Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.

Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.

Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Då Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.
Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.

Är det svårt att vara liberal med mänskligt ansikte?

Alice Teodorescu har arbetat på Svenskt Näringsliv. 

Inte för att det är något misskrediterande utan för att det är en organisation som tycks producera nyliberala dogmatiska ledarskribenter.
Flera finns i dag på Svenska Dagbladets ledarredaktion.

Teodorescu blev politisk redaktör och chef för Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor i januari i år.

Av allt att döma är hon ovanligt begåvad och haft lyckan att kunna skaffa sig och tillgodogöra sig bl.a. en gedigen juristutbildning.
Det framhålls ofta att hon, trots att hon som femåring kom till Sverige som flyktingbarn, och trots att hon kommer från enkla förhållanden, nått sin position, bara trettioett år gammal.

Nu är det så att hon tror sig verka för den enskilde individens frihet.

Men problemet därvid är att hon inte kan gå utanför sig själv utan förutsätter att alla individer har samma goda förutsättningar som hon.

Så bara individen tror på sig själv, har framåtanda, arbetar hårt och vill nå en position så ska individen lyckas. Det enda som står i vägen för den duktige och framåtsträvande individen är ett förtryckande samhälle och ett avundsjukt janteinfekterat kollektiv.

Hon jämför som de flesta andra dogmatiska nyliberaler USA med Sverige.

I sin ledarkrönika ” Tror du att du är något?” i dagens GP skriver hon bland annat:

”Men vad händer när den begåvade men fattige springpojken ges lika chanser, tror på sig själv, och slår sig fram genom att anstränga sig dubbelt så mycket som den som fått allt serverat? Hyllas han för sitt slit, lyfts han upp som en inspirationskälla, ett bevis för att samhällsbygget går åt rätt håll? I ett land som USA, ja. I ett land som Sverige, ytterst sällan om det inte handlar om en idrottsstjärna eller artist. Eller om en person med sympatierna åt vänster. För övriga brukar det inte dröja länge innan föraktet kommer ridandes på en galopperande Jantelag. Vem tror springpojken att han egentligen är? Skrytsam är han visst också! Tror sig vara förmer än andra minsann!”

Jämförelsen är inte bara obegåvad. Den är missvisande. Den amerikanska drömmen är en myt och har i stället förvandlats till mardröm.

Enligt rapporten “American Exceptionalism in a NewLight: A Comparison of Intergenerational Earnings Mobility in the NordicCountries, the United Kingdom and the United States” är rörligheten lägst i USA, men endast något högre i länder som Storbritannien, Italien och Frankrike. Därmed är livschanserna bättre fördelade i Sverige. Vi kan i högre utsträckning än andra frigöra oss från vår historia och bli den vi vill bli. Den amerikanska drömmen är en realitet i de nordiska länderna, men i praktiken en mardröm på andra sidan atlanten.

Kanske är Teodorescus framgångsrika karriär just ett bevis på det?

Alice Teodorescu må vara begåvad och väl utbildad men saknar kanske, trots allt, en viss bildning och livserfarenhet för att kunna vara liberal med mänskligt ansikte.

SvD Näringsliv

DN  

Läs mer om den sociala rörligheten i olika länder: 

OECD Growing Unequal? IncomeDistribution and Poverty in OECD Countries
Alex Voronov i Eskilstuna Kuriren

Okunnigt angrepp på nämndemannasystemet

På SvD:s ledarsida i dag pläderar Alice Teodorescu antingen för att nämndemannasystemet vid Sveriges domstolar ska avskaffas eller att nämndemännen ska väljas av andra organ än de politiska partierna. Vilketdera är svårt att begripa.
Men eftersom hon inte antyder vad det politiska valssystemet ska ersättas med får man förmoda att hon menar att det ska upphöra.

Hon nämner tre skäl till detta:

1.    Tack vare offentlighetsprincipen är rättegångar, domar och beslut offentliga för var och en att ta del av. Därutöver åligger ett stort ansvar på JO och JK ifråga om insyn och granskning.
2.    Nämndemännen har tystnadsplikt.
3.    Det är inget som tyder på att nämndemän nämnvärt avviker från människor i allmänhet, med andra ord är de i likhet med oss andra präglade av sina egna värderingar och egentligen bäst lämpade att enbart representera sig själva. Frågan blir därför på vilket sätt nämndemännen, i realiteten, kan tillgodose ambitionen om att rättens avgöranden ska ligga i linje med de allmänna värderingarna i samhället.

Första argumentet kanske kan tillfredsställa en ledarskribent eller en journalist när det gäller behovet av insyn.Det andra är inget argument emot nämndemannasystemet utan snarare för.Det tredje avslöjar att Teodorescu fullständigt har missat vitsen med nämndemannasystemet. Påståendet att nämndemannen bara representerar sig själv tyder också på en häpnadsväckande brist på kunskaper om det demokratiska systemet.
Man anar att hennes dogmatiska nyliberala grundsyn skymmer verklighetskontakten.

Domarkåren är en ekonomiskt, socialt och kulturellt tämligen homogen grupp. Domarna har en omfattande juridisk utbildning bakom sig och även om domaren ser på den åtalade med strikt juridiska glasögon kommer många avväganden i domen att påverkas av domarens personliga bakgrund och kunskapsbrister. Domaren kan vara nog så utbildad men kan sakna livserfarenhet och kunskaper om den åtalades hela livssituation.
Nämndemannasystemet finns till bland annat för att nämndemännen med sin olika sociala bakgrund ska ge en dimension till domstolen som innebär andra livserfarenheter än den domaren företräder.