Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Var finns den öppna debatten?

Genom Internet har möjligheterna till kommunikation mellan människor ökat på ett revolutionerande sätt. E-post, webbsidor, blogg, mejllistor, debattfora sätter människor i förbindelse med varandra nästan utan begränsningar av tid och rum och utan att det krävs stora resurser. Nästan vem som helst har möjlighet att uttrycka sig på nätet och nå ut med sitt budskap. Meningsutbytet, dialogen, interaktiviteten har med Internet fått nya dimensioner.

Man skulle kunna tro att de politiska partierna, arbetarrörelsen och fackföreningsrörelsen skulle anamma möjligheten till en öppen och livlig politisk- och ideologisk debatt över nätet.
Men så är det inte.
Jag kontaktar Ove Andersson på Arbetarrörelsens Tankesmedja och frågar varför inte socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen utnyttjar möjligheten fullt ut.
Jag har nämligen förgäves sökt efter ett öppet debattforum på nätet där man kan föra en seriös diskussion om socialdemokrati, facklig ideologi, socialism, globalisering, miljö, internationella jämlikhetsklyftor, valanalyser o.s.v.
Och Arbetarrörelsens tankesmedja tillåter inte en öppen debatt utan är ett forum endast för vissa utvalda.

¬- Det är bara så att vi hittills inte haft resurser nog att dra igång det debattforum du med rätta efterlyser, svarar han. I Tiden 6/06 framförde Martin Lindblom tanken på att starta en nättidning med ungefär den inriktning du efterlyser. Vi i smedjan ansluter oss till den idén. Men: Det är LO och socialdemokraterna som måste vara uppbackare. För satsningen kostar pengar – om än inte på långa vägar så mycket som att ge ut en tryckt tidning.”

En öppen facklig idédebatt saknas nästan helt. Nå, men LO-tidningen då?
Jo, LO-tidningen fortsätter, även efter omdaningen, att vara ett nyhetsorgan. Visserligen ett bra nyhetsorgan men där finns bara ett begränsat utrymme för en fackligt ideologisk debatt. Hela fackförbundspressen har f.ö. de senaste femtio åren förvandlats från idébärare till nyhetsorgan.
Den gamla tidskriften ”Fackföreningsrörelsen” var nästan ett renodlat organ för facklig idédebatt och djupanalyser. Tidskrifterna SIA och Metallarbetaren speglade i större utsträckning fackliga frågor än Dagens Arbete som visserligen är en mycket bra tidskrift men utrymme för fackligt ideologiska resonemang platsar inte i dess spalter.

Det saknas överhuvudtaget ett något öppnare fackligt forum för kvalificerad och mer djuplodande facklig debatt.

Tidskrifter är f.ö. inte de bästa arenorna för en öppen debatt. De små redaktionerna med få likatänkande och strängt upptagna redaktörer har en tendens att sålla bort sådana bidrag som de inte begriper, texter som de inte sympatiserar med eller alster som de tror saknar intresse för läsarna. Utrymmet i tidningen är begränsat och oftast redan fullbokade av frilansjournalister med kompisrelation till redaktionerna. Likriktningen är stor i tidskrifter som t.ex. Ordfront och Tiden.
Tidskriften Tiden är förvisso ett något mindre partipropagandistiskt alster än ”Aktuellt i Politiken” men det är mer en nyansskillnad än en kvalitetsskillnad. Även här är det de kända namnen tidigare ministrar och partibyråkrater som hörs och syns mest. Sällan skriver de något som lyfter ovanför dags- och partipolitiska trätor med alliansregeringen eller borrar djupare i fackliga och politiska frågor.
Jag är väl medveten om att en dagspolitisk debatt behövs men inte bara det.
I tidskriften ”Arena” smider en akademisk grupp duktiga redaktörer idéer och för en debatt men webbplatsen saknar ett öppet debattforum. Tidskriften ordnar seminarier men de är förlagda till Stockholm och befolkas ständigt av samma gäng akademiker.

Även Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet saknar öppna debattfora på nätet. Det enda parti som har ett öppet debattforum är Vänsterpartiet. http://www2.vansterpartiet.se/debatt/
”Utbrytaren” Vägval Vänsters debattsida är också ett bra exempel på hur det skulle kunna se ut. http://www.vagvalvanster.se/

Arbetarrörelsen behöver ett fritt och öppet debattforum på nätet. Kan Vägval Vänster ska väl arbetarrörelsen klara det. Eller är det inte bara pengar som fattas?


Ovanstående inlägg sände jag per e-post till Martin Linblom på LO-tidningen den 12 maj.
Den 30:e sände jag debattinlägget med följande efterlysning per papperspost.

”Den 12 maj sände jag ett e-postmeddelande till dig.
Eftersom jag inte hört något från dig misstänker jag att du inte fått mitt meddelande. Drog mig till minnes att LO:s nitiske IT-ingenjör, på den tiden jag gav ut ”Fackliga InternetJournalen”, spammärkte min ordinarie adress, varför jag nu, för säkerhets skull, sänder artikeln per papperspost.
Min text är ett förslag till debattinlägg. Ämnet tangerar ämnet inskränkningar i den fria debatten.”


Den 1 juni fick jag svar, via e-post:

”Jag fick din artikel per post. Om den kommit bort via spamfilter eller pga av jag haft ett datorhaveri vet jag inte, men nu svarar jag.

Mitt problem är att som du skriver utrymmet för debatt är begränsat i LO-Tidningen. Just nu har jag två nummer kvar och till dessa är debattartiklar redan antagna.

Skulle jag av någon anledning få ett återbud kan jag ta in dig. I så fall återkommer jag. För dagen kan jag inte ge annat besked och du är givetvis fri att sända din artikel till annan tidning.”

Det bör tilläggas att Martin Linblom är en ovanligt bra redaktör som bemöter frilansjournalister på ett utmärkt sätt.

Det finns de som är riktigt dåliga. Mer om dem en annan gång.