Finns dygderna?

I en understräckare i SvD, publicerad 2020-01-21, skriver översättaren Ervin Rosenberg om att ”Ryktet om dygdernas död betydligt överdrivet”.

Dygder har jag inte hört talas om sedan jag, som tolvåring, lämnade Katolska skolan på Söder i Stockholm. De sju dygderna var då: Ödmjukhet, Generositet, Kyskhet, Medmänsklighet, Måttfullhet, Tålamod och Flit.

Har dygderna någon funktion i dagens samhälle?
Handlar de om viktiga mänskliga karaktärsdrag som bör uppmuntras eller är de religiöst gammalt svammel?

Låt oss utgå ifrån att vi med dygder menar mänskliga personlighetsdrag, medfödda eller förvärvade, som vi gärna möter hos våra medmänniskor och därför själva bör ha. Egenskaper som gör att umgänget mellan människor fungerar utifrån den gyllene regeln ”vad du vill att människor gör för dig ska du göra för dem.” (Sentensen är en grundläggande etisk princip som återfinns inom många religioner samt filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade varianten härstammar från Konfucius, ca 500 år f.kr. I Bibeln finns den hos Matt 7:12.)

Dygder kan vara mänskliga egenskaper eller karaktärsdrag som gör att samhället fungerar bättre.

I dag finns det ingen dygdekanon men här är min lista:

1. Bildning, är ju något man förvärvar genom nyfikenhet och intresse för omvärlden. Förmåga att se sammanhang, helheter och samband i tillvaron. Fantasi. Skaparförmåga.
Skiljer sig från utbildning som alltid syftar till en specialisering.
Här finns ett problem genom att vi tvingas skilja på bildade och obildade alltså en sortering av medmänniskor.
Men är man bildad värderar man inte människor utifrån det. (Se tolerans nedan)
Motsats: Obildning, dumhet. Ointresse för omvärlden. Enkelspårighet. Enögdhet. Ensidighet. Enfald.

2. Tålamod. Eftertänksamhet. Inte detsamma som senfärdighet. Förmågan att avvakta rätt tillfälle, att fullfölja ett projekt som blivit krångligare än tänkt.
Motsatsen: Otålighet, kan leda till oöverlagda och förhastade beslut och handlingar.

3. Mod. Inte detsamma som dumdristighet. Mod är att stå upp för de egna principerna. Att våga säga sin mening. Att våga satsa. Att våga ta chansen. Att våga ta ansvar. Att våga ifrågasätta makten. Att våga handla.
Motsats: Feghet, undfallenhet, underdånighet.

4. Empati. Inkännande. Att förstå andra människor och kunna sätta sig in i deras situation.
Motsats: Okänslighet för andras lidande och situation,

5. Återhållsamhet. Självbehärskning. Avstå från överdrifter. Lågmäldhet. Enkelhet.
Motsats: Överdrifter som leder till inflation i uttryck. Svulstighet. Gapighet.

6. Tolerans. Att tolerera andra åsikter än de egna. Att kunna förlåta. Att överse med andras fel.
Motsats: Intolerans. Fördömmande.

7. Anspråkslöshet. Att inte förhäva sig. Att inte inbilla sig att man är förmer än andra.
Inte att förväxla med Jantelagen som innebär att gruppen förtrycker en enskild. Sparsamhet.
Motsats: Självhävdelse. Utagerande. Resursslöseri.

8. Generositet. Oavsett ekonomisk och social ställning. Den rike och den fattige är generösa utifrån sina olika förutsättningar.
Motsats: Snålhet, snikenhet, missunnsamhet.

9. Ärlighet. Öppenhet. Sanningslidelse. Pålitlighet. Förtroendeskapande.
Motsats: Slutenhet. Lögnaktighet. Svekfullhet.

10. Humanitet.. Medmänsklighet.
”Älska din nästa som dig själv.'” (Matt. 22:34–39).
Motsats: Hatisk,

11. Anpassningsförmåga. Flexibilitet, intelligens.
Motsats: Rigiditet, stelbenthet,
12. Arbetssamhet. Flit. Pliktkänsla. Målmedvetenhet.
Motsats: Lättja, slöhet.

Dygderna kan vara medfödda eller förvärvade personlighetsdrag eller både-och.
Dygderna gör att man inte behöver använda de diffusa och metafysiska begreppen ond och god om människor.
En god människa är bildad har tålamod, är modig, är återhållsam och tolerant och anspråkslös.
En ond människa är obildad, otålig, feg, bombastisk, intolerant och anspråksfull.

Om vi nu anser att dygderna är viktiga för den mänskliga samvaron, hur gör vi då dessa egenskaper till allmänna rättesnören?
Är det överhuvudtaget möjligt i vår individualistiska tid?

I tusentals år var det kyrkan som bestämde dygderna som att komna från gud.
I dag är dygderna kanske en förutsättning för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter?

Är inte dygderna mer angelägna i en tid då vi människor på ett litet krympande klot, utan hjälp av högre makter, måste ta konsekvenserna av våra egna handlingar?

Varför är det då så tyst om dygderna?

Dygden finns den?

I dagens understreckare i SvD uppehåller sig översättaren Ervin Rosenberg, vid begreppet Dygd.

Han frågar sig om begreppet fortfarande finns och kommer fram till att det existerar.

Om man, som jag under 1940-talet gått i katolsk skola, har man fått lära sig om dygderna.

Först var det antikens fyra dygder: Visheten, Tapperheten, Måttfullheten och Rättvisan.

Sedan hade dessa kompletterats av kristendomen: Tron, Hoppet, Kärleken (De tre dygderna men störst av dem är Kärleken)

Så småningom hade kyrkan lagt till ytterligare: Kyskheten, Tålamodet, Fromheten samt Respekten och Kärleken till föräldrarna.

Men dygder finns de idag? Är dygd ett begrepp som används idag?

Ervin Rosenberg citerar ur den senaste i den långa raden av skrifter som behandlar de stora och små dygderna en tunn volym med titeln ”Trattato delle piccole virtù” (Marsilio) av Carlo Ossola. Ossola är en grundlärd professor i europeisk litteratur som sedan 2000 undervisar på Collège de France i Paris.
Enligt Ossola är den en första dygden, ”grunden för alla de andra dygderna”, älskvärdheten (affabilità). En älskvärd och alltigenom förekommande person uttrycker sig så att alla kan förstå, vardagligt och utan att höja rösten, ens tal är försonligt och tillmötesgående..

Den andra i raden av vardagsdygder, discrezione, kan uppfattas på två sätt, dels som grannlagenhet, dels som omdöme.

Den tredje smådygden hos Ossola är godmodighet (bonarietà). För att illustrera den väljer Ossola läkaren och trappistmunken Luc Dochier, en av de munkar som mördades 1996, som ägnat sitt långa klosterliv i Algeriet åt att bota.

Därefter kommer uppriktighet (schiettezza), lojalitet (lealtà), respekten för ett givet löfte, till sig själv eller till andra, trofasthet och redlighet även när det inte längre står i ens intresse att hålla det, tacksamhet (gratitudine), omtänksamhet (premura), belevenhet (urbanità), sans (pacatezza), fasthet (costanza) och storsinthet (generosità).

Den centrala dygden (som står på plats nio i Ossolas lista bland vardagsdygderna) är dock måtta (misura).

Frågan som ställdes i början om huruvida ordet dygd uppfattas och brukas i dagens Sverige tycks kunna besvaras med ja, menar Ervin Rosenberg.
”Ett övertygande bevis på det är Johan Wennströms lilla bok ”Dygdens glädje” från 2012. Wennström tycks själv osäker och ställer frågan: ”Hur kan utdöende begrepp som dygder och föråldrade adjektiv som ’vis’ och ’tapper’ ha någon bäring på hur vi mår psykiskt och hur väl vi lyckas i livet?” Han ger dock ganska omgående följande lugnande svar: ”Tittar man närmare på de positiva psykologernas beskrivning framtonar tankeväckande argument för att dygder faktiskt är hörnstenar i ett liv värt att leva.”

Min egen lista över dygderna utgår från att dygd är något som vi önskar möta hos våra medmänniskor:

 Bildning, Tålamod, Mod, Empati, Återhållsamhet, Tolerans, Anspråkslöshet.

Hur ser din lista ut?

Ervin Rosenberg 

Begränsa inte yttrandefriheten

Jag minns hur vi, en gång på sextiotalet, i en facklig studiecirkel diskuterade yttrandefrihet.

Vi kom till det då mycket teoretiska resonemanget om huruvida antidemokratiska uppfattningar skulle kunna tolereras i en demokrati. Då handlade det mest om kommunismen.
I cirkeln rådde delade meningar om det.

Min egen ståndpunkt var att även uppfattningar från sådana som ville avskaffa demokratin paradoxalt nog måste tillåtas.
Ingen av oss i cirkeln kunde ana att frågan skulle bli ett verkligt problem.

Jag har trots allt inte ändrat uppfattning i den frågan sen dess.
Yttrande- och åsiktsfriheten måste vara total i en demokrati annars är det ingen demokrati.

Varje organisation som inte bryter mot lagen måste tolereras. Om den demokratiskt valda lagstiftande församlingen, riksdagen, stiftar lagar som begränsar yttrandefriheten har den fattat ett odemokratiskt beslut eller åtminstone tagit ett första steg mot ett odemokratiskt samhälle.

Om nazisterna vill framträda i Almedalen, och därvid följer lagen, ska de inte bekämpas med odemokratiska åtgärder, utan med argument. Det stärker demokratin.
Åsiktsförbud undergräver den.

Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469) 

Regeringsformen 2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter Opinionsfriheter 

Sydsvenskan ”Sjöstedt vill stoppa nazisterna” 

SR ”Niklas Nordström (S) om nazister i Almedalen: Fel att gedem tillstånd” 

Helagotland ” Löfven kritisk till regionens nazistbeslut” 

AB Nyheter 

SvD Ledare 30 juni 
AB Debatt "Förbjud nazistgrupper"

Tre åsiktsförföljda redaktörer

Johan Hakelius anser i en krönika i Expressen att Ivar Arpi är närmast förföljd i den trånga svenska åsiktskorridoren.

Hakelius påpekar att han minsann själv varit drabbad liksom hans hustru Susanna Popova.

”Sin position som usch-då-kontroll har Arpi erövrat genom att a) tidigt påpeka att migrationen inte är oproblematisk b) varna för islamism c) försvara en vid yttrandefrihet d) påstå att toleransen är låg för avvikande åsikter i Sverige e) råka se ut en aning som Nordman. Särskilt d) tror jag spelat roll. Toleransen är väldigt låg i Sverige för påståenden om att toleransen är väldigt låg i Sverige.”

Oj, oj, oj stackars Arpi och Hakelius!
De får inte säga sin mening utan att deras åsikter blir ifrågasatta.

Arpi har ju bara SvD:s ledarsida. Hakelius skriver i Expressen samt andra tidningar och tidskrifter som till exempel Axess magasin och Affärsvärlden. Och så är han redaktör för Fokus.
Arpi har tidigare varit ledarskribent på Göteborgs-Posten, Hallandsposten och Liberala Nyhetsbyrån. Han har även arbetat som redaktör på Axess magasin och som redaktör på det borgerliga samhällsmagasinet Neo.

Och så klagar de över att inte få säga sin mening utan mothugg. De finner den s.k. åsiktskorridoren för trång.

Vad ska vi då säga som aldrig blir publicerade i något av nämnda medier?
De får väl göra som vi. Börja blogga.

Mats Edman, Dagens Samhälles förre redaktör, ryckte ut och delade Hakelius krönika på Facebook och fick en massa devota gillare.

Det är rörande.

Det finns inga raser men rasister och antirasister.

Antropologerna – de som forskar om människosläktet och människan som gruppvarelse - är överens om att det inte finns människoraser, och de anser att det är ovetenskapligt att försöka identifiera rasskillnader mellan människor.

Men allt tal om ”rasism” kan ju få en att tro att det finns människoraser.

För hundra år sedan var det en allmän och spridd uppfattning att det fanns olika människoraser och rasbiologer försökte fastställa att hela folk hade biologiska egenskaper som ger upphov till yttre och inre mänskliga särdrag.
Utifrån dessa särdrag utgick somliga ifrån att olika raser hade olika värde.
Den tyska nazismen odlade den uppfattningen.

Jordens människor delades upp i kaukasoider, den vita rasen, negroider; den svarta rasen, mongolider; den gula rasen och australider för folket i oceanien. Dessutom fanns blandfolk.

Till rasläran fogades också idéer om att rasblandning var av ondo och att en av politikens uppgifter var att hålla den vita rasen ren och utrota dåliga element som kunde fördärva denna renhållning. Exempel på denna syn fanns i apartheid och hos Klu Klux Klan i USA.
Där fanns också ett förakt för svaghet, avvikelser och en rädsla för degenerering.

DNA-analyser har dock visat att det inte finns skäl att använda begreppet ras om människor. Det kan vara större skillnad i DNA mellan två slumpmässigt valda individer i en folkgrupp än mellan två individer i olika folkgrupper, Den största delen, 85 procent, av den mänskliga genetiska variationen är mellan individer i samma grupp, ytterligare några procent av olikheterna vid jämförelser mellan individer inom olika grupper, medan genetiska skillnader mellan grupperna står för mindre än 10 procent av de konstaterade skillnaderna.

I dag beskylls SD för att vara ett rasistiskt parti. Antirasterna säger att SD mörkar sina verkliga åsikter och att SD i grunden är rasister trots att de förnekar det och trots att partiprogrammet inte har något skrivet om det.

Vad SD däremot står för är att de vill begränsa invandringen till Sverige. Deras nationalism gör dem främlingsfientliga.

Antirasisterna är rädda för att SD i ett givet läge kommer att visa sig lika rasistiskt som de tyska nazisterna på 30-talet och varnar för att det tyska folket inte i tid varnade för nazismens rasism.

Men denna historiska insikt tar inte hänsyn till att det under första delen av 1900-talet fanns en spridd och stark antisemitism och ett judehat hos tyska folket. Det var bara för nazisterna att ta fatt i detta judehat och utse judarna som syndabockar för den stora fattigdom som rådde efter första världskriget. Rasläran var redan etablerad då nazisterna utnyttjade den i sin propaganda och ideologi.
Samtidigt fanns en stark rädsla hos många för bolsjevismen som var ett faktiskt hot, vilket skrämde in folk i nazismen.
Och det är fel att det inte fanns ett motstånd mot nazisterna. Det var ett ständigt krig på gatorna mellan nazister och kommunister.

Idag finns alltså inte raser, men trots det finns rasister. Och därmed antirasister.
Men hur många av Sveriges befolkning tror på rasläran? Och hur stor del av SD:s sympatisörer gör det? Vilka egentliga belägg finns för att Sverigedemokraterna tror på rasläran?

Raser finns inte. Däremot finns det olikheter mellan människor.
Varje människa är unik, men vi människor är ändå lika.
Utseenden skiljer sig mellan olika människor liksom våra anlag, temperament, egenskaper, humör och intelligens.
Vi präglas alla utifrån vilka olika ekonomiska, sociala och kulturella miljöer vi fötts i, utvecklats i och lever i. Vi tycker och tror därför olika. Vi individer skiljer oss åt genom olika bildning, intelligens, och traditioner.
Vi står i olika relationer till varandra. Somliga är mäktiga, andra vanmäktiga. En del är överordnade andra som är underställda dem. Vi tillhör olika hierarkier i vilka vi har olika positioner.  Det finns de som är enormt rika samtidigt som det finns de som är bottenlöst fattiga.
Vi har därför olika politiska, ekonomiska, sociala och kulturella intressen.
Somliga har fysiska handikapp andra är akrobater och elitatleter. Några är kloka, medan andra är dåraktiga. Några är friska och andra sjuka. En del är gamla, somliga är unga. Vi är kvinnor och män.
Men dessa individuella skillnader är lika över hela världen. Den individuella variationen är större än den mellan folk från olika länder och olika språkgrupper.

Våra genetiska grunduppsättningar är lika. Alla människor är människor. Vi har därför insett att alla människor har lika värde.
Den fattige som sitter utanför ett varuhus och tigger har lika stort människovärde som den som kommer till butiken för att handla eller den som sitter bakom kassan liksom den som äger varuhuset.

Ändå påstår somliga att det finns ”vi” och ”dom”. Dom är de andra, de som inte är som vi, främlingarna.

Men om man med främlingar menar alla utlänningar är ju större delen av jordens befolkning främlingar. I vår globaliserade värld är vi i vårt lilla land beroende av dem alla.

Främlingarna är inte sällan de som vi inte känner och som hotar oss: Ryssar med krigiska avsikter. Islamister som vill tvinga oss att anta deras religion och seder. Utlänningar som kommer hit och tar våra jobb, stjäl våra kvinnor och våra ägodelar. Flyktingar som vill åt vår välfärd.
Tiggare som stör vårt goda köphumör. Judarna som håller ihop och konspirerar, negrer som är lata, zigenare som inte är som folk, polacker som jobbar svart.
De är inga raser men de är främlingar.

Främlingar finns men decbehöver ju inte vara ett hot.
Oftast kommer de för att arbeta och hjälpa till att bygga det samhälle som vi lever i.

Det finns rasister men de är få.
De främlingsfientliga är desto fler.
Och de som är skeptiska till obegränsad invandring än fler än de främlingsfientliga.

Felet vi gör när vi angriper folk som rasister är att begreppet snävar till målgruppen och lämnar de främlingsfientliga utanför.
Och när vi ständigt använder begreppet ”rasist” i kampen mot främlingsfientlighet kan det förefalla som om det finns raser. För om det finns rasister finns det väl raser?

Om vi vill upplysa de främlingsfientliga om att deras fientlighet är obefogad kanske vi missar målgruppen genom att kalla dem rasister eller fascister, vilket de ju inte behöver vara, och förmodligen inte känner sig som.

Jag tror därför att det är mer effektivt att komma med sakargument mot främlingsfientlighet, mot förakt för svaghet och mot exkludering.

Om vi vill predika tolerans kanske vi måste praktisera den.

Från dem som rev ner SD:s affischer hörde jag dock inga sakliga argument mot SD:s förakt för medmänniskor.

Kanske tror antirasisterna att det är ett argument att tysta en obehaglig röst.
Det är i så fall samma argument som fascister och nazister, fundamentalistiska islamister, apartheidanhängare, Klu Klux Klanare, bolsjeviker och andra främlingsfientliga alltid tillämpar.
Det är i så fall inte bara beklagligt det är att inte erkänna demokratins metoder.
Och att slå meningsmotståndare på käften är inte ett argument.


DN debatt 2015-08-14 

”Nya rasisminstitutet alltför styrt av politiska agendan”

AB Ledare 2015-08-15

SD-väljarna är inte förbittrade förlorare

ETCLedare Maria-Pia Boethius 

Nils Funcke 

Demokratin kan inte försvaras med odemokratiska metoder

Bra att SSU i Eskilstuna beslöt att inte störa SD:s möte på Fristadstorget i går.
För även om man djupt ogillar SD:s politik är det fel att sabotera deras möten.
Sånt agerande är ett hot mot mötesfriheten och djupt odemokratiskt.
Alternativet är demokratiska motdemonstrationer.
De etablerade partiernas ledning kan visa vad demokrati är i praktiken, och tolerans mot oliktänkande, genom att kraftfullt ta avstånd från odemokratiska metoderna även när det drabbar SD.
Sabotagemetoderna, samt tystnad från de etablerade partierna, gynnar de odemokratiska krafterna i samhället. Oavsett om de kallar sig vänster, höger eller Sverigedemokrater.

EskilstunaKuriren
SvD
Folkbladet
GP