”Vänstern” som aldrig representerade arbetarklassen

Ivar Arpi skriver i dag en ledare i SvD om att ”Vänstern har glömt sina egna”.

 Efter en stunds läsning förstår man att Arpi, med ”vänstern”, menar den s.k. ”studentvänstern” eller ”68-vänstern” - en relativt liten grupp i Sverige om man jämför med arbetarrörelsens bägge grenar.
Han beskriver något förvirrat denna vänsters dogmatism och förtvinande och avslutar sin skildring med:
”Så vem är vänstern egentligen till för i dag? I alla fall inte den arbetarklass den ibland fortfarande hävdar sig representera.”

Arpi hänvisar till en nyutkommen bok av f.d. vänsterstudenterna Svante Nordin och Lennart Berntsson ”Efter revolutionen - Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968.” Natur & Kultur 2017.

Jag har ännu inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men man kan visserligen göra som Arpi, begränsa ”vänstern” till de tongivande studenterna och akademikerna som skrev i Zenit, ockuperade Stockholms universitet och skällde arbetarrörelsen för klassförräderi. De flesta av denna ”vänster” kom från ganska välsituerade hem. Patrik Engellau och Björn Wahlroos, i dag styrelseordförande för Nordea och en av Nordens mäktigaste företagsledare, för att ta ett par exempel.

Själv knegade jag som byggnadsarbetare och hemmahörande i arbetarrörelsens fackliga gren och ansåg mig stå till vänster om socialdemokratin. Men blev hånad av studentvänstern för att vara högerlakej.

Så på frågan om vem ”vänstern” egentligen är till för i dag kan jag bara svara att om du menar den dogmatiska och begränsade ”vänstern” från 1960-70-talen så har den aldrig representerat arbetarklassen.
Däremot hatade den arbetarrörelsen, hade en elitistisk människosyn och visste vad som var rätt och sant utan att behöva fundera över det.
De uppfattningarna finns nog kvar hos somliga.

Det finns dock en kärna av förnuft i Arpis beskrivning. Dagens vänster är desorienterad och splittrad om man mäter efter de gamla vänster- och högerskalorna.

Men enligt min uppfattning står idag den politiska kampen å ena sidan mellan dogmatisk konservativ nyliberalism, den som Arpi bekänner sig till, och å andra sidan en socialliberalism som bland andra dagens arbetarrörelse står för.

Nyliberalismens ideologer hävdar att politiken måste anpassa den ekonomiska politiken till den kapitalistiska världsordningen.
Alternativet, socialliberalism, innebär att politiken anpassar den politiska ekonomin till människans behov.
Om man vill kan man formulera dessa skillnader i höger och vänster.

Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.

Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.

Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Då Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.
Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.