatten av TV där man ofta ser hur folk skriker i munnen på varandra, avbryter och tar ordet utan hänsyn till debattordningen.  Den som leder debatten är inte sällan en journalist som försöker dramatisera debatten genom att godtyckligt fördela ordet för att få största mediala effekt och dramaturgi.

På nätet tycks debatten gå ut på att missfirma motståndaren så mycket som möjligt utan att behöva formulera alternativ till motståndarens ståndpunkt.
Jag har tagit ett exempel från en facebookgrupp ”Alliansen – återtåget”, en grupp som i mitt exempel har ”kommenterat” finansminsterns förslag om ROT-avdraget.
Bland allianskommentarerna dominerar onyanserade personliga påhopp utan att några argument mot regeringens förslag formuleras. Här ett urval från april:

Tomas Heurlin:  men är hon inte lite jävla dum i hela huvudet?
Martin Alexandersson: Hon är ju full...
Mattias Karlsson: Tomhylsa
Åsa Elnefur: Tycker hon ska flytta till Syrien.....jä...a kratta...
Björn Malmquist: Man undrar var Löfven fått tag i alla idioter som är med i regeringen. Denna kvinnan är nog bland det dummaste som satt sin fot i Rosenbad
Emil Berg: Folk påstår att skolan är sämre nu än förr, kan nån förklara för mig hur Magdalena Andersson lyckades få fullständigt betyg i grundskolan?
Gustaf Lundqvist: Nu är det inte bara tomt i själva ladan nu är det totalt urblåst på loftet också !!!!
Magnus Karlsson:  Är det någon som kontrollerat nykterheten på henne för nyktra förnuftiga beslut och uttalanden saknas.
Stefan Ytterberg: April april.....eller så är hon packad.
Richard Wendt: Det funkade ju för Stalin...
Thomasine Piper: Hon är inte riktig någonstans
Lars-Göran Sporre: Tomtar på loftet, man börjar fan fundera på hur dom tänker är de typ hur vi kan köra Sverige i botten på 4 år eller o sen säga förlåt de va inte menningen
Sten Birkhammar: Hur länge ska föreställningen muppet show pågå
Mats Svensson: Kärringen är fan inte klok
Thomas Hansson: Får man spy eller               
Niklas Jonsson: Häll inte mer brännvin i den människan! Vänta tills den riktiga bakfylle huvudvärk slår till då ska vi slå henne i huvudet för det är där hon är dumm.
Michel Tagliati: 1 april på sossarnas vis. Hon är helt befriad från intellektuella resurser. Värre än Mona Sahlin. Det säger inte lite det...
Agneta Ivarsson: Hur många grodor får plats i det huvudet!? Hoppar ut hela tiden! Var ska detta sluta???
Lasse Bergstrand: Kontaktlim kan göra vem som helst 'lite' kreativ ...
Stephan Philipson: Det blir bara värre ju längre tiden går , varje dag är att DÖ en bit i taget
Per-Olof Olausson: Välkommen till Blåkulla Magdad Bob!
Christophe Johner: Hon är helt alkoholiserad eller röker på för mycket
Roger Sjöberg: Måste vara april-skämt! Hon är ett 1 april skämt! AVGÅ NU!
Pea Ericsson: Hur dum får man vara?

Ändå är de som kommenterar  här inte anonyma som på många andra ”diskussionsfora”.
Där är utfallen betydligt värre med ren personförföljelse och rena hot.

Den politiska debatten urartar och fördummas och innebär en urgröpning av demokratin.

                            

Exempel på hur media spär på politikerföraktet

I beslutande församlingar gäller. majoritetsprincipen så att det förslag som vinner måste ha uppnått över 50 procent av rösterna.

Det är inget problem då två förslag står emot varandra.

Men anta att det finns tre förslag:

A.    40 procent (S+Mp)

B.    32 procent (Alliansen)

C.    28 procent (SD)

(Obs detta är ett principresonemang)

A. får proportionellt flest röster men kan inte vinna eftersom B och C tillsammans kan vara emot.

Ordföranden måste därför ställa två förslag emot varandra för att ordna en utslagsvotering för att utröna vilket förslag som kan få majoritet.

Ordföranden utser A. till huvudförslag och frågar mötet vilket förslag hen ska ställa emot A.

Mötet röstar om det ska bli B. eller C som blir motförslag.
Ordföranden frågar:
Väljer mötet B. som motförslag till A?
Väljer mötet C som motförslag till A?

De mötesvana som stöder A.röstar naturligtvis fram det sämsta förslaget som motförslag eftersom de då har större chans att vinna i slutomröstningen.

I klarspråk i vårt exempel: S+Mp röstar för SD som motförslag till sitt eget förslag eftersom de räknar med att både Alliansen  och SD röstar på sina egna förslag.

I slutomgången ställs alltså C (SD). mot  A. (S+Mp)
Alliansen vill inte rösta på SD vilket ger S+Mp får majoritet.

I det verkliga fallet i Skåne fanns fyra förslag eftersom V gick fram med ett eget men principen är densamma.

Det här är ganska elementär mötesteknik och de flesta som varit med politiskt praktik kan detta.

Men de politiskt oerfarna journalisterna upptäcker i stället en sensation att kabla ut att S+Mp röstat på SD.
I media refereras detta utan att kontrapropositionsvoteringens principer förklaras.

I SvD kallas detta vanliga förfaringssätt för ”kupp”.

I AB kallas det för ”rävspel”