Nationalismens grund

 I dagens globala samhälle har de nationella gränserna suddats ut.

I världsekonomin betyder enskilda nationers budgetar allt mindre.

Nationen blir allt mer en inbillad gemenskap som i Sverige är mest aktuell vid idrottsmästerskap, flagghissning, midsommarafton, prinsessbröllop och tullkontroller.
Nationella politiker får allt mindre att säga till om, vilket inte så konstigt om man ser på den världsekonomiska utvecklingen.

Ända in på 1860-talet var Sverige en nation av jordbrukare. Tre av fyra jobb fanns inom jordbruket. Den svenska ekonomin var nästan helt beroende av det svenska vädret. Dåliga väderförhållanden ledde till uteblivna skördar och massvält som bland annat vid den svåra missväxten 1867-1868.

Under hundra år, 1860-1960, industrialiserades Sverige snabbt. Sysselsättningen inom industrin ökade från drygt 10 procent till ungefär 33 procent som andel av den totala. Många av dagens stora och kända svenska industriföretag bildades under perioden. Industrikoncernen Sandvik grundades till exempel 1862, Atlas Copco 1873 och L.M. Ericsson grundades 1876, SKF 1907, Volvo 1915, Svenska Cellulosa Aktiebolaget) grundades 1929.

I samband med att stora delar av Europa återuppbyggdes efter det andra världskriget gick den svenska industrin på högvarv, vilket resulterade i en rekordsnabb ekonomisk tillväxt under 1950- och 1960-talet. Sveriges BNP per capita fördubblades mellan 1950 och 1973.
Men på 70-talet fick den svenska ekonomin internationell konkurrens och svenska industrier inom metall, skeppsvarv och textil slogs ut.
Efter 1970 var den ekonomiska globaliseringen fullständig och Sverige förlorade sin ledande roll. Nyliberala idéer om privatisering slog rot och genomfördes inom politiken.

Under de senaste 150 åren har Sverige genomgått tre perioder präglade av kraftigt ökad internationell integration. Den första vågen 1865-1914, den andra vågen 1950-1971 och den tredje vågen 1989-.

Idag uppgår den svenska exportandelen till cirka 50 procent av BNP, vilket innebär att ungefär varannan svenskproducerad vara eller tjänst säljs till en konsument i något annat land än Sverige..

Svensk varuexport består i hög grad av industrivaror, såsom fordon, maskiner och skogsindustriprodukter.
Sverige importerar olja, bilar samt el- och teleprodukter. Tjänstehandeln domineras av olika slags affärstjänster, resor och transporter.

Men det är på datorområdet och det finansiella området som globaliseringen gått längst.
För den internationella finans-, valuta och kapitalmarknaden är till exempel de nationella valutorna i första hand spelbrickor för spekulanter. Inte längre ett medel för varuutbytet mellan nationer.

All produktion av varor och tjänster  är integrerad i globala nätverk av multinationella koncerner. Globala sammansättningsfabriker, underleverantörer, råvaruproducenter, transportföretag är ömsesidigt beroende av varandra och dominerar världsmarknaderna. Marknaderna är världsomfattande.
Finans- och kapitalmarknaderna förvandlar reella värden till skuldsedlar som byter ägare genom förväntade prisförändringar. Virtuella börsvärden och spekulation driver världsekonomin. Prisstegringarna på finans- och kapitalmarknaderna uppfattas som värdestegringar tills de säckar ihop och krisen är ett faktum. Kapitalägarna försöker kompensera sig för förlusterna som följer på krisen och den övriga befolkningen får betala. Tänk bankkris.
Miljökatastrofer och människor som flyr undan fattigdom och krig stannar inte inom nationsgränserna utan är globala problem.
Till och med de nationella språken blir mindre viktiga då kommunikation och andra kulturyttringar förs på världsspråket engelska.

En del människor har svårt att acceptera utvecklingen och tyr sig till en nostalgisk längtan tillbaka till en förgången värld. Gången tid betraktas som en idyll, ett förlorat paradis eller en guldålder.
De nationella politikernas allt mer begränsade möjligheter att behärska ekonomin skylls på politikernas okunnighet eller dåliga vilja eller rent av illvilja.
Den dåliga ekonomin är flyktingarnas och invandrarnas fel.  

Den tilltagande nationalismen och konservatismen är en reaktion på den obevekliga historiska utvecklingen.

Globaliseringens tre vågor Sveriges internationalisering under 150 år, Anders Johnson, Underlagsrapport nr 3 till Globaliseringsrådet 2007.

Sätt stopp för öppnade gränser SD:s Jimmie Åkesson och Jonas Andersson SvD Debatt 210719 

Trump är inte problemet, bara symtomet på en demokrati i kris

Valet av Trump som president i USA, Brexit inom EU, populistpartiernas framgångar i Europa, Erduan, Putin, politikerföraktet, nationalism, protektionism, främlingsfientlighet.

Är allt detta inte tecken på att demokratin är i kris?

Vad orsakar i så fall krisen?
Min hypotes är att politiken, och demokratin, allt sämre förmår att lösa människors ekonomiska, sociala och kulturella problem. De nationella politikerna har i dagens globaliserade värld allt svårare att påverka utvecklingen inom de nationella gränserna.
Det skapar misstro mot politikerna och politiken och därmed mot demokratin.

Vilka är problemen?
Jag tror att den ökande arbetslösheten, instabiliteten i näringslivet, de uppenbara klyftorna mellan rika och fattiga och mellan mäktiga och vanmäktiga, krångligare vardag skapar otrygghet i tillvaron för många människor. Det alltmer komplicerade samhället gör allting är svårare att förstå.
Samband, orsaker, konsekvenser är svårare att överblicka.

Välfärden - sjukvård, omsorg, skolan, polisen, militären, värnande om miljö och människor - blir allt dyrare medan statens inkomster minskar. Samtidigt som allt fler behöver samhället stöd är det allt färre som bidrar.

Den ekonomiska krisen är global medan politiken är nationell.
De internationella politiska och ekonomiska organen är otillräckliga. FN kan inte garantera fred eller hindra flyktingströmmarna, EU kan inte skapa välfärd för medborgarna, WTO och Världsbanken kan inte stoppa de ständiga ekonomiska kriserna eller fördela produktionens överskott i produktiva investeringar eller garantera ekonomisk utveckling som gynnar medborgarna.
Inga nationella regeringar rår över den kapitalistiska världsordningen.

Kapitalismens kris
Den kapitalistiska världsordningen är, om inte i kris, så åtminstone i en förändringsprocess som skakar världens ekonomi i grunden. Det kan liknas vid hur kontinentalplattornas friktion mot varandra skapar jordbävningar och tsunamin på jordytan.

Finansmarknaderna - den globala handeln med värdepapper, finansiella instrument, råvaror, handelsvaror och fastigheter – det vill säga världens globala finansiella infrastruktur där olika aktörer köper och säljer finansiella tillgångar, handlar allt mindre med reella värden och tillgångar som kan investeras i reell produktion. Långsiktiga placeringar har i stället förvandlats till finansiella derivat och kortsiktig ”profitjakt” som skapar berg av skulder som skjuts framåt som en svartepetter. Handeln på finansmarknaden har förlorat kontakten med den reella ekonomin, investeringar i produktionen uteblir. Bubblorna spricker och ingen marknadsaktör vill stå med svartepetter då bankerna saknar pengar. Skattebetalarna, d.v.s. medborgarna, tvingas betala.
Politikerna står maktlösa och tvingas städa upp efter finansfesten.
Medborgarna drabbas också genom att till exempel deras pensions- och försäkringspengar är en del av finansmarknaden.

Företagen och näringslivet som i stället för att investera i långsiktiga produktioner tvingas jaga snabba vinster och höga aktieutdelningar flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna blir lägre. Efter sig lämnar de arbetslösa löntagare och bortfallna skatteinkomster.

Politikens kris
För tre decennier sedan fanns hos många medborgare ännu drömmen om socialismen som alternativ till den rådande världsordningen. Problemet är att kapitalismen är verklig och socialismen en utopi.
Då drömmen krossades mot verkligheten uppstod politisk förvirring.
I dag är partier bara socialistiska till namnet en del har lyckats överleva som i praktiken socialliberala.
I sitt famlande efter lösningar på kapitalismens problem lyckades nyliberalerna klä sig i vetenskapliga kläder och etablera sin ekonomiska politik som den enda sanningen. Låtgåpolitiken skulle lösa problemen. Ge kapitalismen och marknadsekonomin fria tyglar! Avregleringar, privatiseringar blev lösningen. Tyvärr skapade den politiken på de flesta håll mer anarki och ökande sociala klyftor.
I kölvattnet kom konservatism, nationalism, protektionism med enkla förklaringar och lösningar åter till heders. Populistpartier splittrade det politiska landskapet vilket på många håll gjorde det omöjligt att skapa stabila politiska majoriteter.

Demokratins kris
Demokrati leder med nödvändighet till kompromisser mellan olika intressen och ideologier, på politiska blockeringar på grund av bristande majoriteter och på politisk splittring och på det nödvändiga röstfisket inför valen.
I medierna brukar detta återges som kraftlöst käbbel, svek och löftesbrott.
Allt fler ropar på politisk handlingskraft och karismatiska ledare.

Vi måste erkänna att demokratin har inbyggda problem. Men samtidigt inse att alla andra alternativ är sämre eller omöjliga.

När vi diskuterar demokratin och demokratins problem kan vi inte bara diskutera formerna för val, styrande och medborgarinflytande över politiken, även om en sådan diskussion också är viktigt.

Vi måste samtidigt fundera över demokratins ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar:

Frihet. Ingen demokrati utan frihet för individer, organisationer, näringsliv och arbete.

Tillit mellan olika medborgargrupper. ”Samhällskontraktet” måste upprätthållas. Det civila samhället måste fungera.
Folkrörelserna är en del av en fungerande demokrati.

Ekonomisk, social och kulturell jämlikhet och jämställdhet måste råda.

Väljarnas bildningsnivå och medborgarnas politiska mognad måste möta problemen.

Fred, eller frihet från väpnat hot eller väpnade konflikter är en förutsättning för demokrati.

Öppenhet och transparens. Samhället måste ge medborgarna möjlighet till insyn i myndigheternas och skattefinansierad verksamhet.

Målet måste vara ekonomisk, social och kulturell frihet och demokrati för alla medborgare.

Göran Rosenberg i SR P1 God morgon världen 170117 

Lars O Ericsson i SvD 140109

Debatt i DI 160925, Lars Trägårdh, professor i historiaoch civilsamhälleskunskap, Ersta Sköndal Högskola Trump ett symptom pådemokratins kris  

Här är listan över svenska värderingar!

Jag är svensk, alltså har jag svenska värderingar.

Jag värderar till exempel samhällsföreteelser som medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet, jämställdhet högre än vad jag värderar exploatering av människor och miljö, rikedom, egoism, sociala skillnader och elitism.

Jag anser att en hederligt arbetande löntagare - som till exempel undersköterskor, tidningsbud, kassabiträden - borde värderas lika med fondmäklare, VD:ar, riskkapitalister, professorer eller ledaraskribenter.

Jag anser att allt inte kan värderas i pengar, att ekonomiska, sociala och kulturella skillnader mellan människor egentligen inte är nödvändiga men existerar på grund av den rådande världsordningen.

Högmod, girighet, njutningslystnad, avund, frosseri, raseri, lättja och hat är skadliga för människan medan saktmod, givmildhet, arbetsamhet, generositet, måttfullhet, lugn, flit och kärlek gynnar mänskligheten.

Kunskap är viktigare än okunskap, vetenskap bättre än vidskepelse, öppenhet bättre än slutenhet, pragmatism viktigare än dogmatism.

Jag värderar naturligtvis en tusenlapp högre än en tjuga, detta livet framför ev. kommande, människan före andeväsen, samtal framför rockkonserter.

Jag värderar för min egen personliga del naturen framför storstaden, lugn framför stress, enkelhet framför tillgjordhet och svulstighet för att ta några exempel.

Se där, några typiska svenska värderingar!

Allvarligt talat.

Jag tror att vi människor har olika värderingar utifrån vår ekonomiska, sociala och kulturella situation i samhällshierarkin mer än vilken nationalitet vi råka ha fått.
Vad skiljer mina svenska värderingar från schweiziska eller nordamerikanska?
Det finns värderingar, men den som påstår att det finns speciellt svenska värderingar tar inte hänsyn till att vi alla är människor, att vi alla är individer och att vi har olika ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar och livssituationer som påverkat och påverkar värderingarna. Det är i alla fall min värdering.

Se mina tidigare bloggilägg

"Svenska folket finns inte"

"Vårt behov av nationalism"

Läs också:

Håkan Boström, ledarkrönika GP: ”Visst finns det en svensk kultur”

Patrik Lindenfors DN Debatt. ”Önsketänkande att svenska värderingar är universella”
Forskning och Framsteg nr 4/ 19 jan. 2016

Vårt behov av nationalism

I dag skriver Håkan Boström i GP om vårt behov av nationalism.

”Den svenska vi-känslan, det gemensamma projektet, har under efterkrigstiden knutits till rationalitet och jämlikhet. Nationalismen som föreställning har däremot misskrediterats.”
Skriver Boström och fortsätter med att berätta hur viktig nationalkänslan är för sammanhållningen.

Tydligen ser han en stat – Sverige ­- i vilken ”vi” alla har ett gemensamt projekt. Alla drar åt samma håll, alla sitter vi i samma båt. Redan genom begreppet ”vi” har han ju definierat en nationell gemenskap.

”Vi” det är Antonia Ax:son Johnson likväl som tiggerskan utanför ett av hennes varhus… Nej visst nej, tiggerskan är väl kanske inte svensk men om vi säger att ägaren till Axfood och kassabiträdet har sin nationalitet gemensamt. Om nu inte kassabiträdet tillhör en annan nationalitet förstås. Men henne ska vi ju i så fall försöka integrera så att hon blir det.

Jag håller med om att Sverige som nation existerar. På samma sätt som Gud gör det.
Varför finns Gud? Antagligen för att tron på en högre makt fyller ett behov och en funktion som straffande, dömande och förlåtande. Och som är enande (ganska) för dem som tror.
Men där finns ju problemet med att Gud i världen inte är vår gemensamma. ”Vår” kristna Gud är ju inte densamma som Allah.
Som ateist existerar ingen av dem för mig personligen utom att jag vet att många tror att de existerar.
Med tanke på att Sverige är en av över tvåhundra stater i världen och att det kanske finns lika många nationaliteter så gäller det att hitta det speciella med den svenska nationaliteten.
Fanan, nationalsången, naturen, språket, kulturen, modellen, mentaliteten, avundsjukan, jantelagen för att nämna några som brukar nämnas. Men de finns ju överallt i världen. Inte svenska förstås.
Vi har ju vårt svenska kungahus men som republikan har jag svårt att uppbåda någon känsla för det.

Det är då ledarna för olika nationer ska hetsa folk i andra nationer som nationalismen kommer mest till sin rätt.
Det där vet säkert också Boström. Men han är angelägen om att ”vi” har ett gemensamt projekt.
Varför? Jag tycker mig märka att det är för att han är angelägen om sammanhållningen.
Men jämte den nationella sammanhållningen finns många andra sammanhållningar och motsättningar av olika intensitet och styrka. Favoritlaget i fotboll, företaget som jag jobbar hos, facket, närsamhället, familjen…
You name it som det heter på svenska.

Vilken sammanhållning är starkast? Vilken kan utnyttjas av makthavare? Vilka intressemotsättningar ska döljas med nationalismens hjälp?

Boström anser att nationalismen är en oskyldig känsla. Framför allt är det fel att skylla andra världskriget på nationalism. En sådan koppling är falsk historieskrivning skriver han.
”De tyska nazisterna ville ersätta nationalstaten med en mystisk rasgemenskap och respekterade inga nationsgränser. De italienska fascisterna drömde om ett imperium runt medelhavet. Nationalismen har däremot historiskt varit intimt sammanbunden med folkliga och liberala demokratisträvanden. Föreställningen om ett folk är en primär förutsättning för demokrati.”

Nationen ”Storbritannien” bekämpade både nazister och fascister under andra världskriget. Trots att ”Storbritannien” var just ett imperium. Vilket inte hindrade Churchill att vädja till engelsmännens nationella känslor.
Och Mussolinis mål var just att framhålla de nationella intressena framför andra, till exempel framför kampen mellan kapitalägare och löntagare. Den nationella intressegemenskapen skulle dölja intressemotsättningarna mellan kapital och arbete.
Boström vill att ”vi” återknyter till en förlorad nationalkänsla och skyller ”vår” dåliga känsla för den svenska nationen på den svenska efterkrigspolitiken:
”I få andra länder – utanför östblocket – var de styrande så framgångsrika i att bryta ned det civila samhället som här. Traditionellt borgerliga bastioner som försvaret, universiteten och kyrkan underkuvades eller inlemmades i den kulturradikala hegemonin. Endast näringslivet var starkt nog att bevara sin självständighet.”
Snacka om historieförfalskning och brist på logik.
Han talar om en tid då folkrörelserna (det civila samhället) var historiskt starkast och då näringslivet allt mer orienterade sig internationellt.
De nationella gemenskapskänslorna har under de senaste hundra åren alltid uppammats av makthavarna, även av ledarskribenter, då det gällt att uppnå krigiska mål och/eller dölja ekonomiska, sociala och kulturella intressemotsättningar.

Frågan är vad Boström vill dölja.

Se min blogg 29 juni ”Svenska folket finns inte”

Margit Silberstein SR 10 juli ”Partierna leker med elden”

 
MarieDemker, professor i statsvetenskap i GP 13 juli ”Partiledarna bör akta sig för att leka med elden”