Vilka köper knark?

Knarkhandel tycks vara en lönande affär.

Värd att mörda för, värd att riskera frihet, liv och lem.
Man kan läsa om driftiga tonåringar som bedrivit knarkhandel från sina pojkrum. Utan att föräldrarna anat något.
2019 skrev Aftonbladet om en kille som tjänade 6000 kronor om dagen på att sälja knark.

Expressen berättade förra året om den nu 26-åriga Cody Ronald Ward i Australien som sålde droger för hundratals miljoner. Från sitt pojkrum.

 I morse läste jag åter igen om en femtonåring som langade knark från sitt pojkrum där han också förvarade vapen och ammunition.
Det är som sagt en lönande marknad.

Produktion och export av narkotika är faktiskt en av världens största industrier. Handeln beräknas omsätta ca 2 250 000 000 000 kronor (2250 miljarder kronor). Smugglingen av narkotika sköts av kriminella grupper med kontakter i flera länder.

Stockholmare lägger ner 31 miljoner kronor på droger i veckan. Det visar en ny granskning från Veckans brott, rapporterar SVT.

En marknad består ju av producenter, säljare och köpare. Så länge det finns en efterfrågan finns det också en marknad.

Så, vilka köper narkotika?
De socialt utslagna pundarna kan väl inte ha råd att köpa så mycket? Även om de stjäl för att få ihop stålar.
De grovt kriminella som har gjort knarket till sin livsstil kan inte vara de största konsumenterna.
Kan den stora köpgruppen vara helt vanliga människor? Dina grannar, släktingar, vänner? Murare, journalister, rocksångare, revisorer, textilarbetare, sopåkare, partiledare, direktörer, lärare, cykelreparatörer, forskare, laboranter, truckförare, kontorsknoddar och andra hårt arbetande människor?

Finns det forskning på det?

AB

Expressen 

15-åringar åtalas för droghärva i pojkrummet, AB  

En skrift om narkotikaindustrins påverkan på samhällen. Socialstyrelsen

Undersökning visar: Stockholmare köper droger för 30 miljoneri veckan, SVT

Polis skjuten till döds i Biskopsgården, GP

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.

Med åldern blir man mer moralisk.

Man orkar nämligen inte synda som förr.
Hellre än att erkänna sin bristande förmåga är det lättare att hänvisa sin moral.

Moral är något relativt, vad som är moraliskt för den ene är omoral för den andre.

Att teckna en bild av Muhammed är högsta moral på vissa ställen av jorden medan det är en dödssynd för andra.
I Islam är räntan förbjuden men högsta moral på Wall Street. (Att Sveriges Riksbank sänker räntan är dock inte utslag av moral utan för att man anser att räntan är relativ.)

Men begreppet ”att relativisera” betyder inte att man anser att allt är relativt. I den politiska diskursen betyder ”att relativisera” exempelvis att försvara den politiska ofriheten i Kina med att folket i alla fall har fått det materiellt bättre.

Då Alice Teodorescu i GP ber oss att ”Sluta relativisera IS-krigarnas val” menar hon att det inte finns några ursäkter för de nidingsdåd som terrorister begår.
Hon beskyller vänstern för att förklara terroristernas kriminalitet och därmed försvara deras brottslighet med hänvisning till deras bakgrund i utanförskap och fattigdom. 
Hon anser att denna vänsterförklaring bara är ett försvar för deras ondska.
Moralen är densamme för fattig som för rik.
Liknande tongångar presenterar Ivar Arpi i SvD.
Och de slutsatserna går det väl inte att argumentera emot.
Kriminella handlingar är kriminella och bör bestraffas enligt lag och rätt.

Men Arpi och Teodorescu ställer sig i bredd i den trånga åsiktskorridoren och hindrar andra att komma förbi med funderingar över orsak och verkan.

Att söka förklara en handling är inte detsamma som att försvara den.
De nyliberala debattörerna skiter i att förklara de vill bara döma. Moralen är entydig och ger inte utrymme för att förklara omoral.

Teodoresku orkar inte försöka fundera över varför det är arbetslösa, outbildade invandrarungdomar som växer upp i Molenbeek i Bryssel, Bobigny i Paris, Brixton i London, Husby i Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och Rosengård i Malmö som blir terrorister.
Och att deras jämnåriga i Danderyd, Lidingö, Täby, Nacka och Vellinge ligger lågt i terroriststatistiken.

Teodorescu frågar sig varför ” fattigdom och utsatthet inte automatiskt gör människor onda eller kriminella…” men frågan är inte ett försök att fundera utan hon har redan svaret färdigt: ” …också fattiga människor har en moralisk kompass som skiljer rätt från fel.”

Kanske tänker hon på att de unga i Haparanda, Timrå, Surahammar och Jokkmokk som inte är direkt förmögna ändå inte bränner bilar och skjuter folk.

Man bör kunna diskutera även detta utan att riskera bli betraktad som terroristkramare.