Roten till det onda

Den 12 december 2019 publicerade Sveriges Television en undersökning som visade att Stockholmare köper droger för 30 miljoner i veckan.

Enligt utredningen röker Stockholmarna nästan 1,8 miljoner doser cannabis, snortar 33 670 linor kokain och tar över 451 000 doser amfetamin på en vecka.

Enligt Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, är gatupriset för 1 gram cannabis 110 kronor, för 1 gram kokain ligger priset på 900 kronor och för 1 gram amfetamin ligger priset på 240 kronor.

Detta tyder på att det inte är de fattiga knarkarna på samhällets botten som är basen för knarkmarknaden utan att bruket av knark är mer utbrett än så.
 
Som alla marknader består knarkmarknaden av producenter, säljare och köpare.

Producenterna finns i Marocko (hasch och marijuana), Latinamerika (kokain), Afghanistan (heroin och cannabis), Asien (amfetamin, metamfetamin), Nederländerna och Belgien (amfetamin och ecstacy) och Östafrika (kat). Nya psykoaktiva substanser, så kallade internetdroger, kommer ofta från Kina och Indien.

Knarket smugglas in i Sverige av kriminella ligor. Men säljs också enskilt via Internet.
Säljarna är kriminella knarkligor som slåss om de lukrativa marknadsandelarna.

Utan köpare skulle de inte finnas.

Vissa politiker vill skärpa straffen för ligisterna. Tanken är att knarkhandlarna inte kan sälja knark medan de sitter bakom galler. Men så länge som det finns köpare kommer det finnas säljare som vill ta de inburades plats. Nyrekryteringen kräver våldsamma strider.

Det är märkligt att inget politiskt parti angriper roten till det onda - knarkanvändandet.
Få debattörer diskuterar vilka det är som köper och använder knark.
Om det är som det verkar, att knarkandet är så utbrett, vilka konsekvenser har det för vårt samhälle?
Hur många människor i samhället går omkring och är dopade?

Var finns de undersökande journalisterna? Vad gör underrättelsetjänsterna? Finns det överhuvudtaget forskning på området?
Vad gör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

Droger för 30 miljoner, SvT 

Så här gjordesundersökningen 

Expressen: Kokainliga sprängd på Östermalm i Stockholm 

Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning, CAN, 

CAN RAPPORT 200 Narkotikaprisutvecklingeni Sverige 1988-2020 

CAN RAPPORT 180 Drogutvecklingeni Sverige 2019

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, 

 

Finns det objektiva journalister?

Mediernas politiska reportrar och politiska kommentatorer har inga egna politiska lojaliteter.

Och om så vore fallet är journalisterna så pass professionella att deras åsikter inte påverkar vad eller hur de förmedlar fakta till mediekonsumenterna och väljarna.
De skrider till verket med stenhårda pokeransikten utan att påverkas av vad de själva anser vara bra eller dålig politik eller hur de anser att den politiska utvecklingen bör formas.
Deras urval av frågor till politiker och kommentarer till politikernas utspel är fullständigt neutrala.

Detta är en myt som journalisterna frenetiskt försvarar.

Att journalisterna inte behöver avslöja vilket parti de röstar på har jag full förståelse för. Valhemligheten gäller även för denna yrkesgrupp.
Men den fullständiga objektiviteten tror jag inte på hur professionella de än är.

I söndagens SvD, fyra veckor före valet, presenterade tidningen sina sexton valbevakande reportrar naturligtvis utan vidhängande sympatideklaration.

SvD uppmanar samtidigt oss väljare att testa oss i Valkompassen som kan ge oss vägval och ideologisk riktning om hur vi ska välja.

Det vore en bra information till läsarna om även de sexton reportrarna testar sig i Valkompassen och resultatet publiceras i tidningen.

Den kåta alliansen

Journalister bör iaktta konsekvensneutralitet och största möjliga objektivitet i vad de publicerar.

Ett undantag är de ”journalister” som är ledarskribenter för vilket precis tvärt om gäller. De ska ta politisk ställning och just tänka på att deras texter ska få konsekvenser.
Så egentligen är ledarredaktionerna inte journalister utan opinionsbildare. Och som sådana kan de inte avkrävas journalistiskt ansvar. Men många ledarkommentatorer gömmer sig bakom journalistens yrkesroll.

Per Gudmundsson är ett typiskt exempel och hans ledare i dagens SvD ett tydligt bevis för detta.

Själva sakfrågan är i sig inte så märklig även om den är olycklig.
Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren och företaget IBM har försatt landet i fara genom att låta utländska, ej säkerhetstestade IT-tekniker, få hand om den svenska myndighetens register. Generaldirektören har därvid även handlat emot gällande lag.

När det gäller lagbrott brukar man döma utifrån om brottet varit uppsåtligt eller inte.
Ännu har inte detta utretts. Ingen ska heller dömas ohörd. Ingen är skyldig förrän domstol sagt sitt. Vi har ännu inte hört generaldirektören.

Regeringen Reinfeldt hade, med hjälp av den dåvarande oppositionen, outsourcat – lagt ansvar för – skötseln av flera IT-register för att minska skattebetalarnas kostnader. Detta hade Riksrevisionen tidigare föreslagit. Att minska kostnaderna tycks således vara generaldirektörens motiv för sitt handlande.
Hade hon uppsåt att försätta vårt land i fara?
Var det rätt att outsourca registren?
Och vilken roll har företaget IBM i sammahanget?
Hade nödvändiga säkerhetsaspekter beaktats vid beslutet om outsourcing?
Ingen vet.

Visserligen är oppositionens roll att kräva alla korten på bordet.
Men det är inte vad oppositionen i första hand gjort. I stället har alliansen som första viktiga åtgärd begärt att ”ansvariga ministrar” omedelbart ska avgår från regeringen.
Ministrarna har visserligen ett formellt ansvar för sina myndigheter bland andra dåvarande infrastrukturminister Anna Johansson (S) och möjligen inrikesministern Anders Ygeman (S).
De har nu också avgått.
Men saken är långtifrån utredd.

Och alliansen vill att även försvarsministern avgår.

Det är tveksamt om ministrarna handlat orätt genom att inte informera om läget så snart de kände till förhållandena.
Ty med tanke på att saken handlar om hemligt material som SÄPO utrett, kan det kanske funnits skäl att inte gå ut till media och berätta om schabblet.
Ingen vet. Det är inte utrett.

Per Gudmundsson är däremot säker och hänvisar till riksdagsmajoriteten.
”Riksdagsmajoriteten pekade också ut försvarsminister Peter Hultqvist (S), som på samma sätt under tio månader känt till att hemliga och vitala uppgifter komprometterats av Transportstyrelsen men underlåtit att informera statsministern.”
”Ministrarnas förklaringar lät dessutom både vaga och undflyende – ljög de rentav?”
”Regeringen har ännu inte förklarat när den hade tänkt informera. Kanske skulle ingen få veta.”
”Regeringen är underställd riksdagen. Regeringsformen – grundlagen – ger riksdagen rätt att avsätta ministrar som inte har riksdagens förtroende”.
”Den sosse som frivilligt avstår från regeringsmakten har ännu inte fötts.”
Argumentationen och de vaga antydningarna är på den nivå som man finner på s.k. sociala media.

Många allianspolitiker är mest kåta på att avsätta regeringen.
Vilket i och för sig inte är så konstigt då riksdagsmajoriteten - alliansen + SD - ju är mot regeringen.
De saknar inte bara förtroende för några enstaka ministrar utan för hela regeringen och dess partier.
Men deras kåthet på att skada regeringen är starkare än omsorgen om att sanningen och ansvarets alla delar kommer fram.

Även det är allvarligt.

DN Ledare

Expressenledare 

DI ”Odenberg kritisk till misstroende mot Hultqvist”Eskilstuna Kuriren Ledare 

SvD:s ledarredaktion byter sida i klasskampen?

Dogmatiska nyliberala SvD:s ledarredaktion ställer plötsligt upp för de anställda mot en stor arbetsgivare! 

Man anar till och med en kämparglöd på reaktionen.

Har nyliberalerna månne klivit över gränsen i klasskampen och ställt sig på löntagarnas sida?
Dagens ledare av Anna Charlotta Johansson: ”Det grå guldet” skulle kunna få en att tro det.

Men de berörda löntagarna är inte vilka som helst. De är uppburna journalister.
Inte heller arbetsgivaren är vilken som helst utan statliga Sveriges Television.

Journalisterna är den politiska kommentatorn Margit Silberstein som tvingats avgå i pension från SVT fast hon inte ville det.
Tidigare var det s.k. nyhetsankaret Marianne Rundström som inte heller ville gå vid sin pension och blev så förbannad att hon skrev boken ”Passé − de ofrivilliga pensionärerna”.


Det finns ingen lagstadgad pensionsålder men enligt pensionsbestämmelserna har löntagare rätt att arbeta fram till 67 års ålder. Efter det krävs samtycke från arbetsgivaren.

Det märkliga är att de dogmatiska liberalerna plötsligt kritiserar ett företags rätt att leda och fördela arbetet, en princip som de annars skulle kunna offra sitt liv för. Eller åtminstone skriva en ledare om.
Samma nyliberaler som vill skapa enkla underbetalda och otrygga arbeten i samhället kämpar här för en priviligierad yrkegrupps rätt att få klamra sig fast vid jobbet efter pensionsåldern.

De nämnda relativt välbetalda journalisterna, som uppnått 67 års ålder, kan fortsätta att arbeta som frilansare om de vill. De kan som frilansare behålla medlemskapet i Journalistförbundet, behålla sina presskort och vara egna företagare. De kan skriva böcker. Därför är de ytterst privilegierade. Eller som jag, bli bloggare.

Å andra sidan finns det tusentals löntagare som ser pensioneringen som en befrielse. Efter pensionen är de fria från arbetets tvång, ofrihet, dåliga arbetsmiljöer, krävande eller tråkiga arbetsuppgifter. De kanske skulle vilja ta ut sin pension redan vid 62 års ålder. Men ofta har de inte råd till det.

Naturligtvis borde pensionsåldern vara flexibel och utgå från löntagarens egen arbetsförmåga.

Kan SvD:s ledarredaktion fundera över detta dilemma?

Pensionsmyndigheten, ”Pensionsåldernsbetydelse” 

Expressen 

Vem håller koll på Almedalsveckan den 2-9 juli 2017?

”Öppenheten och tillgängligheten under Almedalsveckan är unik både för Sverige och övriga världen. Alla evenemang under veckan är kostnadsfria och öppna för alla.”

Så, bland annat, presenterar arrangörerna Almedalsveckan.

Men hur är det?
Tillgänglighet? Större delen av svenska folket kan av olika anledningar inte vara där.
Kostnadsfritt? För vem?
Öppenhet? Hur är öppet om vad Almedalsveckan kostar skattebetalare, konsumenter, medlemmar i organisationer är det? Ingen har hittills redovisat kostnader i förhållande till vad som kommer ut av jippot.

För jag antar att resor, logi, traktamente och övrigt kostar för deltagande företag (893), stat/kommun/landsting (532), organisationer (801), massmedier (555), näringslivsorganisationer (225), fackliga organisationer(102)
(Siffrorna inom parentes är antalet deltagande enligt arrangören)

Dessutom kostar förberedelser på hemmaplan, inbjudningar och annonsering, småmutor, kompledigheter, teknisk personal, materiel, polisövervakning, rapportering m.m.

Att de 3938 evenemangen, med 1863 unika arrangörer och 7085 medverkande inte skulle kosta något tror jag inte på.

Det är naturligtvis inte möjligt att göra en utvärdering av vad Almedalsveckan ger i utbyte. Många viktiga frågor kommer att diskuteras. De flesta sådana har visserligen redan diskuterats rätt mycket men de skulle kunna diskuteras på ett mindre komprimerat sätt. Man kunde till exempel alternativt ordna seminarier över hela landet under en längre tidsperiod. För vem hinner springa på de 3318 seminarierna under en Almedalsvecka?

Enligt arrangören ska följande frågor diskuteras, (Siffran inom parentes anger debattämnen på programmen)
Hållbarhet (309), Vård och omsorg (288), Byggande (255), Barn/ungdom (207), Näringsliv (194), Mänskliga rättigheter (187), Media/journalistik (182), Digitalisering (181), Klimat/miljö (175), Ekonomi (168), Partiets dag (149), Sysselsättning/arbetsmarknad (147), Utbildning (147), Demokrati (138), Integration/mångfald (121), Energi (109), Forskning (104), Rättsväsende/brott (91), Säkerhet/försvar(83), Internationella frågor (80), Infrastruktur (76), Kultur (74), Jämställdhet (53), Mat (48), EU (47), Kommunikationer (46), Äldre (44), Regionfrågor (35), Besöksnäring (25), Yttrandefrihet (8) och Annat (167)

Nu förstår till och med jag att medierna är rätt insyltade men det bör väl finnas en och annan grävande journalist som tar sig an uppgiften att granska den heliga Almedalsveckan?

Källor:

Almedalsveckan 

Statistik Almedalsveckan 2017 

SVT, politik, ekonomi och mångfald

Går det att dra en gräns mellan vad som är politik och vad som är ekonomi? 

En sak är klar, gränsdragningen blir knivig emedan de flesta politiska frågor handlar om ekonomi och eftersom samhällsekonomin inte är fri från ideologi.

Så när Timbro i en ny rapport, som publicerades dagen före midsommarafton, granskar och kritiserar vilka ämnesval SVT:s ekonomireportrar gjort under ett år så handlar det naturligtvis om politik.

Timbrorapporten har författats av mediegranskaren Mats Olin som är VD för Second Opinion och tidigare chef för Timbro Medieinstitut. Timbro står Svenskt Näringsliv nära.

Olin slår fast att SVT:s reportrar har missat de viktigaste ekonomifrågorna och i stället fokuserat på tre ämnen: skattefusk/skatteplanering, välfärdsföretag och storföretag.

 Olin menar att SVT enligt sitt folkbildningsuppdrag borde ha haft en mer allsidig rapportering och behandlat ämnen som t.ex. hushållens skuldsättning, stigande bostadspriser, bristen på bostäder till rimliga priser, ojämlikheten och rörligheten på arbetsmarknaden, den höga arbetslösheten bland utrikes födda samt personer med låg utbildning.
Det är för övrigt områden som bland andra OECD, EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet och IMF nämner i sina bedömningar av svensk ekonomi, påpekar Olin.

Att just dessa frågor tas upp i SVT:s övriga politiskt granskande och samhällskommenterande program har mediegranskaren Olin inte upptäckt. Varför skriver han inte om det?
Olin vill ha större mångfald i TV. Varför skriver han inte om de kommersiella TV-kanalernas ensidighet och enfald? Litet ensidigt att bara skälla på SVT.
Han hänvisar till hur OECD, EU-kommissionen, Konjunkturinstitutet och IMF kommenterar svensk ekonomisk och politisk utveckling. Jovisst, de använder ju samma nyliberala dogmer och stereotyper för vad som är samhällsekonomi som Svenskt Näringsliv.

Olin skriver inte en vetenskaplig rapport, om nu någon tror det, utan en politisk inlaga som riktar sig mot alternativa sätt att tackla ekonomin och samtidigt vill han racka ner på SVT som publik service.
Han vill att alla ska betrakta samhällsekonomin på samma sätt som han själv, Timbro, Svenskt Näringsliv och nyliberalerna gör.
Han vill med andra ord likrikta den ekonomiska rapporteringen i TV.

Jag känner därför stor sympati för SVT och SVT:s fyra ekonomireportrar Kristina Lagerström, Knut Kainz Rognerud, Jan Nylander och Johan Zachrisson Winberg för att de, genom sina val av ämnen och reportage i TV, bidrar till större mångfald.

Ledare i SvD 22 juni ”Tänk om mångfalden i SVT kunde bli mindre ensidig” 

SVT bemöter Mats Olin om mångfalden i SVT 

Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Sanningen om krisen i Grekland

Det har en tid varit tyst om greklandskrisen i svenska medier.

För några veckor sedan publicerade Internationella Valutafondens revisionsorgan IEO en utförlig rapport om Grekland.
I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, trots att den främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
Sanningen är alltså att Internationella valutafonden ledande ekonomer vilseledde sin egen styrelse, gjorde en serie olyckliga missbedömningar i Grekland, ignorerade varningssignaler om förestående kris och misslyckades med att förstå de grundläggande begreppen i valutateori.

Det avslöjar Internationella Valutafondens (IMF) revisionsorgan IEO i en utförlig rapport om Grekland. I rapporten slår revisorerna fast att grekerna gjorts ansvariga för en kris, som främst framkallats av EU:s och IMF:s misslyckade gemensamma krishantering.
När finanskrisen blivit till en bankkris, blev det nödvändigt att rädda bankerna. Grekland gjordes till syndabock och grekerna fick betala tyska och franska bankers lättsinniga utlåning. Grekerna ålades vad som kallas en intern devalvering.
Och genom att pressa utgifter och löner, hamnade landet i en nedåtgående spiral, där den grekiska statsskulden nu vuxit till astronomiska och ohanterliga belopp.

Jag har på den här bloggen, i flera år, hävdat att grunden till Greklands kris ligger hos finansmarknaden och bankerna och inte hos det grekiska folket.
Men att det är de fattiga grekerna som tvingats betala.
 

Den allmänna meningen har varit annorlunda.

Till och med i de stora medierna skylldes krisen på att grekerna är lata. Inte minst har tyska tidningar som bland andra Bild-Zeitung hävdat detta.
Den svenska journalisten Therese Larsson gjorde ett stort nummer i SvD om ”sanningar” som hon hittat i entydligt tendentiös artikel i Handelsblatt.

Carl Bildt hånade grekerna efter deras folkomröstning, där 61 procent av grekerna röstade mot att Grekland skulle anta trojkans, EU, ECB och IMF, förslag och då finansministern Yanis Varoufakis avgick. 

Nu börjar alltså fler förstå grunden til den grekiska krisen och att Greklands folk gjordes till syndabock.

Om rapporten

The Telegraph

Dagens Arena

Mina tidigare inlägg om Grekland

Inte bara Grekland 

En myt att grekerna levt över sina tillgångar

Ska den sjuke få vård 

Greklands sak är vår 

Finanskrisen: Kom inte och säg att vi ingenting visste… 

Vad är sant om Grekland 

Tyskland tjänar på krisen i Grekland

Historiska bortförklaringar 

Vänstern i Grekland utmanar kapitalismen 

Grekland, Tyskland och historien 

Greklandskrisen blottar den öppna klasskampen 

Varför är alla förvånade?

Greklands kris är inte löntagarnas fel 

Grekland 

Granska drevet!

Ett politiskt vapen i kampen mot politiska motståndare är att starta ett mediedrev mot någon enskild politiker i motståndarlägret.

Partikanslierna försöker därför hitta svagheter hos enskilda politiker på motståndarsidan och utnyttjar media för att underblåsa en skandalisering av vederbörande.
 

I Sverige är det oftast oppositionen som tar till detta vapen mot regeringen.
För att lyckas med drevet krävs att

1)   det finns något att anmärka på hos villebrådet t.ex. ett uttalande, en relation, en felaktig handling.

2)   anklagelsen är tillräckligt oprecis och komplex för att det inte direkt ska gå att avgöra om den är befogad eller inte

3)   villebrådet får därför svårt att försvara sig

4)   drevledaren lägger ut ett bete för medierna att jaga på

5)   drevet hålls i gång av nya ”läckor”

6)   påståenden som klistras vid villebrådet retar tillräckligt många medborgare

Eftersom det är de traditionella mediernas uppgift att granska makthavare, t.ex. politiker, så är det deras plikt att undersöka riktigheten av ett påstående om oegentligheter.
En sådan granskning bör helst ske sakligt och utan ställningstagande.

Men sakligheten blir inte sällan lidande genom att journalister gärna vill ha fram sensationella fakta som fäller bytet. En fällning blir nämligen en fjäder i hatten för en grävande journalist. Journalister tävlar om att fälla bytet.
Dessutom säljer tidningen som förmedlar berättelsen bättre om den innehåller dramatik och sensationer. En fällning höjer upplagan.
Partikansliernas drevexperter vet naturligtvis detta och utnyttjar det.

Numera finns också en mobbliknande bakgrundskör som i form av politiska facebookgrupper, t.ex. ”Alliansens vänner”, ”Vi som inte tänker rösta på Sverigedemokraterna” och liknande som piskar på med hejar- och burop.

Dreven mot utrikesminister Margot Wallström är ett tydligt exempel på ett sådant drev. Jag bortser från den rapportering där Wallströms politiska uttalanden penetrerats.
Wallströms uttalanden om Saudi Arabien och om avrättningar i Israel är sådana som jag inte räknar som drev utan normal politisk debatt, även om drevliknande former har funnits även där.

Men medierapporteringen kring Margot Wallströms lägenhet är av annat slag.
Rapporteringen gick ibland ut på att slå fast att Wallströms ”lägenhetsaffär” var att betrakta som tagande av muta.

I DN 160118intervjuas bland andra professor Dennis Töllborg som ansåg att utrikesministern gjort sig skyldig till ”en solklar muta”. Att Töllborg har ett eget politiskt parti ”Öppna Göteborg” nämns inte i artikeln. I artikeln säger han att han är säker på i att ministern blir dömd.

I samma DN säger en rubrik ”Nu riskerar hon att utredas för muta”.

Generalsekreteraren Helena Sundén i Näringslivsorganisationen ”Institutet mot mutor” citeras i DN 160115 där hon säger att ”Wallström bör mutgranskas”

I det läget är Wallström i praktiken redan stämplad som mutkolv.

Det fanns emellertid andra medier med en helt annan hållning t.ex. Eskilstunakuriren (ob.lib.)som 160119 i sin ledare skrev att ”Wallström är ingen mutkolv”

I dag är ledarredaktionen på Eskilstunakuriren stolt över sin hållning.

Mediernas företrädare tvår sina händer och tillbakavisar all skuld för mediedrevet med hänvisning till sin journalistiska plikt att bevaka makthavare.
Men saken är inte så enkel utan här finns en uppgift för medieforskare att granska drevets logik och mediernas roll i sammanhanget.

Ett skakande reportage

 I dagens DN, under rubriken Vreden på Östermalm, redovisar journalisten Björn af Kleen resultatet av sitt arbete med att granska hur Sverigedemokraternas idéer har etablerat sig i finsalongerna på Östermalm i Stockholm.
Östermalm är ett av Sveriges mest välutbildade och välbärgade kvarter.

Björn af Kleen har intervjuat före detta ledande moderater och lokala sverigedemokrater.
Bland de intervjuade finns sådana som hatar såssar och främlingar men även några som har vettet i behåll.
Ett skakande reportage. De intervjuade är Lena Adelsohn Liljeroth, Ulf Adelsohn, Patrik Engellau, Bodil Sidén, Anne Ramberg, Jan Guillou, Krister Stehag, Anders Timell, Bruno Nordmark, Gunilla Edelstam, Birgitta Södergren, Paul Geara.

Läs artikeln!

DN Ledare 21 mars

AB Ledare 21 mars
Widar Andersson Folkbladet